Kulor på grönbete

Anna:
Ligger svettig på sängen och bloggar medan Jon duschar efter kvällens pass. Det blev two-in-one idag kan man säga. Först ut med kulorna till fotbollsplan. Bara det är träning i sig. Att gå med en 16 kilos (24 för Jon) i rack eller på rak arm i ett par tre minuter är jobbigare än man tror men sjukt bra förstås. Där körde vi en rutin Jon hade funderat lite på under dagen.

Första rundan följer:

5 roundabouts
5/5 rack squats
5/5 snatches
5/5 clean & press

Nästa runda blir 1 rep kortare, d.v.s

4 roundabouts, 4/4 rack squats osv.
Sen sammanlagt 5 rundor ner till 1 rep.

Det var en skön konditioning-rutin som tog kanske 15 min. Inget mördarpass med andra ord. Nästa gång kanske vi kör samma sak en gång till. Alltså 5 reps till 1 och om från början på 5 igen. Vi kanske borde säga något om roundabout förresten. Det är en swing-övning som TracyRiefkind har hittat på som ett sätt att lura hjärnan att göra många swing och glömma bort hur jobbigt det egentligen är. Så här förklarar hon den på sin blogg:

The breakdown:

2 hand swing (rep 1)
transfer to R, (rep 2)
one hand swing R, (rep 3)
transfer back to 2 hand swing, (rep 4)
2 hand swing, (rep 5)
transfer to L, (rep 6)
1 hand swing L, (rep 7)
transfer to 2 hand swing, repeat (rep 8)
Each complete Roundabout has 8 reps, 5 complete Roundabouts = 1 min.

Efter avklarat program promenerade vi hem kulorna igen och hämtade våra tennisracket.

Jag hade länge letat efter ett (inte så dyrt) racket till Jon när jag på midsommarafton hamnat på en efterfest i gryningstimmen hemma hos en kille som hette Rickard. Det visade sig att han var tennisentusiast och typ tennistränare (hoppas jag tolkat det hela rätt) och att han tillsammans med sin kompis drev Sveriges mest populära tennisblogg. Vilken grej va. I fyllan och villan slängde jag ur mig frågan om han inte möjligtvis hade ett gammalt sunkigt racket som kunde passa Jon. Och det hade han! Så det är vår nuvunna vän Rickard (som f.ö även har gjort en IRONMAN i våras) som vi har att tacka för vår begynnande tenniskarriär.

Jag har spelat tennis med min kära far och tagit lite sporadiska lektioner under sommarhalvåren sen jag var ganska liten och tycker mig vara helt ok för att vara rätt så dålig, om ni hajar vad jag menar. Jon däremot spelade för första gången någonsin för ett par veckor sedan och är helt makalös. En naturbegåvning. Jag har tjatat på honom lite om att anstränga sig bättre vad gäller positioneringen men han är grym.

Ikväll gick vi ned till den allmänna asfaltsbanan vi har där vi bor i Fiskis och hoppades på att den skulle vara ledig. Icke. Dessutom satt en drillande tennisfarsa med sin dotter på kö och väntade. Molokna gick vi hemåt. Men på parkeringen i vår underbara förort hittade vi en perfekt betongvägg att spela mot. Träningen, kvällen och humöret räddat. Vi körde kanske 30 minuters squash-inspirerad vägg-tennis i rätt bra tempo. Skrattade mycket...oooch bråkade lite. När vi hade slagit bollen över väggen för femtielfte gången gick vi hem och käkade ostmackor.