Hommage à Tyson

Anna:

-How you doin' coach...right on the chin...I'm gonna relax now, don't want my head to flood more than it is...
Det är junior-OS. En leende 14-årig Mike Tyson står i skinande blå boxarrock vid en telefonautomat och berättar stolt för Cus D'Amato om hur han knockade sin motståndare efter åtta sekunder.

Nästa klipp:

-Move your head...keep your head down!
-It's comin up?
-Yea, move...it's not coming up but it's about to come up...you can make it perfect...it's not perfect.
Den här gången står en blanksvettig Tyson och matar ofattbart hårda slag på en sandsäck. Cus D'Amato står vid sidan om och ingenting verkar undgå hans blick. Det är här han formar sin adept till den ursinniga, fantastiska boxare som hela världen snart skall få se.


Vi såg nyligen James Tobacks porträttfilm om Tyson och jag ryser när jag tittar på matchklippen. Varför är det alltid Muhammad Ali som omnämns som världens största boxare och inte Tyson? Låt vara att han saknade Alis karisma, att han sabbade både sin karriär och sitt privatliv, att han aldrig lyckades göra storslagen comeback och att han aldrig igen återfick den kärlek och status han en gång åtnjutit. Men Tyson under sin storhetstid, det finns ingen större. Ingen mäktigare.

Ingen slår som Tyson. Han slår som om varje slag var matchens sista. Så hårt att det är en bedrift av hans motståndare bara att stå på benen efter en attack. Kanske är det som han själv säger att han hade inte konditionen att gå fler än ett par tre ronder och att det var därför han boxades så oerhört agressivt. Att han helt enkelt visste att hans enda chans var att knocka killen så tidigt som möjligt. Och han slår så fruktansvärt snabbt att det ibland är svårt att uppfatta vad som sker. Ändå committar han i vartenda slag.
Ingen rör sig som Tyson. Det är svårt att förstå hur en man på över 90 kilo som ger sig hän i vartenda slag, som använder sig av hela sin tyngd, hela sin kraft, för att knocka den andre kan röra sig med sån lätthet. Att någon som slår kombinationer på fem-sex-sju-åtta slag fortfarande har total balans och ögonblicket därpå kan avlossa en ny lika livsfarlig kombination.
Ingen är så orädd som Tyson. Han börjar slåss så snart domaren gjort så lite som en antydan till att ta ett steg tillbaka. Han kör inga vänskapliga jabbar för att bekanta sig med motståndaren eller känna på avståndet, han går in. Rakt in. Sen beskriver han det bäst själv: "When I get inside, I open up like a son of a bitch".

Men han berättar också om sin första match någonsin:
"I was so scared of my first amateur fight, that I said to my trainer: I'm going to the store. And I went downstairs and told myself that I should just get on the first train and leave and just never come back. I was so scared, I didn't wanna fight anybody...But I pulled myself together with the discipline I'd learned from Cus and I scored a knockout in the third round."

Sen blev han tiderna största boxare.