Vårtecken

Anna:
Det är först när skolbarnen spelar fotboll utanför fönstret och planteringen på gården är full med krokus och skilla och isen är borta från löpstigen i skogen som jag inser hur lång och tung vintern faktiskt var. Dagarna som kändes som att de var över innan de ens börjat, iskylan som satte sig i kroppen och gjorde skadorna än värre och michelingubbekläderna som tar död på varenda ansats till spontan allt-är-ett-gym-lek.

Och det är just leken som fått lida, det har inte blivit så mycket 'youmakelovinfun'-workout tillsammans med min älskade make här under vinterns sista månader. Till träningen masar man sig ju iväg som på autopilot men glädjen i att köra några tunga pressar till frukost har legat infrusen långt ner i en smutsig driva snö och ropat på hjälp.

Men nu jäklar. Äntligen. Vi hoppar hopprep på väg till affären, pressar med tandborsten fortfarande i munnen, står på händer och klättrar, försöker imponera på varandra med nyvunna skills och jag övar kampsportsfilmssparkar som vore jag 16 år gammal (de blir både hårdare och högre!). Vi turas om att lägga upp dagens träning och när vi inte hinner köra tillsammans så rapporterar vi till varandra hur det gick. Jag ba: "Fy fan vad jobbigt med KB-front squats, jag fick köra 7 i taget!" Och så känns det nästan som att man tränat tillsammans trots allt.

Igår morse körde vi 5 rundor av 30 tunga swings 24/32 kg och 3/3 pressar med den tyngsta kulan man pressar strikt 16/24 kg. Varken ett särskilt långt eller jobbigt pass men det var alldeles alldeles underbart. Vi var båda helt euforiska efteråt. Lyckliga rent av. Det måste ju vara mer värt än alla spektakulära skills i hela världen. Liksom: workout för ett långt liv och omedelbar lycka. Vem kan säga nej?

I förrgår blev det handstånde armhävningar, utrullningar med atlashjul, chins och ringdips: