Far Beyond Driven

Jon:
I morgon är årtiondets sista. Det har varit mycket upp och ned med träningen i december. L-sit to handstand har lämnats blödande i vägrenen. En dag snart ska vi dock vandra hand i hand mot våren. Decennieskiftets bitande köld har väckt mer primala instinkter än ringarnas elegans: vikt upp, vikt ner. De senaste veckorna har varit marklyft, bänkpress och militärpress.
Men om ringarna tillfälligt har lämnat min högra sida så har vänstra handen tryggt pressats av 32 varma kilon. Nu står vi där tillsammans - champagnen i kylen och planerna gjorda - med 160 ton i ryggen. 5000 swings på 1 månad.
Det är dags för min 32 kilos vän att lämna swingandets skyttegravar och avancera i hierarkin mot cleans, pressar, snatches och TGUs och ersättas av en yngre tyngre rekryt.
Är sugen på VO2 igen, på att klara SSST, marklyfta 150 kg och bänka 90 kg före 8 januari (börjar jobba då). Anna har dessutom visat mig hur man kan göra en enklare flagga i polen (inte landet). Mest av allt längtar jag efter att min älskade hustru ska bli frisk igen så vi kan träna tillsammans.

Mycket vill ha mer

Anna:
Varje gång vi gjort ett längre uppehåll i bloggandet så hör jag vår tränare Fredriks retsamma röst inom mig: "Det är kul att läsa er blogg men den vore ännu bättre om ni bara uppdaterade lite oftare." Jag svarar alltid förtvivlat att vi faktiskt oftast skriver varje dag. Men han är aldrig nöjd. Aldrig nöjd.

Precis likadant är det när han tränar med oss, han ba: "Bra, ge inte upp nu, lite till, lite till bara, kör på." Fastän jag vet att det inte är meningen att man ska klara det. Övningarna är ju upplagda så att man ska misslyckas, man ska köra tills man inte pallar mer, sen ska man köra lite till och därefter ännu lite till för att man så gärna vill klara tiden ut eller givna antal reps. Men tanken är ändå att man ska misslyckas. Lyckades man nå målet var ribban för låg och bör höjas till nästa gång.

Det är konstigt det där, för när är man egentligen nöjd? Vilka avklarade mål är man egentligen någonsin tillfreds med? Jag är som Fredrik, jag är aldrig nöjd. Menar inte att säga det på något koketterande vis som om det skulle göra mig mer driven eller tuff än någon annan. Inte alls. Men det är ett faktum. Jag minns när jag äntligen äntligen efter nästan ett år av träning gjorde min första chin. Jag knappt glad, tvärtom hade jag en gnagande känsla inom mig, det kändes som om jag hade fuskat. Jag hade ju övat. Och som i ett slag var jag plötsligt missnöjd med mig själv för att jag inte kunde göra två. Samma sak med de första 30 armhävningarna, de var inte värda något, jag hade ju kämpat mig dit. Det är lite som när Bart viskar till Lisa att han har lärt sig ett nytt sätt att fuska: 'I hide the information inside my head.'

Men frågan är, vad är då motsatsen till att "fuska", vad är motsatsen till att öva? Det vore ju att klara av något man inte hade en aning om att man var kapabel till. Något som man aldrig någonsin övat på. Och vad är det att vara nöjd över egentligen? Är detta inte bara en godtyckligt given förmåga som lika gärna skulle kunna tillhört någon annan? Vari ligger logiken i att icke-förtjänade förmågor skulle vara mer värda än de vi med ansträngning förvärvat? Det kanske inte finns någon logik, eller kanske är frågan fel ställd. Kanske är frågorna man bör fundera kring snarare: 'När blir vi tillfreds med våra prestationer?' eller 'Är det överhuvudtaget viktigt att vara nöjd?'

Jag tänker mig att mål sällan har något värde i sig själva utan i själva verket är bara en hägring som går upp i rök så snart vi nått fram. Att värdet snarare ligger i strävan och att den stora glädjen ligger i att sätta upp nya mål så snart de gamla är passerade. Att nöjd inte är ett tillstånd att vila i utan endast bara en ögonblicks välgörande stillhet innan nästa utmaning. Kanske är det just därför jag ligger här i sängen med mitt trasiga revben funderar så att det pirrar i magen...marklyft 100 kg, bänk 60 kg...undrar om jag kan klara det...och ett nytt försök på utmaningen jag blev tvungen att avbryta. Och så går det vidare, framåt, vidare. Aldrig nöjd, men vidare. Eller som T.S. Eliot, Jons favoritpoet, skriver:


"Not fare well, But fare forward, voyagers"

Livet på åskådarbänken

Anna:
Det som jag för en dryg vecka sen trodde var en rejäl sträckning i sidan blev hundra resor värre morgonen därpå och visade sig vara antingen ett sprucket revben eller ett brustet muskelfäste. Ingen idé att röntga tydligen sa både sjukgymnasten och doktorn. Samma behandling oavsett: starka smärtstillande, total vila och inte nysa, skratta eller hosta. Ingen hjärnkirurgi direkt. Jag kan ju inte varken nysa eller skratta utan att gny av smärta, att träna vore ett skämt när det gör asont bara att gå upp för backen till tåget och smärtstillande, ja, vad annars?

Det betyder att jag är i fullständig vila sedan en vecka tillbaka och i allt mellan en till fem veckor framöver. De första dagarna kände jag mig riktigt nere. Jätteledsen. Men nu när det sjunkit in börjar det kännas helt ok faktiskt. Till och med rätt spännande, som en möjlighet till något nytt.

Jag har till exempel, trots att jag inte kunnat vara med, gått på veckans alla träningar och helt enkelt tittat på. Det har varit jätte spännande och otroligt lärorikt. Att t.ex. få möjlighet att bara iakta skuggboxning var fantastisk. Ofta är man så upptagen av sig själv och det man försöker göra att man helt missar allt det man kan lära sig genom att se på andra. Fighter Centre är kallare än Murmansk den här tiden på året, speciellt när man sitter still, men det lämnade strax mitt huvud när all min koncentration var fokuserad på att ta in allt det jag såg framför mig.

På poledancen var det samma sak, jag tror att, bara genom att kolla på lektionen så finns det trick som jag kommer klarat mycket bättre nu. Ofta är det så att det är svårt att förstå vad man gör för fel innan man sett någon annan göra dem. Det var också nyttigt att se utifrån hur en lektion går till.

Det är så väldigt sällan man är åskådare och jag vill alltid alltid vara med och köra ifall jag kan men just nu går det inte och jag börjar sakta acceptera att vara tvingad till en tid vid sidan om inte är helt åt helvete ändå. Tiden framöver får bli en tid för att intellektualisera träningen. Att tänka kring boxning, att fundera kring balans, att sätta ihop nya koreografier och visualisera trick om och om igen tills jag kan köra på riktigt. Och så gjuta mitt nya tandskydd!

Jon står just här bredvid mig och swingar och jag önskar att jag kunde swinga där bredvid honom. Men att få tag ett steg tillbaka och se på är också värdefullt. Om jag alltid swingar samtidigt så missar jag ju hur läcker han är. Jag vill också swinga men jag är inte sorgsen. Snarare är det en pirrande längtan inuti mig. Jag ska låta min kropp läka ifred, det ska jag. Men om jag hinner bli bra till den 28:e december så ska jag swinga tusen swingar om dagen fram till nyår och klara Utmaningen på målfoto!


Så här kan jag inte göra:

Inte så här heller:

Det är knappt att jag kan göra det här:

Och, ehh..ni hajar:

Julesjukan

Jon:
Ni vet hur det är. Sista veckan innan långledigt. Kroppen inser att det snart är ok och vila och börjar släppa på försvaret. Ständigt blöta fötter och luftglipor i vinterskruden. Så är det för mig nu. Det känns som att det pågår ett utmattningskrig i kroppen mellan att vara sjuk och att vara frisk och att jag inte kommer meddelas resultatet förrän en vinnare är utsedd. Orolig sömn med oroliga tankar. Vill bara ligga i sängen och läsa.
Ingen träning idag. Jag ryckte lite i en kula men allt gjorde och och kändes orimligt tungt så den fick vila. Förhoppningsvis känns det lite bättre i kväll

Post Malmö Workout

Jon:
Efter att i Malmö ha rensat de senaste veckornas träning ur kroppen med hjälp av B-vitamin, antioxidanter och desinficeringsmedel (öl, rött vin och ren sprit)är det dags att börja fylla på igen.
Blev inspirerad av Liljeros och Fredriks 1000 swings utmaning så jag beslöt mig för att fingra en smula på den igår. Lite för sliten för att gå på hela men 500 swings på 26 minuter kickade iallafall igång kroppen igen. Det är märkligt hur olika 24 kg och 32 kg känns för mig. 24 tar mycket mer på axlar och rygg medan 32 känns i rumpa och mage. Underarmarna är dock den svagaste länken i båda.
Blev också väldigt inspirerad av Tommy Bloms artikel i senaste DragonDoor-utskicket. Kolla på den om ni inte redan har gjort det. Jag MÅSTE skaffa en 40 kg!
När jag vaknade i morse kände jag mig riktigt risig så jag sov till 12 och testade efter det formen men några handstående armhävningar. Det brukar vara ett bra mått på om man är på väg att bli sjuk. Är man det minsta försvagad så märks det tydligt. Dom satt dock som smäck så jag hann klämma in 100 32 kg swings före jobbet. Om man räknar om gårdagens 24 kg swings så ligger jag nu på 2475 - äh va fan, jag hinner 25 innan tåget går - 2500. Halvvägs!

the Best of Us

Imorgon tidigt drar vi till Malmö för att hälsa på Laszlo, dricka öl, äta falafel och fira att det var ett år sedan vi gifte oss.

Jag mötte Lassie!

Anna:
I förmiddags när jag med regn i sinnet gick längs med Sveavägen (sträckningen i sidan visade sig var en antingen en partiell ruptur i ett muskelfäste eller en spricka i revbenet, minst två veckors totalvila) så passerade jag en lång kille med stor sportbag i handen. När han passerat insåg jag att det var ju MMA-fightern Jycken a.k.a Magnus Cedenblad! Nonno fick mig att börja läsa hans blogg för en tid sedan och som hon uttrycker det: Han är så fin, så glad hela tiden liksom. Min första tanke var att det vore sjukt roligt om jag kunde fixa hans autograf till Nonno så jag sprang efter honom och bad om autograf. Ha ha ha, jag hade redan glömt smärtan i sidan och hans namteckning ligger i min lilla almanacka och väntar på Nonno. Och vet ni, han var världens trevligaste. Vi började prata om kampsporter och sparring, om hur man önskar att man kunde bo i gymmet, om Fredrik som vi båda tränar hos och hans mördarövning - the Prowler - och skrattade åt den helt överjävliga mjölksyrechocken man får av nämnda övning. Jycken, vilken kille! Han gjorde min dag. Tack Magnus.

Och Nonno, han hälsade till dig!

30 minuter - total 1900

Jon:
Vilodag igår endast punkterad av några set handstående armhävningar.
Tillbaka på swingar idag. Tänkte variera upplägget lite och maxa antalet reps på 30 minuter. Upplägget var att köra 20 reps per minut och vila återstoden av minuten. 20 reps hamnar på nästan exakt 30 sekunder så till en början blev det 50/50 arbete/vila. Efter 200 reps började underarmarna tacka för sig (som vanligt) så då fick jag börja variera med att slänga in längre vilor (1-1,5 minuter) där det behövdes. Efter 30 minuter checkade jag in på 420 reps à 32 kg=13440kg. Helt ok. Den svaga länken är helt klart greppet men jag hoppas att decembers extensiva swingträning kommer att göra något åt det. Ska köra det här passet åtminstone två gånger till innan nyår och då sikta på 500 reps. Det skulle innebära 16 tons och en rejäl putsning av den utmaningen.

Lång dags färd mot natt

Anna:
Det går dåligt med swingarna just nu men det gör inget. Utmaningen är ju sådan att det är långsiktighet och käraktär som gäller. Om man inte, som crossfitgalningarna, gör hela på en dag då förstås. Är hur som helst uppe i 1100, inte mycket för världen, men jag kommer igen! När de irriterande dubbelbåsorna (en blåsa innuti en annan) på fingrarna läkt så är det jag som kör på som en ångvält. Jag körde i allafall hundra i morse. Förrutom att jag vill gråta av fingersmärta så känns de heltoppen. Set om 35 är en baggis. Set om 50 är jobbigt men snart kör jag set om 70, jag känner det på mig. Eller förresten, jag börjar med 60 först.

Senare på eftermiddagen var det boxning. Ingen sparring den här gången, men jag fick ändå en och annan smackare när vi tränade försvar. Gud, det är så svårt. Jag fattar inte hur man ska hinna ducka/vicka/blocka, jag hinner ju knappt uppfatta slaget innan jag är träffad. Ha ha. Sen körde vi fys och jag kände mig pigg och stark. Åh det är så skönt att känna så för en gångs skull. Vi avslutade fysträningen med några kettlebellövningar och det var en riktigt skön känsla när swingarna med 16-kiloskulan var löjligt lätta. Det går framåååt!

Men det var inte slut där, jag tryckte i mig lite näring och åkte iväg till polestudion. Behövde inte värma upp särskilt länge om man säger så. Övade nya och gamla trick men fick inte jättemycket gjort eftersom jag mest stirrade på Nelle när hon övade. Det är magiskt att se henne på stången. Ni har väl kollat hennes galleri? Mot slutet av sessionen drog jag tyvärr upp en gammal sträckning i sidan så just i detta nu har jag svårt att både hosta och gå men jag satsar på att det går över imorgon. He he. Har dock haft en bra polevecka. Har fått till tre (3!) nya trick. Först Kneehold som har verkat helt omöjlig tidigare, men den funkade efter ett par öl i onsdags (man skall inte underskatta den mentala avslappningens positiva inverkan på svåra och smärtsamma trick) sen Flaggan som har verkat ännu mer omöjlig men som helt plötsligt bara fanns där i min kropp i måndags. Och så idag, sekunden efter att jag lite gnälligt sa till Nelle: "Och när ska jag lära mig att göra en shouldermount då, jag fattar verkligen inte hur", så plötsligt gjorde jag den bara. Ibland är det som att vissa trick liksom mognar i kroppen och när de är färdiga så är det inte ens svårt. Det är som de säger: "Strength is a skill". Precis så är det - Strength IS a skill.

Men nu är det äntligen natt och jag ska gå och lägga mig och vänta på att min kära make kommer hem från arbetet och kryper ner hos mig. Kanske gör jag dagens resterande swingar först. Kanske inte.

Nelle är inte bara en fantastisk stångakrobat, hon är även perfektionist, som föraktar sockerkakor och bakar fullkomligt ljuvliga Macarons. Ha ha, det är inte mänskligt!

1500 - som en spänd fjäder

Jon:
Vanligtvis tränar jag på så många olika saker samtidigt men i och med de pågående utmaningarna så har träningen i stort sett reducerats till swings och romerska ringar. Det gör att det är väldigt lätt att känna hur kroppen reagerar på en specifik övning, i det här fallet swings.
Och jag måste säga att den reagerar riktigt bra. Det är inte som efter två veckor hård gymträning när man känner sig stor eller bra löpträning när man känner sig flytande och lätt. Jag känner mig mer som en spänd fjäder. Inte spänd i negativ mening med ont i nacke och rygg utan i meningen potentiellt explosiv. Som att jag skulle kunna hoppa högt, accelerera fort eller sparka hårt.
Visst finns det slitna delar av kroppen - framförallt underarmarna - men på de hela känns en så stor belastning som minst 200 32 kg swings om dagen som oerhört skonsam. Ser fram mot nummer 3000. Börjar också bli bra sugen på en 40 kg.

Julklappstips

Jon:
Jag tycker den här verkar bra.
Är förresten på 1250 swings nu.

Not only savage but mad

Anna:
Igår hände något stort, något som gjorde djupt intryck på mig. Igår kände jag mig mer levande än jag gjort på länge. Igår var det slutligen dags att möta det jag så länge har fruktat. Igår var tiden inne för mitt livs allra första sparring.

När Andreas efter uppvärming, skuggboxning och lite slagkombinationer att nu skulle vi göra något vi inte gjort förrut, nu skulle vi köra fri sparring, så trodde jag att han skämtade. När jag insåg att han menade allvar blev jag alldeles stel. 'Shit, nu händer det alltså, det händer nu.' Vi skulle köra sammanlagt tio minuters oavbruten sparring med motståndarbyte varje minut. Bara att bita ihop och köra. De första fyra minuterna fick jag så mycket stryk. Ha ha. Min första tanke när jag fick första slaget mot huvudet var 'va, vad håller du på med?' och jag fick kämpa för att acceptera det faktum att främmande människor avsiktligt slog mot mig. Mot mitt huvud!

Och sanningen är att jag under alla tio minutrarna mest tog och tog och tog stryk. Men det spelar ingen roll! Det var fantastiskt. Det låter kanske konstigt men jag antar att de fighters som läser vår blogg hajar. Det var underbart, det roligaste jag gjort på länge. Tillika det obehagligaste. Men jag lärde mig mer än jag gjort under hela hösten.

Jag lärde mig att man får krok efter krok i tinningen är det dags att börja flytta guarden från kindbenen till tinningen. Jag lärde mig att det är inte 'fusk' att använda sig av det faktum att man har längre räckvidd än sin motståndare. Det är boxning. Att det inte är något man bör liksom ta hänsyn till utan att man måste utnyttja det. Jag lärde mig att man kan inte måste vänta på att motsåndaren ska spöa klart dig så du kan ta över när det blir din tur. Det finns ingen din tur, man får välja, ta initiativet själv eller få stryk. Jag lärde mig att man måste våga gå in. Här har vi övat på slagkombinationer hela hösten men när vi väl börjar sparras så märker jag att jag kör ett slag i taget. Jabb - ut. Höger - ut o.s.v. Efter att inte fått in ett enda slag insåg jag att jag måste våga gå in, våga slå flera slag efter varandra, våga ta kontroll. Jag lärde mig att jag måste våga slå, våga orsaka smärta värre än en halvtafflig uppercut i magen. Att våga lämna kroppsslag och sikta högre. Att sikta på huvudet för att träffa huvudet, inte för att missa. Att våga slå, våga träffa.

Men det absolut största handlade inte ens om mig eller något jag gjorde. Det största var något som kom utifrån, det största var just det jag länge fruktat. Det största var först ett stenhårt slag mitt i solar plexus. Så där så att hela kroppen blir stel och kall och allt man vill är vika sig dubbel och lägga sig på golvet och kippa efter andan och därefter,några sekunder senare en vänsterkrok som fick det att ringa i huvudet på mig, precis så där som man föreställer sig, sådär som i serier, att man för ett ögonblick undrar vad som hände egentligen. Visst var det obehagligt, visst var det skrämmande, men det var också helt suveränt. Helt fantastiskt. Det är som om mitt liv plötsligt fick en helt ny före/efter dimension. Som om något hände i mig, så förlösande, som om jag aldrig behöver vara rädd mer. Nu vet jag hur det känns. Nu vet jag att man överlever. Nu är det dags att börja slå tillbaka. Nu är det dags att börja boxas. På riktigt.

Poledance och miniskada

Anna:
I helgen fick jag en märklig blåsa på höger långfinger som liksom verkar skapat nån form av irritation i fingerleden, det blev rött och ömt och svullnade upp som vid en volleybollstukning. Vet inte om det är poledancen i söndags eller de senaste dagarnas swings. Jag inser hur fånigt det hela låter men jag tänker inte låta det bli värre så det blev totalvila från swingarna igår. Idag känns det mycket bättre och kanske försöker jag med dagens 200 innan jag går och lägger mig.

Senast jag skrev körde jag ju set om 40 reps men löfte om att försöka med set om 50 nästa gång. Jag trodde, ärligt talat, inte själv på att det skulle funka. Men det gick! Tänk, det blir PB varje dag nu. I söndags körde jag och Jon tillsammans. Fyra set à 50 reps. Riiktigt tungt på slutet, men det funkade. Undrar hur 60 skulle gå? Det tänker jag inte ta reda på i kväll hur som helst. Jag tror att jag prövar 6 set om 35. Fixar jag och mitt finger det har även jag sprängt tusenrepsvallen. Det vore skönt.

Efter swingarna i söndags var det poledance. Det är så jäkla kul. Jag vill bo i Nelles studio. Faktum är att möjligheten finns att jag kommer spendera väsentligt mycket mer tid där efter jul. Stay tuned. Här kommer i alla fall en 'Swan' från i Söndags. Ni skulle se mitt senaste blåmärke på insidan av låret. Ha ha.

Dags för solsemester kanske?

FMS - Fifty More Swings?

Jon:
Vi startade dagen med 4 set à 50 swings. 1250 sammanlagt för mig. Sen har det mest blivit lite lek. dips i ringarna, några chins, några renegade rows. Om en stund kommer J. hit och ska få gå igenom FMS-testerna så jag har varit inne i stan och köpt ett kvastskaft och en rulle maskeringstejp. Det, ett måttband och ett par stolar är egentligen all utrustning man behöver. Inte lika flashigt som originalkittet kanske men betydligt billigare.
Köpte Gray Cooks "Athletic Body in Balance" för någon vecka sedan. Det är en riktigt bra bok. Jag önskar att jag hade läst den före kursen. Den ger betydligt mer kött på benen än vad kursen gjorde och den ger också vad fler än jag saknade med kursen: fler övningar att jobba med för att korrigera brister/asymmetrier. Den kostar nästan inget på adlibris så köp den!
Hursomhelst ska det bli kul att få börja använda det jag lärde mig på FMS.

I used to do a little but a little wouldn't do it so a little got more and more

"We choose to swing 5000 swings. We choose to swing 5000 swings... (interrupted by applause) we choose to swing 5000 swings in this year and do the other things, not because they are easy, but because they are hard, because that goal will serve to organize and measure the best of our energies and skills, because that challenge is one that we are willing to accept, one we are unwilling to postpone, and one which we intend to win, and the others, too."

Jon:
Aahhh! Söndag. Så sköönt. Hemma och lyssnar på Mark Knopfler, surfar på nätet och swingar. 200 hittills lika många kvar. Innan dagen är slut kommer jag passerat 1000-vallen sammanlagt (1050). Idag köra jag set om 40 reps med lång vila mellan. Precis som Anna tänkte jag försöka jobba upp storleken på seten. 200 reps i ett set kanske inte är riktigt realistiskt men en bra bit över 100 ska nog inte vara ett problem.
5000/6666 swings på en månad är en ganska kul ram att jobba med. Möjligheterna är oändliga. Lite varje dag, weekend warrior med rejäla pass en gång i veckan eller CrossSatan allt på en gång. Långa pauser stora set/korta pauser små set; snabba reps/långsamma reps; stegar osv.
Senaste medresenären är Laszlo. Efter att ha kommit nära en ofrivillig amputation av axlarna efter sina första hårda pass förra veckan och påföljande "jag måste lära mig lyssna på kroppen"-inställning så ska han nu köra 267 swings om dagen. "Ibland måste kroppen lyssna på mig".
Vi väntar fortfarande på Ola och Liljeros. Ju längre ni väntar ju närmare CrossSatan kommer ni. Inledningscitatet ovanför är förresten tänkt som ett svar till Martins funderingar om varför man skulle göra det här.

Swinging party

Anna:
Jon tröttnade på att stå i hallen och stampa medans jag borstade tänderna i morse så han körde en 50 swingar med skorna på. Var ska detta sluta?

"Ehh, oj förlåt älskling, väckte jag dig? Det var inte meningen. Jag kunde inte sova så jag körde några swings bara."

Eller:

-Varför står 24an i badrummet?
-Jaha, nej, jag bara passade på att swinga lite i duschen.

We've created a monster!

Anna:
Vilket genomslag! Utmaningen lever nu sitt eget liv, helt bortom vår kontroll. Det swingas för kung och fosterland från Masthugget i väst till Ärkestiftet i öst. Nu finns det ingen återvändo, inga ursäkter, ingen tvekan. Bara å göra't som de brukar säga hos NIKE.

400 swings är avklarade, 200 igår, 200 dagen dessförinnan och nu ligger jag på sängen och samlar kraft till dagens beting. Hade planerat att göra dem tidigt i morse innan vi skulle iväg och reppa Fiskis på waldorf-barnkalas men jag var så JÄVLA bakis så den planen sprack. Men nu tickar klockan och jag märker att jag drar ut på det hela.

Äsch, nu kör jag! Tänkte att jag skulle kolla om jag fixar 40 reps i stöten. Det borde ju gå liksom men svagaste länken är ju oftast greppet/huvudet. Strax tillbaka...

...Jo, det funkade alldeles utmärkt men det är tydligt att det är greppet som säger ifrån först. Set om 40 reps ger betydligt mer pump i underarmarna än set om 20 (dessutom personbästa på 24an). Lite svajigt att skriva så här direkt efter, hah ah. Kanske ska jag göra det till ett delmål med utmaningen, att köra 200 swingar utan avbrott. Borde vara fullt möjligt. Idag nöjer jag mig dock med att försöka köra alla dagens set om 40 reps och detta utan kratrar i parketten. Vilar några minuter till sen kör jag nästa...

...Ok, de funkar också, men viss handsvett börjar tränga fram ur mina små skräddarhänder. Spännande, vila någon minut sen 3 set to go...

...Set 3. Börjar bli lite tyngre men fixar fortfarande 40. Och 'hello ass!'. Rumpan börjar kännas lite...

...Fjärde setet kändes bäst hittills! Ok, vila lite, sen sista. Ha ha, snart får man väl en kommentar från någon crossfittare om att sluta vila, bara köra. Well, imorgon kanske...Ok, då kör vi!

Yes! Det funkade. Så imorgon blir det antingen mindre vila eller kanske 50 reps. Puha. Sen poledance!

Sultans of Swing - the race is on!

Självplågarna droppar in från hela landet. Bear är på och Jocke är på. Welcome fellow travellers!
Fredrik är lite tveksam men vem vill missa något sånt här - kom igen!
Bear kör CrossSatan style: 6666 reps med 24an under en juldag hemma hos päronen. Vi kan se det framför oss: "Men Björnen, det är Kalle Anka nu. Kan du inte komma och sätta dig hos oss?"
"2346, 2347, 2348, 'pust' bara drygt 4000 kvar, spara trillingnöten till mig".
Vi kör själva 200 om dagen. I dag körde vi tillsammans.
Så kom igen nu resten, Liljeros, Ola, Martin, Laszlo, Johan, Alexander och alla andra. Swing or be swinged.

Sultans of Swing - Utmaningen

And then the man he steps right up to the microphone
And says at last just as the time bell rings
'Goodnight, now it's time to go home'
And he makes it fast with one more thing
'We are the Sultans... We are the Sultans of Swing'


I somras körde vi utmaningen - Sixteen tons - att lyfta 16 000 kg på valfritt sätt på så kort tid som möjligt, resultatet finner ni här och här. Men det var ju länge sen nu och det är dags för en ny. Den nya utmaningen är istället för på massa, baserad på r-e-p-e-t-i-t-i-o-n-e-r! En sjuhelvetes jäkla massa reps.

Innan den stilige Loa Falkman ställer sig på Sollidens scen och uppmanar klockan att ringa ska vi ha gjort 5000 swingar. Det blir helt vanliga kettlebellswingar, upp till ögonhöjd, som i klippet lite längre ned, Anna kör med 24an, Jon med 32an. Inte bara många, utan tungt också! Man får lägga upp det hela precis som man vill, 5000 swingar på en och samma dag är knappast troligt, dock klart godkänt men även 10 swingar åt gången en gång i timman varje dag fram till nyår är också ok. Anything goes. På förra utmaningen vad det, oss veterligen bara Fredrik som nappade, den här gången hoppas vi på fler partners in crime.

Så... vilka är med då? Ola? Liljeros? Laszlo? Linus A? Fredrik? Han ska väl vara värst som vanligt och kör utmaningen med 'the Beast'. Jocke? Martin och Bear? Fast de är ju så jäkla fit, de kör väl typ 5000 swings som uppvärmning! Alexander? Johan H?

Om det bara så lite som darrar aningen i kettlebelltarmen och ni så mycket som ägnar en tanke åt hur ni skulle lägga upp det, så, var med! Det blir kul, oftast i alla fall. (It doesn't have to be fun to be fun). Kom igen nu, var med och lek, snälla! Nu kör vi!

Och vafan, Where The Girls At?

Loaded like a freight train, flyin' like an aeroplane, feelin' like a space brain, one more time tonight

Anna:
Aaaah! Jag är så galet inspirerad. Det är väl så det blir när febern klingat bort och solen och frosten äntligen gör dagarna aningen ljusare. Eller så är det vetskapen om att vid den här tiden imorgon kommer jag lämnat tentan i komparativ politik bakom mig. Sån här vill jag alltid vara, glad, lite rastlös och pirrig, full av energi. Måste dela med mig.

Börja med att lyssna på Mavado - Never Believe You och dansa som om ingen såg er framför spegeln.

Sen för att fira att November äntligen är över, sätt på November Rain och sjung med "And if you wanna love me, then Darling, don't refrain!"

Och till sist, om ni inte redan gjort det, höj volymen till högsta och smacka på Like A Fading Rainbow med Jenny Wilson och städa hela lägenheten som om imorgon vore julafton.

Fun fun fun!

Anna:
Hörni, ni läser väl Andreas Michaels, min tränares, blogg på Elitportalen? Där finns också Alexander Gustavfsson som nyligen vann sin första UFC-match. (Han är så snygg också tycker Nonno och jag) He he.

Grymt rolig, kanske roligast är brottaren Jalmar Sjöbergs blogg. Han är helt galen! En annan sjukt rolig blogg är Patrik Hallméns på fightplay (Nonno som tipsade), skrolla ner lite och kolla på videoklippet 'Il classico', det är så kul, jag dör!

Eller vänta, allra roligast på hela hösten är Reclaim the gyms senaste video: Allt är ett gym. Jag vill VARA Ola! (Nonno vill också vara Ola) Han är helt överlägsen. Om ändå vår blogg kunde vara bara liiite som hans.

Mycket nöje.

All work, no play och ett svart hål

Anna:
Nä, nu har det blivit alldeles för stor övervikt på jobb, plugg, krämpor och feber i mitt liv. Bloggandet har gått fetbort på sistone och det är ju helt galet. Det är ju träna och blogga man vill göra, inte gnälla och läsa tills spänningshuvudvärken gör sig påmind.

Precis som för min älskade make var det kommentaren från Martin på Crossfit Uppsala i morse som gjorde mig tokpeppad. Har iofs tränat hyfas (ehh... hyfsat ska det vara, ha ha) den här veckan, men nu jäklar kör vi, full fart framåt mer kärlek till bloggen, mer träning, mindre sura miner och mer glädje! Wohoo, tack Martin, fan vad härligt!

Så efter att ha kurerat svinfebern så har jag kört två riktigt bra boxpass den här veckan. Det går framåt nu. Verkligen. Jag säger som min tränare: "Det ser bra ut, eller jag menar, du är ju liksom inget proffs eller så, jag menar asså, inte bra liksom men ganska ok." Ha ha ha. Men allvarligt talat är det som att det har hänt något nytt den här veckan, jag har hittat balansen! Börjar känna att jag liksom kan slå fler än ett par slag åt gången och fortfarande vara i kontroll över var min kropp är på väg. Det var när jag fick tipset av Odd, som hoppar in som tränare ibland, att ändra stancen lite, att inte stå så brett isär med benen som det hela lossnade.

Det var dock inte det enda som lossnade under den träningen. HAA HA HA. I slutet av passet när vi körde kettlebellthrusters och jag var i den djupaste delen av en knäböj så hör jag hur en tråd går sönder någonstans i bakdelen av mina tights. Ehh... Vad gör jag nu då? Hinner jag knappt tänka förrän Andreas skriker: "One minute left, keep going, don't stop, DON'T STOP NOW!" Såatteehh, ja det var inte så mycket mer att göra än att lyda, och för varje rep känner jag hur hålet i rumpan blir större och större, jag kan inte längre koncentrera mig på övningen utan allt mitt fokus ligger på det där lite torra ljudet då tyg rivs isär. "30 seconds, keep it going now!" Vafan! Är det inte slut någon gång? Thrust, thrust, thrust, thrust och allt jag kan tänka på är damage control, hur ska jag lyckas komma undan med det här oupptäckt. Det enda rätta hade ju varit att stanna upp och skrika "Stop! I've got a hole in my ass!" så hade man ju varit ihågkommmen för resten av livet, men ni vet hur det är när paniken sköljer över en, man ba: ...måste...dölja...hålet...måste...dölja... Ha ha, när minuten var över vågade jag verkligen känna efter eller titta av rädsla för att någon också annan skulle märka, jag drog ner mitt linne, joggade med som om ingenting hade hänt på nedvarvningen och slank sen in i omklädningsrummet, snabb som en vessla och berättade inte för NÅGON!

Semi-Fran dedikerad till Crossfit Uppsala

Jon:
Har verkligen inte haft lust att skriva den senaste veckan. Har läst en riktigt bra bok: "Born to Run" av Christopher McDougal. Den handlar kort sagt om löpning. Om löpningens roll för människans utveckling, om löpstegets historia och om glädjen i att springa. Det är tydligt att Brett Jones hade läst den innan FMS-kursen. Vet också att Pavel är rätt förtjust i den.
Inspirerad av läsningen har jag gjort några rundor i löpspåret under veckan. I måndags började jag fila på framfotatekniken. 4 km framfota och 4 km "vanligt". Har fortfarande mördande träningsvärk i vaderna. Har också jobbat på l-sit to handstand (det går sakta framåt), pressar med 16 kg för att få igång vänstern samt snatchar a la VO2.
I morse läste jag dock en kommentar från Martin på Crossfit Uppsala som väckte mig så smått ur decemberdvalan. Dags att väcka björnen och börja köra på allvar igen. Vad passar då bättre än att bjuda hem Fran på lunch. 11:15 första gången och svansen mellan benen. Jag har ingen skivstång hemma så jag fick köra med hantlar istället. Fick ihop till 18,5 kg/hantel. Förvisso 1 1/2 för lite men va fan! 21-15-9 av thrusters och chins. Förra gången körde jag bara på tills jag tog slut. Points for effort men knappast smart. Har man väl tagit slut i t.ex. chins så tar återhämtningen väldigt lång tid så idag valde jag att vila ett par reps innan failure. Voila! Putsade 11:15 med nästan 3 minuter till 8:25. Ska nog kunna putsa det med åtminstone 30 sekunder bara genom att vänja mig vid att köra med hantlarna. Ska köra en Fran med skivstång innan nyår på gymmet så vi får se om jag faktiskt blivit bättre eller om 3 kg mindre faktiskt gör en sådan skillnad.
Ska nu bara köra 200 swings med 32an innan jag somnar också. Anna berättar mer om det projektet senare.
Men

Skitblogg/skitkropp

Anna:
Va e re för fel på renhär bloggen egentligen? Den uppdateras ju ALDRIG! Man blir så jävla provocerad, och förbundet gör INGENTING!


Men faktum är att jag känner mig precis så där frustrerad. Som en oälskad värsting i slutet på åttiotalet. Om jag bara kunde skulle jag också dra på mig ett par mjukisbrallor och dra ut på stan och sparka högt och slå hårt. Om jag bara kunde ja. Men jag kan inte. Det är just det som är problemet. Det är det som får mig att känna mig som ett rubbat djur i bur som börjar tugga på sin egen svans i brist på andra sätt att få utlopp för sin ångest. Jag kan inte. Det är som om min kropp bara stängt av och jag blir tokig.

Den vidriga svinfebern som har mig i sitt grepp och får mig att svettas som en dödsdömd i elektriska stolen är det minsta av mina problem. Det är nästan lite skönt att läsa, sova och surfa lite på fighterbloggar och polevideos i några dagar och vänta ut den där lilla grisen inuti mig som jobbar sig blodig för att ta kål på mig. Det ska jag nog överleva men det som jag inte längre står ut med är det som min egen kropp gör mot mig. Min höft som började krångla efter en löprunda för snart två och en halv månad sedan är fortfarande inte bra och jag vill bara - aaaarrgh - skrika! Jag har gjort allt, har verkligen vilat (d.v.s. inte gjort någonting som gjort ont, som att hoppa och springa), jag har varit ett par gånger hos Carlos, sjukgymnasten som har dragit och knakat i mig men det blir inte bättre. Jag blir galen!
Det värsta är att sånna här problem som sitter i bäckenet sprider sig som en löpeld i zickzack-mönster upp längs ryggen tills man till slut har ont överallt. Och det är typ där jag är nu, det är som att vad jag än gör får jag lite ont på ett nytt ställe. Och det onda i höften som kändes som kraftig muskelvärk kring vänstra höftbenskammen (crista ilica) har spritt sig till en konstig kall smärta vid högra höftleden. Ha ha, går jag till doktorn kommer de väl antingen säga att jag ska viiila eller så bara amputerar de båda benen på studs. Kanske lika bra, då kanske jag har en sportslig chans att lyckas med en human flag eller fler än två chins. Undrar dock hur det skulle gå med handståendet.

Det kanske är det som är min räddning! Om jag amputerade båda benen skulle jag i ett slag gå från självupptagen övertränad som gnäller över småsmärtor till en sån där hjälteförklarad 'ingetäromöjligt-typ' som skulle springa välgörenhetslopp på mina benproteser och föreläsa för ungdomar om vikten av att tro på sig själv och så skulle så klart Nike göra en sån här reklam med mig och så skulle jag aldrig behöva ha ont i benhinnorna mer. Snopet om man fick fantomsmärtor, hahahh ahahhahha.

Men, allvarligt talat, jag är så less på att ha ont och jag hittar inget sätt lösa det. Om det är någon av er som har några tips om vad jag borde göra eller förslag på naprapater/sjukgymnaster/kiropraktorer jag borde besöka så välkomnas det tacksamt. Verkligen! Jon har ju inte ont, min kompis Nonno har aldrig ont. Fan, inte ens MMA-killarna verkar ha ont. Ibland tänker jag att jag kanske helt enkelt inte är gjord för det här. Det kanske är så att jag egentligen är skapt för att gå på någon loj pilatesklass då och då, köpa ett SATS-kort på företagets friskvårdsbidrag som mest bara ligger i vägen i plånboken när man ska hitta sitt H&M-club-kort och flippa ut på fredagen med after work på något svennehak på Kungsgatan. I så fall kan jag lika gärna ligga kvar här i sängen och låta grisfebern sakta suga livet ur mig. Eller som Fredrik Strage skrev i dagens På Stan om hur han låg hemma med svininfluensan och kollade på idol: "Det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är..."

Ett steg bakåt, blicken framåt

Jon:
Underbara lediga måndagar! En hel dag att strosa runt hemma, äta, kika på bloggar, läsa och träna. Träningen på måndagar har en förmåga att bli ett enda utdraget pseudoträningspass kommaterat av Risk på I-phonen, Family Guy på datorn, några rejäla skivor salami och låtbyten på Spotify. Ibland undrar jag om det här inte är det mest naturliga sättet att träna på. Inte ett specifikt avgränsat träningspass utan en hel dag med ständiga inslag av fysisk aktivitet av olika sorter.
I dag blev det mest handstående och l-sit-träning på förmiddagen följt av kettlebell på eftermiddagen. En stege med intervallswingar med 32an, pressar med 16 (återkommer till dom) och snatches med 24an i VO2-maxstil. Jag började med en kadens på 7 men började snabbt att sacka efter så efter 5 minuter drog jag ned till 6 och körde 8 minuter till. Drygt 150 snatches på 13 minuter alltså.
Ola på Reclaim the Gym har postat en film på sina l-sit-ansträngningar som gav mig en liten pusselbit i vad jag själv gör för fel. Jag har alltid försökt gå upp till handståendet i en tuck. Han påpekar att man ska försöka med raka ben, alltså att vika sig som en fällkniv (i mitt fall en mycket rostig och disfunktionell sådan) istället för att böja knäna och dra upp dom till bröstet. Skillnaden för mig blev att det blev mycket lättare att hålla balansen på väg upp till handstående. Istället för att huvudlöst ramla framlänges så fort vikten skiftar så är kroppen nu redan sas beredd på skiftningen och kan mycket lättare parera. Både jag och Ola böjer dock fortfarande på armarna på vägen upp i handståendet och gör alltså snarare ett försök på shoulder stand. En bit kvar att vandra alltså.
Nu till pressarna. Jag har alltid varit tydligt svagare i vänstern. Inte så konstigt kanske men nu börjar skillnaden bli absurd. Det känns som att jag blir svagare och svagare i vänstern. Detta gäller också bara i kettlebellpressarna. Inte i några andra övningar. När jag miliotärpressar med skivstång är skillnaden inte tillnärmelsevis så markant. Jag grejar runt 10 pressar på högern med 24an men ofta inte en enda utan att push-pressa med vänstern. Det känns tydligt att det det är en teknisk/neural fråga. Jag vet liksom inte hur man pressar med vänstern medan högern har knäckt koden och snart ger sig på 32an. Frågan är vad jag ska göra åt detta. ALLA ÅSIKTER OCH TIPS UPPSKATTAS. Planen, som jag började med idag, är att gå tillbaka till 16 och pressa som fan med den för att bana in rörelsen från grunden innan jag går tillbaka till 24an igen. Alternativet hade varit att pushpressa med 24an men mitt svagaste läge är i botten och det hoppar man ju liksom över i pushpressen. Det är också läget som jag är svagast i i handstående armhävningarna och därför det som jag får minst tränat. Det här innebär inte att jag helt måste sluta med pushpressar bara att jag inte tror att dom ensamma kommer lösa mitt problem.
Slutligen en länk till ännu en intressant artikel av Charles Staley.

Broken down piece of meat

Anna:
Åh fy fan vad trött jag är. Hela kroppen värker och jag ser ut som min egen mormor när jag försöker resa mig från stolar och tågsäten. Uff, det har varit några tunga dagar. Tungt och långt pass på gymmet i tisdags kväll (då jag blev uppraggad ha ha) med marklyft, bänkpress, hantelpress militärpress, lyft till l-sit och legraises ut till split. Sen på den igen med hos Fredrik morgonen därpå . Träningvärken i ländryggen är obeskrivlig. Det måste vara den där brandslangsövningen. Den tar kål på en. På kvällen med sakta stumnande rygg och trasiga handflator så var det dags för poledance. Jag var slut redan då, stånkade och stönade mig dit, men så snart man värmt upp är det ju bortglömt. Åtminstone tills man blivit kall igen.

Nelle hade lagt in sån där judomatta i ett av rummen på studion så jag prövade några handstående, helt utan stöd (det gick sådär), efter klassen fick jag in en riktigt bra spagat. Obs! Det är inget leende, som man först kan luras att tro, det är ett ansikte förvridet av smärta.
Men gårdagens största bedrift var mitt livs första butterfly! Det går bra nu. Har liksom aldrig förr varit stark nog, nästan hela kroppsvikten ligger på nedre armen. Men så äntligen.

Hur det gick på boxningen idag skall vi inte tala om. Hade svårt att få på mig träningskläderna och jag fick både en och två tjotablängare för att jag helt enkelt inte orkade ducka när vi skulle öva defense. Ha ha ha.

You make training...fun?

Jon:
Onsdagsmorgon med Fredrik. En sådan där morgon när man snoozar två tryck för länge, äter två mackor för lite till frukost och sitter som två svajande tysta zombies på tåget. Dom sammanlagt tre soltimmarna som Stockholm har sett under november bidrog väl inte till välbefinnande heller. Kort sagt en onsdag där man hoppas att Fredrik ska föreslå fika före fitness.
Fat chance! Fredrik som har varit sjuk ett par dar och vars känsla för proportioner inte riktigt verkar ha tillfrisknat än tyckte att SSST gav bättre valuta för pengarna än bulle och kaffe så SSST blev det. För er som inte är kettlebellnördar står SSST för Secret Service Snatch Test. Det innebär att man gör två vanliga snatchtest i sträck. Alltså 200 snatches på 10 minuter.
Jag visste när jag körde mina fem uppvärmingssnatchar att det inte skulle gå bra. Det gjorde det inte heller. Upp till 5 minuter gjorde jag 20 reps/minut, alltså exakt i snatchtest-tempo. Sen gick det helt åt helvete. Det fanns inget kvar att ta på. Jag slutade på 157 reps. Anna gjorde bättre ifrån sig med 168. Jag vet att jag kan mycket bättre. En bra dag borde jag absolut klara över 180 men onsdagen var inte en sådan.
Sen följde det ett pärlband av helvetesövningar: prowler (putta däck) samtidigt som den andra ryckte i gamla brandslangar eller snurrade runt med bulgarian bag samt crossfit WOD med swings och burpees (21-15-9). Efter ett par burpees kände jag att jag halkade till på vänsterfoten. Det var all hud på stortån som lossnade. Man VET att det är crossfit när det blöder. Jag fick avsluta med en annan burpeesvariant, upprullningar från ryggen liksom. Klarade det på drygt 6 minuter vilket också kändes ganska risigt. Även här vet jag att jag kan bättre. Fredrik gjorde den efteråt på drygt 5. Det kan jag också. Måste öva mer på burpees!
Anna fick avsluta med 5 minuter TGU. Jag hade svårt att stödja på tån så det fick vara för mig.
Efteråt kikade vi på Fredrik när han gjorde ett av sina 20 min block.

Åh typiskt!

Anna:
Och jag som trodde att jag var speciell.
http://www.meetup.com/bootcampnyc/
Only in New York baby, only in New York.

Meatmarket

Anna:
Kul ibland att vara på gymmet utan sin kära make som förkläde. Härligt att, mellan marklyftsseten, bli uppraggad av en muskelsnubbe i tåhävsmaskinen med repliken:

-Hey, du kör tungt ju. Eru styrkelyftare typ eller?
Ja ba:
-Eh, nej, jag sysslar mest med poledance.

Hahaha, med Ultravox 'Dancing with tears in my eyes' i högtalarna. Som i en film. Haha.

Ruthless gravity

Anna:
Ibland kan träning vara som att ha hund. Det gör att man talar med människor man aldrig annars ens skulle träffat. Till exempel gubbarna på gymmet vars söderslang är så utpräglad att jag, som är född och uppvuxen i Stockholm, ibland har svårt att hänga med, brudarna med Ed Hardy-keps på poledancen eller alla grabbarna på boxningen och då menar jag både de spinkiga sextonåringarna med dålig koll på sin kropp såväl som de stenhårda (nåja) MMA-killarna.

Idag när jag satt på saltsjöbanan hemåt, darrandes av utmattning från kvällens boxningsträning, hamnade jag i konversation med mannen bredvid. Han var förtjusad av kombinationen boxhandskar i väskan och en vältummad kopia av Paul Gilberts 'Peoples, Nations & Cultures in Political Philosophy' i handen. Vi kom in på ett samtal om renässansideal och den olyckliga dualismen mellan kropp och själ. Sen vidare in på träningspauser i arbetslivet, om företagshälsa och den briljanta idéen med ribbstolar i fikarummet på kontor. Inte för att jag någonsin jobbat på ett, kontor alltså, men hade de ribbstolar skulle jag kanske börja tänka på det. Det visade sig att han förutom lite löpning "och sånt" höll sig i form genom att gå på händer. Vilken grej! Det tyckte jag var förtjusande. En helt vanlig herre i svart rock som går på händer lite då och då. Han gjorde det till och med på kontoret ibland sa han. Tydligen hade hans far varit duktig på det, han hade lärt sig som pojke och fört kunskapen vidare till sina egna söner. Vilket arv! Min farsa lärde mig inte ens gå på styltor, bara namn på olika typer av pelare inom italiensk arkitektur. Koritinska, doriska, joniska, o.s.v. Kampen mot gravitationen, för handstående utan vägg är min egen, eller förresten Jon är med lite grann, och målet är att stå på egen hand vid årsskiftet. Försöker öva varje dag nu, det blir bättre och bättre, men när jag skulle dokumentera mina framsteg idag på film fanns ingenting kvar. Dagens misslyckande, var så goda:

L-sit to free fall

Jon:
Var ute på landet i helgen och övade på "l-sit to free fall". Som ni ser sitter den perfekt!
Väl hemma och Anna på boxningen kändes det som snatch-dax så jag tog fram gymbossen och spellistan och siktade på 15 minuter vo2-max med 24an. Högern kändes riktigt bra men huden på vänsterhanden sa nej med det samma. Vad som händer då är att tekniken försämras radikalt. Jag får inte riktigt ut kulan i båge och jag släpper den mycket djupare. Det fick bli endast 7 minuter. Eftersom jag hade mycket kvar att ge pausade jag 1 minut och fortsatte med 16 kg och 9 reps/15 s. Det är slående hur kroppen vänjer sig vid en tyngre vikt och hur mycket lättare en lättare vikt då blir. Det var inget problem att hålla 9 reps-kadens vilket jag verkligen behövt kämpa med tidigare. Man kanske ska börja experimentera lite med att växla mellan vikterna inom samma pass.

Coach

Anna:
Har ni förresten sett att Andreas Michael, min och Alexander 'the Mauler' Gustafssons boxningstränare (ha ha), har börjat blogga på elitportalen? Bloggen är grym och Andreas är så jäkla mäktig: "IF IT DOESN'T HURT IT DOESN'T WORK!" och "YOU GOTTA WANT THIS, I CAN'T MAKE YOU, YOU GOTTA WANT THIS!" Idag körde vi lätt kroppssparring på träningen. Shit vad kul det var. Trodde det skulle vara obehaglig men det var bara skönt. Andreas och adrenalin is the shit.

Weight a minute

Anna:
Projekt 'Tung November' går framåt. Tisdag morgon hängde vi på låset när gymmet öppnade och när vi kom dit i onsdags spelade de redan Guns 'n' Roses i högtalarna. Med sånna förutsättningar kan det inte bli annat en en bra vecka. Bänkpress, hantelpress, militärpress. Press press press. Inge ben. Bara överkropp. Kommer se ut som en sån där gymkyckling i slutet av veckan. Hoppas!

Eftersom jag i måndags offrade ytterligare en bit av mig själv till förmån för vetenskapen, d.v.s. gav nya vävnadsprover till forskarna på GIH, har jag inte kunnat träna ben. Jag går som en krigsveteran men benen känns mycket bättre än sist.

Idag blev det inget skrot för mig, bara boxning, men imorgon står vi utanför och huttrar när Nicke och hunden Harley låser upp.

(Jon funderar kring huruvida hon har annat material i hantlarna. "Hon kanske har Plutonium i dem, så det är egentligen jättetungt.")

It's a bird, it's a plane. No! It's superman!

Anna:
Det är, utan tvekan, ett av de allra fulaste poletricken. Men även sådana skall dokumenteras. Här är superman:

VO2-skammen i Fiskis

Anna:
Jon och Ola på Reclaim the gym antog en utmaning för en tid sedan att köra hela VO2max protokollet (d.v.s. 15 sek snatchande/ 15 sek vila med 16 kilos kula under 40 minuter) innan första november. De fixade det båda två till sist och Olas dokumentation av det hela är fantastisk. För övrigt är alla de filmer som Ola lagt upp så jävulskt roliga. Jag och Nonno roade oss i fredags med att sitta hemma och dricka vin och kolla igenom alla Olas videoklipp. Rekommenderas!

Hur som helst, jag hade annat för mig i oktober och tänkte att VO2 utmaningen får vänta. Dessutom var jag så nöjd med mina framsteg i snatchtestet att jag kanske, djupt inom mig, tänkte att 'det där klarar jag utan problem'. Ehh, det är här historien om höstens största misslyckande tar vid.

Var ska jag börja? När jag senast kört protokollet har jag legat på en ca 20-25 minuter innan huden i handflatorna släppt och jag varit tvungen att sluta. Som sagt, styv i korken, med gott självförtroende och oförskämt hela händer meddelade jag Jon i fredags att på lördag morgon skulle jag köra VO2, minst 30 minuter, helst 40! Jag satte på spellistan som börjar med 'The Tough Alliance' och 'Ratatat och började snatcha. Ouff! Kändes liksom tungt och trist och jobbigt redan första minuterna. När TTA-Erik vrålar ut 'We've got Koka-kola veins, we don't use our brains', rader som annars brukar få igång mig, kände jag ingenting. Förutom ett oroväckande knirkande i handflatan. Satan! Jag körde på, låg kanske på sju minuter eller nåt sånt, men djupt i mitt hjärta visste jag att det var lönlöst. Känslan av misslyckande låg redan där i bröstet och skvalpade. Körde lite till, inte trött, bara uppgiven, redan ledsen över vetskapen att det här skulle fan inte bli några 30 minuter. Det här skulle bli mitt livs sämsta VO2 någonsin. Men ni vet, man hoppas att det ska vända och fortsätter lite till.

Efter exakt nio minuter (NIO MINUTER!) hade huden på högern slitits bort. Och det är nu man önskade att man hade filmat. Ha ha, jag blev så jävla arg, (som en sån där osympatisk nioåring i pojkfotboll som lärt sig av kukiga testosteronfarsor att man ska bli väldigt aggressiv ifall man förlorar), jag kastade gymbossen (tidtagaren) allt jag hade i golvet, skrek "PRATA INTE MED MIG!" åt Jon som just skulle fråga vad som hänt, gick rasande ut i hallen, satte på mig springskorna och smällde igen dörren så hårt att jag samtidigt blev rädd att rutorna skulle gå sönder. Ha ha, tänk om Jon hade gått efter med Kameran, det hade ju gått till historien. Youtube favourites direkt!

Hur som helst, inget förevigades men i Fiskis finns vittnen som sett en tjej ilsket springa upp och ner för backen till båthöjden, spottandes, svärandes och fräsandes. Fy fan alltså.

Lat måndag

Jon:
Förra veckan var verkligen under all kritik. För mycket vin och säng, för lite svett och vikt.
Började så smått med "l-sit to handstand". Är redan betydligt bättre i huvudstående än jag nånsin varit. Har också en rejäl träningsvärk i magen efter Liljeros tips om maghjulet som annars legat och samlat damm den senaste tiden.
Idag har jag jobbat mer på huvudstående och på handstående armhävningar med armarna smalt ihop. Har inte vågat föröka mig på handstående i ringarna dock än. Det får nog bli med assistans de första gångerna. Ska försöka mig på att pressa mig upp till handstående från huvudståendet senare i kväll tänkte jag.
Det får nog dock vänta några timmar då jag precis kört VO2-max med 24an. 12 minuter idag. Lite bättre än senast. Det är allt jag kräver.
Nu ska jag tvätta klart, handla mat, torka golven och lägga mig på sängen och läsa James Ellroy. I morgon borde "Old Man Logan" komma med posten. Pete Bondurant och Wolverine - kan det vara samma person?

Against all odds

Jon:
Vägen mot L-sit har börjat. Det blåser en snål motvind i form av den allmänna opinionen men det finns inget dåligt väder, bara så kallade "realister".
Mitt första mål är etablerat. Först att kunna göra en stabil kontrollerad huvudstående med raka ben på upp- och nedväg samt att kunna göra repetitioner.
Utöver det lägger jag mycket möda på handstående armhävningar och L-sits. Jag kan redan nu göra rörelsen i en L-sit till shoulder ihopkrupen i ringarna men jag saknar helt kontroll i toppläget så det ska också övas på. Det som känns som det största motståndet är förutom ovan nämnda "realister" är stretchingen så den måste sjösättas snarast möjligt.
Coach Sommers menar också att en back lever är central för att klara av det här så jag får väl öva på den också.

Heavy weights and Hair metal

Anna:
När det bleka morgonljuset får Fiskis att likna Groznyj, trädens alla löv fallit till marken och iskalla höstvindar tjuter utanför loftgången så är man glad att man har ett gymkort på Progym. Om ni vill få tag på oss den närmaste månaden så hittas vi lättast på Högbergsgatan 48 C. Kända kriminella göre sig icke besvär. Polisen har tydligen span på stället dygnet runt sägs det. När man löser medlemsskap där får man automatiskt också rabatt på Harley Davidsonbutiken och Vapenspecialisten. Ehh, vad säger man?

Hur som helst, det är inte för det tveksamma sällskapet vi är där (okej, lite spelar det väl in kanske) utan vi har bestämt oss för att trotsa höststormar, vinterdepressioner och mördarförkylningar och bara tokträna oss igenom vintern. Ja, eller iallafall november månad. 'Get fit for X-mas 2009' liksom. Upplägget är enkelt: mycket, tungt och ofta. Vi började i måndags. Det kommer bli många marklyft, knäböj, bänkpressar, militärpressar, overhead squats, hantelpressar och frivändningar framöver (jag vill köra bicepscurls också men Jon säger NEJ). Nu gäller det bara att hålla sig frisk, skadefri och se till att äta ordentligt så ska vi nog se att jag kommer vara jäkligt grov till jul. Ha ha ha. Apropå skadefri så började det inte riktigt lysande precis. Det första som hände måndag morgon var att jag sträckte mig i ryggen när jag körde bänkpress. Jag såg liksom framför mig hur vår vackra plan, liksom regalskeppet Wasa, sjönk som en sten innan man ens hunnit avfyra de stora kanonerna. Men det gick över snabbt och både igår och idag har man kunnat se oss svettas och frusta vid olika typer av skivstänger medan Nicke och hans hund Harley spelat glamrock på högsta.

Man får inte ta bilder på stället utan tillstånd (jag vågar verkligen inte fråga) så jag smygtog några bilder i omklädningsrummet. Ha ha.

L-sit to handstand - det är vägen som är mödan värd

Jon:
Med Viking Warrior avklarad både av mig och Ola (blivande klassisk kettlebellaction här) så var ju frågan vad som skulle bli nästa utmaning. Antagligen med huvudet riktigt stort av endorfiner från sina 80 set kläckte Ola idén om L-sit till handstående i ringarna. För er som inte hängde med på gymnastiken i skolan finns film här. I filmen görs den dock på parallellstångar vilket är lättare eftersom dom är helt fasta.
Needless to say: Det här är sjukt svårt!!!
Men det är ingen anledning till att säga nej så vi kör. Första januari är målet.
Har hittat ett bra träningsupplägg här och Ola tipsade om den här. Jag får nog börja lägga ner lite större möda på strechingen också.