Fun fun fun!

Anna:
Hörni, ni läser väl Andreas Michaels, min tränares, blogg på Elitportalen? Där finns också Alexander Gustavfsson som nyligen vann sin första UFC-match. (Han är så snygg också tycker Nonno och jag) He he.

Grymt rolig, kanske roligast är brottaren Jalmar Sjöbergs blogg. Han är helt galen! En annan sjukt rolig blogg är Patrik Hallméns på fightplay (Nonno som tipsade), skrolla ner lite och kolla på videoklippet 'Il classico', det är så kul, jag dör!

Eller vänta, allra roligast på hela hösten är Reclaim the gyms senaste video: Allt är ett gym. Jag vill VARA Ola! (Nonno vill också vara Ola) Han är helt överlägsen. Om ändå vår blogg kunde vara bara liiite som hans.

Mycket nöje.

All work, no play och ett svart hål

Anna:
Nä, nu har det blivit alldeles för stor övervikt på jobb, plugg, krämpor och feber i mitt liv. Bloggandet har gått fetbort på sistone och det är ju helt galet. Det är ju träna och blogga man vill göra, inte gnälla och läsa tills spänningshuvudvärken gör sig påmind.

Precis som för min älskade make var det kommentaren från Martin på Crossfit Uppsala i morse som gjorde mig tokpeppad. Har iofs tränat hyfas (ehh... hyfsat ska det vara, ha ha) den här veckan, men nu jäklar kör vi, full fart framåt mer kärlek till bloggen, mer träning, mindre sura miner och mer glädje! Wohoo, tack Martin, fan vad härligt!

Så efter att ha kurerat svinfebern så har jag kört två riktigt bra boxpass den här veckan. Det går framåt nu. Verkligen. Jag säger som min tränare: "Det ser bra ut, eller jag menar, du är ju liksom inget proffs eller så, jag menar asså, inte bra liksom men ganska ok." Ha ha ha. Men allvarligt talat är det som att det har hänt något nytt den här veckan, jag har hittat balansen! Börjar känna att jag liksom kan slå fler än ett par slag åt gången och fortfarande vara i kontroll över var min kropp är på väg. Det var när jag fick tipset av Odd, som hoppar in som tränare ibland, att ändra stancen lite, att inte stå så brett isär med benen som det hela lossnade.

Det var dock inte det enda som lossnade under den träningen. HAA HA HA. I slutet av passet när vi körde kettlebellthrusters och jag var i den djupaste delen av en knäböj så hör jag hur en tråd går sönder någonstans i bakdelen av mina tights. Ehh... Vad gör jag nu då? Hinner jag knappt tänka förrän Andreas skriker: "One minute left, keep going, don't stop, DON'T STOP NOW!" Såatteehh, ja det var inte så mycket mer att göra än att lyda, och för varje rep känner jag hur hålet i rumpan blir större och större, jag kan inte längre koncentrera mig på övningen utan allt mitt fokus ligger på det där lite torra ljudet då tyg rivs isär. "30 seconds, keep it going now!" Vafan! Är det inte slut någon gång? Thrust, thrust, thrust, thrust och allt jag kan tänka på är damage control, hur ska jag lyckas komma undan med det här oupptäckt. Det enda rätta hade ju varit att stanna upp och skrika "Stop! I've got a hole in my ass!" så hade man ju varit ihågkommmen för resten av livet, men ni vet hur det är när paniken sköljer över en, man ba: ...måste...dölja...hålet...måste...dölja... Ha ha, när minuten var över vågade jag verkligen känna efter eller titta av rädsla för att någon också annan skulle märka, jag drog ner mitt linne, joggade med som om ingenting hade hänt på nedvarvningen och slank sen in i omklädningsrummet, snabb som en vessla och berättade inte för NÅGON!

Semi-Fran dedikerad till Crossfit Uppsala

Jon:
Har verkligen inte haft lust att skriva den senaste veckan. Har läst en riktigt bra bok: "Born to Run" av Christopher McDougal. Den handlar kort sagt om löpning. Om löpningens roll för människans utveckling, om löpstegets historia och om glädjen i att springa. Det är tydligt att Brett Jones hade läst den innan FMS-kursen. Vet också att Pavel är rätt förtjust i den.
Inspirerad av läsningen har jag gjort några rundor i löpspåret under veckan. I måndags började jag fila på framfotatekniken. 4 km framfota och 4 km "vanligt". Har fortfarande mördande träningsvärk i vaderna. Har också jobbat på l-sit to handstand (det går sakta framåt), pressar med 16 kg för att få igång vänstern samt snatchar a la VO2.
I morse läste jag dock en kommentar från Martin på Crossfit Uppsala som väckte mig så smått ur decemberdvalan. Dags att väcka björnen och börja köra på allvar igen. Vad passar då bättre än att bjuda hem Fran på lunch. 11:15 första gången och svansen mellan benen. Jag har ingen skivstång hemma så jag fick köra med hantlar istället. Fick ihop till 18,5 kg/hantel. Förvisso 1 1/2 för lite men va fan! 21-15-9 av thrusters och chins. Förra gången körde jag bara på tills jag tog slut. Points for effort men knappast smart. Har man väl tagit slut i t.ex. chins så tar återhämtningen väldigt lång tid så idag valde jag att vila ett par reps innan failure. Voila! Putsade 11:15 med nästan 3 minuter till 8:25. Ska nog kunna putsa det med åtminstone 30 sekunder bara genom att vänja mig vid att köra med hantlarna. Ska köra en Fran med skivstång innan nyår på gymmet så vi får se om jag faktiskt blivit bättre eller om 3 kg mindre faktiskt gör en sådan skillnad.
Ska nu bara köra 200 swings med 32an innan jag somnar också. Anna berättar mer om det projektet senare.
Men

Skitblogg/skitkropp

Anna:
Va e re för fel på renhär bloggen egentligen? Den uppdateras ju ALDRIG! Man blir så jävla provocerad, och förbundet gör INGENTING!


Men faktum är att jag känner mig precis så där frustrerad. Som en oälskad värsting i slutet på åttiotalet. Om jag bara kunde skulle jag också dra på mig ett par mjukisbrallor och dra ut på stan och sparka högt och slå hårt. Om jag bara kunde ja. Men jag kan inte. Det är just det som är problemet. Det är det som får mig att känna mig som ett rubbat djur i bur som börjar tugga på sin egen svans i brist på andra sätt att få utlopp för sin ångest. Jag kan inte. Det är som om min kropp bara stängt av och jag blir tokig.

Den vidriga svinfebern som har mig i sitt grepp och får mig att svettas som en dödsdömd i elektriska stolen är det minsta av mina problem. Det är nästan lite skönt att läsa, sova och surfa lite på fighterbloggar och polevideos i några dagar och vänta ut den där lilla grisen inuti mig som jobbar sig blodig för att ta kål på mig. Det ska jag nog överleva men det som jag inte längre står ut med är det som min egen kropp gör mot mig. Min höft som började krångla efter en löprunda för snart två och en halv månad sedan är fortfarande inte bra och jag vill bara - aaaarrgh - skrika! Jag har gjort allt, har verkligen vilat (d.v.s. inte gjort någonting som gjort ont, som att hoppa och springa), jag har varit ett par gånger hos Carlos, sjukgymnasten som har dragit och knakat i mig men det blir inte bättre. Jag blir galen!
Det värsta är att sånna här problem som sitter i bäckenet sprider sig som en löpeld i zickzack-mönster upp längs ryggen tills man till slut har ont överallt. Och det är typ där jag är nu, det är som att vad jag än gör får jag lite ont på ett nytt ställe. Och det onda i höften som kändes som kraftig muskelvärk kring vänstra höftbenskammen (crista ilica) har spritt sig till en konstig kall smärta vid högra höftleden. Ha ha, går jag till doktorn kommer de väl antingen säga att jag ska viiila eller så bara amputerar de båda benen på studs. Kanske lika bra, då kanske jag har en sportslig chans att lyckas med en human flag eller fler än två chins. Undrar dock hur det skulle gå med handståendet.

Det kanske är det som är min räddning! Om jag amputerade båda benen skulle jag i ett slag gå från självupptagen övertränad som gnäller över småsmärtor till en sån där hjälteförklarad 'ingetäromöjligt-typ' som skulle springa välgörenhetslopp på mina benproteser och föreläsa för ungdomar om vikten av att tro på sig själv och så skulle så klart Nike göra en sån här reklam med mig och så skulle jag aldrig behöva ha ont i benhinnorna mer. Snopet om man fick fantomsmärtor, hahahh ahahhahha.

Men, allvarligt talat, jag är så less på att ha ont och jag hittar inget sätt lösa det. Om det är någon av er som har några tips om vad jag borde göra eller förslag på naprapater/sjukgymnaster/kiropraktorer jag borde besöka så välkomnas det tacksamt. Verkligen! Jon har ju inte ont, min kompis Nonno har aldrig ont. Fan, inte ens MMA-killarna verkar ha ont. Ibland tänker jag att jag kanske helt enkelt inte är gjord för det här. Det kanske är så att jag egentligen är skapt för att gå på någon loj pilatesklass då och då, köpa ett SATS-kort på företagets friskvårdsbidrag som mest bara ligger i vägen i plånboken när man ska hitta sitt H&M-club-kort och flippa ut på fredagen med after work på något svennehak på Kungsgatan. I så fall kan jag lika gärna ligga kvar här i sängen och låta grisfebern sakta suga livet ur mig. Eller som Fredrik Strage skrev i dagens På Stan om hur han låg hemma med svininfluensan och kollade på idol: "Det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är..."

Ett steg bakåt, blicken framåt

Jon:
Underbara lediga måndagar! En hel dag att strosa runt hemma, äta, kika på bloggar, läsa och träna. Träningen på måndagar har en förmåga att bli ett enda utdraget pseudoträningspass kommaterat av Risk på I-phonen, Family Guy på datorn, några rejäla skivor salami och låtbyten på Spotify. Ibland undrar jag om det här inte är det mest naturliga sättet att träna på. Inte ett specifikt avgränsat träningspass utan en hel dag med ständiga inslag av fysisk aktivitet av olika sorter.
I dag blev det mest handstående och l-sit-träning på förmiddagen följt av kettlebell på eftermiddagen. En stege med intervallswingar med 32an, pressar med 16 (återkommer till dom) och snatches med 24an i VO2-maxstil. Jag började med en kadens på 7 men började snabbt att sacka efter så efter 5 minuter drog jag ned till 6 och körde 8 minuter till. Drygt 150 snatches på 13 minuter alltså.
Ola på Reclaim the Gym har postat en film på sina l-sit-ansträngningar som gav mig en liten pusselbit i vad jag själv gör för fel. Jag har alltid försökt gå upp till handståendet i en tuck. Han påpekar att man ska försöka med raka ben, alltså att vika sig som en fällkniv (i mitt fall en mycket rostig och disfunktionell sådan) istället för att böja knäna och dra upp dom till bröstet. Skillnaden för mig blev att det blev mycket lättare att hålla balansen på väg upp till handstående. Istället för att huvudlöst ramla framlänges så fort vikten skiftar så är kroppen nu redan sas beredd på skiftningen och kan mycket lättare parera. Både jag och Ola böjer dock fortfarande på armarna på vägen upp i handståendet och gör alltså snarare ett försök på shoulder stand. En bit kvar att vandra alltså.
Nu till pressarna. Jag har alltid varit tydligt svagare i vänstern. Inte så konstigt kanske men nu börjar skillnaden bli absurd. Det känns som att jag blir svagare och svagare i vänstern. Detta gäller också bara i kettlebellpressarna. Inte i några andra övningar. När jag miliotärpressar med skivstång är skillnaden inte tillnärmelsevis så markant. Jag grejar runt 10 pressar på högern med 24an men ofta inte en enda utan att push-pressa med vänstern. Det känns tydligt att det det är en teknisk/neural fråga. Jag vet liksom inte hur man pressar med vänstern medan högern har knäckt koden och snart ger sig på 32an. Frågan är vad jag ska göra åt detta. ALLA ÅSIKTER OCH TIPS UPPSKATTAS. Planen, som jag började med idag, är att gå tillbaka till 16 och pressa som fan med den för att bana in rörelsen från grunden innan jag går tillbaka till 24an igen. Alternativet hade varit att pushpressa med 24an men mitt svagaste läge är i botten och det hoppar man ju liksom över i pushpressen. Det är också läget som jag är svagast i i handstående armhävningarna och därför det som jag får minst tränat. Det här innebär inte att jag helt måste sluta med pushpressar bara att jag inte tror att dom ensamma kommer lösa mitt problem.
Slutligen en länk till ännu en intressant artikel av Charles Staley.

Broken down piece of meat

Anna:
Åh fy fan vad trött jag är. Hela kroppen värker och jag ser ut som min egen mormor när jag försöker resa mig från stolar och tågsäten. Uff, det har varit några tunga dagar. Tungt och långt pass på gymmet i tisdags kväll (då jag blev uppraggad ha ha) med marklyft, bänkpress, hantelpress militärpress, lyft till l-sit och legraises ut till split. Sen på den igen med hos Fredrik morgonen därpå . Träningvärken i ländryggen är obeskrivlig. Det måste vara den där brandslangsövningen. Den tar kål på en. På kvällen med sakta stumnande rygg och trasiga handflator så var det dags för poledance. Jag var slut redan då, stånkade och stönade mig dit, men så snart man värmt upp är det ju bortglömt. Åtminstone tills man blivit kall igen.

Nelle hade lagt in sån där judomatta i ett av rummen på studion så jag prövade några handstående, helt utan stöd (det gick sådär), efter klassen fick jag in en riktigt bra spagat. Obs! Det är inget leende, som man först kan luras att tro, det är ett ansikte förvridet av smärta.
Men gårdagens största bedrift var mitt livs första butterfly! Det går bra nu. Har liksom aldrig förr varit stark nog, nästan hela kroppsvikten ligger på nedre armen. Men så äntligen.

Hur det gick på boxningen idag skall vi inte tala om. Hade svårt att få på mig träningskläderna och jag fick både en och två tjotablängare för att jag helt enkelt inte orkade ducka när vi skulle öva defense. Ha ha ha.

You make training...fun?

Jon:
Onsdagsmorgon med Fredrik. En sådan där morgon när man snoozar två tryck för länge, äter två mackor för lite till frukost och sitter som två svajande tysta zombies på tåget. Dom sammanlagt tre soltimmarna som Stockholm har sett under november bidrog väl inte till välbefinnande heller. Kort sagt en onsdag där man hoppas att Fredrik ska föreslå fika före fitness.
Fat chance! Fredrik som har varit sjuk ett par dar och vars känsla för proportioner inte riktigt verkar ha tillfrisknat än tyckte att SSST gav bättre valuta för pengarna än bulle och kaffe så SSST blev det. För er som inte är kettlebellnördar står SSST för Secret Service Snatch Test. Det innebär att man gör två vanliga snatchtest i sträck. Alltså 200 snatches på 10 minuter.
Jag visste när jag körde mina fem uppvärmingssnatchar att det inte skulle gå bra. Det gjorde det inte heller. Upp till 5 minuter gjorde jag 20 reps/minut, alltså exakt i snatchtest-tempo. Sen gick det helt åt helvete. Det fanns inget kvar att ta på. Jag slutade på 157 reps. Anna gjorde bättre ifrån sig med 168. Jag vet att jag kan mycket bättre. En bra dag borde jag absolut klara över 180 men onsdagen var inte en sådan.
Sen följde det ett pärlband av helvetesövningar: prowler (putta däck) samtidigt som den andra ryckte i gamla brandslangar eller snurrade runt med bulgarian bag samt crossfit WOD med swings och burpees (21-15-9). Efter ett par burpees kände jag att jag halkade till på vänsterfoten. Det var all hud på stortån som lossnade. Man VET att det är crossfit när det blöder. Jag fick avsluta med en annan burpeesvariant, upprullningar från ryggen liksom. Klarade det på drygt 6 minuter vilket också kändes ganska risigt. Även här vet jag att jag kan bättre. Fredrik gjorde den efteråt på drygt 5. Det kan jag också. Måste öva mer på burpees!
Anna fick avsluta med 5 minuter TGU. Jag hade svårt att stödja på tån så det fick vara för mig.
Efteråt kikade vi på Fredrik när han gjorde ett av sina 20 min block.

Åh typiskt!

Anna:
Och jag som trodde att jag var speciell.
http://www.meetup.com/bootcampnyc/
Only in New York baby, only in New York.

Meatmarket

Anna:
Kul ibland att vara på gymmet utan sin kära make som förkläde. Härligt att, mellan marklyftsseten, bli uppraggad av en muskelsnubbe i tåhävsmaskinen med repliken:

-Hey, du kör tungt ju. Eru styrkelyftare typ eller?
Ja ba:
-Eh, nej, jag sysslar mest med poledance.

Hahaha, med Ultravox 'Dancing with tears in my eyes' i högtalarna. Som i en film. Haha.

Ruthless gravity

Anna:
Ibland kan träning vara som att ha hund. Det gör att man talar med människor man aldrig annars ens skulle träffat. Till exempel gubbarna på gymmet vars söderslang är så utpräglad att jag, som är född och uppvuxen i Stockholm, ibland har svårt att hänga med, brudarna med Ed Hardy-keps på poledancen eller alla grabbarna på boxningen och då menar jag både de spinkiga sextonåringarna med dålig koll på sin kropp såväl som de stenhårda (nåja) MMA-killarna.

Idag när jag satt på saltsjöbanan hemåt, darrandes av utmattning från kvällens boxningsträning, hamnade jag i konversation med mannen bredvid. Han var förtjusad av kombinationen boxhandskar i väskan och en vältummad kopia av Paul Gilberts 'Peoples, Nations & Cultures in Political Philosophy' i handen. Vi kom in på ett samtal om renässansideal och den olyckliga dualismen mellan kropp och själ. Sen vidare in på träningspauser i arbetslivet, om företagshälsa och den briljanta idéen med ribbstolar i fikarummet på kontor. Inte för att jag någonsin jobbat på ett, kontor alltså, men hade de ribbstolar skulle jag kanske börja tänka på det. Det visade sig att han förutom lite löpning "och sånt" höll sig i form genom att gå på händer. Vilken grej! Det tyckte jag var förtjusande. En helt vanlig herre i svart rock som går på händer lite då och då. Han gjorde det till och med på kontoret ibland sa han. Tydligen hade hans far varit duktig på det, han hade lärt sig som pojke och fört kunskapen vidare till sina egna söner. Vilket arv! Min farsa lärde mig inte ens gå på styltor, bara namn på olika typer av pelare inom italiensk arkitektur. Koritinska, doriska, joniska, o.s.v. Kampen mot gravitationen, för handstående utan vägg är min egen, eller förresten Jon är med lite grann, och målet är att stå på egen hand vid årsskiftet. Försöker öva varje dag nu, det blir bättre och bättre, men när jag skulle dokumentera mina framsteg idag på film fanns ingenting kvar. Dagens misslyckande, var så goda:

L-sit to free fall

Jon:
Var ute på landet i helgen och övade på "l-sit to free fall". Som ni ser sitter den perfekt!
Väl hemma och Anna på boxningen kändes det som snatch-dax så jag tog fram gymbossen och spellistan och siktade på 15 minuter vo2-max med 24an. Högern kändes riktigt bra men huden på vänsterhanden sa nej med det samma. Vad som händer då är att tekniken försämras radikalt. Jag får inte riktigt ut kulan i båge och jag släpper den mycket djupare. Det fick bli endast 7 minuter. Eftersom jag hade mycket kvar att ge pausade jag 1 minut och fortsatte med 16 kg och 9 reps/15 s. Det är slående hur kroppen vänjer sig vid en tyngre vikt och hur mycket lättare en lättare vikt då blir. Det var inget problem att hålla 9 reps-kadens vilket jag verkligen behövt kämpa med tidigare. Man kanske ska börja experimentera lite med att växla mellan vikterna inom samma pass.

Coach

Anna:
Har ni förresten sett att Andreas Michael, min och Alexander 'the Mauler' Gustafssons boxningstränare (ha ha), har börjat blogga på elitportalen? Bloggen är grym och Andreas är så jäkla mäktig: "IF IT DOESN'T HURT IT DOESN'T WORK!" och "YOU GOTTA WANT THIS, I CAN'T MAKE YOU, YOU GOTTA WANT THIS!" Idag körde vi lätt kroppssparring på träningen. Shit vad kul det var. Trodde det skulle vara obehaglig men det var bara skönt. Andreas och adrenalin is the shit.

Weight a minute

Anna:
Projekt 'Tung November' går framåt. Tisdag morgon hängde vi på låset när gymmet öppnade och när vi kom dit i onsdags spelade de redan Guns 'n' Roses i högtalarna. Med sånna förutsättningar kan det inte bli annat en en bra vecka. Bänkpress, hantelpress, militärpress. Press press press. Inge ben. Bara överkropp. Kommer se ut som en sån där gymkyckling i slutet av veckan. Hoppas!

Eftersom jag i måndags offrade ytterligare en bit av mig själv till förmån för vetenskapen, d.v.s. gav nya vävnadsprover till forskarna på GIH, har jag inte kunnat träna ben. Jag går som en krigsveteran men benen känns mycket bättre än sist.

Idag blev det inget skrot för mig, bara boxning, men imorgon står vi utanför och huttrar när Nicke och hunden Harley låser upp.

(Jon funderar kring huruvida hon har annat material i hantlarna. "Hon kanske har Plutonium i dem, så det är egentligen jättetungt.")

It's a bird, it's a plane. No! It's superman!

Anna:
Det är, utan tvekan, ett av de allra fulaste poletricken. Men även sådana skall dokumenteras. Här är superman:

VO2-skammen i Fiskis

Anna:
Jon och Ola på Reclaim the gym antog en utmaning för en tid sedan att köra hela VO2max protokollet (d.v.s. 15 sek snatchande/ 15 sek vila med 16 kilos kula under 40 minuter) innan första november. De fixade det båda två till sist och Olas dokumentation av det hela är fantastisk. För övrigt är alla de filmer som Ola lagt upp så jävulskt roliga. Jag och Nonno roade oss i fredags med att sitta hemma och dricka vin och kolla igenom alla Olas videoklipp. Rekommenderas!

Hur som helst, jag hade annat för mig i oktober och tänkte att VO2 utmaningen får vänta. Dessutom var jag så nöjd med mina framsteg i snatchtestet att jag kanske, djupt inom mig, tänkte att 'det där klarar jag utan problem'. Ehh, det är här historien om höstens största misslyckande tar vid.

Var ska jag börja? När jag senast kört protokollet har jag legat på en ca 20-25 minuter innan huden i handflatorna släppt och jag varit tvungen att sluta. Som sagt, styv i korken, med gott självförtroende och oförskämt hela händer meddelade jag Jon i fredags att på lördag morgon skulle jag köra VO2, minst 30 minuter, helst 40! Jag satte på spellistan som börjar med 'The Tough Alliance' och 'Ratatat och började snatcha. Ouff! Kändes liksom tungt och trist och jobbigt redan första minuterna. När TTA-Erik vrålar ut 'We've got Koka-kola veins, we don't use our brains', rader som annars brukar få igång mig, kände jag ingenting. Förutom ett oroväckande knirkande i handflatan. Satan! Jag körde på, låg kanske på sju minuter eller nåt sånt, men djupt i mitt hjärta visste jag att det var lönlöst. Känslan av misslyckande låg redan där i bröstet och skvalpade. Körde lite till, inte trött, bara uppgiven, redan ledsen över vetskapen att det här skulle fan inte bli några 30 minuter. Det här skulle bli mitt livs sämsta VO2 någonsin. Men ni vet, man hoppas att det ska vända och fortsätter lite till.

Efter exakt nio minuter (NIO MINUTER!) hade huden på högern slitits bort. Och det är nu man önskade att man hade filmat. Ha ha, jag blev så jävla arg, (som en sån där osympatisk nioåring i pojkfotboll som lärt sig av kukiga testosteronfarsor att man ska bli väldigt aggressiv ifall man förlorar), jag kastade gymbossen (tidtagaren) allt jag hade i golvet, skrek "PRATA INTE MED MIG!" åt Jon som just skulle fråga vad som hänt, gick rasande ut i hallen, satte på mig springskorna och smällde igen dörren så hårt att jag samtidigt blev rädd att rutorna skulle gå sönder. Ha ha, tänk om Jon hade gått efter med Kameran, det hade ju gått till historien. Youtube favourites direkt!

Hur som helst, inget förevigades men i Fiskis finns vittnen som sett en tjej ilsket springa upp och ner för backen till båthöjden, spottandes, svärandes och fräsandes. Fy fan alltså.

Lat måndag

Jon:
Förra veckan var verkligen under all kritik. För mycket vin och säng, för lite svett och vikt.
Började så smått med "l-sit to handstand". Är redan betydligt bättre i huvudstående än jag nånsin varit. Har också en rejäl träningsvärk i magen efter Liljeros tips om maghjulet som annars legat och samlat damm den senaste tiden.
Idag har jag jobbat mer på huvudstående och på handstående armhävningar med armarna smalt ihop. Har inte vågat föröka mig på handstående i ringarna dock än. Det får nog bli med assistans de första gångerna. Ska försöka mig på att pressa mig upp till handstående från huvudståendet senare i kväll tänkte jag.
Det får nog dock vänta några timmar då jag precis kört VO2-max med 24an. 12 minuter idag. Lite bättre än senast. Det är allt jag kräver.
Nu ska jag tvätta klart, handla mat, torka golven och lägga mig på sängen och läsa James Ellroy. I morgon borde "Old Man Logan" komma med posten. Pete Bondurant och Wolverine - kan det vara samma person?

Against all odds

Jon:
Vägen mot L-sit har börjat. Det blåser en snål motvind i form av den allmänna opinionen men det finns inget dåligt väder, bara så kallade "realister".
Mitt första mål är etablerat. Först att kunna göra en stabil kontrollerad huvudstående med raka ben på upp- och nedväg samt att kunna göra repetitioner.
Utöver det lägger jag mycket möda på handstående armhävningar och L-sits. Jag kan redan nu göra rörelsen i en L-sit till shoulder ihopkrupen i ringarna men jag saknar helt kontroll i toppläget så det ska också övas på. Det som känns som det största motståndet är förutom ovan nämnda "realister" är stretchingen så den måste sjösättas snarast möjligt.
Coach Sommers menar också att en back lever är central för att klara av det här så jag får väl öva på den också.

Heavy weights and Hair metal

Anna:
När det bleka morgonljuset får Fiskis att likna Groznyj, trädens alla löv fallit till marken och iskalla höstvindar tjuter utanför loftgången så är man glad att man har ett gymkort på Progym. Om ni vill få tag på oss den närmaste månaden så hittas vi lättast på Högbergsgatan 48 C. Kända kriminella göre sig icke besvär. Polisen har tydligen span på stället dygnet runt sägs det. När man löser medlemsskap där får man automatiskt också rabatt på Harley Davidsonbutiken och Vapenspecialisten. Ehh, vad säger man?

Hur som helst, det är inte för det tveksamma sällskapet vi är där (okej, lite spelar det väl in kanske) utan vi har bestämt oss för att trotsa höststormar, vinterdepressioner och mördarförkylningar och bara tokträna oss igenom vintern. Ja, eller iallafall november månad. 'Get fit for X-mas 2009' liksom. Upplägget är enkelt: mycket, tungt och ofta. Vi började i måndags. Det kommer bli många marklyft, knäböj, bänkpressar, militärpressar, overhead squats, hantelpressar och frivändningar framöver (jag vill köra bicepscurls också men Jon säger NEJ). Nu gäller det bara att hålla sig frisk, skadefri och se till att äta ordentligt så ska vi nog se att jag kommer vara jäkligt grov till jul. Ha ha ha. Apropå skadefri så började det inte riktigt lysande precis. Det första som hände måndag morgon var att jag sträckte mig i ryggen när jag körde bänkpress. Jag såg liksom framför mig hur vår vackra plan, liksom regalskeppet Wasa, sjönk som en sten innan man ens hunnit avfyra de stora kanonerna. Men det gick över snabbt och både igår och idag har man kunnat se oss svettas och frusta vid olika typer av skivstänger medan Nicke och hans hund Harley spelat glamrock på högsta.

Man får inte ta bilder på stället utan tillstånd (jag vågar verkligen inte fråga) så jag smygtog några bilder i omklädningsrummet. Ha ha.

L-sit to handstand - det är vägen som är mödan värd

Jon:
Med Viking Warrior avklarad både av mig och Ola (blivande klassisk kettlebellaction här) så var ju frågan vad som skulle bli nästa utmaning. Antagligen med huvudet riktigt stort av endorfiner från sina 80 set kläckte Ola idén om L-sit till handstående i ringarna. För er som inte hängde med på gymnastiken i skolan finns film här. I filmen görs den dock på parallellstångar vilket är lättare eftersom dom är helt fasta.
Needless to say: Det här är sjukt svårt!!!
Men det är ingen anledning till att säga nej så vi kör. Första januari är målet.
Har hittat ett bra träningsupplägg här och Ola tipsade om den här. Jag får nog börja lägga ner lite större möda på strechingen också.

FMS

Jon:
I helgen var det äntligen dags för FMS-kursen i Göteborg. Kort så går FMS (Functional Movement Systems) ut på att man genom sju tester letar upp och åtgärdar svagheter och obalanser i kroppen som i förlängningen kan leda till skador. I testerna tittar man på rörelsemöster och förmåga att utföra vissa rörelser. Kursen gavs av Brett Jones som bland annat är Master RKC på Fighter Center i Göteborg.
Såhär några dagar efteråt så går mina tankar såhär:
Jag gillar verkligen FMS ansats. Med det menar jag att jag tycker att det är ett system vars intentioner jag verkligen sympatiserar med. Att skapa ett verktyg med vars hjälp man på ett relativt lätt sätt kan analysera var en persons svagheter och brister ligger för att kunna rätta till dom är fantastiskt. Man står verkligen för en holistisk syn på kroppen där inget betraktas som fungerande i isolation. Så långt är allt väl. Dock måste jag erkänna att jag varken är tillräckligt kunnig eller tillräckligt erfaren för att kunna jämföra FMS med t.ex. "vanlig" sjukgymnastik eller liknande. Jag kan heller inte bedöma sanningshalten eller relevansen i allt som sägs och det är MYCKET som sägs.
Jag får hursomhelst en bra känsla av det som är FMS innehåll.
Kursen som sådan hade dock en del övrigt att önska. Framförallt gäller det kursmaterialet som bestod av ett kompendium. Detta kompendium var rörigt. Det var svårt att hitta vad som sades under föreläsningen i kompendiet och vad som sades överensstämde inte alltid med det skrivna. Det kändes lite som att kompendiet var skrivet för en äldre kurs.
Det hade också kanske varit att föredra att få textmaterialet innan själva kursen så man hade haft en chans att komma bättre förberedd. Nu kom många av frågorna i efterhand när kursen var över.
Jag hade också gärna sett att det fanns en databas tillgänglig för dom som genomgått kursen där man kunde få alla tester, korrigeringar, stretchar osv. på film med beskrivningar. Jag filmade själv en del av demonstrationerna men det är ändå väldigt svårt att komma ihåg allt. Jag vet att det finns någon form av databas där man kan hitta förslag på lösningar till olika problem men den kostar pengar (75 dollar i månaden) och jag vet inte om det finns några rörliga bilder.
Jag vill väldigt gärna få användning för det här men det känns som att man lämnas lite hängande efter att kursen är över. Som att det är ett ganska stort steg från att ha gått kursen till att faktiskt kunna applicera det man lärt sig i någon större skala. Jag ska hursomhelst göra mitt bästa. Gjorde testerna i hemmaversion på Anna och hon fick treor på nästan allt. Betydligt bättre än mig.
Det var också roligt att besöka Fighter Center i Götet. Träffa alla kettlebellare i den verkliga världen. Grattis också till Tommy Blom som numera är RKC II.

Den osminkade sanningen

Anna:
Det har blivit mycket poledance i helgen. Först workshop i lördags med en dansare från England. Lärde mig äntligen att göra en air invert. Det är samma som en full invert bara att man börjar från stången och inte från golvet. Mycket svårare och tyngre men man får mycket mer höjd. Sen har jag varit på min vanliga klass idag. Det var så kul att jag inte kunde förmå mig själv att gå hem när klassen var slut utan stannade kvar och övade i en timme till. Även idag har jag lyckats sätta grejer jag jobbat på länge (det går bra nu), bl.a caterpillar (äntligen!) och kombinationen gemini till scorpio (är det sant, gjorde jag de verkligen?). Men jag tänkte att det blir inga läckra bilder idag. Ibland bör man nog också visa vad som faktiskt är konsekvensen av att hänga uppochned i ett knäveck eller snurra baklänges i 180. Det är inte vackert men det är äkta.

the Party Workout

Anna:
Det är inte alltid poppis att snacka om träning. Speciellt inte om de flesta av ens vänner sällan gör något jobbigare än att bära hem kvällens middag från Konsum. Ännu värre blir det med folk som kanske önskade att de gjorde något eller med dem som gör tappra försök någon gång per år men som sällan får mer valuta för sitt satsmedlemskap än folk som hoppar på pyramidspel eller satsar pengar hos sånna där bluffmakare på drottninggatan med kulan under bägarna. Det är från dem (inte bluffmakarna alltså, utan vännerna) man får höra att man ju är helt galen eller att träning är väl för fan bara något man gör och inte ska snacka så mycket om. Ibland blir det dåliga samvetet hos icketränande vänner så stort att ens blotta uppenbarelse blir en svidande påminnelse om autogirot som tickar på att folk till och med drar sig undan för att slippa tänka på sitt eget tillkortakommande. Att ha träning som hobby är uppenbarligen långt mer provocerande än att öva fiol i timtal, spela GTA hela nätterna eller bygga flaskskepp. Det är alltså inte lätt, vill man ha sina vänner kvar gör man bäst i att inte tala för mycket om ni vet vad.

Men ibland är det svårt att låta bli och då och då händer det faktiskt att någon kommer fram en sen natt efter några glas och ber om ett tips för hur man får större vader eller undrar om jag inte skulle kunna visa lite yoga, eller berättar att de faktiskt funderat på att börja kroppsviktsträna och undrar hur man gör. Och då får man se till att ta tillfället i akt. Senast i fredags var jag på en liten tillställning med en av mina bästa vänner- tidigare på kvällen hade jag gett henne en släng av sleven, just av den anledning att hon visat sig så totalt nonchalant inför ett av mina stora intressen - men plötsligt så undrar hon hur man gör situps egentligen. Det hela resulterar i en armhävningsworkshop. Och jäklar vad kul vi hade och alla prövade till slut! Tjejerna som aldrig någonsin prövat att köra på tårna var överväldigade av sin egen förmåga (tricket är att spänna "fittan") och pojkarna som inte ens ville vara med av rädsla att göra bort sig fick lära sig att lyfta pungkulorna och även de förvånades av sina egna resultat. Äntligen fick jag sprida lite glädje. Inte bara ångest.

En liknande grej hände förra helgen. Julia firade sin födelsedag och efter middagen hade plötsligt en armbrytningstävling brutit ut. Jag ska inte alls ta på mig äran för det goda initiativet men plötsligt fick jag möjlighet att coacha en smula och få folk (även här, det gäller ju allt) att spänna allt, genitalier, vilande arm, mage, rumpa, you name it. Plötsligt satt folk och svettades och tog i för kung och fosterland med hela kroppen. Vilken fest! Ha ha. Mera spontanträning i partymiljö efterlyses. Nästa gång kör vi dips i baren på Pet Sounds.

Not snatch well, but snatch forward, voyagers

Jon:
Är inne i ett snatchstim. Att köra vo2-max med 24an är verkligen en utmaning! Huden på händerna har ju alltid varit min största svaghet men jag har nu börjat hitta lösningar. En lösning är bra tejp. Det kan man förstås tycka är en dålig lösning eftersom den sas bara lagar en redan existerande skada. Det är förstås sant men faktum är att om man verkligen kör med kulorna så tar händerna skada och då är det skönt att kunna fixa till det. Den andra lösningen härstammar från ett inlägg på Reclaim the Gym. I bottenläget så vrider jag in tummen bakåt. Vet inte om det är RKC eller om det är mer Girevoy men funkar gör det. Den tredje lösningen har jag RKC-Jocke att tacka för. Han påpekade att jag skulle göra mina snatches mindre som knäböj. Försökte idag alltså luta mig mer framåt som jag sett både Steve Cotter och Mark Reifkind göra (inte riktigt lika mycket dock). Känns lite ovant då kulan får en lite större båge framför allt på uppvägen och det känns också lite tyngre och långsammare såhär i början men det skonar händerna. Hallelujah!
Hade lite lite tid idag så jag bestämde mig för att bättra på min senaste vo2 24 kg med några minuter. 9 senast, 11 idag. Det är inte stormsteg och det är inte perfekt men det är framåt och det är tungt. Med två minuter extra i veckan så klarar jag 80 set i Januari.

Sing Hallelujah!

Anna:
Oh yes vad mäktigt. Den är inte perfekt, men här sitter den äntligen, den omisskännliga Gemini med plåster på benen och skrubbsår på knäna och allt.


Jag firar med att anmäla mig till helgens poleworkshop, trots att jag inte har råd (skulle ju köpa vinterkängor) och lyssnar på Dr. Alban på högsta. Yes!

Discomuskler

Jon:
Har rejäl träningsvärk efter gårdagens Tabata Something Else idag. Tänkte igenom vad jag skulle kunna tänkas klara av på gymmet idag och kom fram till marklyft (så här i efterhand känns det som en märklig slutsats). Väl framför stången med 60 kg på insåg jag att det inte fanns en sportmössa. Vilka möjligheter återstår då? Träningsvärk i framsida lår, mage, bröst och lats. Svaret blev discomusklerna. Militärpressar och bicepscurl! Bicepscurl har jag inte kört sedan.....
Anna var inte så motiverad heller idag. Hon kom från yogan och muttrade något om huruvida det finns någon mening med att göra något som varken involverar, kettlebells, en pole, ett däck eller ett par handskar.

Float like a butterfly

Anna:
Åh vad kul det är att boxas. Och svårt! Har en bit kvar till...ja, till allt egentligen. Men det är så tacksamt att göra något man är rätt kass på från början! Man utvecklas så fort. Idag svällde jag upp som en mashmallow av stolthet när tränaren stod bredvid och ropade 'GOOD WORK, GOOD WORK THERE'. Ha ha, annars sparar han rätt bra på sina komplimanger. Efter förra passet i torsdags tror jag att han försökte säga till mig att jag blivit aningen bättre men allt han fick ur sig var i princip att jag inte var urusel längre. Men man lär sig ju vad som är en komplimang till slut. Hur som helst, grymt roligt är det och asjobbiga träningar. Precis så som man vill att det ska vara. Det är så att jag hela tiden längtar till nästa träning. Häromdagen körde jag lite med Jon när vi kom hem mitt i natten efter några öl. Ja, boxning är allt jag tänker på för tillfället. Kanske ska satsa på proffskarriär. Istället för 'Journalist lämnar kultursidorna' som Åsa Sandell blir det 'Skräddare byter nål mot ring' (Transparensen gäller även dåliga skämt) Eller: 'Tailor stings like a bee'. Ha ha, förlåt, det är sent. Adjö.

Ännu inte så skräckinjagande.

Kenneth Jay, Kenneth Jay, how many snatches did you do today?

Jon:
Har ju känt mig lite kluven inför Viking Warrior VO2. Det har känts lite för lätt att klara av. Här jämför jag t.ex med snatch-test som har krävt betydligt mer ansträngning. Det har också känts lite för långtråkigt när man väl har klarat av det. Well då är det bara att höja insatsen så idag testade jag med 24an. Det, mina damer och herrar, är en helt annan visa. Jag fick sänka kadensen till 7 istället för 8. Jag är helt enkelt inte tillräckligt stark för att jobba med overspeed eccentrics.
Känslan är en helt annan än med 16 kg. Man börjar automatiskt lägga större tryck i "draget". Det är dock lätt att slarva med att låsa ut helt i toppläget. Problemet kvarstår med att händerna drabbas hårt. Speciellt vänstern som jag kontinuerligt måste tejpa.
18 set blev det idag. Riktigt svettigt men en bit ifrån max. Ville inte köra sönder händerna.
Kontentan är att VO2-max får finnas kvar i repertoaren en stund till.

Tabata Shaking Legs

Dr. Izumi Tabata

Jon:
Börjar bli lite tänd på dom här crossfitpassen. Det är kul att pröva något nytt och det är kul att ha så många andra att jämföra sig med. Såg att Bear på Crossfit Uppsala körde något som heter "Tabata something else". För er som inte är i svängen så är Tabata en form av intervallträning där man kör 8 intervaller med 20 sek arbete och 10 sek vila så hårt man någonsin orkar. Tabata something else innebär att man kör 4 sådana omgångar i sträck med pull-ups, armhävningar, sit-ups och squats. Man antecknar under tiden hur många repetitioner man klarar i varje intervall.
Mitt resultat blev följande:
Pull-ups: 15, 8, 4, 3, 2, 3, 2, 3, 3.
Armhävningar: 22, 20, 10, 1o, 8, 7, 6, 7.
Sit-ups: 10, 10, 10, 9, 9, 8, 7, 8.
Squats: 17, 18, 18, 18, 18, 17, 16, 16.
= 339

Ska man säga något om det här så är väl det mest iögonfallande den branta backen nedåt i pull-ups. Jag kan som sagt inte kippa vilket gör att det blir mer av en isoleringsövning. Det påverkar inte hastigheten så mycket i första setet. Skulle nog kunna klara ytterligare 2 reps där. Efter det är jag dock så gott som slut. 10 sek är alldeles för kort tid för återhämtning. De sista 4 seten görs med paus mellan repetitionerna. Här är väl det kanske en bättre strategi att inte gå all in på första utan försöka hålla mig runt 10 längre tid (kommentar, tips någon?). Här känner jag hursomhelst att jag kan förbättra mig ganska mycket, ganska snabbt. Det samma gäller sit-ups. Här är jag lite osäker på vad som är reglementsenligt. Jag antar att crunches inte räknas som korrekt? Hur högt måste kan gå och får man kila fast fötterna? Eller är det kanske lika bra att inte bry sig om antalet reps och köra Janda istället.
Armhävningar och squats känner jag mig ganska nöjd med.
Sammanfattningsvis borde jag kunna klara 360 om jag bara putsar lite på strategin.

Däckad

Jon:
Höstmorgnar med fisksätra som ett grått mini-Grozny utanför fönstret är inte det som bäst får träningslusten till kokpunkten. Men man tar vad man har. Det bli många gäspar på väg ut till Älvsjö och ett pass med Fredrik. Fredrik själv är dock glad och meddelar flinandes att han har en "rolig" överraskning åt oss. Först uppvärmning och snatchtest dock. Det här testet som tidigare kastade sin kalla skugga över våra liv börjar nu mer kännas som en liten tigerunge: lite bråkig och med vassa tänder och klor men allra mest gullig. Anna klockade in på stabila 116 reps efter 5 minuter och jag klarade 2 reps färre. Det lär bli vårt minsta problem på RKC.
Sen kom överraskningen: The Prowler. Alla som tittat på filmer från DeFrancos vet ungefär vad det handlar om. I vårt fall är det ett stort bildäck som ska puttas fram och tillbaka över gympasalsgolvet. Kort vila och sen putta igen. Fem gånger fram och tillbaka. Det är en hel del teknik inblandat. Tyngdpunkten låg och händerna på sidan av däcket snarare än ovanpå. Jag trodde inte att jag skulle kunna komma upp på fötter igen efter fjärde rundan. Fick liksom först lyfta ena knät upp på däcket och sen rulla upp på huk. Anna klarade det betydligt bättre än mig. "Det här var ju jätteroligt" sa hon efteråt, pillade sig lite i naveln och såg sig runt efter en kettlebell att börja swinga.
Resten av träningen körde vi combos - 20 reps clean, snatch, press, enhandsswing - och med dubbla kulor - snatches och pressar.
Jag har sagt det förr och säger det igen: dubbla kulor är riktigt roligt!
Jag har under de senaste dagarna funderat en del över det här med Viking Warrior. Känner mig liksom inte riktigt tillfreds med upplägget. Håller på att försöka läsa in mig mer på det för att återkomma med ett mer strukturerat och genomtänkt inlägg snart.

7-11

Jon:
Som sagt: krypa till korset med svansen mellan benen. "Fran" på 7 minuter....duuh!! Grejade första 21 thrusters i en runda. Att 21 pull-ups skulle innebära problem visste jag redan innan. 21 är typ max av vad jag klarar nu. Försökte mig på lite kipping för första gången och det gick väl ok trots att det inte riktigt finns utrymme för benen. 15 reps, vila och 6 reps. Klockan tickar. Efter pull-upsen inser jag att dom som är bäst på det här har varit klara i en halv minut redan. Tillbaka till skivstången. 40 kg känns betydligt tyngre den här gången. 10 reps, vila, 5 tröööga reps. Pull-ups känns inte som en bra idé. Klockan tickar. Jag använder gymbossen som tidtagning. Den är inställd på en 5 min rond och sen en 1 min rond. 5 minutaren piper till. Pull-ups 5 i taget.
Under sista 9 thrusters får jag vila två gånger och skaka ur musklerna. 7 minuters gränsen är ett minne i fjärran. Pull-upsen är 4,2,2,1. Klockan stannar på 11:15. 7 minuter står 4 minuter längre bort och hånar mig, ombytt och klar. När jag tittar mig i spegeln är mina axlar stora som grapefrukter.
"Fran" knäckte mig verkligen grundligt men det var jävligt roligt. Under 10 minuter ska jag klara snart. Det känns mest som en vanefråga. Sen börjar kampen nedåt och Martin, när jag når 7 så lovar jag att det blir en film.

Road to Nowhere

Anna:
Efter boxningen igår (som avslutades med två minuter burpees, huh) såg jag verkligen fram emot att sträcka ut min ihopkrympta lemlästade kropp under några timmar yoga. Men det ville sig inte, räknade fel på tiden och missade passet. Ändrade planerna och tänkte åka hem och köra hemma. Meen, inte det heller, hade glömt nycklarna hemma så jag fick pallra mig iväg till Jons jobb och hämta nycklar. Väl hemma hade jag hunnit bli hungrig. Bara att sätta igång med middag alltså. Ja, inte förrän framåt tiotiden kom jag igång. Men då inte riktigt med samma glöd som jag hade tänkt. Det blev dock typ 20 minuter asthangayoga, d.v.s. hela stående serien. Sen tappade jag fokus och övade lite pole. Försöker få till en shouldermount, det är inte världens snyggaste trick men det är nog det svåraste jag prövat hittills, det kräver så galet mycket styrka. Överallt. Ska kolla med Jon när han kommer hem ifall han fixar det. Knäckande i så fall.
Tappade lite koncentrationen på stången också. Jag tror jag vet var felet liger. Behöver komma ut och springa. Segla fram i skogen, lyssna till mina egna andetag och höstregnet. Men det går inte! Höften känns fortfarande och så fort jag gör något löpliknande blir det värre igen. Åååh det är så frustrerande. Vi som skulle sprungit tjurruset och allt. Typiskt. Går och lägger mig coh drömmer om hur jag springer med gaseller på savannen. Måste köpa sånna där tåstrumpor först bara. Ha ha ha.

Det är ju här jag vill vara! Och förresten apropå dagar när allt går dåligt, här är de första raderna ur 'Everything happens to me' såsom Chet Baker sjöng den:

I make a date for golf and you can bet your life it rains
I try to give a party and the guy upstairs complains.
I guess I'll go through life just catching colds and missing trains
Everything happens to me.

Franiliscous...crossfittare titta hit!

Jon:
Har surfat runt mycket på crossfit-sidor på senaste. Det är ju en träningsfilosofi som ligger ganska när min egen om kanske inte helt jäms med. Hursomhelst: jag är anhängare till "put your money where your mouth is"-tanken så idag tänkte jag att det är dax att pröva på. Valet föll på "Fran", Thrusters med 40 kg följt av pull-ups i tre rundor på tid - 21-15-9 reps. Det är - om jag har förstått det rätt - den här arbetsintensiteten som skiljer crossfittandet från min vanliga träning. Det är egentligen bara när vi kör med Fredrik som jag jobbar så intensivt.
Nu är det ju så att jag inte har tillgång till några crossfit-klasser eftersom jag jobbar kvällar (någon som funderat på starta dagspass på Fightcenter?) så jag får köra för mig själv på gamla Pro gym. Ska bli roligt att se på hur gamgubbarna reagerar på någon som rör sig fortare än en koala. Under 5 minuter ska tydligen vara en bra tid så det lär jag väl inte klara men under 7....som ni märker lägger jag upp bollen för en "krypa till korset med svansen mellan benen episod" här. Jag återkommer med resultat.

Take my breath away

Anna:
Trots att jag har kört fullständig vila de senaste två dagarna kände jag mig ändå inte helt hundra på poledanceklassen idag. Lite kall, lite stel, lite svag och fortfarande ont i höften. Är så trött på den där höften, imorgon är det jag som ringer sjukgymnasten. Däremot är benen typ helt bra, de verkade lite sura på GIH och menade att de aldrig skulle få fler försökspersoner efter mitt inlägg, så jag bör väl säga att det gjorde ordentligt ont i typ 12 timmar efteråt men därefter avtog smärtan ganska snart. Och allvarligt talat, jag uppmanar alla som kan att delta i studier av det där slaget, det är ju urhäftigt, något jäkligt annorlunda och så är det ju spännande att testa till exempel syreupptagningsförmåga och maxpuls med exakta metoder.

Hur som helst, jag var som sagt inte på topp när jag gick iväg till träningen idag, hoppades att det skulle gå över när man väl bytt om. Men inte. Körde allt på vilja men utan inspiration och gnista blir man som bekant ingen vinnare. Gnetpass helt enkelt. Var dock kul att köra strechingen efteråt. Det är alltså inte sån där fotbollsstretch som syftar till att motverka träningsvärk (sic) och där alla ändå bara fuskar utan här är det lite mer våldsamma metoder mot högre mål. Spagat, split och sånt. Jäklar vad ont det gör, ibland känns det liksom som om benen inte hänger med när man går därifrån för musklerna är så uttänjda. Idag tänjde vi i par men det var faktiskt inte min egen stretch som var rolig utan lyckan låg idag i att hjälpa någon annan att komma djupt. Hon var jätteduktig, uthärdade och andades bra (viktigt förutsättning för att komma djupt) men det känns som att det också är tydligt att yogan lärt mig mycket, inte bara om min egen kropp och hur den sträcks ut utan också om hur man hjälper andra, hur man korrigerar, och hur man andas tillsammans. Ha ha ha, det låter som jag varit på profylaxkurs, har aldrig fött några barn men tror ärligt talat att ha någon som står på ens rumpa när man tänjer spagat inte är helt väsensskilt, åtminstone inte vad gäller smärtan.

När lyssnade ni förresten på Prodigys 'Breathe' senast? Eller låten med samma namn av Depeche Mode. Nej förresten, lyssna på Sveriges svar på Kylie Minogue: September när hon sjunger en tredje låt med samma titel. Bra poplåt. Eller titelspåret till det här inlägget med Berlin, eller 'You take my breath away' med Sveriges svar på 'Eyes wide shut': The Knife. Ha ha, musik är frivilligt men rekommenderat.

På bilden ser ni någon slags pole-headstand och på benet skymtas biopsiplåstren.

Viking Warrior 15:15 - been there, done that, got the T-shirt

Jon:
Man skulle kunna tänka sig att 19 rätter på Oaxen, tre flaskor vin och sen hemkomst skulle kunna fungera prestationsnedsättande men då har man fel.
Det har känts dags för VO2-max i ett par dagar nu men tiden har inte riktigt räckt till. Så när Anna slank iväg på pole dance idag (bilder kommer nog senare i kväll) så tog jag tillfället i akt. Av med ringen, ställa in gymbossen, ta fram vatten och handduk, ta fram spellistan på Spotify, ta ett djupt andetag, trycka på play, på start och köra. Det kändes riktigt dåligt i början. Jag fick inte upp någon bra rytm och åttonde repetitionen kom gång efter gång ett ögonblick för sent. Händerna kändes inte heller särskilt bra och jag började experimentera med lite annan teknik: att lägga handtaget inte i handflatan utan längre ut, bara i fingrarna sas. Det funkade riktigt bra för högern och skonade valkarna helt men i vänsterns klämdes dom fast så jag fick fortsätta med handtaget i handflatan. Efter en stud upptäckte jag dock att högern började komma mer och mer efter - att den helt enkelt var tyngre. Jag antar att det beror på att vikten förskjuts längre ut från kroppen och att det därför krävs mer energi för att dra upp den igen. Tillbaka till originalgreppet alltså. Efter runt 60 set började huden lossna från vänstern och jag började seriöst fundera på att bara slå mitt förra rekord och sen lägga av. Såg sen rullen med tejp. Darrig och flåsig pillade jag fram en remsa, gjorde åtta reps med högern och slog några varv med tejp kring vänstern. Huden hade redan lossnat så den var för sent för att rädda men den hölls i alla fall på plats tillräckligt för att jag skulle kunna avsluta. Högern höll helt. Till tonerna av Neil Youngs "My my, Hey hey" seglade de sista seten i hamn. 80 set med 8 reps på 40 minuter. Tekniken är inte alltid perfekt men jag försöker använda mängden repetitioner till att verkligen hitta bra teknik, att fila på småsakerna. Jag ligger heller inte alltid perfekt i tiden. Ibland har jag precis låst ut åttonde repetitionen på pipet, ibland är kulan redan i marken, ibland är kulan på väg upp till första repetitionen på pipet, ibland har det hunnit gå en sekund innan jag börjar för att jag druckit vatten. Jag vet inte hur petnoga man ska vara med det här. Det känns dock inte som att en sekund hit eller dit spelar någon större roll, eller?
Nu ska jag i alla fall gå vidare i Viking Warrior-programmet och börja köra 36:36. Tänkte också fortsätta på 15:15 men försöka få upp kadensen till 9 reps/15 sek. Får nog börja med 12 kg.

la Dolce Vita

Ingen som helst träning idag. Vi går på lyxkrog istället.

En klapp på axeln

Anna:
Mot alla odds körde jag ändå boxningen idag, sköljde ned två alvedon med sportdryck och intalade mig själv att jag inte skulle jogga under uppvärmningen. Det funkade i ca 20 sekunder sen sprang jag där i ringen med de andra. Kul idag, mycket teknik. Det gör mig gott eftersom jag ärligt talat ehh suger. Är ganska bra på att se tuff ut, hålla upp guarden, ner med hakan och se lite lagom orädd ut, men ungefär där tar det slut. Ha ha, men jag övar. Vågar inte sparras på riktigt än men Nonno har lovat att jag ska få komma hem till henne så ska hon härda mig och slå mig i ansiktet. En riktigt vän.

Hursomhelst, benen känns betydligt bättre idag, imorgon kan jag nog gå i nedförsbackar utan att se ut som en pingvin. Och ett tydligt tecken på tillfrisknande är shoulder-tapleken jag och Jon just kört såhär ett par minuter innan läggdags. Den går helt enkelt till så att man ska klappa på motståndarens axel, typisk kampsportslek. Ha ha, vi körde karatestyle (se handföringen) och skrattade så vi grät. Check Jon out!

You want a peice of me?

Anna:
Varning till min far och alla ni som har svårt för tanken på blod och dylikt, otäcka bilder följer nedan, ni bör nog hoppa över det här inlägget.

Idag gjorde jag det, jag har offrat en del av min lekamen till förmån för vetenskapens framsteg. Tre gånger har man gjort hål i min vackra kropp och stuckit ned ett ihåligt metallrör i mitt lår och knipsat av en bit kött. De kallar det vävnadsprover, muskelbiopsier. Fy satan, jäklar i min låda, huh. Glöm gårdagens überpretentiösa dravel om skönheten i smärtan och annat trams. Jag tar tillbaka allt. Jag har så jävulskt ont och det är fan inte vackert, bara ont (ok kanske lite lite vackert).

Själva provtagningsögonblicket var inte så farligt, det var bara väldigt väldigt obehagligt. Man skär upp huden, underhudsfettet och fascian (bindväven utanpå muskel) med ett rakblad, typ 2 cm djupt. Sen ner med "nålen", det känns som om någon slår in en trubbig påle i benet, inte direkt ont men, minst sagt, mycket oangenämnt. Där gräver de runt i några sekunder som känns som en evighet och när de med hjälp av vakuum knipsar av en bit vävnad känns det som om man dammsuger ut lårets innanmäte. Jag blir lite svag i kroppen bara av att skriva om det. Detta tre gånger. Först före träning (60 minuter cykling, 6 set benpress, alla till failure), sen direkt efter träning och därefter två timmar senare. Allt på fastande mage. Att cykla i en timme utan så mycket som ett russin i magen var det jobbigaste jag gjort på länge. Mycket värre än när vi körde med Fredrik sist, då jag blev fullkomligt grön i ansiktet av utmattning. Åtminstone mentalt. Visste inte att jag var så känslig för blodsockerfall men efter 40 minuter cykling ville jag bara gråta! Allvarligt, bara gråta. När jag äntligen fick äta vid tvåtiden var jag bara en skugga av mitt vanliga jag. Dimmiga trötta ögon, bleka kinder och ett matt leende: "Nej, jag är okej, jag mår prima, det är lugnt."

Ok, håll i er, här kommer bilderna:

Jag vet inte vad ni säger, men nål är en, ehh, underdrift.

Ni hajjar vad jag menar med obehagligt

En del av mig så att säga

Ha ha, visst visst. De tuffa killarna på GIH säger att de går till gymmet bara några timmar efter muskelproverna, yeah right. Aldrig i livet. Kan ju knappt gå för satan. Hur ska det gå på boxningen imorgon? Tror ni de gillar att man inte rör på fötterna, bara står stilla och slår vilt omkring sig? Säkert poppis.
Kanske kan det vara så att jag är ovanligt känslig för den här typen av smärta, det är mycket möjligt, opererade en fot för ett par år sedan och minns smärtan efteråt som outhärdlig medan jag hört om andra som gjort samma operation och knappt sjukskrivit sig. Jag blir nog ingen MMA-stjärna trots allt, ingen boxare heller, tänk, efter första sparringen skulle jag åka hem gråtandes, bädda ner mig i sängen och tröstäta RockyRoad tills vartenda litet blåmärke försvunnit. Ha ha. Men det är bara att gilla läget, om en månad kör vi samma tester igen.

The sins of our forefathers

Jon:
Ska det verkligen vara såhär? Varje år vid den här tiden och under de närmaste sex månaderna ställer jag mig samma fråga: Hur gick det till när de första människorna började vandra från varma Afrika mot kallare trakter? Snacka om en gradvis försämring. Det första gänget som började vandra fick det kanske bättre vilket födde idén att om man vandrar ännu längre så får man det ännu bättre. Efter en tid så var det ju ett gäng som hamnade i sydeuropa och tänkte: "Sweet! Här kan man ju leva." Men då finns det ju alltid någon som tänker lite längre. "Här sitter vi bland färska fikon, mogna tomater och dricker Château-Vadå och har det skönt. Tänk vad bra vi ska ha det om vi går ännu lite längre norrut."
Well, det är släktingarna till det gänget som nu ser fram emot en dag som av DN beskrivs som "Mulet men i stort sett uppehåll. 4 till 7 plusgrader." Tack så jävla mycket!!! Längtar tillbaka till San Sebastian.
Nog gnällt. Läste på RossTraining om Goerner the Mighty. Appropå vad jag skrev om att följa träningsprogram:
"He trained always as the mood took him – varying his program to suit his energy and condition of the moment and never did he force himself to perform any workout when not feeling just in the mood… He did not have or follow what might be really termed a “set” training program – he always varied his workouts and mixed his work so much that one could truthfully say that he never worked through exactly the same program twice."
Ross Enamit har också skrivit själv om ämnet i två artiklar med namnet Think for Yourself. Läsning väl värd tiden. Speciellt en höstdag som denna.
Hade förresten tänkt sätta upp ringarna i taket idag men hittade inget borrstål. Det får bli en sväng förbi Claes Olsson.

Poledance, blåmärken och hårdrock

Anna:
Aldrig någonsin har jag sysslat med något som gör så ont som poledance men jävlar i mig har jag heller aldrig sysslat med något som är så snyggt som poledance. Och visst finns det en lockande spänning i kombinationen smärta och skönhet. Jag förundras alltid, när jag kollar pole-klipp över att något som gör så ont kan se så lätt ut, att det överhuvudtaget är möjligt att utföra med grace. Kanske är det just det faktum att det, för att dansa poledance, inte räcker med att behärska tekniken eller besitta styrkan utan att det är smärtan som först och främst måste övervinnas, som fångat mig. Att det inte är enkom de kroppsliga förmågorna som styr utan att här finns kravet på ytterligare en dimension. Om man inte lär sig hantera hur stången drar och sliter i det tunna skinnet på insida överarmar, lår och knäveck, om man inte lyckas intala sig själv att huden kommer hålla trots att hela kroppen skriker det motsatta så kommer all annan övning vara förgäves. Blåmärken stora som knytnävar kommer på köpet.

Precis som med allt annat tar det tid, men det kommer. Ju mer ont, desto högre tröskel. Ju fler blåmärken, desto djupare andetag. Och en dag kommer jag kunna redogöra för Rawls rättviseteori hängandes i Jewel (se bilden), men tills dess djupandas jag och hoppas att bilden blev bra så jag kan snurra ned.


Till sist, lyssna på balladen 'House of Pain' med sleezemetalbandet Faster Pussycat.

On the honour system

Jon.
"I do, like many of you, appreciate the comforts of everyday routine, the security of the familiar, the tranquility of repetition. I enjoy them as much as any bloke."
Träningsprogram framstår ofta som en riktigt god idé. Att göra något rutinmässigt, att följa en logik för att nå ett mål tolv veckor, sex månader, ett år senare. Det framstår ofta som en bra idé på samma sätt som att träna tidigt på morgonen känns som en bra idé. Det verkar ju så bra. Bilden av sig själv ensam på våta skogsvägar i kall höstsoluppgång, känslan av att man är en sån som bestämmer sig för något och sen gör det.
Well....det är sånt som gör en olycklig. Minns samvetsfrågan: "Are you a wolf or are you a sheep?" Det finns inget värderande i frågan. Det är inte bättre att vara den en ena eller den andra. Det gäller bara att veta och att vara ärlig mot sig själv. Som Pavel säger: You're on the honour system".
Att inte veta eller inte vara ärlig mot sig själv kommer förr eller senare göra en olycklig.
Jag kan inte gå upp och springa klockan sex på morgonen. Dom gångerna som jag faktiskt har gjort det eller något liknande så har jag älskat det men jag kommer aldrig kunna göra det som en rutin. Kalla mig mr. Snooze.
Jag tycks heller inte vara gjord för att följa ett träningsprogram. Jag inspirerades verkligen av Marty Gallaghers "The Purposeful Primitive" och har verkligen velat följa hans råd om hur man lägger upp ett styrkelyftprogram. Tre dagar i veckan med knäböj, bänkpress och marklyft. 12 veckor med minskande reps och tyngre vikter för varje vecka. Jag vet att programmet är bra och jag vet att jag skulle bli starkare om jag följde det men jag kommer inte att göra det.
Har kört första veckan och undrat över varför det inte känns lika roligt att träna som vanligt.
Kan bara komma fram till att det är för att jag saknar den andra träningen, att jag saknar kreativiteten och att följa infallen.
Jag har tagit till mig Gallaghers program. Jag kommer att följa det på mitt sätt, göra det till mitt. Det var genom att göra så som jag hittade till träning, till kettlebells och till allt det som jag håller på med till att börja med. Kanske skulle jag bli starkare om jag slaviskt följde ett program men antagligen skulle jag inte bara tröttna utan också bli ledsnare på kuppen.
Elitidrottare blir man kanske inte på den här inställningen men den får mig att fortsätta vilja träna, fortsätta vilja utveckla mig och lära mig och jag får aldrig tråkigt.

Tribute to my Wife

Jon:
Träning med Fredrik igår igen. Som seden numera bjuder börjar vi passet (efter uppvärming) med ett snatch-test. Jag har ju klarat det ett par gånger och det börjar kännas rätt tryggt nu men eftersom Anna har varit sjuk, haft problem med höften samt annat smått och gott så har hon inte klarat det tidigare. Hon stod lite bakom mig så jag såg aldrig vilket halsbrytande tempo hon körde igång i men när jag precis passerade 90 reps någon gång runt 4 minuter hörde jag hennes kula dunsa i golvet och: Färdig! Kör på, sa Fredrik och tillslut hamnade hon på 109 reps. TOO EASY SERGEANT!!! Nu är det bara att börja sikta mot SSST eller stiga upp en vikt. Vi har tänkt att den dan när vi ligger på 120 reps efter 5 min kör vi vidare mot 10 minuterssträcket. Jag måste börja snatcha mer med 32an men ska nog ta det utomhus. Är fortfarande lite rädd för den.
Passet fortsatte med swings. Jag med 32, Anna med 24. 1o set till max. Det är bara inte roligt. Jag testade mig själv med 32an häromdan och grejade utan jätteansträngning 50 reps. Igår började vi båda på runt 30 och sen gick det nedåt. Efter 4 set låg vi på runt 10 reps. Jag fick kramp i baksidan på låret under det sista setet så jag fick vila övningen efter. Anna körde 2-hands anyhow och tog ett stort steg in i "snart-spyr-jag-landet".
När min kramp lagt sig fick vi gå på min nya favoritövning: dubbel-snatch varvade med armhävningar. Jag gillar verkligen att man får stabilisera överkroppen så hårt i dubbel snatchen. En helt annan känsla än i den vanliga.
Passet avslutades med först RKC-armbar följd av en TGU-uppgång, clean/press och TGU-nedgång och sen clean och snatch alternerat.
Anna var grön i ansiktet under en halvtimma efteråt. Vi är numera en snatchtestad familj. Som hyllning till min vackra hustru blir därför dagens demofilm snatchen. Tyvärr är min vänsterhand något sliten efter gårdagen så det blir bara med högern.

Kettlebell demo - Swings

På begäran påbörjar vi idag en serie filmer med kettlebellövningar för alla er som undrar vad det egentligen är vi håller på med.
Dagens övning är själva grunden för all kettlebellutövning: swingen.
Anna swingar med en 24 kiloskula.

Love hurts

Anna:
Med galen träningsvärk (igen) i ländryggen efter tyngsta marklyften hittills med Jon igår på gymmet stapplade jag mig iväg till poledance-klassen. En sån där dag då lusten ligger under en sten i skogen (så sa min mors föräldrar, på allvar, om hennes vilja när hon var barn) men tvingade mig genom regn och rusk och ner i Nelles källare till söndagens pass. Och jäklar i min låda vad roligt vi hade. Ibland lyckas man verkligen vända en dålig dag. Har inte lyckats sätta så mycket nytt på länge. Lyckades föreviga mitt livs första 'Inverted hip hold' (märk väl, inga händer, det gör sjukt jävla ont men man lär sig uthärda) och därefter en vanlig 'Full invert':

Things you do at midnight

Jon:
Det har inte funnits så mycket tid för bloggande den senaste veckan. Träning har det dock blivit. Fick låna "The purposeful primitive" av Fredrik. En strålande bok om styrkelyft som inspirerat mig mycket. Har försökt att smyga igång ett tolvveckorsprogram på gymmet bestående av marklyft, knäböj och bänkpress. Kör tre gånger i veckan och försöker hinna alla övningarna varje gång men i olika ordning. Börjar på 5 set med 6-8 reps för att minska ned till 1RM om 12 veckor. Både knäböjen och marklyften har känts riktigt bra. Jag har gett mig fan på att bli böjligare i vristerna för att kunna göra djupare knäböj så nu går jag runt och squattar överallt - tappade nycklarna på golvet, dags för squat, ta något från bottenlådan, dags för squat, vad är det som ligger under stolen?, dags för squat. Squat, squat, squat. Det börjar ge sig tror jag. Fick idén till det här vardagssquattande på Reclaim the Gym. Bra artikel. Läs! Det har inte blivit så mycket kettlebells då händerna fortfarande inte riktigt har återhämtat sig efter senaste vo2-passet. Ringarna har dock fått sitt. En hel del korta pass med front-lever, L-seat och annat. Bifogar film från härom natten när jag kom hem och ringarna dinglande hånade mig. Dom hånade mig ännu mer efteråt men som Liljeros skriver: för att hylla transparensen så visar jag upp det i alla fall. Drömmen är hur som helst att klara mig upp i ett handstående från en L-seat utan att böja armar eller ben. Som ni ser ganska långt kvar men en dag är det jag som skrattar!

Kolla här då

Anna:
Min L-sit har förbättrats avsevärt senaste veckorna. Bra för poledancen också. Skönt när man blir bättre på nåt. Nästa mål är en lika hög benföring i ringarna, dit är en bit kvar. Men man blir ju som bekant bra på det man övar på. Tack och lov.

Jerk it out

Anna:
Ja, så ligger vi efter med bloggen igen. Har tränat/jobbat/pluggat för mycket. Kanske även tagit ett glas för mycket. Det är oklart. Hur som helst, träningsvärken börjar sakta sakta klinga av men jäklar vilken tid det tagit, har verkligen gått in för att träna bort smärtan men det har funkat sådär faktiskt.

Det började ju med att jag hade tokmycket träningsvärk i överkroppen sen i måndags. Inte assmart planerat kanske eftersom jag i tisdags var tillbaka på GIH för att testas igen. D.v.s. köra slut på benen igen. Det började med 40 minuters cykling. Inte ashård eller så men börjar ju kännas i gluteus (kort och gott - rumpan) efter ett tag. Jag satt där ensam i labbgymmet och Forskar-Niklas kom in var 10e minut och kollade pulsen och jag fick ange ansträngninen enligt borgskalan. Hade glömt min musikspelare hemma så jag fick lyssna på labbets radio, den hade bara en kanal (sic), gissa vilken. Lugna favoriter. Ha ha. Otippat att cykla ensam på träningscykel, omgiven av massa teknisk utrustning till Ronan Keating, Coyote Ugly soundtracket och någon easylisteningversion av 'What a wonderful world'. Bäst var Cyndi Lauper med 'Time after time', då körde jag på rejält, vilket inte alls var meningen eftersom man skulle hålla sig på samma varvantal hela tiden. Phil Collins med 'In the air tonight' var också en av de bättre låtarna om man säger så. Därefter blev det timead vila. Exakt 15 minuter, viktiga grejer det där. Sen dags för benpress, 5 set med ca 75% - 80% av 1RM, alla till failure. Senare på kvällen kände jag att ville ge de stackars förkrympta musklerna lite kärlek och möjlighet att strechas tillbaka. En och en halv timmes ashtangayogapractice senare kände jag mig kanske aningen mjukare, men också betydligt darrigare. Man kan säga att dagen efter var det inte bara överkroppen jag hade problem med.

Men som sagt, jag hade bestämt mig för att den här värken skulle tränas bort. I onsdags var jag på fighter centre och provade ett crossfitpass. Första gången jag kört crossfit under organiserade former. Det var precis så jävligt som man tänker sig och, ja, jag ville spy. Vi körde någon slags wod, 50 dubbleunders (det gick sådär, måste öva på hopprep), 21 crossfitswingar m 16 kg för mig, och 12 pullups (jumping för min del), allt gånger tre. Sen körde vi 7 minuter av ngn slags ball-clean upp till thruster och sen kasta allt man har i marken (7 reps), varvat med vanliga situps också 7 reps. Ja det var asjobbigt, inte besviken på svettproduktionen i rummet (se bilden, det kallas för slutkörd) och det är uppenbart riktigt effektiv och bra träning. Men det fångade mig inte riktigt. Kan inte sätta fingret på det, jag vill gärna vara del av 'the crossfit crowd' men det tändes liksom ingen gnista, jag var liksom härligt genomkörd efteråt men liksom inte så där glad som man blir när man känner att man hittat 'Det'. Jag funderar ett tag. Vad säger ni som håller på med Crossfit om det hela?

Fighter centre är i alla fall den härligaste klubben jag varit på. Någonsin. Så skön stämning, alla hälsar, snackar och skrattar ihop och det verkar inte finnas några motsättningar mellan olika stilar utan tvärtom är atmosfären generös och respektfull. Lyckat ställe, verkligen. Det var så trevligt att när de erbjöd mig att komma och prova boxning dagen därpå så kunde jag inte motstå. Jag lånade Jons lindor och små säckhandskar och kände mig lite som en flicka på väg till första dagen i skolan. "Ehh får jag vara med?". Det var utmanade. Kul och jobbigt. Tränaren kändes sympatisk och ingen retades för att jag inte hade riktiga handskar.

Men för att återgå till träningsvärken. Den har sugit sig fast som en igel och verkar inte låta sig rubbas av varken yoga eller boxning. Så idag blir det vila. Bara vila. Inga chins, inga L-sits eller sporadiska swingar. Vila. Imorgon kör vi igång igen och på söndag blir det pole. Bilder utlovas.

Aj aj caramba!

Anna:
Ok, äntligen något sånär tillbaka på banan. Förkylningen har passerat och höften är på bättringsvägen. Fortfarande ingen löpning på ett tag men att kunna gå utan att halta är en klar förbättring. Min senaste åkomma är dock en sjuhelvetes jäkla träningsvärk. Lats, trapezius, pecs, bics, mage ja överallt från naveln och upp. Jag har så ont att jag knappt kan vända mig i sömnen. Ha ha. Det är helt sjukt att det räcker med att ha uppehåll i en knapp vecka för att sen bli totalt handikappad efter första träningsdagen. Till min stackars kropps försvar ska dock sägas att måndagens träning inte var direkt skonsam. Först med Jon på gymmet på förmiddagen. Bänkpress på tyngsta hittils, en miljard (kändes så) chins till failure (Jon fick lyfta mig upp till slut så gjorde jag negativa, men när jag rasade ned även på nedvägen gav vi upp), strikta legraises i dipsställningen och därtill sammanlagt 10 min på säcken. Är ovan vid säck, tror att mycket av värken kommer därifrån. Att rotera överkroppen är mycket smärtsamt idag. Ni hajar.

Sen var det poledance på kvällen och det har också en förmåga att alltid ge träningsvärk, speciellt liksom utanpå revbenen. Vilka muskler är det förresten? Vi körde mycket styrka, handstående, och sånna där fällknivssitups. Huh! Sen blev det flera nya trick. Caterpillar, butterfly och pretzelspin. Gulliga namn. Men framförallt gjorde vi något som var så sjukt kul, svårt och gör så jävulskt ont. Knee hold. Tänk er en humanflag fast istället för att hålla i sig med händerna så hänger man rakt ut från stången i ena knävecket stödd av framsidan på andra knät. Åh det är så coolt. Hade lagt upp bilder den ifall jag hade kunnat utföra den, meen tyvärr behöver jag aningen mer övning innan jag överlämnar mig åt de hungriga massorna. (Ni kan alltid titta på tricken på Nelles sida ifall ni undrar hur de ser ut) Hur som helst, idag känns det som att någon slagit mig med järnrör i knävecken. Vilket i och för sig inte ligger alldeles långt bort från sanningen.

Ring-a-ding

Jon:
Jag kan inte låta bli att titta på mina händer idag. Dom är fortfarande så gott som hela men bara en reps från att vara fullständigt söndertrasade.
Efter VO2-max igår träffade jag Anna på gymmet. Vi värmde upp med ett par ronder på säcken. Det var många år sedan nu och kändes riktigt ovant. Rytm, balans, teknik - inget funkar riktigt som det ska. Dessutom är handlederna inte riktigt vana så dom tar en del stryk.
Anna har fortfarande problem med höften så efter säcken så blev det bänkpress, följt av leg-raises och chins. Anna börjar bli riktigt stark i chinsen. Jag hjälper henne upp och släpper på toppen så hon får hålla där en stund och sen ta hela nedvägen själv. Det går fort framåt.
Vi avslutade med 3st tvåminutersronder på säck. Jag lyckade göra illa handleden med några sekunder kvar. Inget allvarligt dock. Något som oroar mig lite är att jag fortfarande är darrig i händerna såhär nästan ett dygn senare. Har för mig att jag ibland var darrig på samma sätt när jag faktiskt tränade på säck regelbundet men jag minns inte riktigt.
I dag känner jag ganska rejält av gårdagens VO2 i rygg och axlar och FN funderar som sagt på att förklara mina händer som katastrofområde. Att lyfta vikter är inte att tänka på vilket innebär gymnastträning.
Har övat på mina front levers. Såg en instruktionsvideo på youtube där dom går från tuck till att sträcka ut bara ena benet och sen växla. Det funkade rätt bra för mig.
Efter det blev det det som jag tidigare kallat för en Bergqvist i brist på bättre namn: att i ringarna, från en L-seat luta sig fram, krypa ihop, böja armarna och försöka gå upp till en tucked planche. Just nu sitter ringarna fästa i dörrtrapetsen vilket gör att jag inte kan falla över framåt tack och lov. Övningen kommer bli mycket svårare med ringarna i taket. Efter tucked planche går man tillbaka till L-seat så kontrollerat man kan.
Till sist har jag fått en liten ledtråd till hur jag ska kunna klara en muscle-up: false grip! Länk till artikel här. Jag ska öva på den så får vi se hur det går.

Reclaim the Dice

Jon:
Jajamensan. Tärningen är kastad. Vi har ingått en (o)helig allians med Ola på Reclaim the Gym om att klara av första delen av Kenneth Jays Viking Warrior VO2 protokoll innan den första november. Ola började för några dagar sedan och idag var det min tur. Det är alltid skönt att ha någon annans resultat att gå på. Kommer man väl dit så klarar man ju alltid en extra. Målet idag var att klå Olas 18 minuter (målet är alltså 40 minuter, beskrivning av protokollet här).
Jag har klarat 20 minuter tidigare så jag visste att jag låg bra till. Den stora oron är alltid händerna. Att göra snatchar i högt tempo har en förmåga att snabbt bygga valkar och sen slita av dom. Jag försöker att sluta innan det går så långt. Träningen blir lidande om man inte kan lyfta riktigt.
Hursomhelt klarade jag 61 set idag, alltså 30 minuter och 30 sekunder. 9 1/2 minut kvar. Händerna är på bristningsgränsen och blåsorna har börjat vattna sig men kroppen kändes bra. Handvård i en vecka sen kör jag igen.

Bosön

Jon:
Personalaktiviteter på Bosön. Tyvärr vann vi inte så många av tävlingarna - korrektion: vi vann inga av tävlingarna. Anna för att hon är skadad, jag för att jag är dålig. Trots det vore det kul att spendera mer tid därute.
Ett lyckat box jump hann jag med dock.