RKC Danmark 2010 - del 2

Fredag:
Morgonen kändes riktigt nervös. Darr i luften. Inte mycket till konversation. Inte mycket till frukost. Bussen hämtade oss utanför hotellet strax efter åtta.
Själva platsen för certen är en träningsanläggning med simhall, fotbollsplaner och stor gympasal med blått gummerat golv, sandsäckar och klättervägg. Vid ena kortsidan stod några bord fyllda med papper och pärmar och bortom borden, långa rader av svarta gjutjärnskulor i stigande valör. Från 8 kg till 48 kg.
Efter lite planlös uppvärmning på egen hand kommenderades vi ut i en cirkel för presentation: "My name is Jon Bergqvist. I live in Stockholm. I work as a sommelier. I have been doing kettlebells for two years." etc.
Sen det vi alla väntat på: Snatchtest.
Det gick många rykten om snatchtestet. "Dom är stenhårda på lockouten OCH på att hälarna inte får lyftas från golvet."
Ajdå, tänkte jag som vet att jag lyfter hälarna när jag börjar bli riktigt trött. Hjärtat slog lite snabbare än vanligt och jag kände mig svag. 24 kg gjutjärn såg tyngre ut än på mycket länge.
Jag skyndade mig upp i första grupp och på "Go!" var det bara att köra...strikt! Jag sänkte inte kulan förrän jag fick en count. Det gick mycket långsammare än vanligt och blev något av ett problem när min räknade assistent trainer räknade så tyst att jag inte riktigt hörde. Var tvungen att söka ögonkontakt ibland för att få konfirmation på counts. Eftersom jag både var lite spänd och inte riktigt vågade hålla min naturliga takt så kändes de riktigt tungt redan efter 40 reps men låg ändå tryggt innanför tidsgränsen. Jag passerade 100 reps utan en enda underkänd och med hela händer på 4:30. Betydligt långsammare än jag kan men vem bryr sig.
Så här i efterhand kan jag tycka att snatchtestet känns lite som en överbliven och dessutom orättvis relik. Under resten av kursen fästes ständigt vikt på kettlebellträning inte som träning utan snarare som övning. Pavel ställde någon gång den retoriska frågan om man skulle fortsätta spela pingis tills racketen föll ur handen. "Strength is a skill" är en av dagens RKC-rörelses deviser liksom Aristotelescitatet ""We are what we repeatedly do. Excellence, therefore, is not an act, but a habit.". Många gånger upprepas att träningen bör upphöra när - eller snarare precis innan - tekniken försämras eller rörelsemönstret förändras. Att då ha som inträdelseprov ha ett test på en teknik som inte övats, med en för de flesta relativt tung vikt och på en fysisk nivå som för många är tydligt över gränsen för där teknik försämras känns lite underligt. Att män dessutom inte är indelade i viktklasser som kvinnor gör att småväxta män slår ur ett enormt underläge. För mig väger jag ungefär 3,5 gånger så mycket som 24an. För en man som väger runt 65 kg motsvarar 24an i stort samma vikt som 32an motsvarar för mig och det är väldigt mycket. Detta helt oberoende av teknik eftersom det inte är det som testas vid snatchtestet. När en liten asiatisk kille har rest hela vägen från Malaysia ska göra testet blir det tydligt att det modellerat för en europeisk och nordamerikansk publik. Kanske är det dags att införa viktklasser eller skippa testet helt.

Anna krossade hursomhelst testet i gruppen efter mig.

Efter alla var klara körde själva kursen igång med swingar fram till sen eftermiddag och TGU efter det.
Undervisningen bestod av korta föreläsningar interpunkterade a swingar en masse. Korrigerande övningar och tekniker radades upp och övades i par. Swingen fick sig en jävla omgång. Massor sades som jag inte kommer återupprepa här men kontenta var att min swing blev betydligt bättre och att min förståelse för swingen och mina möjligheter att lära ut den till andra ökade. Mycket bra!
Lite det samma kan väl sägas om TGU-delen även om den kanske inte var fullt lika grundlig. Jag har t. ex. fortfarande lite svårt med att verkligen förstå poängen med "high bridge". Jag förstår att den kan användas som diagnos och jag förstår tanken med att sträcka ut höften för att referera tillbaka till swingen men just det känns på något sätt lite....sökt. Vad som dock var riktigt bra var den ständiga fokusen på att använda latsen och "packa" axlarna, alltså att ständigt hålla axlarna nere. Det är inte lätt om man inte är van vid det men jag både förstår och känner hur det ökar stabiliteten och spänningen i kroppen. Ska övas på!
TGU-träningen bekräftar hursomhelst mina tankar rörande snatchtestet. All TGU-träning utförs med lätt eller ingen vikt. Det finns inga förväntningar att man ska pressa sig själv och göra svintunga TGU's eftersom det så tydligt är en övning där man i så fall kan skada sig. Varför i så fall kräva det med snatchen?

Vid sextiden och en sisådär tusen swingar och en hel del TGU's var det dax att packa ihop och ta bussen tillbaka till hotellet. Efter mad bar det tidigt i säng. Det sista jag sa till Anna var att jag nog inte skulle ha någon träningsvärk i morgon. Ha ha ha ha.