Rrrrastlös

Anna:
Efter att ha hållit mig mer eller mindre stilla sedan muskelfästet i bröstkorgen gick sönder för en dryg månad sedan är energiöverskottet totalt. Jag tvingar Jon att köra rusher med mig överallt. På väg till tåget, längs perrongen, i centrum, varsomhelst. Också Nonno fick springa med mig till tunnelbanan härom natten efter en lång helkväll ute. Fast då var det bara jobbigt, ni vet, att jogga lite efter en öl kan ju väldigt behagligt men att springa så snabbt man orkar med både ett och annat glas innanför västen i minus 18 var allt annat än skönt. Men vi hann. Gjorde samma sak med min vän Anton en vecka tidigare, den gången höll jag på att få andnöd av kalluftschocken i luftvägarna - och missade sista tåget med fem sekunder.

Jag körde lite försiktiga poledancespins och solhälsningar igår och det var alldeles underbart. Jag är inte helt bra men det funkar och det känns skönt. Men man får se till att ta det lugnt. Med Rihannas Te Amo på högsta finns risken att man släpar fram 24:an för en svängom eller kollar dagsformen på chinsen.

Det är svårt. Jättesvårt. Svårt att ha tålamod att vila tills man är helt bra, svårt att inte köra järnet när man väl kommer igång, svårt att säga stopp innan kroppen säger stopp, svårt att gå ner en vikt när man vet att man klarar mer, svårt att ta det lugnt när klubbkamraterna kör max. Det är svårt att vara försiktig när allt man vill är att kasta sig tillbaka på djupt vatten. Men det måste gå. Det viktigaste framöver måste vara att hålla kroppen hel. Alla andra målsättningar och strävanden måste komma i andra hand från och med nu. Jag tror att det kan vara nyttigt, det handlar på något vis om tålamod, om mognad. En typ tålamod jag hade fnyst åt för ett par år sedan. Men då hade jag inte heller behovet av det. Idag är det annorlunda. Jag har hela livet framför mig och jag ska köra igång långsamt. Jag ska köra igång försiktigt.

Och sen vill jag fixa 100 kg i marklyft. Minst.