Sista dagen i San Seb innebar också sista kvällen på berget. Det är speciellt det där med specifika platser man tränar på. Det blir ju till slut så att man på något vis liksom knyter an till platsen där man utsätter sig för denna för denna plåga, för denna njutning.
När man börjar bli bekant med de förrädiska hålen i asfalten och vet vilken djävulsstigning som lurar bakom nästa krök skapas någon slags hat-kärlek. Bittert hat inför berget som aldrig tar slut, berget som verkar brantare för varje steg man tar, Berget som vägrar att låta sig besegras. Kärlek till Berget som låter en försöka gång på gång, Berget som bjuder på en vidunderlig utsikt dag efter dag trots att jag spottar och svär och berget som liksom stilla och vänligt blinkar menande åt en när man äntligen står där på toppen som om att det hela tiden visste att jag skulle klara det, men inte något ville avslöja. Jag kommer att sakna det. Monte Urgull.
Vi sprang upp till toppen som vanligt. Jag var helt slut. Som vanligt. Jon var rätt pigg. Som vanligt. Efter att ha pustat en stund körde vi lite jump-squats uppför några trappor i närheten. Två steg i taget. Det är kul med jump-squats. Härligt med explosiveten Speciellt efter att man sakta gnetat sig uppför i nästan 10 minuter så är det skönt att göra något där man får känna sig stark och kraftfull.
Sen lunkade vi neråt. Meeen, vi var inte riktigt färdiga vid berget. Nästan vid hennes fot, vid sidan om vägen finns en berghäll som inte är av denna världen. Helt slät, av skiffer tror jag, och brant som satan. (Bilderna gör tyvärr inte branten rättvisa.) Vi hade sprintat uppför några gånger, på kul, någon dag tidigare men nu var det dags att köra på riktigt. Backsprintsintervaller!
Upplägget var sådant att jag sprintade uppför medan Jon körde armhävningar nedanför under tiden, när jag kommit ner bytte vi. Armhävningar för mig, backsprint för Jon. Detta gånger tio. Jäklar vad mör man var i både hjärta, ben och bröst någonstans vid sju. Vid nio kände jag mig som en snigel som kravlade mig uppför och den sista armhävningsintervallen stod jag mest och skakade på raka armar. Men vilken underbar övning! Jag hade t.o.m träningsvärk i Teres Major dagen efter. Antagligen på grund av frenetiskt pendlande med armarna för att överhuvudtaget ta mig uppför hällen. Styrka, explosivitet, hjärta, ja typ allt var med.Sådan var sista kvällen på berget. Alldeles underbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar