Mycket vill ha mer

Anna:
Varje gång vi gjort ett längre uppehåll i bloggandet så hör jag vår tränare Fredriks retsamma röst inom mig: "Det är kul att läsa er blogg men den vore ännu bättre om ni bara uppdaterade lite oftare." Jag svarar alltid förtvivlat att vi faktiskt oftast skriver varje dag. Men han är aldrig nöjd. Aldrig nöjd.

Precis likadant är det när han tränar med oss, han ba: "Bra, ge inte upp nu, lite till, lite till bara, kör på." Fastän jag vet att det inte är meningen att man ska klara det. Övningarna är ju upplagda så att man ska misslyckas, man ska köra tills man inte pallar mer, sen ska man köra lite till och därefter ännu lite till för att man så gärna vill klara tiden ut eller givna antal reps. Men tanken är ändå att man ska misslyckas. Lyckades man nå målet var ribban för låg och bör höjas till nästa gång.

Det är konstigt det där, för när är man egentligen nöjd? Vilka avklarade mål är man egentligen någonsin tillfreds med? Jag är som Fredrik, jag är aldrig nöjd. Menar inte att säga det på något koketterande vis som om det skulle göra mig mer driven eller tuff än någon annan. Inte alls. Men det är ett faktum. Jag minns när jag äntligen äntligen efter nästan ett år av träning gjorde min första chin. Jag knappt glad, tvärtom hade jag en gnagande känsla inom mig, det kändes som om jag hade fuskat. Jag hade ju övat. Och som i ett slag var jag plötsligt missnöjd med mig själv för att jag inte kunde göra två. Samma sak med de första 30 armhävningarna, de var inte värda något, jag hade ju kämpat mig dit. Det är lite som när Bart viskar till Lisa att han har lärt sig ett nytt sätt att fuska: 'I hide the information inside my head.'

Men frågan är, vad är då motsatsen till att "fuska", vad är motsatsen till att öva? Det vore ju att klara av något man inte hade en aning om att man var kapabel till. Något som man aldrig någonsin övat på. Och vad är det att vara nöjd över egentligen? Är detta inte bara en godtyckligt given förmåga som lika gärna skulle kunna tillhört någon annan? Vari ligger logiken i att icke-förtjänade förmågor skulle vara mer värda än de vi med ansträngning förvärvat? Det kanske inte finns någon logik, eller kanske är frågan fel ställd. Kanske är frågorna man bör fundera kring snarare: 'När blir vi tillfreds med våra prestationer?' eller 'Är det överhuvudtaget viktigt att vara nöjd?'

Jag tänker mig att mål sällan har något värde i sig själva utan i själva verket är bara en hägring som går upp i rök så snart vi nått fram. Att värdet snarare ligger i strävan och att den stora glädjen ligger i att sätta upp nya mål så snart de gamla är passerade. Att nöjd inte är ett tillstånd att vila i utan endast bara en ögonblicks välgörande stillhet innan nästa utmaning. Kanske är det just därför jag ligger här i sängen med mitt trasiga revben funderar så att det pirrar i magen...marklyft 100 kg, bänk 60 kg...undrar om jag kan klara det...och ett nytt försök på utmaningen jag blev tvungen att avbryta. Och så går det vidare, framåt, vidare. Aldrig nöjd, men vidare. Eller som T.S. Eliot, Jons favoritpoet, skriver:


"Not fare well, But fare forward, voyagers"