Jon:
Sommar på riktigt och ledig från jobbet. Vad kan då vara bättre än att ta ut lilla gjutjärnshunden på promenad. Jag följer inget som helst träningsprogram nu så vet aldrig riktigt vad som ska hända när jag kommer ut. Mycket lek blir det i alla fall. Tog med 32an ut och värmde upp med tvåhandswings. Över till enhandswings, cleans och snatchar. Siffrorna är inte så viktiga men jag försöker hålla balans mellan högern och vänstern i all fall. Sen jonglerande. 32an är betydligt lättare att jonglera med än både 16 och 24 - åtminstone så länge jag gör det med båda händerna. Greppet orkar inte riktigt på vänstern. Det är alltid lite darrigt under de första repsen. Det tar lite tid att hitta balansen, höjden och rätt rotation. Tekniken blir också lite annorlunda mot de vanliga swingarna. Mer squat än "hike pass".
Avslutade det hela med några korta stegar clean/push-press.
Just det här planlösa lekandet får mig att fundera på om man inte ska odla den träningsmetodiken. Tveklöst är det så att det finns plats för rigorösa program inom all typ av träning. Men ett komplement till den träningen kan också vara denna planlösa lek. Man kan ibland se den hos folk som är riktigt duktiga på att jonglera: större vikt på lek, kreativitet, "flow" och mindre vikt på "träning". Min tanke är att lägga in pass här och där som man inte alls bestämmer i förväg hur dom ska utföras utan bara låter kulan gå så obrutet från övning till övning som möjligt. Tänk kettlebellparkour.
söndag 27 juni 2010
RKC Danmark 2010 - del 3
Jon:
Lördag. Träningsvärk. Baksidan av låren. Ner till frukostrummet och morsa på fler trötta RKC-to-be nyllen. Inte riktigt vara sugen på frukost men veta att det nog är bäst att fylla på. Bussen till träningscentret tog en ny och längre väg.
Dagens övningar involverade clean, press och snatch. Cleanbiten sköttes utmärkt av Dennis Frisch. Det är ju annars en övning som känns lite undanskuffad. Som att den bara är där för att få upp kulan i rack för att sen kunna göra något annat. Därför ser den ju också lätt ut som den gör: lite slapp och med alldeles för mycket "bump" ned i racket. Den är dock värd ett bättre öde än så. Framförallt om man slutar betrakta den bara som en transitrörelse. Det är en övning där man kan kan köra ganska tungt om man inte tvunget ska pressa kulan efteråt. Jag som knappt kan pressa 32 kg kan ändå cleana 40 kg. Bra sätt att börja jobba med tyngre vikter alltså. Det är förresten ett sätt som jag börjat tänka runt vikt: att byta mer friskt. Det är lätt hänt att man fastnar på "sin" vikt och gör alla övningar med den. "Min" vikt är t.ex. 24 kg. Jag cleanar, pressar, swingar, snatchar och gör TGUs med den trots att belastningen i dessa olika övningar skiljer sig väldigt mycket åt. Att pressa 24an motsvarar ungefär att swinga 40an eller att cleana 32an i ansträngning. Så varför inte göra det i stället? Att låta vissa övningar visa vägen för andra. Tvåhandswingar med 32an leder till enhandswingar och cleans. Dessa kombinerade med TGUs och overhead-holds leder så småningom till snatches och pressar. När snatches och pressar sitter där så swingar man redan ledigt 40 kg och har på så sätt börjat förbereda kroppen för nästa steg. Det här är säkert självklarheter för alla andra där ute men någon måste också vara sist med att förstå.
Dennis höll hursomhelst en eminent cleanlektion. Som vanligt med fokus på kroppsanspänning framförallt i gluteus, mage och lats. Axlarna fastsugna mot kroppen och knäskålarna uppdragna. Ett annat grymt tips är att inte cleana till bröstet utan till magen. Alltså att inte sikta på rackposition utan lägre. Det gör att man automatiskt inte "bumpar" kulan mot underarm och axel utan att den vackert lägger sig på plats som ett litet fågelbo.
Cleanens ständiga följeslagare är - på gott och ont - pressen. Enter Geoff Neupert. Pressen är verkligen biomekanik 101. Kroppen som en pelare. Underarmen vinkelrät mot underlaget. Det är också den övning som jag förstår sämst. När man tittar på duktiga kb-utövare blir det extremt tydligt att styrkan i pressen inte kommer från stora muskler utan från god teknik. Rätt taniga killar pressar 48 kg på en arm. Man känner det också när man själv tränar. Jag pressar som allra bäst efter att kanske ha gjort 5 stegar utan att gå till max. Då går 32an upp utan att det är något större problem. Testar jag ouppvärmd så sitter den som fastgjuten i rack. Vänstern funkar inte alls med 32an och kräver mycket mer jobb än högern för att alls komma igång. När jag pressar med högern så kan jag applicera den teknik som jag lärt mig och få den att fungera. Detta gäller i synnerhet att stänga till allt energiläckage genom anspänning särskilt i låren, gluteus och magen. För vänstern funkar det inte riktigt än, åtminstone inte med tyngre vikter. Något som jag dock har väldigt svårt för att förstå är "packing the shoulder" i pressen. Både i swingen och i TGUn förstår jag mycket väl varför latsen ska vara tighta och axeln nere. Men i pressen får jag inte riktigt till det. Jag får också lära mig motsatsen på Crossfitten: att axlarna SKA pressas upp i toppläget. Det känns också för mig mer naturligt. Vissa skillnader kanske kommer från att pressa skivstång vs. att pressa kettlebell. Någon som har tankar om det här?
Vid det här laget börjar också huvudet bli så fullt av teori och kroppen så korrigerad att saker börjar flyta ihop en smula: "tight glutes, eyes forward, happy face, brace your abs, kneecaps up, TIGHT GLUTES, bendyourbackhappyfacerelaxtensetightfistcrushthehandleetcetcetc......
Välkommet med lunch alltså. Känslan av att vara halvvägs infann sig en smula. Mina händer var fortfarande hela om än rätt slitna och trötta. Greppet började bli en major issue. Det kändes lite oroande med tanke på att dagens sista del var vikt åt snatchen. Men, som sagt, än så länge höll allt ihop så allt var skönhet på denna kust.
Uppvärmningen inför snatchblocket blev två timmars squat. Inte så mycket att säga om det förutom: öppna höfterna! Squaten är väl kanske inte kungen av kettlebellövningarna utan kanske snarare ett instrument för att just öppna upp höften och "hitta" resten av kroppen, känna och behålla svanken, hitta balansen på hälarna osv. Racksquats kan iof vara riktigt pissiga. "Fran" med två 20 kg kulor måste vara riktigt roligt.
Sen då till snatchen. Enter Kenneth Jay. Undrar hur det kommer sig att snatchen liksom blivit kungen av kettlebellövningarna? Varken jag eller RKC-samhället i stort tycker väl att det egentligen är den "bästa" övningen. Swingen är ju t.ex. mycket mer användbar. Det är mer grundläggande, betydligt lättare att lära ut och kan köras mycket tyngre. Den ställer heller inte alls lika höga krav på händerna som snatchen gör. Ändå är det snatchen som alla verkar gå igång lite extra på. Är det för att den syns, för att kulan rör sig så långt? Lite hänger det väl förstås ihop med snatchtestet och SSSTs rykte.
Snatchen är rätt svår att lära ut. De flesta andra övningar kan man korrigera under tiden genom att klämma, putta, hålla osv. men när någon snatchar vill man inte riktigt vara i den omedelbara närheten. Det är lite som att cykla utan stödhjul. När swing, enhandswing och highpull sitter så är det bara att ge några sista tips om hur sista delen av rörelsen och låsningen ska se ut och sen köra. Snatchar gör man ensam. Det här blev också tydligt på Kenneth Jays genomgång. I mycket större utsträckning än på de tidigare genomgångarna bestod den här av ord snarare än regelrätta demonstrationer och korrigeringar. Vi började genomgången med vår snatchtestvikt vilket för de flesta var alldeles för tungt. När inte greppet håller längre så försämras tekniken radikalt. Efter en stund blev det uppenbart för alla och dom som ville fick byta ned sig. Just det här med att tvunget köra snatchar med sin testvikt var en av de saker som fick mig att börja fundera på snatchen och snatchtestets plats inom RKC. Det förvånade mig lite att Kenneth Jay som ändå valt än annan väg än maximal tyngd med Viking Warrior trots det väljer att köra så tungt på en teknikgenomgång. Det tyder på att snatchen inte riktigt utsätts för samma kritiska blick som de andra övningarna inom RKC. Att den har något av en omedveten särställning som kettlebellövningarnas heliga Graal.
Dagen avslutades med RKCs kanske mest upphausade program: Viking Warrior VO2max. Först räknar man ut sin egen kadens genom att under 5 minuter snatcha i ett högre och högre tempo för att under femte minuten gå "all in". Hur många man klarar under denna sista minut bestämmer sen vad ens egen takt under själva workouten ska bli. Min ligger sen tidigare på 8 vilket jag hamnade på nu också. Den här gången hade jag dock ganska lätt kunnat komma upp på 9 om det inte hade varit för att greppet dog. Det här är väl kanske också ett av de största problemen med VO2max workouten. Det är tänkt som träning för hjärta och lungor men det är oftast inte (för mig eller för Anna i alla fall) det som sätter gränserna för hur hårt man kan köra utan just om händerna håller eller inte. Visst, bättre teknik ger bättre resultat men då känns det enklare att köra samma upplägg men med en annan övning, typ burpees.
Det här är hursomhelst hemmaplan för både mig och Anna så det vara bara att köra. 40 minuter är målet men vi blev avblåsta långt innan dess. Piece of Cake! Händerna var dock Good Bye!! Öppna blåsor och Blood on the Bell. Nåja. Bara en dag kvar.
onsdag 23 juni 2010
The human loop
Anna:
Det var ett bra boxningspass idag, mycket försvar. Blocka, vicka, blocka, rulla, rond efter rond. Det behövs eftersom jag får så jäkla mycket stryk på sparringpassen ha ha. Eller så får jag se till att faktiskt träffa ordentligt när jag kontrar. Jobbar på det, tro mig.
Sen bar det av till polestudion där jag, på grund av att jag känner mig lite överansträngd i armbågarna, mest körde yoga och diverse magövningar i stretchrummet. Men när gänget kommer igång ute på stängerna är det svårt att hålla sig borta och det blev lite shouldermountvariationer, några fortsatta magövningar på stången och ett geminitrick som jag aldrig prövat förr:
Det är faktiskt inte så krångligt som det ser ut. Dock strålade det till på ett jävligt obehagligt sätt i ländryggen (kunde jag kanske räknat ut innan). Tror att det har gått över nu. Annars kan ni bespetsa er på en redogörelse från naprapaten de kommande dagarna.
Jag filmade en av dagens magövningar och har, trots att jag borde gå och lägga mig, suttit uppe och lekt i iMovie och lagt till text och musik och fan och hans moster men det verkar ta hundra år att ladda upp så jag återkommer imorgon med videoklipp. Stay tuned.
Det var ett bra boxningspass idag, mycket försvar. Blocka, vicka, blocka, rulla, rond efter rond. Det behövs eftersom jag får så jäkla mycket stryk på sparringpassen ha ha. Eller så får jag se till att faktiskt träffa ordentligt när jag kontrar. Jobbar på det, tro mig.
Sen bar det av till polestudion där jag, på grund av att jag känner mig lite överansträngd i armbågarna, mest körde yoga och diverse magövningar i stretchrummet. Men när gänget kommer igång ute på stängerna är det svårt att hålla sig borta och det blev lite shouldermountvariationer, några fortsatta magövningar på stången och ett geminitrick som jag aldrig prövat förr:
Det är faktiskt inte så krångligt som det ser ut. Dock strålade det till på ett jävligt obehagligt sätt i ländryggen (kunde jag kanske räknat ut innan). Tror att det har gått över nu. Annars kan ni bespetsa er på en redogörelse från naprapaten de kommande dagarna.
Jag filmade en av dagens magövningar och har, trots att jag borde gå och lägga mig, suttit uppe och lekt i iMovie och lagt till text och musik och fan och hans moster men det verkar ta hundra år att ladda upp så jag återkommer imorgon med videoklipp. Stay tuned.
Building the Gymnastic Body. Typ
Anna:
Tillbaka i gymnastikhallen igen. Lät hjulningarna vila lite idag och satsade på volter med trampett och handstående nedrullningar. För några veckor sen hävdade jag att jag börjat få kläm på nedrullningarna. Jag tar tillbaka allt och redovisar härmed dagsformen. Armarna ska vara raka under hela rullningen och det är inte rekommenderat att se ut som en pensionär i avslutet utan man ska upp direkt på två fötter och påbörja en ny.
Handstående nedrulling 1.0
Nu är det sommarstängt i hallen men jag har en hel del med mig att öva på under sommaren. Och när hösten är här ska jag göra rondater och hjula runt som en tioårig truppgymnast på speed. Typ.
Tillbaka i gymnastikhallen igen. Lät hjulningarna vila lite idag och satsade på volter med trampett och handstående nedrullningar. För några veckor sen hävdade jag att jag börjat få kläm på nedrullningarna. Jag tar tillbaka allt och redovisar härmed dagsformen. Armarna ska vara raka under hela rullningen och det är inte rekommenderat att se ut som en pensionär i avslutet utan man ska upp direkt på två fötter och påbörja en ny.
Handstående nedrulling 1.0
Nu är det sommarstängt i hallen men jag har en hel del med mig att öva på under sommaren. Och när hösten är här ska jag göra rondater och hjula runt som en tioårig truppgymnast på speed. Typ.
måndag 21 juni 2010
Bloggandet - Den nya kvinnofällan?
Jon:
Det här projektet att skriva om hela RKCn går ju sådääär. Det räcker inte att som med "vanliga" inlägg bara ta 10 minuter och skriva vad man tänker. Man får räkna med en timmes skrivande och en timme har man ju inte. Men man kan ju inte heller skriva några "vanliga" inlägg innan man är klar med dom utlovade. Ingen dessert innan man ätit upp maten.
Men bloggen tolererar inga sådana tankar. Alla vet att bloggen är som en haj - den dör om den stannar. Och vem får då ta hand om bloggen när far i huset ägnar sig åt sofism? Självklart är det mor i huset. Den dagliga slitet med att lägga in bilder, formulera slagkraftiga rubriker och fixa finurliga formuleringar och hålla kontakten med resten av bloggosfären. Allt det där vardagliga pulandet som gör att världen håller ihop medan far vrider sina händer i skaparvånda och väntar på att tankarna ska bli tillräckligt grandiosa för att delas med övriga världen. Så blir bloggen vår tids kvinnofälla. När män har lärt sig att städa, tvätta, byta på ungarna och laga mat så flyttas patriarkatets högkvarter ut från det fysiska hemmet och in i det virtuella. Far i huset får skärpa sig!
Alltså: fortsättningen av RKCn kommer när jag har tid (midsommar kanske).
Till dagens övningar:
Jag var sugen på marklyft så det blev en tur till gamla goda Pro Gym. Där var allt sig likt (surprise!). Jag jobbade mig upp till 2:or på 120 kg och tog sen det ytterst mogna beslutet att inte fortsätta tyngre när formen började dippa. Kenneth Jay (och alla andra) talade en hel del om det här på RKCn, att se träning snarare som övning än som något annat. Ett Aristotelescitat som ofta dyker upp i dessa kretsar är: "We are what we do repeatedly". Om vi lyfter dåligt så lär vi oss lyfta dåligt. Om vi lyfter bra så lär vi oss lyfta bra. Kontentan är alltså att man bör sluta lyfta (eller vad man nu gör) när (helst innan) formen börjar förändras. Inga mer grispass alltså. Jag sympatiserar instinktivt med det här tankesättet. Problemet är bara att jag ju vill köra grispass här och var. Jag vet ju att jag kan lyfta betydligt mer än 120 kg. Jag får alltså börja tänka på det på ett annat sätt: Jag kan inte alls lyfta mer än 120 kg i marklyft för om jag tappar svanken så är det inte längre ett marklyft utan något annat. Ett marklyft är lika lite som något annat lyft bara att flytta en vikt från punkt A till punkt B. Det är att göra det på ett specifikt sätt.
Efter marklyftandet körde jag några viktade chins. Började på 10 kg och jobbade mig upp till två ettor på 40 kg. Avslutade till sist med några riktigt tjusiga l-sit chins.
Men inte nog med det. Det kliade i kettlebellnerven så när jag kom hem igen efter lunch på Råkultur så var det 32:an som fick sig en jävla resa (den och gräsmattan, man kan se kratrarna från månen). Snatchar, cleans swingar och en hel del lyckad juggling. Dessutom klarade jag en tvåa press med högern. Vänstern ligger efter som vanligt men nu behandlar jag den som ett surt barn och försöker leka igång den.
Ingen boxning, lite hopprep
Anna:
Jag har känt mig liten sliten i några dagar nu så jag bestämde mig för att inte boxas idag. Åkte hem och åt middag med min älskade make som jag i princip inte sett i vaket tillstånd sen månadsskiftet, bortsett från i gryningsljuset utanför en svartklubb i skogen i lördags.
Efter köttfärsbiffar och en stunds vilande på sängen med 50 cent i högtalarna tog vi en promenad i kvällssolen genom ett Fiskis fyllt av kids med sommarlov. Vilken stämmning! Vi övade lite dubbleunders på fotbollsplanen och körde lite vertikal handgång i Fiskis-monumentet. Och så gjorde vi några pistols också. Inte mycket träning för världen men pistolerna kommer nog kännas imorgon tror jag.
söndag 20 juni 2010
Bouldering für Alle
Anna:
Klättring! Vilken grej. Jag följde med Moa och Robin från polestudion till Klättercentret i Telefonplan häromdagen och det var sjukt roligt. Det spännande att vara i en helt ny miljö. Man har ju besökt en del träningslokaler men det här var annorlunda på flera olika vis. Dels var det extremt luftigt och högt i tak. Skönt när man är van vid underjordiska källare som stinker av pungsvett och möglande kampsportsmattor och där takhöjden är anpassad för bergstroll och rullande brassar och så var det en skön, liksom lugn men lekfull stämning.
Hur som helst, jag visste inte vad jag hade att vänta när jag kom dit men kombinationen av taktik, teknik och styrka är magisk. Det är något helt nytt för mig att klura ut lösningar på trixiga problem samtidigt som mjölksyran stadigt pumpar fram i underarmarna, men de båda tillsammans ger varandra ytterligare en dimension. Liksom, tänka snabbt för att spara krut men inte heller stressa och kasta sig vidare utan jobba metodisk och effektivt uppåt. Så coolt. Tror att vi kör igen på torsdag.
Robin och Moa
Under sträng övervakning av Robin som just skällt på mig för att jag inte gjorde som han just visat. Ha ha ha.
Sammanbiten koncentration
Det ser kanske inte så svårt ut, och det var inte det för Robin kan jag säga. Men jag var ändå, som synes, mäkta nöjd när jag fick tag i greppet om kanten.
Efterår gjorde vi lite chins, frontlevers och handstående. Och jag fick ge en liten kettlebellinstruktion. Observera Moas perfekta form.
Klättring! Vilken grej. Jag följde med Moa och Robin från polestudion till Klättercentret i Telefonplan häromdagen och det var sjukt roligt. Det spännande att vara i en helt ny miljö. Man har ju besökt en del träningslokaler men det här var annorlunda på flera olika vis. Dels var det extremt luftigt och högt i tak. Skönt när man är van vid underjordiska källare som stinker av pungsvett och möglande kampsportsmattor och där takhöjden är anpassad för bergstroll och rullande brassar och så var det en skön, liksom lugn men lekfull stämning.
Hur som helst, jag visste inte vad jag hade att vänta när jag kom dit men kombinationen av taktik, teknik och styrka är magisk. Det är något helt nytt för mig att klura ut lösningar på trixiga problem samtidigt som mjölksyran stadigt pumpar fram i underarmarna, men de båda tillsammans ger varandra ytterligare en dimension. Liksom, tänka snabbt för att spara krut men inte heller stressa och kasta sig vidare utan jobba metodisk och effektivt uppåt. Så coolt. Tror att vi kör igen på torsdag.
Robin och Moa
Under sträng övervakning av Robin som just skällt på mig för att jag inte gjorde som han just visat. Ha ha ha.
Sammanbiten koncentration
Det ser kanske inte så svårt ut, och det var inte det för Robin kan jag säga. Men jag var ändå, som synes, mäkta nöjd när jag fick tag i greppet om kanten.
Efterår gjorde vi lite chins, frontlevers och handstående. Och jag fick ge en liten kettlebellinstruktion. Observera Moas perfekta form.
torsdag 17 juni 2010
Celebert besök
Anna:
Sveriges träningsdrottning Monika är på besök i stan och körde ett pass på Crossfit Nordic i kväll. Önskar att jag hade kunnat vara där och svettats i kapp! Om ni bor i Sveriges andra största stad och vill träna hårt och kul så kontakta henne med detsamma.
Sveriges träningsdrottning Monika är på besök i stan och körde ett pass på Crossfit Nordic i kväll. Önskar att jag hade kunnat vara där och svettats i kapp! Om ni bor i Sveriges andra största stad och vill träna hårt och kul så kontakta henne med detsamma.
onsdag 16 juni 2010
Volvo - jag rullar!
Anna:
Som sagt, det är kroppsviktövningar som är månadens fluga. Så gårdagen spenderades i gymnastikhallen i Järfälla, kvällen idag i polestudion och väl hemma är det chins chins chins som gäller. Till och med coach Andreas verkar vara med på noterna och körde allsköns komplexa stabilitet- och stykeövningar på boxningen i måndags.
Hur som helst, en av målsättningarna inför sommaren är att få ordning på hjulningarna. Man blir bättre på det man övar och efter enträget stretande och gnetande i kombination med några mycket bra tips från coach Camilla så börjar rörelsen sakta likna ett hjul. Här är ett ärligt försök från gårdagens träning. Fan vad skönt det är när det går framåt!
Imorgon fortsätter kroppsviktsgalenskapen på Klättercenter i Telefonplan och på fredag är det dags för sparring igen och då jäklar ska de där två meter långa shootfighting-monstrena få känna på hela min kroppsvikt i den uppercut jag ska sätta i deras solar plexus. Be afraid. Be very afraid. Ha ha ha.
Som sagt, det är kroppsviktövningar som är månadens fluga. Så gårdagen spenderades i gymnastikhallen i Järfälla, kvällen idag i polestudion och väl hemma är det chins chins chins som gäller. Till och med coach Andreas verkar vara med på noterna och körde allsköns komplexa stabilitet- och stykeövningar på boxningen i måndags.
Hur som helst, en av målsättningarna inför sommaren är att få ordning på hjulningarna. Man blir bättre på det man övar och efter enträget stretande och gnetande i kombination med några mycket bra tips från coach Camilla så börjar rörelsen sakta likna ett hjul. Här är ett ärligt försök från gårdagens träning. Fan vad skönt det är när det går framåt!
Imorgon fortsätter kroppsviktsgalenskapen på Klättercenter i Telefonplan och på fredag är det dags för sparring igen och då jäklar ska de där två meter långa shootfighting-monstrena få känna på hela min kroppsvikt i den uppercut jag ska sätta i deras solar plexus. Be afraid. Be very afraid. Ha ha ha.
Handstående - helt enkelt
Anna:
I söndags hade vi en helt underbar träning. Helt oplanerad men bästa på länge. Det började med några lekfulla handstående armhävningar efter middagen som följdes av försök till handstand wallruns. Det hela urartade och efter ett tag hade vi skapat vårt eget tumblinggolv med bäddmadrass och kuddar på golvet och körde diverse gymnastikövningar. Bland annat handstående nedrullningar som jag försökt få till ett tag nu och som jag äntligen börjar fatta hur de ska göras.
Därefter tog vi ut kulorna i regnet och lekte lite till. Massor med clean/press/snatch-kombinationer och olika jongleringsövningar tills kulorna var leriga, gräsmattan full med kratrar och vi var dyblöta av svettblandat regn. Och sen in igen för lite chins och söndagsstädning på det.
I söndags hade vi en helt underbar träning. Helt oplanerad men bästa på länge. Det började med några lekfulla handstående armhävningar efter middagen som följdes av försök till handstand wallruns. Det hela urartade och efter ett tag hade vi skapat vårt eget tumblinggolv med bäddmadrass och kuddar på golvet och körde diverse gymnastikövningar. Bland annat handstående nedrullningar som jag försökt få till ett tag nu och som jag äntligen börjar fatta hur de ska göras.
Därefter tog vi ut kulorna i regnet och lekte lite till. Massor med clean/press/snatch-kombinationer och olika jongleringsövningar tills kulorna var leriga, gräsmattan full med kratrar och vi var dyblöta av svettblandat regn. Och sen in igen för lite chins och söndagsstädning på det.
fredag 11 juni 2010
Let's get uncomfortable
Anna:
Igår på boxningen blev jag smärtsamt påmind om en akilleshäl jag helst inte vill låtsas om.
Sprintlöpning. Rusher. Intervaller.
Kalla det vad ni vill, men jag suger. Big time. Jag liksom tar slut efter typ två vändor. Och det var inga långa distanser vill jag lova. Springa långt kan jag inte göra på grund av min risiga höft men springa snabbt borde inte vara något problem och det har blivit dags att ta tjuren vid hornen.
Sprinter alltså. Vår kära tränare Fredrik verkar ha blivit helt insnöad på CrossfitFootball på senaste och det kan nog vara precis det jag behöver. "Sprint shuttle drill", "Sprint 50 metres", "20 yard four cone drill", det är sånt de kör nästan dagligen i sina woddar. Ooh, jag kan redan känna mjölksyrechocken och kväljningarna.
"Idioten" - snart i en förort nära dig!
Igår på boxningen blev jag smärtsamt påmind om en akilleshäl jag helst inte vill låtsas om.
Sprintlöpning. Rusher. Intervaller.
Kalla det vad ni vill, men jag suger. Big time. Jag liksom tar slut efter typ två vändor. Och det var inga långa distanser vill jag lova. Springa långt kan jag inte göra på grund av min risiga höft men springa snabbt borde inte vara något problem och det har blivit dags att ta tjuren vid hornen.
Sprinter alltså. Vår kära tränare Fredrik verkar ha blivit helt insnöad på CrossfitFootball på senaste och det kan nog vara precis det jag behöver. "Sprint shuttle drill", "Sprint 50 metres", "20 yard four cone drill", det är sånt de kör nästan dagligen i sina woddar. Ooh, jag kan redan känna mjölksyrechocken och kväljningarna.
"Idioten" - snart i en förort nära dig!
onsdag 9 juni 2010
Säsongens vikt -kroppsvikten!
Anna:
Gårdagens chinsbonanza har belönats med rejäl träningsvärk i latsen idag. Känns bra. Gör det extra lätt att hitta latsen och packa axlarna när man lyfter tunga pressjärn på jobbet (ha ha ha, as if). Hur som helst, chins ingår i målen för sommaren. Ligger på ynka tre stycken strikta nu men siktar på att komma upp till dubbla antalet efter sommaren. Gäller att komma igång ordentligt nu och köra en chin eller två varje gång man passerar dörrtrapetsen. För när maxantal ligger på tre är det svårt att få upp någon repetitionsvolym under ett pass eftersom jag tar slut så snabbt, även om jag får vila emellan. Men om man däremot försöker få in några då och då kan man faktiskt komma upp i lite större siffror när dagen är slut.
En annan plan för sommaren är att få till hjulningarna. Har aldrig kunnat. Inte ens lite. Men målet är att få till sånna långa, jämna, fina som verkligen ser ut som ett hjul. Så idag var jag tillbaka i gymnastikhallen i Järfälla där några bekanta och tillika ex-gymnaster tränar lite för skojs skull. Det är lätt att bli nedslagen när man ser deras volter, flickisar, rondater och gud-vet-vad-de-heter men faktum är att jag var så lycklig över mina hjulningsframsteg att jag knappt lade märke till deras krumbukter. Jag hjulade och hjulade och hjulade tills det började kännas märkligt i hamstrings, sen övade jag handstående och handgång tills det var dags att gå hem. Bra dag och hjulningarna tar sig snabbt. Glömde ta bild. Nästa tisdag utlovas bildbevis!
Gårdagens chinsbonanza har belönats med rejäl träningsvärk i latsen idag. Känns bra. Gör det extra lätt att hitta latsen och packa axlarna när man lyfter tunga pressjärn på jobbet (ha ha ha, as if). Hur som helst, chins ingår i målen för sommaren. Ligger på ynka tre stycken strikta nu men siktar på att komma upp till dubbla antalet efter sommaren. Gäller att komma igång ordentligt nu och köra en chin eller två varje gång man passerar dörrtrapetsen. För när maxantal ligger på tre är det svårt att få upp någon repetitionsvolym under ett pass eftersom jag tar slut så snabbt, även om jag får vila emellan. Men om man däremot försöker få in några då och då kan man faktiskt komma upp i lite större siffror när dagen är slut.
En annan plan för sommaren är att få till hjulningarna. Har aldrig kunnat. Inte ens lite. Men målet är att få till sånna långa, jämna, fina som verkligen ser ut som ett hjul. Så idag var jag tillbaka i gymnastikhallen i Järfälla där några bekanta och tillika ex-gymnaster tränar lite för skojs skull. Det är lätt att bli nedslagen när man ser deras volter, flickisar, rondater och gud-vet-vad-de-heter men faktum är att jag var så lycklig över mina hjulningsframsteg att jag knappt lade märke till deras krumbukter. Jag hjulade och hjulade och hjulade tills det började kännas märkligt i hamstrings, sen övade jag handstående och handgång tills det var dags att gå hem. Bra dag och hjulningarna tar sig snabbt. Glömde ta bild. Nästa tisdag utlovas bildbevis!
måndag 7 juni 2010
Juggeli-buggeli, wazzaaap?
Jon:
Dagen var för min del planerad som följande: tvätt, crossfit, Karlbergs hinderbana, slappa, äta middag, ha en härlig kväll. Tvätten tog längre tid än väntat så jag hann inte in till lunchpasset. hinderbanan var stängt för renovering så det blev 3 km löpning. Slappa - check, middag - check. Anna hade dock oväntat mycket energi över efter boxningen så sen var det bara att byta om och köra. Ett riktigt klassiskt styrkepass. Press-stegar. Anna med 16 och jag med 24. Tre stegar upp till tre blev det interpunkterade av chins. 20 sammanlagt för Anna och 85 för mig. Sen avslutade jag med av bara farten att för första gången pressa 32an. Bara på högern i och för sig men ändå.
Har man ätit maten så får man dessert så vi tog 12an och 16 med oss ut för att jonglera en smula. Sjukt kul! Kan inte påstå att vi till fyllest behärskar kettlebelljongleringens ädla konst än men till hösten...watchaaaout!
Dagen var för min del planerad som följande: tvätt, crossfit, Karlbergs hinderbana, slappa, äta middag, ha en härlig kväll. Tvätten tog längre tid än väntat så jag hann inte in till lunchpasset. hinderbanan var stängt för renovering så det blev 3 km löpning. Slappa - check, middag - check. Anna hade dock oväntat mycket energi över efter boxningen så sen var det bara att byta om och köra. Ett riktigt klassiskt styrkepass. Press-stegar. Anna med 16 och jag med 24. Tre stegar upp till tre blev det interpunkterade av chins. 20 sammanlagt för Anna och 85 för mig. Sen avslutade jag med av bara farten att för första gången pressa 32an. Bara på högern i och för sig men ändå.
Har man ätit maten så får man dessert så vi tog 12an och 16 med oss ut för att jonglera en smula. Sjukt kul! Kan inte påstå att vi till fyllest behärskar kettlebelljongleringens ädla konst än men till hösten...watchaaaout!
söndag 6 juni 2010
RKC Danmark 2010 - del 2
Fredag:
Morgonen kändes riktigt nervös. Darr i luften. Inte mycket till konversation. Inte mycket till frukost. Bussen hämtade oss utanför hotellet strax efter åtta.
Själva platsen för certen är en träningsanläggning med simhall, fotbollsplaner och stor gympasal med blått gummerat golv, sandsäckar och klättervägg. Vid ena kortsidan stod några bord fyllda med papper och pärmar och bortom borden, långa rader av svarta gjutjärnskulor i stigande valör. Från 8 kg till 48 kg.
Efter lite planlös uppvärmning på egen hand kommenderades vi ut i en cirkel för presentation: "My name is Jon Bergqvist. I live in Stockholm. I work as a sommelier. I have been doing kettlebells for two years." etc.
Sen det vi alla väntat på: Snatchtest.
Det gick många rykten om snatchtestet. "Dom är stenhårda på lockouten OCH på att hälarna inte får lyftas från golvet."
Ajdå, tänkte jag som vet att jag lyfter hälarna när jag börjar bli riktigt trött. Hjärtat slog lite snabbare än vanligt och jag kände mig svag. 24 kg gjutjärn såg tyngre ut än på mycket länge.
Jag skyndade mig upp i första grupp och på "Go!" var det bara att köra...strikt! Jag sänkte inte kulan förrän jag fick en count. Det gick mycket långsammare än vanligt och blev något av ett problem när min räknade assistent trainer räknade så tyst att jag inte riktigt hörde. Var tvungen att söka ögonkontakt ibland för att få konfirmation på counts. Eftersom jag både var lite spänd och inte riktigt vågade hålla min naturliga takt så kändes de riktigt tungt redan efter 40 reps men låg ändå tryggt innanför tidsgränsen. Jag passerade 100 reps utan en enda underkänd och med hela händer på 4:30. Betydligt långsammare än jag kan men vem bryr sig.
Så här i efterhand kan jag tycka att snatchtestet känns lite som en överbliven och dessutom orättvis relik. Under resten av kursen fästes ständigt vikt på kettlebellträning inte som träning utan snarare som övning. Pavel ställde någon gång den retoriska frågan om man skulle fortsätta spela pingis tills racketen föll ur handen. "Strength is a skill" är en av dagens RKC-rörelses deviser liksom Aristotelescitatet ""We are what we repeatedly do. Excellence, therefore, is not an act, but a habit.". Många gånger upprepas att träningen bör upphöra när - eller snarare precis innan - tekniken försämras eller rörelsemönstret förändras. Att då ha som inträdelseprov ha ett test på en teknik som inte övats, med en för de flesta relativt tung vikt och på en fysisk nivå som för många är tydligt över gränsen för där teknik försämras känns lite underligt. Att män dessutom inte är indelade i viktklasser som kvinnor gör att småväxta män slår ur ett enormt underläge. För mig väger jag ungefär 3,5 gånger så mycket som 24an. För en man som väger runt 65 kg motsvarar 24an i stort samma vikt som 32an motsvarar för mig och det är väldigt mycket. Detta helt oberoende av teknik eftersom det inte är det som testas vid snatchtestet. När en liten asiatisk kille har rest hela vägen från Malaysia ska göra testet blir det tydligt att det modellerat för en europeisk och nordamerikansk publik. Kanske är det dags att införa viktklasser eller skippa testet helt.
Anna krossade hursomhelst testet i gruppen efter mig.
Efter alla var klara körde själva kursen igång med swingar fram till sen eftermiddag och TGU efter det.
Undervisningen bestod av korta föreläsningar interpunkterade a swingar en masse. Korrigerande övningar och tekniker radades upp och övades i par. Swingen fick sig en jävla omgång. Massor sades som jag inte kommer återupprepa här men kontenta var att min swing blev betydligt bättre och att min förståelse för swingen och mina möjligheter att lära ut den till andra ökade. Mycket bra!
Lite det samma kan väl sägas om TGU-delen även om den kanske inte var fullt lika grundlig. Jag har t. ex. fortfarande lite svårt med att verkligen förstå poängen med "high bridge". Jag förstår att den kan användas som diagnos och jag förstår tanken med att sträcka ut höften för att referera tillbaka till swingen men just det känns på något sätt lite....sökt. Vad som dock var riktigt bra var den ständiga fokusen på att använda latsen och "packa" axlarna, alltså att ständigt hålla axlarna nere. Det är inte lätt om man inte är van vid det men jag både förstår och känner hur det ökar stabiliteten och spänningen i kroppen. Ska övas på!
TGU-träningen bekräftar hursomhelst mina tankar rörande snatchtestet. All TGU-träning utförs med lätt eller ingen vikt. Det finns inga förväntningar att man ska pressa sig själv och göra svintunga TGU's eftersom det så tydligt är en övning där man i så fall kan skada sig. Varför i så fall kräva det med snatchen?
Vid sextiden och en sisådär tusen swingar och en hel del TGU's var det dax att packa ihop och ta bussen tillbaka till hotellet. Efter mad bar det tidigt i säng. Det sista jag sa till Anna var att jag nog inte skulle ha någon träningsvärk i morgon. Ha ha ha ha.
Morgonen kändes riktigt nervös. Darr i luften. Inte mycket till konversation. Inte mycket till frukost. Bussen hämtade oss utanför hotellet strax efter åtta.
Själva platsen för certen är en träningsanläggning med simhall, fotbollsplaner och stor gympasal med blått gummerat golv, sandsäckar och klättervägg. Vid ena kortsidan stod några bord fyllda med papper och pärmar och bortom borden, långa rader av svarta gjutjärnskulor i stigande valör. Från 8 kg till 48 kg.
Efter lite planlös uppvärmning på egen hand kommenderades vi ut i en cirkel för presentation: "My name is Jon Bergqvist. I live in Stockholm. I work as a sommelier. I have been doing kettlebells for two years." etc.Sen det vi alla väntat på: Snatchtest.
Det gick många rykten om snatchtestet. "Dom är stenhårda på lockouten OCH på att hälarna inte får lyftas från golvet."
Ajdå, tänkte jag som vet att jag lyfter hälarna när jag börjar bli riktigt trött. Hjärtat slog lite snabbare än vanligt och jag kände mig svag. 24 kg gjutjärn såg tyngre ut än på mycket länge.
Jag skyndade mig upp i första grupp och på "Go!" var det bara att köra...strikt! Jag sänkte inte kulan förrän jag fick en count. Det gick mycket långsammare än vanligt och blev något av ett problem när min räknade assistent trainer räknade så tyst att jag inte riktigt hörde. Var tvungen att söka ögonkontakt ibland för att få konfirmation på counts. Eftersom jag både var lite spänd och inte riktigt vågade hålla min naturliga takt så kändes de riktigt tungt redan efter 40 reps men låg ändå tryggt innanför tidsgränsen. Jag passerade 100 reps utan en enda underkänd och med hela händer på 4:30. Betydligt långsammare än jag kan men vem bryr sig.
Så här i efterhand kan jag tycka att snatchtestet känns lite som en överbliven och dessutom orättvis relik. Under resten av kursen fästes ständigt vikt på kettlebellträning inte som träning utan snarare som övning. Pavel ställde någon gång den retoriska frågan om man skulle fortsätta spela pingis tills racketen föll ur handen. "Strength is a skill" är en av dagens RKC-rörelses deviser liksom Aristotelescitatet ""We are what we repeatedly do. Excellence, therefore, is not an act, but a habit.". Många gånger upprepas att träningen bör upphöra när - eller snarare precis innan - tekniken försämras eller rörelsemönstret förändras. Att då ha som inträdelseprov ha ett test på en teknik som inte övats, med en för de flesta relativt tung vikt och på en fysisk nivå som för många är tydligt över gränsen för där teknik försämras känns lite underligt. Att män dessutom inte är indelade i viktklasser som kvinnor gör att småväxta män slår ur ett enormt underläge. För mig väger jag ungefär 3,5 gånger så mycket som 24an. För en man som väger runt 65 kg motsvarar 24an i stort samma vikt som 32an motsvarar för mig och det är väldigt mycket. Detta helt oberoende av teknik eftersom det inte är det som testas vid snatchtestet. När en liten asiatisk kille har rest hela vägen från Malaysia ska göra testet blir det tydligt att det modellerat för en europeisk och nordamerikansk publik. Kanske är det dags att införa viktklasser eller skippa testet helt.
Anna krossade hursomhelst testet i gruppen efter mig.
Efter alla var klara körde själva kursen igång med swingar fram till sen eftermiddag och TGU efter det.
Undervisningen bestod av korta föreläsningar interpunkterade a swingar en masse. Korrigerande övningar och tekniker radades upp och övades i par. Swingen fick sig en jävla omgång. Massor sades som jag inte kommer återupprepa här men kontenta var att min swing blev betydligt bättre och att min förståelse för swingen och mina möjligheter att lära ut den till andra ökade. Mycket bra!
Lite det samma kan väl sägas om TGU-delen även om den kanske inte var fullt lika grundlig. Jag har t. ex. fortfarande lite svårt med att verkligen förstå poängen med "high bridge". Jag förstår att den kan användas som diagnos och jag förstår tanken med att sträcka ut höften för att referera tillbaka till swingen men just det känns på något sätt lite....sökt. Vad som dock var riktigt bra var den ständiga fokusen på att använda latsen och "packa" axlarna, alltså att ständigt hålla axlarna nere. Det är inte lätt om man inte är van vid det men jag både förstår och känner hur det ökar stabiliteten och spänningen i kroppen. Ska övas på!
TGU-träningen bekräftar hursomhelst mina tankar rörande snatchtestet. All TGU-träning utförs med lätt eller ingen vikt. Det finns inga förväntningar att man ska pressa sig själv och göra svintunga TGU's eftersom det så tydligt är en övning där man i så fall kan skada sig. Varför i så fall kräva det med snatchen?
Vid sextiden och en sisådär tusen swingar och en hel del TGU's var det dax att packa ihop och ta bussen tillbaka till hotellet. Efter mad bar det tidigt i säng. Det sista jag sa till Anna var att jag nog inte skulle ha någon träningsvärk i morgon. Ha ha ha ha.
torsdag 3 juni 2010
Snatchtest-TV
Här har vi det alltså. Några snatchar ungefär halvvägs till hundra med 16kilos kula och med Jon flåsandes i bakgrunden. Enjoy!
onsdag 2 juni 2010
Bottoms Up!
Anna:
När helgen var över och det var dags att packa ihop kulorna fick jag in flera riktigt bra buppar (bottoms-up-presses) med tolvan. Härligt! Tack till Monika som smygtog bilden. Hade jag vetat att hon stod där hade det säkert aldrig funkat lika bra.
Har tagit tre dagars vila (kombinerat med två dagars akut magsjuka) sedan helgen och så sakteliga börjar lusten att köra lite smyga sig på. Gjorde just några vanliga pressar med 16 kg och de känns bättre än någonsin. Superstrikta och allt! Och jag börjar bli sugen på att ta upp VO2max protokollet igen och testa mina nyvunna färdigheter. Men imorgon blir det först och främst boxning. Nu kör sommarschemat igång och jag är assugen. Tre gånger i veckan i lite mindre grupp. Tänker mig att det kommer kännas lite som att vara på läger. Hoppas. (Nästa år blir det MMA-camp ha ha, eller varför inte kyokushin-kollo?) Och om några dagar när händerna bör vara någorlunda återställda så är det dags att kicka igång poledancen som inte fått någon som helst kärlek de senaste två veckorna. Yeeha!
När helgen var över och det var dags att packa ihop kulorna fick jag in flera riktigt bra buppar (bottoms-up-presses) med tolvan. Härligt! Tack till Monika som smygtog bilden. Hade jag vetat att hon stod där hade det säkert aldrig funkat lika bra.
Har tagit tre dagars vila (kombinerat med två dagars akut magsjuka) sedan helgen och så sakteliga börjar lusten att köra lite smyga sig på. Gjorde just några vanliga pressar med 16 kg och de känns bättre än någonsin. Superstrikta och allt! Och jag börjar bli sugen på att ta upp VO2max protokollet igen och testa mina nyvunna färdigheter. Men imorgon blir det först och främst boxning. Nu kör sommarschemat igång och jag är assugen. Tre gånger i veckan i lite mindre grupp. Tänker mig att det kommer kännas lite som att vara på läger. Hoppas. (Nästa år blir det MMA-camp ha ha, eller varför inte kyokushin-kollo?) Och om några dagar när händerna bör vara någorlunda återställda så är det dags att kicka igång poledancen som inte fått någon som helst kärlek de senaste två veckorna. Yeeha!
Power to Pavel
Anna:
På Jons telefon finns ett klipp med snatchtestet som skall läggas upp så snart han dristat sig till att ladda in det i datorn. Hoppas bara att han inte filmat i stående format igen ha ha. Tills dess får ni hålla tillgodo med idolbilden på mig och Pavel. Som ni ser är han faktiskt inte så läskig som han gärna vill framstå och det där 'be afraid'-snacket gick över ganska snabbt. Och kolla in vilket kameraleende den killen har alltså! Han har väl övat några tusentals gånger också får man förmoda. Och då menar jag inte framför spegeln. Eller? Själv ser jag lite märklig ut. Man kan undra om det är full body tension jag försöker demonstrera eller är jag på väg att ge honom en uppercut i solar plexus?
Jag var himla nyfiken på den där Pavel innan vi åkte. Undrat vad för en skum typ egentligen. En snubbe som kör med överdriven rysk brytning och som slentrianmässigt chauvinistiskt kallar allt som inte är übermacho för 'sissy' verkar ju ärligt talat aningen suspekt. Men efter många timmar i den här mannens närvaro, efter en helg fylld med föreläsningar, demonstrationer swingar, frågor och svar och naturligtvis en hel del kvasimilitära kommandon så måste jag ändå komma med det kanske lite förutsägbara omdömmet att han är jäkligt cool faktiskt. Han är superproffsig, oerhört kunnig och har förmågan - trots att han säkert träffar flera hundratals aspirerande RKC-intruktörer per månad - förmågan att få folk att känna sig sedda. Ja, jag är övertygad. Förutom vad gäller brallorna då förstås. Ha ha.
Men det var ju inte bara Pavel utan också ett gäng stentuffa MasterRKCs. Kenneth Jay, och Geoff Neupert och Team Leader Dennis Frisch var alla så fulla av kunskap och så jävulskt starka att men hade velat ta med dem hem, allihopa, för kombinerad frågestund och strongmanshow.
På Jons telefon finns ett klipp med snatchtestet som skall läggas upp så snart han dristat sig till att ladda in det i datorn. Hoppas bara att han inte filmat i stående format igen ha ha. Tills dess får ni hålla tillgodo med idolbilden på mig och Pavel. Som ni ser är han faktiskt inte så läskig som han gärna vill framstå och det där 'be afraid'-snacket gick över ganska snabbt. Och kolla in vilket kameraleende den killen har alltså! Han har väl övat några tusentals gånger också får man förmoda. Och då menar jag inte framför spegeln. Eller? Själv ser jag lite märklig ut. Man kan undra om det är full body tension jag försöker demonstrera eller är jag på väg att ge honom en uppercut i solar plexus?
Jag var himla nyfiken på den där Pavel innan vi åkte. Undrat vad för en skum typ egentligen. En snubbe som kör med överdriven rysk brytning och som slentrianmässigt chauvinistiskt kallar allt som inte är übermacho för 'sissy' verkar ju ärligt talat aningen suspekt. Men efter många timmar i den här mannens närvaro, efter en helg fylld med föreläsningar, demonstrationer swingar, frågor och svar och naturligtvis en hel del kvasimilitära kommandon så måste jag ändå komma med det kanske lite förutsägbara omdömmet att han är jäkligt cool faktiskt. Han är superproffsig, oerhört kunnig och har förmågan - trots att han säkert träffar flera hundratals aspirerande RKC-intruktörer per månad - förmågan att få folk att känna sig sedda. Ja, jag är övertygad. Förutom vad gäller brallorna då förstås. Ha ha.
Men det var ju inte bara Pavel utan också ett gäng stentuffa MasterRKCs. Kenneth Jay, och Geoff Neupert och Team Leader Dennis Frisch var alla så fulla av kunskap och så jävulskt starka att men hade velat ta med dem hem, allihopa, för kombinerad frågestund och strongmanshow.
RKC Danmark 2010 - del 1
Jon:
För er som inte är intresserade av press-stegar, TGU-high bridge, snatch test, overspeed eccentrics eller "packing your shoulders" så kommer det här bli ett ganska tråkigt inlägg. För er som vill drömma er tillbaka till bättre tider under Pavels allseende blick eller redan har börjat spara pengar och spana efter Dragon Doors "super early bird discount" för RKC Denmark 2011 i nyhetsbreven så kanske det kan vara något. Jag tänkte nämligen bara redovisa för helgens äventyr.
Torsdag:
Vi flög tidigt på morgonen med SAS från Arlanda till Kastrup och spenderade några timmar med fika och flanering i Köpenhamn. Det är märkligt hur sugen man blir på en öl när man har en dag ledigt i den danska huvudstaden.
Sen pendeltåg (S-tåg) norrut med A- eller H-linjen till Værløse. På perrongen träffade vi Anne Letourneau - en finsk/amerikanska som skulle assistera under helgen. Senare fick jag reda på att hennes smeknamn är "terminator".
Vi hade rum på det rekommenderade RKC-hotellet Kolle Kolle Conference Hotel och frågade en taxichaufför hur lång promenaden dit var. "Fem minuter" var svaret. Wrong! Betydligt senare stod vi i lobbyn på Kolle Kolle och upptäckte att vi inte alls hade rum. I mitt förvirrade tillstånd hade jag bara bokat för två nätter - fredag till söndag! Suck. Repan hjälpte oss dock att boka ett rum på ett annat hotell i närheten - Farum Park. Så här i efterhand kan man nog konstatera att det hade varit bättre att bo där hela tiden. Rummen hade badkar vilket inte alls hade varit obekvämt under helgen.
Hursomhelst, efter en timmes sömn eller så bar det av tillbaka till Kolle Kolle för "meet and greet". Kaffe och läsk stod framdukat och svensk-klanen var först på plats.
Vi hade kanske förväntat oss något mer organiserat än de lite trötta minglandet som följde men vi fick i alla fall skaka tass med Pavel, Geoff Neupert, Kenneth Jay samt ett gäng av de andra deltagarna och assistenterna. Tyvärr visade det sig att Mark Cheng hade fastnat på flygplatsen i New Jersey och inte skulle komma alls. Trist!
Efter det bil till lokal italienare för snabb middag och sen tillbaka till hotell och säng. Jag sov som en stock. Anna hade mardrömmar om snatch-testet.
För er som inte är intresserade av press-stegar, TGU-high bridge, snatch test, overspeed eccentrics eller "packing your shoulders" så kommer det här bli ett ganska tråkigt inlägg. För er som vill drömma er tillbaka till bättre tider under Pavels allseende blick eller redan har börjat spara pengar och spana efter Dragon Doors "super early bird discount" för RKC Denmark 2011 i nyhetsbreven så kanske det kan vara något. Jag tänkte nämligen bara redovisa för helgens äventyr.
Torsdag:
Vi flög tidigt på morgonen med SAS från Arlanda till Kastrup och spenderade några timmar med fika och flanering i Köpenhamn. Det är märkligt hur sugen man blir på en öl när man har en dag ledigt i den danska huvudstaden.
Sen pendeltåg (S-tåg) norrut med A- eller H-linjen till Værløse. På perrongen träffade vi Anne Letourneau - en finsk/amerikanska som skulle assistera under helgen. Senare fick jag reda på att hennes smeknamn är "terminator".
Vi hade rum på det rekommenderade RKC-hotellet Kolle Kolle Conference Hotel och frågade en taxichaufför hur lång promenaden dit var. "Fem minuter" var svaret. Wrong! Betydligt senare stod vi i lobbyn på Kolle Kolle och upptäckte att vi inte alls hade rum. I mitt förvirrade tillstånd hade jag bara bokat för två nätter - fredag till söndag! Suck. Repan hjälpte oss dock att boka ett rum på ett annat hotell i närheten - Farum Park. Så här i efterhand kan man nog konstatera att det hade varit bättre att bo där hela tiden. Rummen hade badkar vilket inte alls hade varit obekvämt under helgen.
Hursomhelst, efter en timmes sömn eller så bar det av tillbaka till Kolle Kolle för "meet and greet". Kaffe och läsk stod framdukat och svensk-klanen var först på plats.
Vi hade kanske förväntat oss något mer organiserat än de lite trötta minglandet som följde men vi fick i alla fall skaka tass med Pavel, Geoff Neupert, Kenneth Jay samt ett gäng av de andra deltagarna och assistenterna. Tyvärr visade det sig att Mark Cheng hade fastnat på flygplatsen i New Jersey och inte skulle komma alls. Trist!
Efter det bil till lokal italienare för snabb middag och sen tillbaka till hotell och säng. Jag sov som en stock. Anna hade mardrömmar om snatch-testet.
tisdag 1 juni 2010
RKC - check! And now what?
Anna:
- Be afraid, be very afraid, var det första jag hörde Pavel Tsatsouline säga när vi mötte honom dagen innan RKC-certifieringen i Danmark i helgen och det var nog det sista jag behövde höra just då. Jag var så nervös att jag låg uppe hela natten innan och darrade och halvdrömde mardrömmar om snatchtestet. Min sömnlöshet kan eventuellt också förvärrats av att jag (som i vanliga fall sällan dricker kaffe) av ren nervositet hinkade i mig två stora koppar kaffe på meet-and-greet-träffen tidigare på kvällen. Jag var således inte mycket lugnare morgonen därpå med cirka fyra timmars sömn i ryggsäcken. Det var knappt att jag fick i mig någon frukost heller. Lyckat med tanke på att jag hade ett snatchtest nära förestående! Men testet gick bra. Det kändes lite tyngre än det brukar men hundra snatches med 16 kg på under fyra minuter är ändå en bra tid. Och någonstans här släppte den värsta stressen och det hela började bli roligt.
Jag ska inte dra hela helgens upplägg här. Det får Jon göra. Jag har inte riktigt hunnit smälta det hela och vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Trots att det är två dagar sen vi lämnade RKC och nerd-camp så är mina drömmar fortarande fyllda med kettlebells och de där järnkloten står mig lite upp i halsen. Det kommer nog ta några dagar tills jag får lust att gulla med kloten här hemma igen. Så ge mig några dagar så ska jag berätta allt om de tusentals swingarna, om starka karlar och om bodytension, om Pavels karisma och om fast-and-loose (som inte är ett viktminskningsprogram utan en avslappningsövning ha ha).
Tills dess några bilder på våra nya vänner.
Jon tillsammans med Alexej, en riktigt tyff ryss med underarmar som stockar. Men så åt han också dubbel portion biff när vi knappt tog oss igenom en.
Monika! Minst lika tuff som Alex, driver träningsföretaget Incycle och bloggen mojolifestyle och födde barn för elva månader sen. Kanske är hon Sveriges okrönta fitnessdrottning. Hon var dessutom i särklass snyggast under hela helgen. Men det ska sägas att det inte bara vara Nikespons som gjorde det, ha ha. Ashärlig skitsnygg och stark.
I bakgrunden syns Jocke Bohm som verkade trivas i rollen som 'assistant instructor'
David (i grått) från England hade aldrig tidigare lyckats med snatchtestet innan helgen men fylld av adrenalin på testdagen smackade han in 100 stycken på runt fyra minuter. Riktigt bra jobbat som Fredrik skulle ha sagt. Markus från Schweiz var kanske gulligast av alla. Men så tjänade han också sitt levebröd på Parkour.
Ivan från Holland sysslade med allt från Kyokushin till scientific hypnosis. Vad det nu är. Ha ha.
I mitten: Luigi Colbax. Italienare och helgens enda kroppsbyggare. Det är roligt redan där. Men gå in på hans hemsida, www.luigicolbax.com och kolla på bilderna på 'Me, myself and I'. Roligare blir det inte. En kille som den här måste man bara älska.
Och Line, assistant instructor. Verkligt duktig sådan (typ bäst) och med en grym handstand.
Andreas Almén. Kyokushinfighter. Fy fan, har aldrig set någon sparka så hårt. Men om sparkar väldigt hårt måste man också vara väldigt rolig. Och jäklar vad jag skrattade i bilen hem.
Är det kanske karate jag borde hålla på med?
- Be afraid, be very afraid, var det första jag hörde Pavel Tsatsouline säga när vi mötte honom dagen innan RKC-certifieringen i Danmark i helgen och det var nog det sista jag behövde höra just då. Jag var så nervös att jag låg uppe hela natten innan och darrade och halvdrömde mardrömmar om snatchtestet. Min sömnlöshet kan eventuellt också förvärrats av att jag (som i vanliga fall sällan dricker kaffe) av ren nervositet hinkade i mig två stora koppar kaffe på meet-and-greet-träffen tidigare på kvällen. Jag var således inte mycket lugnare morgonen därpå med cirka fyra timmars sömn i ryggsäcken. Det var knappt att jag fick i mig någon frukost heller. Lyckat med tanke på att jag hade ett snatchtest nära förestående! Men testet gick bra. Det kändes lite tyngre än det brukar men hundra snatches med 16 kg på under fyra minuter är ändå en bra tid. Och någonstans här släppte den värsta stressen och det hela började bli roligt.
Jag ska inte dra hela helgens upplägg här. Det får Jon göra. Jag har inte riktigt hunnit smälta det hela och vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Trots att det är två dagar sen vi lämnade RKC och nerd-camp så är mina drömmar fortarande fyllda med kettlebells och de där järnkloten står mig lite upp i halsen. Det kommer nog ta några dagar tills jag får lust att gulla med kloten här hemma igen. Så ge mig några dagar så ska jag berätta allt om de tusentals swingarna, om starka karlar och om bodytension, om Pavels karisma och om fast-and-loose (som inte är ett viktminskningsprogram utan en avslappningsövning ha ha).
Tills dess några bilder på våra nya vänner.
Jon tillsammans med Alexej, en riktigt tyff ryss med underarmar som stockar. Men så åt han också dubbel portion biff när vi knappt tog oss igenom en.
Monika! Minst lika tuff som Alex, driver träningsföretaget Incycle och bloggen mojolifestyle och födde barn för elva månader sen. Kanske är hon Sveriges okrönta fitnessdrottning. Hon var dessutom i särklass snyggast under hela helgen. Men det ska sägas att det inte bara vara Nikespons som gjorde det, ha ha. Ashärlig skitsnygg och stark.I bakgrunden syns Jocke Bohm som verkade trivas i rollen som 'assistant instructor'
David (i grått) från England hade aldrig tidigare lyckats med snatchtestet innan helgen men fylld av adrenalin på testdagen smackade han in 100 stycken på runt fyra minuter. Riktigt bra jobbat som Fredrik skulle ha sagt. Markus från Schweiz var kanske gulligast av alla. Men så tjänade han också sitt levebröd på Parkour.
Ivan från Holland sysslade med allt från Kyokushin till scientific hypnosis. Vad det nu är. Ha ha.
I mitten: Luigi Colbax. Italienare och helgens enda kroppsbyggare. Det är roligt redan där. Men gå in på hans hemsida, www.luigicolbax.com och kolla på bilderna på 'Me, myself and I'. Roligare blir det inte. En kille som den här måste man bara älska.Och Line, assistant instructor. Verkligt duktig sådan (typ bäst) och med en grym handstand.
Andreas Almén. Kyokushinfighter. Fy fan, har aldrig set någon sparka så hårt. Men om sparkar väldigt hårt måste man också vara väldigt rolig. Och jäklar vad jag skrattade i bilen hem.Är det kanske karate jag borde hålla på med?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
