Skitblogg/skitkropp

Anna:
Va e re för fel på renhär bloggen egentligen? Den uppdateras ju ALDRIG! Man blir så jävla provocerad, och förbundet gör INGENTING!


Men faktum är att jag känner mig precis så där frustrerad. Som en oälskad värsting i slutet på åttiotalet. Om jag bara kunde skulle jag också dra på mig ett par mjukisbrallor och dra ut på stan och sparka högt och slå hårt. Om jag bara kunde ja. Men jag kan inte. Det är just det som är problemet. Det är det som får mig att känna mig som ett rubbat djur i bur som börjar tugga på sin egen svans i brist på andra sätt att få utlopp för sin ångest. Jag kan inte. Det är som om min kropp bara stängt av och jag blir tokig.

Den vidriga svinfebern som har mig i sitt grepp och får mig att svettas som en dödsdömd i elektriska stolen är det minsta av mina problem. Det är nästan lite skönt att läsa, sova och surfa lite på fighterbloggar och polevideos i några dagar och vänta ut den där lilla grisen inuti mig som jobbar sig blodig för att ta kål på mig. Det ska jag nog överleva men det som jag inte längre står ut med är det som min egen kropp gör mot mig. Min höft som började krångla efter en löprunda för snart två och en halv månad sedan är fortfarande inte bra och jag vill bara - aaaarrgh - skrika! Jag har gjort allt, har verkligen vilat (d.v.s. inte gjort någonting som gjort ont, som att hoppa och springa), jag har varit ett par gånger hos Carlos, sjukgymnasten som har dragit och knakat i mig men det blir inte bättre. Jag blir galen!
Det värsta är att sånna här problem som sitter i bäckenet sprider sig som en löpeld i zickzack-mönster upp längs ryggen tills man till slut har ont överallt. Och det är typ där jag är nu, det är som att vad jag än gör får jag lite ont på ett nytt ställe. Och det onda i höften som kändes som kraftig muskelvärk kring vänstra höftbenskammen (crista ilica) har spritt sig till en konstig kall smärta vid högra höftleden. Ha ha, går jag till doktorn kommer de väl antingen säga att jag ska viiila eller så bara amputerar de båda benen på studs. Kanske lika bra, då kanske jag har en sportslig chans att lyckas med en human flag eller fler än två chins. Undrar dock hur det skulle gå med handståendet.

Det kanske är det som är min räddning! Om jag amputerade båda benen skulle jag i ett slag gå från självupptagen övertränad som gnäller över småsmärtor till en sån där hjälteförklarad 'ingetäromöjligt-typ' som skulle springa välgörenhetslopp på mina benproteser och föreläsa för ungdomar om vikten av att tro på sig själv och så skulle så klart Nike göra en sån här reklam med mig och så skulle jag aldrig behöva ha ont i benhinnorna mer. Snopet om man fick fantomsmärtor, hahahh ahahhahha.

Men, allvarligt talat, jag är så less på att ha ont och jag hittar inget sätt lösa det. Om det är någon av er som har några tips om vad jag borde göra eller förslag på naprapater/sjukgymnaster/kiropraktorer jag borde besöka så välkomnas det tacksamt. Verkligen! Jon har ju inte ont, min kompis Nonno har aldrig ont. Fan, inte ens MMA-killarna verkar ha ont. Ibland tänker jag att jag kanske helt enkelt inte är gjord för det här. Det kanske är så att jag egentligen är skapt för att gå på någon loj pilatesklass då och då, köpa ett SATS-kort på företagets friskvårdsbidrag som mest bara ligger i vägen i plånboken när man ska hitta sitt H&M-club-kort och flippa ut på fredagen med after work på något svennehak på Kungsgatan. I så fall kan jag lika gärna ligga kvar här i sängen och låta grisfebern sakta suga livet ur mig. Eller som Fredrik Strage skrev i dagens På Stan om hur han låg hemma med svininfluensan och kollade på idol: "Det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är..."