Ruthless gravity

Anna:
Ibland kan träning vara som att ha hund. Det gör att man talar med människor man aldrig annars ens skulle träffat. Till exempel gubbarna på gymmet vars söderslang är så utpräglad att jag, som är född och uppvuxen i Stockholm, ibland har svårt att hänga med, brudarna med Ed Hardy-keps på poledancen eller alla grabbarna på boxningen och då menar jag både de spinkiga sextonåringarna med dålig koll på sin kropp såväl som de stenhårda (nåja) MMA-killarna.

Idag när jag satt på saltsjöbanan hemåt, darrandes av utmattning från kvällens boxningsträning, hamnade jag i konversation med mannen bredvid. Han var förtjusad av kombinationen boxhandskar i väskan och en vältummad kopia av Paul Gilberts 'Peoples, Nations & Cultures in Political Philosophy' i handen. Vi kom in på ett samtal om renässansideal och den olyckliga dualismen mellan kropp och själ. Sen vidare in på träningspauser i arbetslivet, om företagshälsa och den briljanta idéen med ribbstolar i fikarummet på kontor. Inte för att jag någonsin jobbat på ett, kontor alltså, men hade de ribbstolar skulle jag kanske börja tänka på det. Det visade sig att han förutom lite löpning "och sånt" höll sig i form genom att gå på händer. Vilken grej! Det tyckte jag var förtjusande. En helt vanlig herre i svart rock som går på händer lite då och då. Han gjorde det till och med på kontoret ibland sa han. Tydligen hade hans far varit duktig på det, han hade lärt sig som pojke och fört kunskapen vidare till sina egna söner. Vilket arv! Min farsa lärde mig inte ens gå på styltor, bara namn på olika typer av pelare inom italiensk arkitektur. Koritinska, doriska, joniska, o.s.v. Kampen mot gravitationen, för handstående utan vägg är min egen, eller förresten Jon är med lite grann, och målet är att stå på egen hand vid årsskiftet. Försöker öva varje dag nu, det blir bättre och bättre, men när jag skulle dokumentera mina framsteg idag på film fanns ingenting kvar. Dagens misslyckande, var så goda: