Far Beyond Driven

Jon:
I morgon är årtiondets sista. Det har varit mycket upp och ned med träningen i december. L-sit to handstand har lämnats blödande i vägrenen. En dag snart ska vi dock vandra hand i hand mot våren. Decennieskiftets bitande köld har väckt mer primala instinkter än ringarnas elegans: vikt upp, vikt ner. De senaste veckorna har varit marklyft, bänkpress och militärpress.
Men om ringarna tillfälligt har lämnat min högra sida så har vänstra handen tryggt pressats av 32 varma kilon. Nu står vi där tillsammans - champagnen i kylen och planerna gjorda - med 160 ton i ryggen. 5000 swings på 1 månad.
Det är dags för min 32 kilos vän att lämna swingandets skyttegravar och avancera i hierarkin mot cleans, pressar, snatches och TGUs och ersättas av en yngre tyngre rekryt.
Är sugen på VO2 igen, på att klara SSST, marklyfta 150 kg och bänka 90 kg före 8 januari (börjar jobba då). Anna har dessutom visat mig hur man kan göra en enklare flagga i polen (inte landet). Mest av allt längtar jag efter att min älskade hustru ska bli frisk igen så vi kan träna tillsammans.

Mycket vill ha mer

Anna:
Varje gång vi gjort ett längre uppehåll i bloggandet så hör jag vår tränare Fredriks retsamma röst inom mig: "Det är kul att läsa er blogg men den vore ännu bättre om ni bara uppdaterade lite oftare." Jag svarar alltid förtvivlat att vi faktiskt oftast skriver varje dag. Men han är aldrig nöjd. Aldrig nöjd.

Precis likadant är det när han tränar med oss, han ba: "Bra, ge inte upp nu, lite till, lite till bara, kör på." Fastän jag vet att det inte är meningen att man ska klara det. Övningarna är ju upplagda så att man ska misslyckas, man ska köra tills man inte pallar mer, sen ska man köra lite till och därefter ännu lite till för att man så gärna vill klara tiden ut eller givna antal reps. Men tanken är ändå att man ska misslyckas. Lyckades man nå målet var ribban för låg och bör höjas till nästa gång.

Det är konstigt det där, för när är man egentligen nöjd? Vilka avklarade mål är man egentligen någonsin tillfreds med? Jag är som Fredrik, jag är aldrig nöjd. Menar inte att säga det på något koketterande vis som om det skulle göra mig mer driven eller tuff än någon annan. Inte alls. Men det är ett faktum. Jag minns när jag äntligen äntligen efter nästan ett år av träning gjorde min första chin. Jag knappt glad, tvärtom hade jag en gnagande känsla inom mig, det kändes som om jag hade fuskat. Jag hade ju övat. Och som i ett slag var jag plötsligt missnöjd med mig själv för att jag inte kunde göra två. Samma sak med de första 30 armhävningarna, de var inte värda något, jag hade ju kämpat mig dit. Det är lite som när Bart viskar till Lisa att han har lärt sig ett nytt sätt att fuska: 'I hide the information inside my head.'

Men frågan är, vad är då motsatsen till att "fuska", vad är motsatsen till att öva? Det vore ju att klara av något man inte hade en aning om att man var kapabel till. Något som man aldrig någonsin övat på. Och vad är det att vara nöjd över egentligen? Är detta inte bara en godtyckligt given förmåga som lika gärna skulle kunna tillhört någon annan? Vari ligger logiken i att icke-förtjänade förmågor skulle vara mer värda än de vi med ansträngning förvärvat? Det kanske inte finns någon logik, eller kanske är frågan fel ställd. Kanske är frågorna man bör fundera kring snarare: 'När blir vi tillfreds med våra prestationer?' eller 'Är det överhuvudtaget viktigt att vara nöjd?'

Jag tänker mig att mål sällan har något värde i sig själva utan i själva verket är bara en hägring som går upp i rök så snart vi nått fram. Att värdet snarare ligger i strävan och att den stora glädjen ligger i att sätta upp nya mål så snart de gamla är passerade. Att nöjd inte är ett tillstånd att vila i utan endast bara en ögonblicks välgörande stillhet innan nästa utmaning. Kanske är det just därför jag ligger här i sängen med mitt trasiga revben funderar så att det pirrar i magen...marklyft 100 kg, bänk 60 kg...undrar om jag kan klara det...och ett nytt försök på utmaningen jag blev tvungen att avbryta. Och så går det vidare, framåt, vidare. Aldrig nöjd, men vidare. Eller som T.S. Eliot, Jons favoritpoet, skriver:


"Not fare well, But fare forward, voyagers"

Livet på åskådarbänken

Anna:
Det som jag för en dryg vecka sen trodde var en rejäl sträckning i sidan blev hundra resor värre morgonen därpå och visade sig vara antingen ett sprucket revben eller ett brustet muskelfäste. Ingen idé att röntga tydligen sa både sjukgymnasten och doktorn. Samma behandling oavsett: starka smärtstillande, total vila och inte nysa, skratta eller hosta. Ingen hjärnkirurgi direkt. Jag kan ju inte varken nysa eller skratta utan att gny av smärta, att träna vore ett skämt när det gör asont bara att gå upp för backen till tåget och smärtstillande, ja, vad annars?

Det betyder att jag är i fullständig vila sedan en vecka tillbaka och i allt mellan en till fem veckor framöver. De första dagarna kände jag mig riktigt nere. Jätteledsen. Men nu när det sjunkit in börjar det kännas helt ok faktiskt. Till och med rätt spännande, som en möjlighet till något nytt.

Jag har till exempel, trots att jag inte kunnat vara med, gått på veckans alla träningar och helt enkelt tittat på. Det har varit jätte spännande och otroligt lärorikt. Att t.ex. få möjlighet att bara iakta skuggboxning var fantastisk. Ofta är man så upptagen av sig själv och det man försöker göra att man helt missar allt det man kan lära sig genom att se på andra. Fighter Centre är kallare än Murmansk den här tiden på året, speciellt när man sitter still, men det lämnade strax mitt huvud när all min koncentration var fokuserad på att ta in allt det jag såg framför mig.

På poledancen var det samma sak, jag tror att, bara genom att kolla på lektionen så finns det trick som jag kommer klarat mycket bättre nu. Ofta är det så att det är svårt att förstå vad man gör för fel innan man sett någon annan göra dem. Det var också nyttigt att se utifrån hur en lektion går till.

Det är så väldigt sällan man är åskådare och jag vill alltid alltid vara med och köra ifall jag kan men just nu går det inte och jag börjar sakta acceptera att vara tvingad till en tid vid sidan om inte är helt åt helvete ändå. Tiden framöver får bli en tid för att intellektualisera träningen. Att tänka kring boxning, att fundera kring balans, att sätta ihop nya koreografier och visualisera trick om och om igen tills jag kan köra på riktigt. Och så gjuta mitt nya tandskydd!

Jon står just här bredvid mig och swingar och jag önskar att jag kunde swinga där bredvid honom. Men att få tag ett steg tillbaka och se på är också värdefullt. Om jag alltid swingar samtidigt så missar jag ju hur läcker han är. Jag vill också swinga men jag är inte sorgsen. Snarare är det en pirrande längtan inuti mig. Jag ska låta min kropp läka ifred, det ska jag. Men om jag hinner bli bra till den 28:e december så ska jag swinga tusen swingar om dagen fram till nyår och klara Utmaningen på målfoto!


Så här kan jag inte göra:

Inte så här heller:

Det är knappt att jag kan göra det här:

Och, ehh..ni hajar:

Julesjukan

Jon:
Ni vet hur det är. Sista veckan innan långledigt. Kroppen inser att det snart är ok och vila och börjar släppa på försvaret. Ständigt blöta fötter och luftglipor i vinterskruden. Så är det för mig nu. Det känns som att det pågår ett utmattningskrig i kroppen mellan att vara sjuk och att vara frisk och att jag inte kommer meddelas resultatet förrän en vinnare är utsedd. Orolig sömn med oroliga tankar. Vill bara ligga i sängen och läsa.
Ingen träning idag. Jag ryckte lite i en kula men allt gjorde och och kändes orimligt tungt så den fick vila. Förhoppningsvis känns det lite bättre i kväll

Post Malmö Workout

Jon:
Efter att i Malmö ha rensat de senaste veckornas träning ur kroppen med hjälp av B-vitamin, antioxidanter och desinficeringsmedel (öl, rött vin och ren sprit)är det dags att börja fylla på igen.
Blev inspirerad av Liljeros och Fredriks 1000 swings utmaning så jag beslöt mig för att fingra en smula på den igår. Lite för sliten för att gå på hela men 500 swings på 26 minuter kickade iallafall igång kroppen igen. Det är märkligt hur olika 24 kg och 32 kg känns för mig. 24 tar mycket mer på axlar och rygg medan 32 känns i rumpa och mage. Underarmarna är dock den svagaste länken i båda.
Blev också väldigt inspirerad av Tommy Bloms artikel i senaste DragonDoor-utskicket. Kolla på den om ni inte redan har gjort det. Jag MÅSTE skaffa en 40 kg!
När jag vaknade i morse kände jag mig riktigt risig så jag sov till 12 och testade efter det formen men några handstående armhävningar. Det brukar vara ett bra mått på om man är på väg att bli sjuk. Är man det minsta försvagad så märks det tydligt. Dom satt dock som smäck så jag hann klämma in 100 32 kg swings före jobbet. Om man räknar om gårdagens 24 kg swings så ligger jag nu på 2475 - äh va fan, jag hinner 25 innan tåget går - 2500. Halvvägs!

the Best of Us

Imorgon tidigt drar vi till Malmö för att hälsa på Laszlo, dricka öl, äta falafel och fira att det var ett år sedan vi gifte oss.

Jag mötte Lassie!

Anna:
I förmiddags när jag med regn i sinnet gick längs med Sveavägen (sträckningen i sidan visade sig var en antingen en partiell ruptur i ett muskelfäste eller en spricka i revbenet, minst två veckors totalvila) så passerade jag en lång kille med stor sportbag i handen. När han passerat insåg jag att det var ju MMA-fightern Jycken a.k.a Magnus Cedenblad! Nonno fick mig att börja läsa hans blogg för en tid sedan och som hon uttrycker det: Han är så fin, så glad hela tiden liksom. Min första tanke var att det vore sjukt roligt om jag kunde fixa hans autograf till Nonno så jag sprang efter honom och bad om autograf. Ha ha ha, jag hade redan glömt smärtan i sidan och hans namteckning ligger i min lilla almanacka och väntar på Nonno. Och vet ni, han var världens trevligaste. Vi började prata om kampsporter och sparring, om hur man önskar att man kunde bo i gymmet, om Fredrik som vi båda tränar hos och hans mördarövning - the Prowler - och skrattade åt den helt överjävliga mjölksyrechocken man får av nämnda övning. Jycken, vilken kille! Han gjorde min dag. Tack Magnus.

Och Nonno, han hälsade till dig!

30 minuter - total 1900

Jon:
Vilodag igår endast punkterad av några set handstående armhävningar.
Tillbaka på swingar idag. Tänkte variera upplägget lite och maxa antalet reps på 30 minuter. Upplägget var att köra 20 reps per minut och vila återstoden av minuten. 20 reps hamnar på nästan exakt 30 sekunder så till en början blev det 50/50 arbete/vila. Efter 200 reps började underarmarna tacka för sig (som vanligt) så då fick jag börja variera med att slänga in längre vilor (1-1,5 minuter) där det behövdes. Efter 30 minuter checkade jag in på 420 reps à 32 kg=13440kg. Helt ok. Den svaga länken är helt klart greppet men jag hoppas att decembers extensiva swingträning kommer att göra något åt det. Ska köra det här passet åtminstone två gånger till innan nyår och då sikta på 500 reps. Det skulle innebära 16 tons och en rejäl putsning av den utmaningen.

Lång dags färd mot natt

Anna:
Det går dåligt med swingarna just nu men det gör inget. Utmaningen är ju sådan att det är långsiktighet och käraktär som gäller. Om man inte, som crossfitgalningarna, gör hela på en dag då förstås. Är hur som helst uppe i 1100, inte mycket för världen, men jag kommer igen! När de irriterande dubbelbåsorna (en blåsa innuti en annan) på fingrarna läkt så är det jag som kör på som en ångvält. Jag körde i allafall hundra i morse. Förrutom att jag vill gråta av fingersmärta så känns de heltoppen. Set om 35 är en baggis. Set om 50 är jobbigt men snart kör jag set om 70, jag känner det på mig. Eller förresten, jag börjar med 60 först.

Senare på eftermiddagen var det boxning. Ingen sparring den här gången, men jag fick ändå en och annan smackare när vi tränade försvar. Gud, det är så svårt. Jag fattar inte hur man ska hinna ducka/vicka/blocka, jag hinner ju knappt uppfatta slaget innan jag är träffad. Ha ha. Sen körde vi fys och jag kände mig pigg och stark. Åh det är så skönt att känna så för en gångs skull. Vi avslutade fysträningen med några kettlebellövningar och det var en riktigt skön känsla när swingarna med 16-kiloskulan var löjligt lätta. Det går framåååt!

Men det var inte slut där, jag tryckte i mig lite näring och åkte iväg till polestudion. Behövde inte värma upp särskilt länge om man säger så. Övade nya och gamla trick men fick inte jättemycket gjort eftersom jag mest stirrade på Nelle när hon övade. Det är magiskt att se henne på stången. Ni har väl kollat hennes galleri? Mot slutet av sessionen drog jag tyvärr upp en gammal sträckning i sidan så just i detta nu har jag svårt att både hosta och gå men jag satsar på att det går över imorgon. He he. Har dock haft en bra polevecka. Har fått till tre (3!) nya trick. Först Kneehold som har verkat helt omöjlig tidigare, men den funkade efter ett par öl i onsdags (man skall inte underskatta den mentala avslappningens positiva inverkan på svåra och smärtsamma trick) sen Flaggan som har verkat ännu mer omöjlig men som helt plötsligt bara fanns där i min kropp i måndags. Och så idag, sekunden efter att jag lite gnälligt sa till Nelle: "Och när ska jag lära mig att göra en shouldermount då, jag fattar verkligen inte hur", så plötsligt gjorde jag den bara. Ibland är det som att vissa trick liksom mognar i kroppen och när de är färdiga så är det inte ens svårt. Det är som de säger: "Strength is a skill". Precis så är det - Strength IS a skill.

Men nu är det äntligen natt och jag ska gå och lägga mig och vänta på att min kära make kommer hem från arbetet och kryper ner hos mig. Kanske gör jag dagens resterande swingar först. Kanske inte.

Nelle är inte bara en fantastisk stångakrobat, hon är även perfektionist, som föraktar sockerkakor och bakar fullkomligt ljuvliga Macarons. Ha ha, det är inte mänskligt!

1500 - som en spänd fjäder

Jon:
Vanligtvis tränar jag på så många olika saker samtidigt men i och med de pågående utmaningarna så har träningen i stort sett reducerats till swings och romerska ringar. Det gör att det är väldigt lätt att känna hur kroppen reagerar på en specifik övning, i det här fallet swings.
Och jag måste säga att den reagerar riktigt bra. Det är inte som efter två veckor hård gymträning när man känner sig stor eller bra löpträning när man känner sig flytande och lätt. Jag känner mig mer som en spänd fjäder. Inte spänd i negativ mening med ont i nacke och rygg utan i meningen potentiellt explosiv. Som att jag skulle kunna hoppa högt, accelerera fort eller sparka hårt.
Visst finns det slitna delar av kroppen - framförallt underarmarna - men på de hela känns en så stor belastning som minst 200 32 kg swings om dagen som oerhört skonsam. Ser fram mot nummer 3000. Börjar också bli bra sugen på en 40 kg.

Julklappstips

Jon:
Jag tycker den här verkar bra.
Är förresten på 1250 swings nu.

Not only savage but mad

Anna:
Igår hände något stort, något som gjorde djupt intryck på mig. Igår kände jag mig mer levande än jag gjort på länge. Igår var det slutligen dags att möta det jag så länge har fruktat. Igår var tiden inne för mitt livs allra första sparring.

När Andreas efter uppvärming, skuggboxning och lite slagkombinationer att nu skulle vi göra något vi inte gjort förrut, nu skulle vi köra fri sparring, så trodde jag att han skämtade. När jag insåg att han menade allvar blev jag alldeles stel. 'Shit, nu händer det alltså, det händer nu.' Vi skulle köra sammanlagt tio minuters oavbruten sparring med motståndarbyte varje minut. Bara att bita ihop och köra. De första fyra minuterna fick jag så mycket stryk. Ha ha. Min första tanke när jag fick första slaget mot huvudet var 'va, vad håller du på med?' och jag fick kämpa för att acceptera det faktum att främmande människor avsiktligt slog mot mig. Mot mitt huvud!

Och sanningen är att jag under alla tio minutrarna mest tog och tog och tog stryk. Men det spelar ingen roll! Det var fantastiskt. Det låter kanske konstigt men jag antar att de fighters som läser vår blogg hajar. Det var underbart, det roligaste jag gjort på länge. Tillika det obehagligaste. Men jag lärde mig mer än jag gjort under hela hösten.

Jag lärde mig att man får krok efter krok i tinningen är det dags att börja flytta guarden från kindbenen till tinningen. Jag lärde mig att det är inte 'fusk' att använda sig av det faktum att man har längre räckvidd än sin motståndare. Det är boxning. Att det inte är något man bör liksom ta hänsyn till utan att man måste utnyttja det. Jag lärde mig att man kan inte måste vänta på att motsåndaren ska spöa klart dig så du kan ta över när det blir din tur. Det finns ingen din tur, man får välja, ta initiativet själv eller få stryk. Jag lärde mig att man måste våga gå in. Här har vi övat på slagkombinationer hela hösten men när vi väl börjar sparras så märker jag att jag kör ett slag i taget. Jabb - ut. Höger - ut o.s.v. Efter att inte fått in ett enda slag insåg jag att jag måste våga gå in, våga slå flera slag efter varandra, våga ta kontroll. Jag lärde mig att jag måste våga slå, våga orsaka smärta värre än en halvtafflig uppercut i magen. Att våga lämna kroppsslag och sikta högre. Att sikta på huvudet för att träffa huvudet, inte för att missa. Att våga slå, våga träffa.

Men det absolut största handlade inte ens om mig eller något jag gjorde. Det största var något som kom utifrån, det största var just det jag länge fruktat. Det största var först ett stenhårt slag mitt i solar plexus. Så där så att hela kroppen blir stel och kall och allt man vill är vika sig dubbel och lägga sig på golvet och kippa efter andan och därefter,några sekunder senare en vänsterkrok som fick det att ringa i huvudet på mig, precis så där som man föreställer sig, sådär som i serier, att man för ett ögonblick undrar vad som hände egentligen. Visst var det obehagligt, visst var det skrämmande, men det var också helt suveränt. Helt fantastiskt. Det är som om mitt liv plötsligt fick en helt ny före/efter dimension. Som om något hände i mig, så förlösande, som om jag aldrig behöver vara rädd mer. Nu vet jag hur det känns. Nu vet jag att man överlever. Nu är det dags att börja slå tillbaka. Nu är det dags att börja boxas. På riktigt.

Poledance och miniskada

Anna:
I helgen fick jag en märklig blåsa på höger långfinger som liksom verkar skapat nån form av irritation i fingerleden, det blev rött och ömt och svullnade upp som vid en volleybollstukning. Vet inte om det är poledancen i söndags eller de senaste dagarnas swings. Jag inser hur fånigt det hela låter men jag tänker inte låta det bli värre så det blev totalvila från swingarna igår. Idag känns det mycket bättre och kanske försöker jag med dagens 200 innan jag går och lägger mig.

Senast jag skrev körde jag ju set om 40 reps men löfte om att försöka med set om 50 nästa gång. Jag trodde, ärligt talat, inte själv på att det skulle funka. Men det gick! Tänk, det blir PB varje dag nu. I söndags körde jag och Jon tillsammans. Fyra set à 50 reps. Riiktigt tungt på slutet, men det funkade. Undrar hur 60 skulle gå? Det tänker jag inte ta reda på i kväll hur som helst. Jag tror att jag prövar 6 set om 35. Fixar jag och mitt finger det har även jag sprängt tusenrepsvallen. Det vore skönt.

Efter swingarna i söndags var det poledance. Det är så jäkla kul. Jag vill bo i Nelles studio. Faktum är att möjligheten finns att jag kommer spendera väsentligt mycket mer tid där efter jul. Stay tuned. Här kommer i alla fall en 'Swan' från i Söndags. Ni skulle se mitt senaste blåmärke på insidan av låret. Ha ha.

Dags för solsemester kanske?

FMS - Fifty More Swings?

Jon:
Vi startade dagen med 4 set à 50 swings. 1250 sammanlagt för mig. Sen har det mest blivit lite lek. dips i ringarna, några chins, några renegade rows. Om en stund kommer J. hit och ska få gå igenom FMS-testerna så jag har varit inne i stan och köpt ett kvastskaft och en rulle maskeringstejp. Det, ett måttband och ett par stolar är egentligen all utrustning man behöver. Inte lika flashigt som originalkittet kanske men betydligt billigare.
Köpte Gray Cooks "Athletic Body in Balance" för någon vecka sedan. Det är en riktigt bra bok. Jag önskar att jag hade läst den före kursen. Den ger betydligt mer kött på benen än vad kursen gjorde och den ger också vad fler än jag saknade med kursen: fler övningar att jobba med för att korrigera brister/asymmetrier. Den kostar nästan inget på adlibris så köp den!
Hursomhelst ska det bli kul att få börja använda det jag lärde mig på FMS.

I used to do a little but a little wouldn't do it so a little got more and more

"We choose to swing 5000 swings. We choose to swing 5000 swings... (interrupted by applause) we choose to swing 5000 swings in this year and do the other things, not because they are easy, but because they are hard, because that goal will serve to organize and measure the best of our energies and skills, because that challenge is one that we are willing to accept, one we are unwilling to postpone, and one which we intend to win, and the others, too."

Jon:
Aahhh! Söndag. Så sköönt. Hemma och lyssnar på Mark Knopfler, surfar på nätet och swingar. 200 hittills lika många kvar. Innan dagen är slut kommer jag passerat 1000-vallen sammanlagt (1050). Idag köra jag set om 40 reps med lång vila mellan. Precis som Anna tänkte jag försöka jobba upp storleken på seten. 200 reps i ett set kanske inte är riktigt realistiskt men en bra bit över 100 ska nog inte vara ett problem.
5000/6666 swings på en månad är en ganska kul ram att jobba med. Möjligheterna är oändliga. Lite varje dag, weekend warrior med rejäla pass en gång i veckan eller CrossSatan allt på en gång. Långa pauser stora set/korta pauser små set; snabba reps/långsamma reps; stegar osv.
Senaste medresenären är Laszlo. Efter att ha kommit nära en ofrivillig amputation av axlarna efter sina första hårda pass förra veckan och påföljande "jag måste lära mig lyssna på kroppen"-inställning så ska han nu köra 267 swings om dagen. "Ibland måste kroppen lyssna på mig".
Vi väntar fortfarande på Ola och Liljeros. Ju längre ni väntar ju närmare CrossSatan kommer ni. Inledningscitatet ovanför är förresten tänkt som ett svar till Martins funderingar om varför man skulle göra det här.

Swinging party

Anna:
Jon tröttnade på att stå i hallen och stampa medans jag borstade tänderna i morse så han körde en 50 swingar med skorna på. Var ska detta sluta?

"Ehh, oj förlåt älskling, väckte jag dig? Det var inte meningen. Jag kunde inte sova så jag körde några swings bara."

Eller:

-Varför står 24an i badrummet?
-Jaha, nej, jag bara passade på att swinga lite i duschen.

We've created a monster!

Anna:
Vilket genomslag! Utmaningen lever nu sitt eget liv, helt bortom vår kontroll. Det swingas för kung och fosterland från Masthugget i väst till Ärkestiftet i öst. Nu finns det ingen återvändo, inga ursäkter, ingen tvekan. Bara å göra't som de brukar säga hos NIKE.

400 swings är avklarade, 200 igår, 200 dagen dessförinnan och nu ligger jag på sängen och samlar kraft till dagens beting. Hade planerat att göra dem tidigt i morse innan vi skulle iväg och reppa Fiskis på waldorf-barnkalas men jag var så JÄVLA bakis så den planen sprack. Men nu tickar klockan och jag märker att jag drar ut på det hela.

Äsch, nu kör jag! Tänkte att jag skulle kolla om jag fixar 40 reps i stöten. Det borde ju gå liksom men svagaste länken är ju oftast greppet/huvudet. Strax tillbaka...

...Jo, det funkade alldeles utmärkt men det är tydligt att det är greppet som säger ifrån först. Set om 40 reps ger betydligt mer pump i underarmarna än set om 20 (dessutom personbästa på 24an). Lite svajigt att skriva så här direkt efter, hah ah. Kanske ska jag göra det till ett delmål med utmaningen, att köra 200 swingar utan avbrott. Borde vara fullt möjligt. Idag nöjer jag mig dock med att försöka köra alla dagens set om 40 reps och detta utan kratrar i parketten. Vilar några minuter till sen kör jag nästa...

...Ok, de funkar också, men viss handsvett börjar tränga fram ur mina små skräddarhänder. Spännande, vila någon minut sen 3 set to go...

...Set 3. Börjar bli lite tyngre men fixar fortfarande 40. Och 'hello ass!'. Rumpan börjar kännas lite...

...Fjärde setet kändes bäst hittills! Ok, vila lite, sen sista. Ha ha, snart får man väl en kommentar från någon crossfittare om att sluta vila, bara köra. Well, imorgon kanske...Ok, då kör vi!

Yes! Det funkade. Så imorgon blir det antingen mindre vila eller kanske 50 reps. Puha. Sen poledance!

Sultans of Swing - the race is on!

Självplågarna droppar in från hela landet. Bear är på och Jocke är på. Welcome fellow travellers!
Fredrik är lite tveksam men vem vill missa något sånt här - kom igen!
Bear kör CrossSatan style: 6666 reps med 24an under en juldag hemma hos päronen. Vi kan se det framför oss: "Men Björnen, det är Kalle Anka nu. Kan du inte komma och sätta dig hos oss?"
"2346, 2347, 2348, 'pust' bara drygt 4000 kvar, spara trillingnöten till mig".
Vi kör själva 200 om dagen. I dag körde vi tillsammans.
Så kom igen nu resten, Liljeros, Ola, Martin, Laszlo, Johan, Alexander och alla andra. Swing or be swinged.

Sultans of Swing - Utmaningen

And then the man he steps right up to the microphone
And says at last just as the time bell rings
'Goodnight, now it's time to go home'
And he makes it fast with one more thing
'We are the Sultans... We are the Sultans of Swing'


I somras körde vi utmaningen - Sixteen tons - att lyfta 16 000 kg på valfritt sätt på så kort tid som möjligt, resultatet finner ni här och här. Men det var ju länge sen nu och det är dags för en ny. Den nya utmaningen är istället för på massa, baserad på r-e-p-e-t-i-t-i-o-n-e-r! En sjuhelvetes jäkla massa reps.

Innan den stilige Loa Falkman ställer sig på Sollidens scen och uppmanar klockan att ringa ska vi ha gjort 5000 swingar. Det blir helt vanliga kettlebellswingar, upp till ögonhöjd, som i klippet lite längre ned, Anna kör med 24an, Jon med 32an. Inte bara många, utan tungt också! Man får lägga upp det hela precis som man vill, 5000 swingar på en och samma dag är knappast troligt, dock klart godkänt men även 10 swingar åt gången en gång i timman varje dag fram till nyår är också ok. Anything goes. På förra utmaningen vad det, oss veterligen bara Fredrik som nappade, den här gången hoppas vi på fler partners in crime.

Så... vilka är med då? Ola? Liljeros? Laszlo? Linus A? Fredrik? Han ska väl vara värst som vanligt och kör utmaningen med 'the Beast'. Jocke? Martin och Bear? Fast de är ju så jäkla fit, de kör väl typ 5000 swings som uppvärmning! Alexander? Johan H?

Om det bara så lite som darrar aningen i kettlebelltarmen och ni så mycket som ägnar en tanke åt hur ni skulle lägga upp det, så, var med! Det blir kul, oftast i alla fall. (It doesn't have to be fun to be fun). Kom igen nu, var med och lek, snälla! Nu kör vi!

Och vafan, Where The Girls At?

Loaded like a freight train, flyin' like an aeroplane, feelin' like a space brain, one more time tonight

Anna:
Aaaah! Jag är så galet inspirerad. Det är väl så det blir när febern klingat bort och solen och frosten äntligen gör dagarna aningen ljusare. Eller så är det vetskapen om att vid den här tiden imorgon kommer jag lämnat tentan i komparativ politik bakom mig. Sån här vill jag alltid vara, glad, lite rastlös och pirrig, full av energi. Måste dela med mig.

Börja med att lyssna på Mavado - Never Believe You och dansa som om ingen såg er framför spegeln.

Sen för att fira att November äntligen är över, sätt på November Rain och sjung med "And if you wanna love me, then Darling, don't refrain!"

Och till sist, om ni inte redan gjort det, höj volymen till högsta och smacka på Like A Fading Rainbow med Jenny Wilson och städa hela lägenheten som om imorgon vore julafton.

Fun fun fun!

Anna:
Hörni, ni läser väl Andreas Michaels, min tränares, blogg på Elitportalen? Där finns också Alexander Gustavfsson som nyligen vann sin första UFC-match. (Han är så snygg också tycker Nonno och jag) He he.

Grymt rolig, kanske roligast är brottaren Jalmar Sjöbergs blogg. Han är helt galen! En annan sjukt rolig blogg är Patrik Hallméns på fightplay (Nonno som tipsade), skrolla ner lite och kolla på videoklippet 'Il classico', det är så kul, jag dör!

Eller vänta, allra roligast på hela hösten är Reclaim the gyms senaste video: Allt är ett gym. Jag vill VARA Ola! (Nonno vill också vara Ola) Han är helt överlägsen. Om ändå vår blogg kunde vara bara liiite som hans.

Mycket nöje.

All work, no play och ett svart hål

Anna:
Nä, nu har det blivit alldeles för stor övervikt på jobb, plugg, krämpor och feber i mitt liv. Bloggandet har gått fetbort på sistone och det är ju helt galet. Det är ju träna och blogga man vill göra, inte gnälla och läsa tills spänningshuvudvärken gör sig påmind.

Precis som för min älskade make var det kommentaren från Martin på Crossfit Uppsala i morse som gjorde mig tokpeppad. Har iofs tränat hyfas (ehh... hyfsat ska det vara, ha ha) den här veckan, men nu jäklar kör vi, full fart framåt mer kärlek till bloggen, mer träning, mindre sura miner och mer glädje! Wohoo, tack Martin, fan vad härligt!

Så efter att ha kurerat svinfebern så har jag kört två riktigt bra boxpass den här veckan. Det går framåt nu. Verkligen. Jag säger som min tränare: "Det ser bra ut, eller jag menar, du är ju liksom inget proffs eller så, jag menar asså, inte bra liksom men ganska ok." Ha ha ha. Men allvarligt talat är det som att det har hänt något nytt den här veckan, jag har hittat balansen! Börjar känna att jag liksom kan slå fler än ett par slag åt gången och fortfarande vara i kontroll över var min kropp är på väg. Det var när jag fick tipset av Odd, som hoppar in som tränare ibland, att ändra stancen lite, att inte stå så brett isär med benen som det hela lossnade.

Det var dock inte det enda som lossnade under den träningen. HAA HA HA. I slutet av passet när vi körde kettlebellthrusters och jag var i den djupaste delen av en knäböj så hör jag hur en tråd går sönder någonstans i bakdelen av mina tights. Ehh... Vad gör jag nu då? Hinner jag knappt tänka förrän Andreas skriker: "One minute left, keep going, don't stop, DON'T STOP NOW!" Såatteehh, ja det var inte så mycket mer att göra än att lyda, och för varje rep känner jag hur hålet i rumpan blir större och större, jag kan inte längre koncentrera mig på övningen utan allt mitt fokus ligger på det där lite torra ljudet då tyg rivs isär. "30 seconds, keep it going now!" Vafan! Är det inte slut någon gång? Thrust, thrust, thrust, thrust och allt jag kan tänka på är damage control, hur ska jag lyckas komma undan med det här oupptäckt. Det enda rätta hade ju varit att stanna upp och skrika "Stop! I've got a hole in my ass!" så hade man ju varit ihågkommmen för resten av livet, men ni vet hur det är när paniken sköljer över en, man ba: ...måste...dölja...hålet...måste...dölja... Ha ha, när minuten var över vågade jag verkligen känna efter eller titta av rädsla för att någon också annan skulle märka, jag drog ner mitt linne, joggade med som om ingenting hade hänt på nedvarvningen och slank sen in i omklädningsrummet, snabb som en vessla och berättade inte för NÅGON!

Semi-Fran dedikerad till Crossfit Uppsala

Jon:
Har verkligen inte haft lust att skriva den senaste veckan. Har läst en riktigt bra bok: "Born to Run" av Christopher McDougal. Den handlar kort sagt om löpning. Om löpningens roll för människans utveckling, om löpstegets historia och om glädjen i att springa. Det är tydligt att Brett Jones hade läst den innan FMS-kursen. Vet också att Pavel är rätt förtjust i den.
Inspirerad av läsningen har jag gjort några rundor i löpspåret under veckan. I måndags började jag fila på framfotatekniken. 4 km framfota och 4 km "vanligt". Har fortfarande mördande träningsvärk i vaderna. Har också jobbat på l-sit to handstand (det går sakta framåt), pressar med 16 kg för att få igång vänstern samt snatchar a la VO2.
I morse läste jag dock en kommentar från Martin på Crossfit Uppsala som väckte mig så smått ur decemberdvalan. Dags att väcka björnen och börja köra på allvar igen. Vad passar då bättre än att bjuda hem Fran på lunch. 11:15 första gången och svansen mellan benen. Jag har ingen skivstång hemma så jag fick köra med hantlar istället. Fick ihop till 18,5 kg/hantel. Förvisso 1 1/2 för lite men va fan! 21-15-9 av thrusters och chins. Förra gången körde jag bara på tills jag tog slut. Points for effort men knappast smart. Har man väl tagit slut i t.ex. chins så tar återhämtningen väldigt lång tid så idag valde jag att vila ett par reps innan failure. Voila! Putsade 11:15 med nästan 3 minuter till 8:25. Ska nog kunna putsa det med åtminstone 30 sekunder bara genom att vänja mig vid att köra med hantlarna. Ska köra en Fran med skivstång innan nyår på gymmet så vi får se om jag faktiskt blivit bättre eller om 3 kg mindre faktiskt gör en sådan skillnad.
Ska nu bara köra 200 swings med 32an innan jag somnar också. Anna berättar mer om det projektet senare.
Men