Night Swinging

Jon:
Att leta bilder till blogginläggen är alltid givande. Det är lite Matrixkänsla i att försöka hitta en gemensam nämnare i alla de sökningar man gör. Att hitta den röda tråden i sitt liv. Att avtäcka tillvarons metafysiska struktur. Åtminstone hade det varit givande om inte denna gemensamma nämnare hade varit så generande uppenbar: Porr. Sök bilder på ovanstående rubrik, på "stretching"eller "bottoms up". Suck.
Hursom. Jobbet är semesterbommat och semesterns första dagar är över. Paniken över att inte utnyttja den till max tilltar. CFN är stängt den här veckan och jag måste i alla fall vara lite försiktig med benhinnor och underarmar så träningen är lite på undantag. Det blev lite spridda skurar av ringdips och handstående armhävningar under gårdagen samt ett besök på Progym med overhead squats, low-bar-back-squats samt bänkpress. Allt lätt med teknikfokus.

Framåt tiotiden kom Anna äntligen hem efter två pole-klasser och tyckte att vi skulle gå ut och leka lite med järnkloten. Det blev lite allmänt swingande, jonglerande och pressande. Mitt vanliga tvåhandsjonglerande går som på räls så nu ska jag försöka lära mig att rotera kulan åt andra hållet. Betydligt svårare. Vi avslutade med 40 clean/push-press. Anna gör det rätt smidigt med 16. Jag får kämpa betydligt mer, speciellt på vänstern, med 32.
Ska sätt mig ned idag eller i morgon och fundera på hur sommarträningen ska läggas upp. Det enklaste vore förstås att lägga den helt i händerna på CFN men det känns lite tråkigt. Vill hålla på mer med kettlebells bland annat. Vill också bygga lite mer styrka. Vi får se hur det blir.

Detta har hänt:

Anna:
Den senaste tiden har jag helt enkelt varit så upptagen med att överträffa mig själv att bloggen fått stryka en aning på foten men här kommer en resumé över de gångna veckorna

Jag snubblade över ett nytt PB vi lekte runt lite på Pro gym häromdagen. 90 kilo i marklyft! Det var länge sen jag körde marklyft men tydligen hade tio extra kilo i lyftkraft mognat till sig i sommarvärmen. Det är en lite ambivalent glädje som infinner sig när man förbättrat sig på något utan övning. Man se det som att all annan träning liksom spillt över på lyftet och vara nöjd och glad med det. Men jag kan inte riktigt komma ifrån känslan av att inte riktigt ha förtjänat det. Att man alltid måste betala med blod, svett och tårar liksom, annars är det inget värt. Men å andra sidan har det trots allt varit mycket av både tårar och svett och en del blod den senaste tiden, bara inte just vid skivstången.

Gjorde sammanlagt fyra lyft på nittio och Jon ville att jag skulle öka men förståndig som jag är tyckte jag det var bäst att skynda långsamt. Satsar på 100 kg - 1,5 gånger kroppsvikten - innan sommaren är slut.


Ett annat helt färskt PB är ett som jag verkligen jobbat för. Det tog mig nästan ett år att överhuvudtaget lyckas göra en. Ytterligare typ ett halvår fick jag ligga i för att göra två. Men plötsligt bara rasar de in och numera, ganska exakt två år efter att jag började öva, så gör jag 6 chins i följd. Jag fick nästan in sju igår men olympiska kommittén har ännu inte godkänt försöket. Sex stycken var målet för sommaren men vafan, nu kör vi. The sky's the limit!

Vidare har jag alldeles nyligen startat upp yoga/stretchklasser för fighters på Fighter Centre Stockholm och det är underbart att instruera folk som är så vana vid att använda sina kroppar. Alla cues fungerar så bra och det är skönt med elever som inte sparar på energin utan ger allt de har i varje pose. Härligt också att få de tuffa shootkillarna att frusta och svettas trots att de knappt rör på sig. Första veckan var vi runt åtta stycken, veckan därpå 15, undrar hur länge deltagarantalet kan forsätta dubblas ha ha. FC-medlemmar är välkommna på onsdagar klockan 18.00


Sommarens boxningsträning med pass tre gånger i veckan och framförallt med renodlade sparringpass har gett utdelning. Dels i form av diverse blåmärken och en liten blåklocka på vänsterögat men framförallt har min boxning äntligen börjat likna just boxning. Det är fortfarande lite obehagligt när man står framför de där jättemännen med knytnävar stora som meloner och armar längre än mina ben och veta att det kommer regna slag över mot mig så snart coach ropar "Box!". Men jag känner mig mer peppad än någonsin och ett litet litet litet frö har börjat gro med tanken på om man inte någon gång i framtiden skulle testa på det där med att tävla.



Och eftersom blåmärken är min grej så passade jag på att skaffa lite fler under två workshops med Pantera Blacksmith härom veckan. Liten men svintuff tjej som verkar träna som ett djur. Förrutom några timmar om dagen på stången lyfter hon skrot på något gym i Austin, Texas, fem dagar i veckan. Väldigt stark och väldigt rolig. Ta en klass med henne nästa gång ni åker förbi Texas vettja!



Och till sist, kan det kallas för ett PB att låta en snubbe på hundra pannor stå på ens mage under småtimmarna på en blöt fest i lördags? Det gjorde han iallafall och jag fick guldstjärna i grenen 'brace-your-abs'.

Sooner or later, God's gonna cut you down

Jon:
Det började som en skakning på nedre däck...eller egentligen som en lätt värk i vänster underarm. Vuxen som jag är valde jag bort alla dragövningar och tänkte att det väl får bli handstående, bänkpress och kanske lite riktigt tung benträning den närmaste tiden. Nöden är som bekant uppfinningens moder och begränsningar kan leda till nya vägval och ett ökat fokus. En löprunda i skogen bakom fiskis en vacker sommareftermiddag i stället för hundratals chins och kettlbelljuggling är verkligen inget nedköp. En doft av kaprifol, försiktigt darrande asplöv, stilla vajande granar och nyutslagna nyponrosor bär fram mitt kapplöpningshjärta. Tyvärr får benen göra sitt också så väl hemma igen har den lilla ömheten i vaderna blommat ut i en maffig benhinneinflammationspion. Det tycks som att vi har gått på grund.
Men det har sagts att detta skepp är osänkbart så backsprinter på CFN under tisdagen och double-unders på onsdagen kan väl inte skada?
Här är det läge att säga några ord om min hopprepsteknik. Under RKCn talades det en del om Force Preservation (Girevoy sport) vs. Maximum Force Output (RKC). Jag har överfört denna princip till hopprepshoppandet. Vissa hoppar hopprep som om dom vore en vibrator. Rörelsen är fokuserad, jämn och nästan osynlig. Ingen onödig energi spenderas. Jag hoppar mer som en pneumatisk borr som slitit sig. Jag flaxar med armarna och hoppar riktigt högt fram och tillbaka över golvet tillsynes helt utan kontroll. Min landning är inte direkt ljudlös men smällen som hörs är inte av sulorna som slår i marken utan av mina benhinnor som skriker om nåd. Efter sammanlagt 208 DU var benen klara för pension och det var bara att boka av resten av veckans pass, stappla över till apoteket mitt över gatan och köpa en tub Voltaren. Vila helt enkelt.
Ska dock kolla hur det känns med knäböj. Bänkpress och HSPU kommer funka bra också.
På pluskontot finns dock att jag faktiskt numera grejar drygt 200 DU på 16 minuter. Dom var uppdelade i grupper om 16 och jag fixar majoriteten av dom obrutna. Formen blir också bättre när benhinnorna värker. Hoppas den sitter kvar tills jag kan köra igen.

Glory Days

Anna:

Kombinationen att jobba heltid, träna dagligen och samtidigt försöka leva som en sjuttonåring på vattenfestival har haft allvarliga konsekvenser för både nattsömnen och bloggtimmarna och de senaste veckorna har bristen på de båda sistnämnda gjort sig påminda genom allt ifrån fruktansvärt osympatiskt morgonhumör och molande armbågsleder till ett gnagande dåligt samvete och det är helt klart att en omprioritering vore på sin plats. Men hur lyckas man med det när man inte vill göra avkall på någotsomhelst?

För ibland är det så sjukt kul att lägga i femman och rusa på i hundraåttio med vinden i håret och Bruce Springsteen på högsta. Ibland vill man inte alls tänka på konsekvenserna utan hellre skratta så man gråter, springa tills man stupar, swinga tills man kräks och stanna ute tills sista tåget hem gått för flera timmar sedan och skjuta upp förnuftigheterna till morgondagen. Och ibland kommer man så jäkla långt av bara farten. Jag kan inte riktigt redogöra för hur det gått till men de senaste veckorna har innehållit en kavalkad av nya bedrifter, människor och projekt och jag känner mig mer levande än någonsin. Och samtidigt totalt fullständigt utmattad. Kan det vara Nirvana tro?