När en ortoped för några veckor sedan gav mig telefonnumret till en naprapat som enligt doktorns utsago skulle vara sveriges bästa, som hade varit med i friidrottslandslaget en gång i tiden och som hette Bengt så föreställde jag mig en lite blek och spenslig sportkille av Stefan Holm-typ. Lite introvert och töntig och kanske lite rädd för tjejer.
Men precis lika fel som det brukar bli när jag ska välja mat på asiatisk krog, lika mycket misstog jag mig vad gällde Bengt. I väntrummet hade han en wall of fame med tackkort från tamejfan hela sveriges idrottselit. Och när mitt namn ropades ut och jag tittade upp från min tidning stod han där. Bengt! Blond, brunbränd, runt 40 bast, ordentligt musklig och men en tight militärgrön t-shirt med snörning i halsen. Han använde hela sin kroppstyngd (jag gissar på typ 105 pannor) för att massera bort det han trodde var ärrbildning i quadratus lumborum och han fattade precis hur svårt det är att vila. Vi var rörande överens om hur trist det är att cykla och jag ville inte sluta prata, än mindre gå därifrån. Idag är jag fortfarande rejält öm av behandlingen men är helt blint övertygad om att jag med hans hjälp kommer att bli bra på nolltid. Tänk min nya naprapat som både behandlat och ser ut som Dolph Lundgren! Sa jag att han var spjutkastare? Jag dör!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar