All work, no play och ett svart hål

Anna:
Nä, nu har det blivit alldeles för stor övervikt på jobb, plugg, krämpor och feber i mitt liv. Bloggandet har gått fetbort på sistone och det är ju helt galet. Det är ju träna och blogga man vill göra, inte gnälla och läsa tills spänningshuvudvärken gör sig påmind.

Precis som för min älskade make var det kommentaren från Martin på Crossfit Uppsala i morse som gjorde mig tokpeppad. Har iofs tränat hyfas (ehh... hyfsat ska det vara, ha ha) den här veckan, men nu jäklar kör vi, full fart framåt mer kärlek till bloggen, mer träning, mindre sura miner och mer glädje! Wohoo, tack Martin, fan vad härligt!

Så efter att ha kurerat svinfebern så har jag kört två riktigt bra boxpass den här veckan. Det går framåt nu. Verkligen. Jag säger som min tränare: "Det ser bra ut, eller jag menar, du är ju liksom inget proffs eller så, jag menar asså, inte bra liksom men ganska ok." Ha ha ha. Men allvarligt talat är det som att det har hänt något nytt den här veckan, jag har hittat balansen! Börjar känna att jag liksom kan slå fler än ett par slag åt gången och fortfarande vara i kontroll över var min kropp är på väg. Det var när jag fick tipset av Odd, som hoppar in som tränare ibland, att ändra stancen lite, att inte stå så brett isär med benen som det hela lossnade.

Det var dock inte det enda som lossnade under den träningen. HAA HA HA. I slutet av passet när vi körde kettlebellthrusters och jag var i den djupaste delen av en knäböj så hör jag hur en tråd går sönder någonstans i bakdelen av mina tights. Ehh... Vad gör jag nu då? Hinner jag knappt tänka förrän Andreas skriker: "One minute left, keep going, don't stop, DON'T STOP NOW!" Såatteehh, ja det var inte så mycket mer att göra än att lyda, och för varje rep känner jag hur hålet i rumpan blir större och större, jag kan inte längre koncentrera mig på övningen utan allt mitt fokus ligger på det där lite torra ljudet då tyg rivs isär. "30 seconds, keep it going now!" Vafan! Är det inte slut någon gång? Thrust, thrust, thrust, thrust och allt jag kan tänka på är damage control, hur ska jag lyckas komma undan med det här oupptäckt. Det enda rätta hade ju varit att stanna upp och skrika "Stop! I've got a hole in my ass!" så hade man ju varit ihågkommmen för resten av livet, men ni vet hur det är när paniken sköljer över en, man ba: ...måste...dölja...hålet...måste...dölja... Ha ha, när minuten var över vågade jag verkligen känna efter eller titta av rädsla för att någon också annan skulle märka, jag drog ner mitt linne, joggade med som om ingenting hade hänt på nedvarvningen och slank sen in i omklädningsrummet, snabb som en vessla och berättade inte för NÅGON!