Skitblogg/skitkropp

Anna:
Va e re för fel på renhär bloggen egentligen? Den uppdateras ju ALDRIG! Man blir så jävla provocerad, och förbundet gör INGENTING!


Men faktum är att jag känner mig precis så där frustrerad. Som en oälskad värsting i slutet på åttiotalet. Om jag bara kunde skulle jag också dra på mig ett par mjukisbrallor och dra ut på stan och sparka högt och slå hårt. Om jag bara kunde ja. Men jag kan inte. Det är just det som är problemet. Det är det som får mig att känna mig som ett rubbat djur i bur som börjar tugga på sin egen svans i brist på andra sätt att få utlopp för sin ångest. Jag kan inte. Det är som om min kropp bara stängt av och jag blir tokig.

Den vidriga svinfebern som har mig i sitt grepp och får mig att svettas som en dödsdömd i elektriska stolen är det minsta av mina problem. Det är nästan lite skönt att läsa, sova och surfa lite på fighterbloggar och polevideos i några dagar och vänta ut den där lilla grisen inuti mig som jobbar sig blodig för att ta kål på mig. Det ska jag nog överleva men det som jag inte längre står ut med är det som min egen kropp gör mot mig. Min höft som började krångla efter en löprunda för snart två och en halv månad sedan är fortfarande inte bra och jag vill bara - aaaarrgh - skrika! Jag har gjort allt, har verkligen vilat (d.v.s. inte gjort någonting som gjort ont, som att hoppa och springa), jag har varit ett par gånger hos Carlos, sjukgymnasten som har dragit och knakat i mig men det blir inte bättre. Jag blir galen!
Det värsta är att sånna här problem som sitter i bäckenet sprider sig som en löpeld i zickzack-mönster upp längs ryggen tills man till slut har ont överallt. Och det är typ där jag är nu, det är som att vad jag än gör får jag lite ont på ett nytt ställe. Och det onda i höften som kändes som kraftig muskelvärk kring vänstra höftbenskammen (crista ilica) har spritt sig till en konstig kall smärta vid högra höftleden. Ha ha, går jag till doktorn kommer de väl antingen säga att jag ska viiila eller så bara amputerar de båda benen på studs. Kanske lika bra, då kanske jag har en sportslig chans att lyckas med en human flag eller fler än två chins. Undrar dock hur det skulle gå med handståendet.

Det kanske är det som är min räddning! Om jag amputerade båda benen skulle jag i ett slag gå från självupptagen övertränad som gnäller över småsmärtor till en sån där hjälteförklarad 'ingetäromöjligt-typ' som skulle springa välgörenhetslopp på mina benproteser och föreläsa för ungdomar om vikten av att tro på sig själv och så skulle så klart Nike göra en sån här reklam med mig och så skulle jag aldrig behöva ha ont i benhinnorna mer. Snopet om man fick fantomsmärtor, hahahh ahahhahha.

Men, allvarligt talat, jag är så less på att ha ont och jag hittar inget sätt lösa det. Om det är någon av er som har några tips om vad jag borde göra eller förslag på naprapater/sjukgymnaster/kiropraktorer jag borde besöka så välkomnas det tacksamt. Verkligen! Jon har ju inte ont, min kompis Nonno har aldrig ont. Fan, inte ens MMA-killarna verkar ha ont. Ibland tänker jag att jag kanske helt enkelt inte är gjord för det här. Det kanske är så att jag egentligen är skapt för att gå på någon loj pilatesklass då och då, köpa ett SATS-kort på företagets friskvårdsbidrag som mest bara ligger i vägen i plånboken när man ska hitta sitt H&M-club-kort och flippa ut på fredagen med after work på något svennehak på Kungsgatan. I så fall kan jag lika gärna ligga kvar här i sängen och låta grisfebern sakta suga livet ur mig. Eller som Fredrik Strage skrev i dagens På Stan om hur han låg hemma med svininfluensan och kollade på idol: "Det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är..."

Ett steg bakåt, blicken framåt

Jon:
Underbara lediga måndagar! En hel dag att strosa runt hemma, äta, kika på bloggar, läsa och träna. Träningen på måndagar har en förmåga att bli ett enda utdraget pseudoträningspass kommaterat av Risk på I-phonen, Family Guy på datorn, några rejäla skivor salami och låtbyten på Spotify. Ibland undrar jag om det här inte är det mest naturliga sättet att träna på. Inte ett specifikt avgränsat träningspass utan en hel dag med ständiga inslag av fysisk aktivitet av olika sorter.
I dag blev det mest handstående och l-sit-träning på förmiddagen följt av kettlebell på eftermiddagen. En stege med intervallswingar med 32an, pressar med 16 (återkommer till dom) och snatches med 24an i VO2-maxstil. Jag började med en kadens på 7 men började snabbt att sacka efter så efter 5 minuter drog jag ned till 6 och körde 8 minuter till. Drygt 150 snatches på 13 minuter alltså.
Ola på Reclaim the Gym har postat en film på sina l-sit-ansträngningar som gav mig en liten pusselbit i vad jag själv gör för fel. Jag har alltid försökt gå upp till handståendet i en tuck. Han påpekar att man ska försöka med raka ben, alltså att vika sig som en fällkniv (i mitt fall en mycket rostig och disfunktionell sådan) istället för att böja knäna och dra upp dom till bröstet. Skillnaden för mig blev att det blev mycket lättare att hålla balansen på väg upp till handstående. Istället för att huvudlöst ramla framlänges så fort vikten skiftar så är kroppen nu redan sas beredd på skiftningen och kan mycket lättare parera. Både jag och Ola böjer dock fortfarande på armarna på vägen upp i handståendet och gör alltså snarare ett försök på shoulder stand. En bit kvar att vandra alltså.
Nu till pressarna. Jag har alltid varit tydligt svagare i vänstern. Inte så konstigt kanske men nu börjar skillnaden bli absurd. Det känns som att jag blir svagare och svagare i vänstern. Detta gäller också bara i kettlebellpressarna. Inte i några andra övningar. När jag miliotärpressar med skivstång är skillnaden inte tillnärmelsevis så markant. Jag grejar runt 10 pressar på högern med 24an men ofta inte en enda utan att push-pressa med vänstern. Det känns tydligt att det det är en teknisk/neural fråga. Jag vet liksom inte hur man pressar med vänstern medan högern har knäckt koden och snart ger sig på 32an. Frågan är vad jag ska göra åt detta. ALLA ÅSIKTER OCH TIPS UPPSKATTAS. Planen, som jag började med idag, är att gå tillbaka till 16 och pressa som fan med den för att bana in rörelsen från grunden innan jag går tillbaka till 24an igen. Alternativet hade varit att pushpressa med 24an men mitt svagaste läge är i botten och det hoppar man ju liksom över i pushpressen. Det är också läget som jag är svagast i i handstående armhävningarna och därför det som jag får minst tränat. Det här innebär inte att jag helt måste sluta med pushpressar bara att jag inte tror att dom ensamma kommer lösa mitt problem.
Slutligen en länk till ännu en intressant artikel av Charles Staley.

Broken down piece of meat

Anna:
Åh fy fan vad trött jag är. Hela kroppen värker och jag ser ut som min egen mormor när jag försöker resa mig från stolar och tågsäten. Uff, det har varit några tunga dagar. Tungt och långt pass på gymmet i tisdags kväll (då jag blev uppraggad ha ha) med marklyft, bänkpress, hantelpress militärpress, lyft till l-sit och legraises ut till split. Sen på den igen med hos Fredrik morgonen därpå . Träningvärken i ländryggen är obeskrivlig. Det måste vara den där brandslangsövningen. Den tar kål på en. På kvällen med sakta stumnande rygg och trasiga handflator så var det dags för poledance. Jag var slut redan då, stånkade och stönade mig dit, men så snart man värmt upp är det ju bortglömt. Åtminstone tills man blivit kall igen.

Nelle hade lagt in sån där judomatta i ett av rummen på studion så jag prövade några handstående, helt utan stöd (det gick sådär), efter klassen fick jag in en riktigt bra spagat. Obs! Det är inget leende, som man först kan luras att tro, det är ett ansikte förvridet av smärta.
Men gårdagens största bedrift var mitt livs första butterfly! Det går bra nu. Har liksom aldrig förr varit stark nog, nästan hela kroppsvikten ligger på nedre armen. Men så äntligen.

Hur det gick på boxningen idag skall vi inte tala om. Hade svårt att få på mig träningskläderna och jag fick både en och två tjotablängare för att jag helt enkelt inte orkade ducka när vi skulle öva defense. Ha ha ha.

You make training...fun?

Jon:
Onsdagsmorgon med Fredrik. En sådan där morgon när man snoozar två tryck för länge, äter två mackor för lite till frukost och sitter som två svajande tysta zombies på tåget. Dom sammanlagt tre soltimmarna som Stockholm har sett under november bidrog väl inte till välbefinnande heller. Kort sagt en onsdag där man hoppas att Fredrik ska föreslå fika före fitness.
Fat chance! Fredrik som har varit sjuk ett par dar och vars känsla för proportioner inte riktigt verkar ha tillfrisknat än tyckte att SSST gav bättre valuta för pengarna än bulle och kaffe så SSST blev det. För er som inte är kettlebellnördar står SSST för Secret Service Snatch Test. Det innebär att man gör två vanliga snatchtest i sträck. Alltså 200 snatches på 10 minuter.
Jag visste när jag körde mina fem uppvärmingssnatchar att det inte skulle gå bra. Det gjorde det inte heller. Upp till 5 minuter gjorde jag 20 reps/minut, alltså exakt i snatchtest-tempo. Sen gick det helt åt helvete. Det fanns inget kvar att ta på. Jag slutade på 157 reps. Anna gjorde bättre ifrån sig med 168. Jag vet att jag kan mycket bättre. En bra dag borde jag absolut klara över 180 men onsdagen var inte en sådan.
Sen följde det ett pärlband av helvetesövningar: prowler (putta däck) samtidigt som den andra ryckte i gamla brandslangar eller snurrade runt med bulgarian bag samt crossfit WOD med swings och burpees (21-15-9). Efter ett par burpees kände jag att jag halkade till på vänsterfoten. Det var all hud på stortån som lossnade. Man VET att det är crossfit när det blöder. Jag fick avsluta med en annan burpeesvariant, upprullningar från ryggen liksom. Klarade det på drygt 6 minuter vilket också kändes ganska risigt. Även här vet jag att jag kan bättre. Fredrik gjorde den efteråt på drygt 5. Det kan jag också. Måste öva mer på burpees!
Anna fick avsluta med 5 minuter TGU. Jag hade svårt att stödja på tån så det fick vara för mig.
Efteråt kikade vi på Fredrik när han gjorde ett av sina 20 min block.

Åh typiskt!

Anna:
Och jag som trodde att jag var speciell.
http://www.meetup.com/bootcampnyc/
Only in New York baby, only in New York.

Meatmarket

Anna:
Kul ibland att vara på gymmet utan sin kära make som förkläde. Härligt att, mellan marklyftsseten, bli uppraggad av en muskelsnubbe i tåhävsmaskinen med repliken:

-Hey, du kör tungt ju. Eru styrkelyftare typ eller?
Ja ba:
-Eh, nej, jag sysslar mest med poledance.

Hahaha, med Ultravox 'Dancing with tears in my eyes' i högtalarna. Som i en film. Haha.

Ruthless gravity

Anna:
Ibland kan träning vara som att ha hund. Det gör att man talar med människor man aldrig annars ens skulle träffat. Till exempel gubbarna på gymmet vars söderslang är så utpräglad att jag, som är född och uppvuxen i Stockholm, ibland har svårt att hänga med, brudarna med Ed Hardy-keps på poledancen eller alla grabbarna på boxningen och då menar jag både de spinkiga sextonåringarna med dålig koll på sin kropp såväl som de stenhårda (nåja) MMA-killarna.

Idag när jag satt på saltsjöbanan hemåt, darrandes av utmattning från kvällens boxningsträning, hamnade jag i konversation med mannen bredvid. Han var förtjusad av kombinationen boxhandskar i väskan och en vältummad kopia av Paul Gilberts 'Peoples, Nations & Cultures in Political Philosophy' i handen. Vi kom in på ett samtal om renässansideal och den olyckliga dualismen mellan kropp och själ. Sen vidare in på träningspauser i arbetslivet, om företagshälsa och den briljanta idéen med ribbstolar i fikarummet på kontor. Inte för att jag någonsin jobbat på ett, kontor alltså, men hade de ribbstolar skulle jag kanske börja tänka på det. Det visade sig att han förutom lite löpning "och sånt" höll sig i form genom att gå på händer. Vilken grej! Det tyckte jag var förtjusande. En helt vanlig herre i svart rock som går på händer lite då och då. Han gjorde det till och med på kontoret ibland sa han. Tydligen hade hans far varit duktig på det, han hade lärt sig som pojke och fört kunskapen vidare till sina egna söner. Vilket arv! Min farsa lärde mig inte ens gå på styltor, bara namn på olika typer av pelare inom italiensk arkitektur. Koritinska, doriska, joniska, o.s.v. Kampen mot gravitationen, för handstående utan vägg är min egen, eller förresten Jon är med lite grann, och målet är att stå på egen hand vid årsskiftet. Försöker öva varje dag nu, det blir bättre och bättre, men när jag skulle dokumentera mina framsteg idag på film fanns ingenting kvar. Dagens misslyckande, var så goda:

L-sit to free fall

Jon:
Var ute på landet i helgen och övade på "l-sit to free fall". Som ni ser sitter den perfekt!
Väl hemma och Anna på boxningen kändes det som snatch-dax så jag tog fram gymbossen och spellistan och siktade på 15 minuter vo2-max med 24an. Högern kändes riktigt bra men huden på vänsterhanden sa nej med det samma. Vad som händer då är att tekniken försämras radikalt. Jag får inte riktigt ut kulan i båge och jag släpper den mycket djupare. Det fick bli endast 7 minuter. Eftersom jag hade mycket kvar att ge pausade jag 1 minut och fortsatte med 16 kg och 9 reps/15 s. Det är slående hur kroppen vänjer sig vid en tyngre vikt och hur mycket lättare en lättare vikt då blir. Det var inget problem att hålla 9 reps-kadens vilket jag verkligen behövt kämpa med tidigare. Man kanske ska börja experimentera lite med att växla mellan vikterna inom samma pass.

Coach

Anna:
Har ni förresten sett att Andreas Michael, min och Alexander 'the Mauler' Gustafssons boxningstränare (ha ha), har börjat blogga på elitportalen? Bloggen är grym och Andreas är så jäkla mäktig: "IF IT DOESN'T HURT IT DOESN'T WORK!" och "YOU GOTTA WANT THIS, I CAN'T MAKE YOU, YOU GOTTA WANT THIS!" Idag körde vi lätt kroppssparring på träningen. Shit vad kul det var. Trodde det skulle vara obehaglig men det var bara skönt. Andreas och adrenalin is the shit.

Weight a minute

Anna:
Projekt 'Tung November' går framåt. Tisdag morgon hängde vi på låset när gymmet öppnade och när vi kom dit i onsdags spelade de redan Guns 'n' Roses i högtalarna. Med sånna förutsättningar kan det inte bli annat en en bra vecka. Bänkpress, hantelpress, militärpress. Press press press. Inge ben. Bara överkropp. Kommer se ut som en sån där gymkyckling i slutet av veckan. Hoppas!

Eftersom jag i måndags offrade ytterligare en bit av mig själv till förmån för vetenskapen, d.v.s. gav nya vävnadsprover till forskarna på GIH, har jag inte kunnat träna ben. Jag går som en krigsveteran men benen känns mycket bättre än sist.

Idag blev det inget skrot för mig, bara boxning, men imorgon står vi utanför och huttrar när Nicke och hunden Harley låser upp.

(Jon funderar kring huruvida hon har annat material i hantlarna. "Hon kanske har Plutonium i dem, så det är egentligen jättetungt.")

It's a bird, it's a plane. No! It's superman!

Anna:
Det är, utan tvekan, ett av de allra fulaste poletricken. Men även sådana skall dokumenteras. Här är superman:

VO2-skammen i Fiskis

Anna:
Jon och Ola på Reclaim the gym antog en utmaning för en tid sedan att köra hela VO2max protokollet (d.v.s. 15 sek snatchande/ 15 sek vila med 16 kilos kula under 40 minuter) innan första november. De fixade det båda två till sist och Olas dokumentation av det hela är fantastisk. För övrigt är alla de filmer som Ola lagt upp så jävulskt roliga. Jag och Nonno roade oss i fredags med att sitta hemma och dricka vin och kolla igenom alla Olas videoklipp. Rekommenderas!

Hur som helst, jag hade annat för mig i oktober och tänkte att VO2 utmaningen får vänta. Dessutom var jag så nöjd med mina framsteg i snatchtestet att jag kanske, djupt inom mig, tänkte att 'det där klarar jag utan problem'. Ehh, det är här historien om höstens största misslyckande tar vid.

Var ska jag börja? När jag senast kört protokollet har jag legat på en ca 20-25 minuter innan huden i handflatorna släppt och jag varit tvungen att sluta. Som sagt, styv i korken, med gott självförtroende och oförskämt hela händer meddelade jag Jon i fredags att på lördag morgon skulle jag köra VO2, minst 30 minuter, helst 40! Jag satte på spellistan som börjar med 'The Tough Alliance' och 'Ratatat och började snatcha. Ouff! Kändes liksom tungt och trist och jobbigt redan första minuterna. När TTA-Erik vrålar ut 'We've got Koka-kola veins, we don't use our brains', rader som annars brukar få igång mig, kände jag ingenting. Förutom ett oroväckande knirkande i handflatan. Satan! Jag körde på, låg kanske på sju minuter eller nåt sånt, men djupt i mitt hjärta visste jag att det var lönlöst. Känslan av misslyckande låg redan där i bröstet och skvalpade. Körde lite till, inte trött, bara uppgiven, redan ledsen över vetskapen att det här skulle fan inte bli några 30 minuter. Det här skulle bli mitt livs sämsta VO2 någonsin. Men ni vet, man hoppas att det ska vända och fortsätter lite till.

Efter exakt nio minuter (NIO MINUTER!) hade huden på högern slitits bort. Och det är nu man önskade att man hade filmat. Ha ha, jag blev så jävla arg, (som en sån där osympatisk nioåring i pojkfotboll som lärt sig av kukiga testosteronfarsor att man ska bli väldigt aggressiv ifall man förlorar), jag kastade gymbossen (tidtagaren) allt jag hade i golvet, skrek "PRATA INTE MED MIG!" åt Jon som just skulle fråga vad som hänt, gick rasande ut i hallen, satte på mig springskorna och smällde igen dörren så hårt att jag samtidigt blev rädd att rutorna skulle gå sönder. Ha ha, tänk om Jon hade gått efter med Kameran, det hade ju gått till historien. Youtube favourites direkt!

Hur som helst, inget förevigades men i Fiskis finns vittnen som sett en tjej ilsket springa upp och ner för backen till båthöjden, spottandes, svärandes och fräsandes. Fy fan alltså.

Lat måndag

Jon:
Förra veckan var verkligen under all kritik. För mycket vin och säng, för lite svett och vikt.
Började så smått med "l-sit to handstand". Är redan betydligt bättre i huvudstående än jag nånsin varit. Har också en rejäl träningsvärk i magen efter Liljeros tips om maghjulet som annars legat och samlat damm den senaste tiden.
Idag har jag jobbat mer på huvudstående och på handstående armhävningar med armarna smalt ihop. Har inte vågat föröka mig på handstående i ringarna dock än. Det får nog bli med assistans de första gångerna. Ska försöka mig på att pressa mig upp till handstående från huvudståendet senare i kväll tänkte jag.
Det får nog dock vänta några timmar då jag precis kört VO2-max med 24an. 12 minuter idag. Lite bättre än senast. Det är allt jag kräver.
Nu ska jag tvätta klart, handla mat, torka golven och lägga mig på sängen och läsa James Ellroy. I morgon borde "Old Man Logan" komma med posten. Pete Bondurant och Wolverine - kan det vara samma person?

Against all odds

Jon:
Vägen mot L-sit har börjat. Det blåser en snål motvind i form av den allmänna opinionen men det finns inget dåligt väder, bara så kallade "realister".
Mitt första mål är etablerat. Först att kunna göra en stabil kontrollerad huvudstående med raka ben på upp- och nedväg samt att kunna göra repetitioner.
Utöver det lägger jag mycket möda på handstående armhävningar och L-sits. Jag kan redan nu göra rörelsen i en L-sit till shoulder ihopkrupen i ringarna men jag saknar helt kontroll i toppläget så det ska också övas på. Det som känns som det största motståndet är förutom ovan nämnda "realister" är stretchingen så den måste sjösättas snarast möjligt.
Coach Sommers menar också att en back lever är central för att klara av det här så jag får väl öva på den också.

Heavy weights and Hair metal

Anna:
När det bleka morgonljuset får Fiskis att likna Groznyj, trädens alla löv fallit till marken och iskalla höstvindar tjuter utanför loftgången så är man glad att man har ett gymkort på Progym. Om ni vill få tag på oss den närmaste månaden så hittas vi lättast på Högbergsgatan 48 C. Kända kriminella göre sig icke besvär. Polisen har tydligen span på stället dygnet runt sägs det. När man löser medlemsskap där får man automatiskt också rabatt på Harley Davidsonbutiken och Vapenspecialisten. Ehh, vad säger man?

Hur som helst, det är inte för det tveksamma sällskapet vi är där (okej, lite spelar det väl in kanske) utan vi har bestämt oss för att trotsa höststormar, vinterdepressioner och mördarförkylningar och bara tokträna oss igenom vintern. Ja, eller iallafall november månad. 'Get fit for X-mas 2009' liksom. Upplägget är enkelt: mycket, tungt och ofta. Vi började i måndags. Det kommer bli många marklyft, knäböj, bänkpressar, militärpressar, overhead squats, hantelpressar och frivändningar framöver (jag vill köra bicepscurls också men Jon säger NEJ). Nu gäller det bara att hålla sig frisk, skadefri och se till att äta ordentligt så ska vi nog se att jag kommer vara jäkligt grov till jul. Ha ha ha. Apropå skadefri så började det inte riktigt lysande precis. Det första som hände måndag morgon var att jag sträckte mig i ryggen när jag körde bänkpress. Jag såg liksom framför mig hur vår vackra plan, liksom regalskeppet Wasa, sjönk som en sten innan man ens hunnit avfyra de stora kanonerna. Men det gick över snabbt och både igår och idag har man kunnat se oss svettas och frusta vid olika typer av skivstänger medan Nicke och hans hund Harley spelat glamrock på högsta.

Man får inte ta bilder på stället utan tillstånd (jag vågar verkligen inte fråga) så jag smygtog några bilder i omklädningsrummet. Ha ha.

L-sit to handstand - det är vägen som är mödan värd

Jon:
Med Viking Warrior avklarad både av mig och Ola (blivande klassisk kettlebellaction här) så var ju frågan vad som skulle bli nästa utmaning. Antagligen med huvudet riktigt stort av endorfiner från sina 80 set kläckte Ola idén om L-sit till handstående i ringarna. För er som inte hängde med på gymnastiken i skolan finns film här. I filmen görs den dock på parallellstångar vilket är lättare eftersom dom är helt fasta.
Needless to say: Det här är sjukt svårt!!!
Men det är ingen anledning till att säga nej så vi kör. Första januari är målet.
Har hittat ett bra träningsupplägg här och Ola tipsade om den här. Jag får nog börja lägga ner lite större möda på strechingen också.

FMS

Jon:
I helgen var det äntligen dags för FMS-kursen i Göteborg. Kort så går FMS (Functional Movement Systems) ut på att man genom sju tester letar upp och åtgärdar svagheter och obalanser i kroppen som i förlängningen kan leda till skador. I testerna tittar man på rörelsemöster och förmåga att utföra vissa rörelser. Kursen gavs av Brett Jones som bland annat är Master RKC på Fighter Center i Göteborg.
Såhär några dagar efteråt så går mina tankar såhär:
Jag gillar verkligen FMS ansats. Med det menar jag att jag tycker att det är ett system vars intentioner jag verkligen sympatiserar med. Att skapa ett verktyg med vars hjälp man på ett relativt lätt sätt kan analysera var en persons svagheter och brister ligger för att kunna rätta till dom är fantastiskt. Man står verkligen för en holistisk syn på kroppen där inget betraktas som fungerande i isolation. Så långt är allt väl. Dock måste jag erkänna att jag varken är tillräckligt kunnig eller tillräckligt erfaren för att kunna jämföra FMS med t.ex. "vanlig" sjukgymnastik eller liknande. Jag kan heller inte bedöma sanningshalten eller relevansen i allt som sägs och det är MYCKET som sägs.
Jag får hursomhelst en bra känsla av det som är FMS innehåll.
Kursen som sådan hade dock en del övrigt att önska. Framförallt gäller det kursmaterialet som bestod av ett kompendium. Detta kompendium var rörigt. Det var svårt att hitta vad som sades under föreläsningen i kompendiet och vad som sades överensstämde inte alltid med det skrivna. Det kändes lite som att kompendiet var skrivet för en äldre kurs.
Det hade också kanske varit att föredra att få textmaterialet innan själva kursen så man hade haft en chans att komma bättre förberedd. Nu kom många av frågorna i efterhand när kursen var över.
Jag hade också gärna sett att det fanns en databas tillgänglig för dom som genomgått kursen där man kunde få alla tester, korrigeringar, stretchar osv. på film med beskrivningar. Jag filmade själv en del av demonstrationerna men det är ändå väldigt svårt att komma ihåg allt. Jag vet att det finns någon form av databas där man kan hitta förslag på lösningar till olika problem men den kostar pengar (75 dollar i månaden) och jag vet inte om det finns några rörliga bilder.
Jag vill väldigt gärna få användning för det här men det känns som att man lämnas lite hängande efter att kursen är över. Som att det är ett ganska stort steg från att ha gått kursen till att faktiskt kunna applicera det man lärt sig i någon större skala. Jag ska hursomhelst göra mitt bästa. Gjorde testerna i hemmaversion på Anna och hon fick treor på nästan allt. Betydligt bättre än mig.
Det var också roligt att besöka Fighter Center i Götet. Träffa alla kettlebellare i den verkliga världen. Grattis också till Tommy Blom som numera är RKC II.

Den osminkade sanningen

Anna:
Det har blivit mycket poledance i helgen. Först workshop i lördags med en dansare från England. Lärde mig äntligen att göra en air invert. Det är samma som en full invert bara att man börjar från stången och inte från golvet. Mycket svårare och tyngre men man får mycket mer höjd. Sen har jag varit på min vanliga klass idag. Det var så kul att jag inte kunde förmå mig själv att gå hem när klassen var slut utan stannade kvar och övade i en timme till. Även idag har jag lyckats sätta grejer jag jobbat på länge (det går bra nu), bl.a caterpillar (äntligen!) och kombinationen gemini till scorpio (är det sant, gjorde jag de verkligen?). Men jag tänkte att det blir inga läckra bilder idag. Ibland bör man nog också visa vad som faktiskt är konsekvensen av att hänga uppochned i ett knäveck eller snurra baklänges i 180. Det är inte vackert men det är äkta.

the Party Workout

Anna:
Det är inte alltid poppis att snacka om träning. Speciellt inte om de flesta av ens vänner sällan gör något jobbigare än att bära hem kvällens middag från Konsum. Ännu värre blir det med folk som kanske önskade att de gjorde något eller med dem som gör tappra försök någon gång per år men som sällan får mer valuta för sitt satsmedlemskap än folk som hoppar på pyramidspel eller satsar pengar hos sånna där bluffmakare på drottninggatan med kulan under bägarna. Det är från dem (inte bluffmakarna alltså, utan vännerna) man får höra att man ju är helt galen eller att träning är väl för fan bara något man gör och inte ska snacka så mycket om. Ibland blir det dåliga samvetet hos icketränande vänner så stort att ens blotta uppenbarelse blir en svidande påminnelse om autogirot som tickar på att folk till och med drar sig undan för att slippa tänka på sitt eget tillkortakommande. Att ha träning som hobby är uppenbarligen långt mer provocerande än att öva fiol i timtal, spela GTA hela nätterna eller bygga flaskskepp. Det är alltså inte lätt, vill man ha sina vänner kvar gör man bäst i att inte tala för mycket om ni vet vad.

Men ibland är det svårt att låta bli och då och då händer det faktiskt att någon kommer fram en sen natt efter några glas och ber om ett tips för hur man får större vader eller undrar om jag inte skulle kunna visa lite yoga, eller berättar att de faktiskt funderat på att börja kroppsviktsträna och undrar hur man gör. Och då får man se till att ta tillfället i akt. Senast i fredags var jag på en liten tillställning med en av mina bästa vänner- tidigare på kvällen hade jag gett henne en släng av sleven, just av den anledning att hon visat sig så totalt nonchalant inför ett av mina stora intressen - men plötsligt så undrar hon hur man gör situps egentligen. Det hela resulterar i en armhävningsworkshop. Och jäklar vad kul vi hade och alla prövade till slut! Tjejerna som aldrig någonsin prövat att köra på tårna var överväldigade av sin egen förmåga (tricket är att spänna "fittan") och pojkarna som inte ens ville vara med av rädsla att göra bort sig fick lära sig att lyfta pungkulorna och även de förvånades av sina egna resultat. Äntligen fick jag sprida lite glädje. Inte bara ångest.

En liknande grej hände förra helgen. Julia firade sin födelsedag och efter middagen hade plötsligt en armbrytningstävling brutit ut. Jag ska inte alls ta på mig äran för det goda initiativet men plötsligt fick jag möjlighet att coacha en smula och få folk (även här, det gäller ju allt) att spänna allt, genitalier, vilande arm, mage, rumpa, you name it. Plötsligt satt folk och svettades och tog i för kung och fosterland med hela kroppen. Vilken fest! Ha ha. Mera spontanträning i partymiljö efterlyses. Nästa gång kör vi dips i baren på Pet Sounds.