Heavy Metal

Jon:
Första passet på Pro gym. Marklyft och bänkpress. Syftet med dagens pass var bara att etablera 1RM - alltså vad vi max kan lyfta. Annas var 80 kg och 40 kg, mitt var 130 kg och 70 kg. Inget att skryta med men något att jobba på.
Några ord om Pro gym: Pro gym är ett riktigt byggargym. Ett av Sveriges mest anrika. Massor med kroppsbyggare på toppnivå. Bodybuilding är väl egentligen inte vad den här bloggen brinner som hetast för men i en tid när ett normalt gym drar lika mycket el som ett köpcentrum pga alla maskiner är ett gym som detta och de som tränar där inte bara ett vattenhål för friviktstörstande individer som oss utan också en levande motkraft mot en syn på träning och fysisk aktivitet som bokstavligt går på räls och el. För visst kan man diskutera Bodybuildingens kroppsideal och visst kan man ifrågasätta den idoga användnigen av isolationsövningar men bortsett från detta så vet faktiskt de män och kvinnor som besöker ett gym som Pro gym hur man hanterar en vikt på riktigt. De vet vanligtvis hur man gör en knäböj, ett marklyft, en bänkpress.
Det finns idag - trots träningsboomen - nästan en rädsla för kroppen. Träning är inte bara något som väldigt tydligt skiljs från övriga livet genom att den endast utförs under speciella tider, med speciella kläder och på väl demarkerade platser. Själva träningen i sig tycks mer och mer skiljas från kroppen. Vi kan träna framför tv:n på gymmet, vi tränar på spinningcyklar och löpband istället för på cyklar och gator, vi kryper in och spänner fast oss i maskiner som lovar att träna specifika delar av oss och vi ökar eller minskar belastning med ett knapptryck. Minsta motståndets lag regerar.



Visst är det så att även Pro gym - med nödvändighet - är en speciell plats dit folk kommer under en avgränsad tid och med speciella kläder just för att träna men det finns inget av den åtskillnad mellan träning och kropp som beskrivs ovan. Snarare finns det en glädje i och en fascination för vad kroppen kan åstadkomma. Att gilla att träna i en lokal som denna innebär att njuta av ljudet som uppstår när man trär på ytterligare en viktplatta på stången, vetskapen om hur vikten av en hantel kommer kommer att kännas en millisekund innan man lyfter den från racket, känna skillanden mellan gul, blå och röd i kroppen genom att bara se vikterna och hur stångens räfflor kommer kännas i ens händer. Det finns en närhet till själva vikten och vad den innebär. Vad den har för inverkan på kroppen, både om den behärskas - då uppbyggande - och om den inte behärskas - då nedbrytande. Denna medvetenhet kan aldrig nås med hjälp av en maskin. Inte bara på grund av att maskinen gör att man aldrig fysiskt kommer i kontakt med vikten utan också för att mentalt aldrig gör det. Att träna på ett "modernt" gym är att ha samma relation till sin kropp som en byråkrat har till sitt område: distanserad. Det "moderna" gymmet är ett steg närmare muskler, snabbhet, hälsa på piller. Det gör träningen till ett nödvändigt ont som bör reduceras till ett minimum.
Min uppmaning är: ta tillbaka vikten. Lär dig känna hur den besegrar dig, hur den hotar att slita din axel ur led eller krossa ditt bröst, hur den vägrar att rubbas från golvet eller sliter sig från dina fingrar. Men också: hur du besegrar den. Eller som Henry Rollins en gång sa: "This is my best friend: a 45 pound weight."