Kombinationen att jobba heltid, träna dagligen och samtidigt försöka leva som en sjuttonåring på vattenfestival har haft allvarliga konsekvenser för både nattsömnen och bloggtimmarna och de senaste veckorna har bristen på de båda sistnämnda gjort sig påminda genom allt ifrån fruktansvärt osympatiskt morgonhumör och molande armbågsleder till ett gnagande dåligt samvete och det är helt klart att en omprioritering vore på sin plats. Men hur lyckas man med det när man inte vill göra avkall på någotsomhelst?
För ibland är det så sjukt kul att lägga i femman och rusa på i hundraåttio med vinden i håret och Bruce Springsteen på högsta. Ibland vill man inte alls tänka på konsekvenserna utan hellre skratta så man gråter, springa tills man stupar, swinga tills man kräks och stanna ute tills sista tåget hem gått för flera timmar sedan och skjuta upp förnuftigheterna till morgondagen. Och ibland kommer man så jäkla långt av bara farten. Jag kan inte riktigt redogöra för hur det gått till men de senaste veckorna har innehållit en kavalkad av nya bedrifter, människor och projekt och jag känner mig mer levande än någonsin. Och samtidigt totalt fullständigt utmattad. Kan det vara Nirvana tro?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar