VO2-skammen i Fiskis

Anna:
Jon och Ola på Reclaim the gym antog en utmaning för en tid sedan att köra hela VO2max protokollet (d.v.s. 15 sek snatchande/ 15 sek vila med 16 kilos kula under 40 minuter) innan första november. De fixade det båda två till sist och Olas dokumentation av det hela är fantastisk. För övrigt är alla de filmer som Ola lagt upp så jävulskt roliga. Jag och Nonno roade oss i fredags med att sitta hemma och dricka vin och kolla igenom alla Olas videoklipp. Rekommenderas!

Hur som helst, jag hade annat för mig i oktober och tänkte att VO2 utmaningen får vänta. Dessutom var jag så nöjd med mina framsteg i snatchtestet att jag kanske, djupt inom mig, tänkte att 'det där klarar jag utan problem'. Ehh, det är här historien om höstens största misslyckande tar vid.

Var ska jag börja? När jag senast kört protokollet har jag legat på en ca 20-25 minuter innan huden i handflatorna släppt och jag varit tvungen att sluta. Som sagt, styv i korken, med gott självförtroende och oförskämt hela händer meddelade jag Jon i fredags att på lördag morgon skulle jag köra VO2, minst 30 minuter, helst 40! Jag satte på spellistan som börjar med 'The Tough Alliance' och 'Ratatat och började snatcha. Ouff! Kändes liksom tungt och trist och jobbigt redan första minuterna. När TTA-Erik vrålar ut 'We've got Koka-kola veins, we don't use our brains', rader som annars brukar få igång mig, kände jag ingenting. Förutom ett oroväckande knirkande i handflatan. Satan! Jag körde på, låg kanske på sju minuter eller nåt sånt, men djupt i mitt hjärta visste jag att det var lönlöst. Känslan av misslyckande låg redan där i bröstet och skvalpade. Körde lite till, inte trött, bara uppgiven, redan ledsen över vetskapen att det här skulle fan inte bli några 30 minuter. Det här skulle bli mitt livs sämsta VO2 någonsin. Men ni vet, man hoppas att det ska vända och fortsätter lite till.

Efter exakt nio minuter (NIO MINUTER!) hade huden på högern slitits bort. Och det är nu man önskade att man hade filmat. Ha ha, jag blev så jävla arg, (som en sån där osympatisk nioåring i pojkfotboll som lärt sig av kukiga testosteronfarsor att man ska bli väldigt aggressiv ifall man förlorar), jag kastade gymbossen (tidtagaren) allt jag hade i golvet, skrek "PRATA INTE MED MIG!" åt Jon som just skulle fråga vad som hänt, gick rasande ut i hallen, satte på mig springskorna och smällde igen dörren så hårt att jag samtidigt blev rädd att rutorna skulle gå sönder. Ha ha, tänk om Jon hade gått efter med Kameran, det hade ju gått till historien. Youtube favourites direkt!

Hur som helst, inget förevigades men i Fiskis finns vittnen som sett en tjej ilsket springa upp och ner för backen till båthöjden, spottandes, svärandes och fräsandes. Fy fan alltså.