Bloggandet - Den nya kvinnofällan?

Jon:
Det här projektet att skriva om hela RKCn går ju sådääär. Det räcker inte att som med "vanliga" inlägg bara ta 10 minuter och skriva vad man tänker. Man får räkna med en timmes skrivande och en timme har man ju inte. Men man kan ju inte heller skriva några "vanliga" inlägg innan man är klar med dom utlovade. Ingen dessert innan man ätit upp maten.
Men bloggen tolererar inga sådana tankar. Alla vet att bloggen är som en haj - den dör om den stannar. Och vem får då ta hand om bloggen när far i huset ägnar sig åt sofism? Självklart är det mor i huset. Den dagliga slitet med att lägga in bilder, formulera slagkraftiga rubriker och fixa finurliga formuleringar och hålla kontakten med resten av bloggosfären. Allt det där vardagliga pulandet som gör att världen håller ihop medan far vrider sina händer i skaparvånda och väntar på att tankarna ska bli tillräckligt grandiosa för att delas med övriga världen. Så blir bloggen vår tids kvinnofälla. När män har lärt sig att städa, tvätta, byta på ungarna och laga mat så flyttas patriarkatets högkvarter ut från det fysiska hemmet och in i det virtuella. Far i huset får skärpa sig!

Alltså: fortsättningen av RKCn kommer när jag har tid (midsommar kanske).
Till dagens övningar:
Jag var sugen på marklyft så det blev en tur till gamla goda Pro Gym. Där var allt sig likt (surprise!). Jag jobbade mig upp till 2:or på 120 kg och tog sen det ytterst mogna beslutet att inte fortsätta tyngre när formen började dippa. Kenneth Jay (och alla andra) talade en hel del om det här på RKCn, att se träning snarare som övning än som något annat. Ett Aristotelescitat som ofta dyker upp i dessa kretsar är: "We are what we do repeatedly". Om vi lyfter dåligt så lär vi oss lyfta dåligt. Om vi lyfter bra så lär vi oss lyfta bra. Kontentan är alltså att man bör sluta lyfta (eller vad man nu gör) när (helst innan) formen börjar förändras. Inga mer grispass alltså. Jag sympatiserar instinktivt med det här tankesättet. Problemet är bara att jag ju vill köra grispass här och var. Jag vet ju att jag kan lyfta betydligt mer än 120 kg. Jag får alltså börja tänka på det på ett annat sätt: Jag kan inte alls lyfta mer än 120 kg i marklyft för om jag tappar svanken så är det inte längre ett marklyft utan något annat. Ett marklyft är lika lite som något annat lyft bara att flytta en vikt från punkt A till punkt B. Det är att göra det på ett specifikt sätt.
Efter marklyftandet körde jag några viktade chins. Började på 10 kg och jobbade mig upp till två ettor på 40 kg. Avslutade till sist med några riktigt tjusiga l-sit chins.
Men inte nog med det. Det kliade i kettlebellnerven så när jag kom hem igen efter lunch på Råkultur så var det 32:an som fick sig en jävla resa (den och gräsmattan, man kan se kratrarna från månen). Snatchar, cleans swingar och en hel del lyckad juggling. Dessutom klarade jag en tvåa press med högern. Vänstern ligger efter som vanligt men nu behandlar jag den som ett surt barn och försöker leka igång den.