You want a peice of me?

Anna:
Varning till min far och alla ni som har svårt för tanken på blod och dylikt, otäcka bilder följer nedan, ni bör nog hoppa över det här inlägget.

Idag gjorde jag det, jag har offrat en del av min lekamen till förmån för vetenskapens framsteg. Tre gånger har man gjort hål i min vackra kropp och stuckit ned ett ihåligt metallrör i mitt lår och knipsat av en bit kött. De kallar det vävnadsprover, muskelbiopsier. Fy satan, jäklar i min låda, huh. Glöm gårdagens überpretentiösa dravel om skönheten i smärtan och annat trams. Jag tar tillbaka allt. Jag har så jävulskt ont och det är fan inte vackert, bara ont (ok kanske lite lite vackert).

Själva provtagningsögonblicket var inte så farligt, det var bara väldigt väldigt obehagligt. Man skär upp huden, underhudsfettet och fascian (bindväven utanpå muskel) med ett rakblad, typ 2 cm djupt. Sen ner med "nålen", det känns som om någon slår in en trubbig påle i benet, inte direkt ont men, minst sagt, mycket oangenämnt. Där gräver de runt i några sekunder som känns som en evighet och när de med hjälp av vakuum knipsar av en bit vävnad känns det som om man dammsuger ut lårets innanmäte. Jag blir lite svag i kroppen bara av att skriva om det. Detta tre gånger. Först före träning (60 minuter cykling, 6 set benpress, alla till failure), sen direkt efter träning och därefter två timmar senare. Allt på fastande mage. Att cykla i en timme utan så mycket som ett russin i magen var det jobbigaste jag gjort på länge. Mycket värre än när vi körde med Fredrik sist, då jag blev fullkomligt grön i ansiktet av utmattning. Åtminstone mentalt. Visste inte att jag var så känslig för blodsockerfall men efter 40 minuter cykling ville jag bara gråta! Allvarligt, bara gråta. När jag äntligen fick äta vid tvåtiden var jag bara en skugga av mitt vanliga jag. Dimmiga trötta ögon, bleka kinder och ett matt leende: "Nej, jag är okej, jag mår prima, det är lugnt."

Ok, håll i er, här kommer bilderna:

Jag vet inte vad ni säger, men nål är en, ehh, underdrift.

Ni hajjar vad jag menar med obehagligt

En del av mig så att säga

Ha ha, visst visst. De tuffa killarna på GIH säger att de går till gymmet bara några timmar efter muskelproverna, yeah right. Aldrig i livet. Kan ju knappt gå för satan. Hur ska det gå på boxningen imorgon? Tror ni de gillar att man inte rör på fötterna, bara står stilla och slår vilt omkring sig? Säkert poppis.
Kanske kan det vara så att jag är ovanligt känslig för den här typen av smärta, det är mycket möjligt, opererade en fot för ett par år sedan och minns smärtan efteråt som outhärdlig medan jag hört om andra som gjort samma operation och knappt sjukskrivit sig. Jag blir nog ingen MMA-stjärna trots allt, ingen boxare heller, tänk, efter första sparringen skulle jag åka hem gråtandes, bädda ner mig i sängen och tröstäta RockyRoad tills vartenda litet blåmärke försvunnit. Ha ha. Men det är bara att gilla läget, om en månad kör vi samma tester igen.