the Party Workout

Anna:
Det är inte alltid poppis att snacka om träning. Speciellt inte om de flesta av ens vänner sällan gör något jobbigare än att bära hem kvällens middag från Konsum. Ännu värre blir det med folk som kanske önskade att de gjorde något eller med dem som gör tappra försök någon gång per år men som sällan får mer valuta för sitt satsmedlemskap än folk som hoppar på pyramidspel eller satsar pengar hos sånna där bluffmakare på drottninggatan med kulan under bägarna. Det är från dem (inte bluffmakarna alltså, utan vännerna) man får höra att man ju är helt galen eller att träning är väl för fan bara något man gör och inte ska snacka så mycket om. Ibland blir det dåliga samvetet hos icketränande vänner så stort att ens blotta uppenbarelse blir en svidande påminnelse om autogirot som tickar på att folk till och med drar sig undan för att slippa tänka på sitt eget tillkortakommande. Att ha träning som hobby är uppenbarligen långt mer provocerande än att öva fiol i timtal, spela GTA hela nätterna eller bygga flaskskepp. Det är alltså inte lätt, vill man ha sina vänner kvar gör man bäst i att inte tala för mycket om ni vet vad.

Men ibland är det svårt att låta bli och då och då händer det faktiskt att någon kommer fram en sen natt efter några glas och ber om ett tips för hur man får större vader eller undrar om jag inte skulle kunna visa lite yoga, eller berättar att de faktiskt funderat på att börja kroppsviktsträna och undrar hur man gör. Och då får man se till att ta tillfället i akt. Senast i fredags var jag på en liten tillställning med en av mina bästa vänner- tidigare på kvällen hade jag gett henne en släng av sleven, just av den anledning att hon visat sig så totalt nonchalant inför ett av mina stora intressen - men plötsligt så undrar hon hur man gör situps egentligen. Det hela resulterar i en armhävningsworkshop. Och jäklar vad kul vi hade och alla prövade till slut! Tjejerna som aldrig någonsin prövat att köra på tårna var överväldigade av sin egen förmåga (tricket är att spänna "fittan") och pojkarna som inte ens ville vara med av rädsla att göra bort sig fick lära sig att lyfta pungkulorna och även de förvånades av sina egna resultat. Äntligen fick jag sprida lite glädje. Inte bara ångest.

En liknande grej hände förra helgen. Julia firade sin födelsedag och efter middagen hade plötsligt en armbrytningstävling brutit ut. Jag ska inte alls ta på mig äran för det goda initiativet men plötsligt fick jag möjlighet att coacha en smula och få folk (även här, det gäller ju allt) att spänna allt, genitalier, vilande arm, mage, rumpa, you name it. Plötsligt satt folk och svettades och tog i för kung och fosterland med hela kroppen. Vilken fest! Ha ha. Mera spontanträning i partymiljö efterlyses. Nästa gång kör vi dips i baren på Pet Sounds.