Not snatch well, but snatch forward, voyagers

Jon:
Är inne i ett snatchstim. Att köra vo2-max med 24an är verkligen en utmaning! Huden på händerna har ju alltid varit min största svaghet men jag har nu börjat hitta lösningar. En lösning är bra tejp. Det kan man förstås tycka är en dålig lösning eftersom den sas bara lagar en redan existerande skada. Det är förstås sant men faktum är att om man verkligen kör med kulorna så tar händerna skada och då är det skönt att kunna fixa till det. Den andra lösningen härstammar från ett inlägg på Reclaim the Gym. I bottenläget så vrider jag in tummen bakåt. Vet inte om det är RKC eller om det är mer Girevoy men funkar gör det. Den tredje lösningen har jag RKC-Jocke att tacka för. Han påpekade att jag skulle göra mina snatches mindre som knäböj. Försökte idag alltså luta mig mer framåt som jag sett både Steve Cotter och Mark Reifkind göra (inte riktigt lika mycket dock). Känns lite ovant då kulan får en lite större båge framför allt på uppvägen och det känns också lite tyngre och långsammare såhär i början men det skonar händerna. Hallelujah!
Hade lite lite tid idag så jag bestämde mig för att bättra på min senaste vo2 24 kg med några minuter. 9 senast, 11 idag. Det är inte stormsteg och det är inte perfekt men det är framåt och det är tungt. Med två minuter extra i veckan så klarar jag 80 set i Januari.

Sing Hallelujah!

Anna:
Oh yes vad mäktigt. Den är inte perfekt, men här sitter den äntligen, den omisskännliga Gemini med plåster på benen och skrubbsår på knäna och allt.


Jag firar med att anmäla mig till helgens poleworkshop, trots att jag inte har råd (skulle ju köpa vinterkängor) och lyssnar på Dr. Alban på högsta. Yes!

Discomuskler

Jon:
Har rejäl träningsvärk efter gårdagens Tabata Something Else idag. Tänkte igenom vad jag skulle kunna tänkas klara av på gymmet idag och kom fram till marklyft (så här i efterhand känns det som en märklig slutsats). Väl framför stången med 60 kg på insåg jag att det inte fanns en sportmössa. Vilka möjligheter återstår då? Träningsvärk i framsida lår, mage, bröst och lats. Svaret blev discomusklerna. Militärpressar och bicepscurl! Bicepscurl har jag inte kört sedan.....
Anna var inte så motiverad heller idag. Hon kom från yogan och muttrade något om huruvida det finns någon mening med att göra något som varken involverar, kettlebells, en pole, ett däck eller ett par handskar.

Float like a butterfly

Anna:
Åh vad kul det är att boxas. Och svårt! Har en bit kvar till...ja, till allt egentligen. Men det är så tacksamt att göra något man är rätt kass på från början! Man utvecklas så fort. Idag svällde jag upp som en mashmallow av stolthet när tränaren stod bredvid och ropade 'GOOD WORK, GOOD WORK THERE'. Ha ha, annars sparar han rätt bra på sina komplimanger. Efter förra passet i torsdags tror jag att han försökte säga till mig att jag blivit aningen bättre men allt han fick ur sig var i princip att jag inte var urusel längre. Men man lär sig ju vad som är en komplimang till slut. Hur som helst, grymt roligt är det och asjobbiga träningar. Precis så som man vill att det ska vara. Det är så att jag hela tiden längtar till nästa träning. Häromdagen körde jag lite med Jon när vi kom hem mitt i natten efter några öl. Ja, boxning är allt jag tänker på för tillfället. Kanske ska satsa på proffskarriär. Istället för 'Journalist lämnar kultursidorna' som Åsa Sandell blir det 'Skräddare byter nål mot ring' (Transparensen gäller även dåliga skämt) Eller: 'Tailor stings like a bee'. Ha ha, förlåt, det är sent. Adjö.

Ännu inte så skräckinjagande.

Kenneth Jay, Kenneth Jay, how many snatches did you do today?

Jon:
Har ju känt mig lite kluven inför Viking Warrior VO2. Det har känts lite för lätt att klara av. Här jämför jag t.ex med snatch-test som har krävt betydligt mer ansträngning. Det har också känts lite för långtråkigt när man väl har klarat av det. Well då är det bara att höja insatsen så idag testade jag med 24an. Det, mina damer och herrar, är en helt annan visa. Jag fick sänka kadensen till 7 istället för 8. Jag är helt enkelt inte tillräckligt stark för att jobba med overspeed eccentrics.
Känslan är en helt annan än med 16 kg. Man börjar automatiskt lägga större tryck i "draget". Det är dock lätt att slarva med att låsa ut helt i toppläget. Problemet kvarstår med att händerna drabbas hårt. Speciellt vänstern som jag kontinuerligt måste tejpa.
18 set blev det idag. Riktigt svettigt men en bit ifrån max. Ville inte köra sönder händerna.
Kontentan är att VO2-max får finnas kvar i repertoaren en stund till.

Tabata Shaking Legs

Dr. Izumi Tabata

Jon:
Börjar bli lite tänd på dom här crossfitpassen. Det är kul att pröva något nytt och det är kul att ha så många andra att jämföra sig med. Såg att Bear på Crossfit Uppsala körde något som heter "Tabata something else". För er som inte är i svängen så är Tabata en form av intervallträning där man kör 8 intervaller med 20 sek arbete och 10 sek vila så hårt man någonsin orkar. Tabata something else innebär att man kör 4 sådana omgångar i sträck med pull-ups, armhävningar, sit-ups och squats. Man antecknar under tiden hur många repetitioner man klarar i varje intervall.
Mitt resultat blev följande:
Pull-ups: 15, 8, 4, 3, 2, 3, 2, 3, 3.
Armhävningar: 22, 20, 10, 1o, 8, 7, 6, 7.
Sit-ups: 10, 10, 10, 9, 9, 8, 7, 8.
Squats: 17, 18, 18, 18, 18, 17, 16, 16.
= 339

Ska man säga något om det här så är väl det mest iögonfallande den branta backen nedåt i pull-ups. Jag kan som sagt inte kippa vilket gör att det blir mer av en isoleringsövning. Det påverkar inte hastigheten så mycket i första setet. Skulle nog kunna klara ytterligare 2 reps där. Efter det är jag dock så gott som slut. 10 sek är alldeles för kort tid för återhämtning. De sista 4 seten görs med paus mellan repetitionerna. Här är väl det kanske en bättre strategi att inte gå all in på första utan försöka hålla mig runt 10 längre tid (kommentar, tips någon?). Här känner jag hursomhelst att jag kan förbättra mig ganska mycket, ganska snabbt. Det samma gäller sit-ups. Här är jag lite osäker på vad som är reglementsenligt. Jag antar att crunches inte räknas som korrekt? Hur högt måste kan gå och får man kila fast fötterna? Eller är det kanske lika bra att inte bry sig om antalet reps och köra Janda istället.
Armhävningar och squats känner jag mig ganska nöjd med.
Sammanfattningsvis borde jag kunna klara 360 om jag bara putsar lite på strategin.

Däckad

Jon:
Höstmorgnar med fisksätra som ett grått mini-Grozny utanför fönstret är inte det som bäst får träningslusten till kokpunkten. Men man tar vad man har. Det bli många gäspar på väg ut till Älvsjö och ett pass med Fredrik. Fredrik själv är dock glad och meddelar flinandes att han har en "rolig" överraskning åt oss. Först uppvärmning och snatchtest dock. Det här testet som tidigare kastade sin kalla skugga över våra liv börjar nu mer kännas som en liten tigerunge: lite bråkig och med vassa tänder och klor men allra mest gullig. Anna klockade in på stabila 116 reps efter 5 minuter och jag klarade 2 reps färre. Det lär bli vårt minsta problem på RKC.
Sen kom överraskningen: The Prowler. Alla som tittat på filmer från DeFrancos vet ungefär vad det handlar om. I vårt fall är det ett stort bildäck som ska puttas fram och tillbaka över gympasalsgolvet. Kort vila och sen putta igen. Fem gånger fram och tillbaka. Det är en hel del teknik inblandat. Tyngdpunkten låg och händerna på sidan av däcket snarare än ovanpå. Jag trodde inte att jag skulle kunna komma upp på fötter igen efter fjärde rundan. Fick liksom först lyfta ena knät upp på däcket och sen rulla upp på huk. Anna klarade det betydligt bättre än mig. "Det här var ju jätteroligt" sa hon efteråt, pillade sig lite i naveln och såg sig runt efter en kettlebell att börja swinga.
Resten av träningen körde vi combos - 20 reps clean, snatch, press, enhandsswing - och med dubbla kulor - snatches och pressar.
Jag har sagt det förr och säger det igen: dubbla kulor är riktigt roligt!
Jag har under de senaste dagarna funderat en del över det här med Viking Warrior. Känner mig liksom inte riktigt tillfreds med upplägget. Håller på att försöka läsa in mig mer på det för att återkomma med ett mer strukturerat och genomtänkt inlägg snart.

7-11

Jon:
Som sagt: krypa till korset med svansen mellan benen. "Fran" på 7 minuter....duuh!! Grejade första 21 thrusters i en runda. Att 21 pull-ups skulle innebära problem visste jag redan innan. 21 är typ max av vad jag klarar nu. Försökte mig på lite kipping för första gången och det gick väl ok trots att det inte riktigt finns utrymme för benen. 15 reps, vila och 6 reps. Klockan tickar. Efter pull-upsen inser jag att dom som är bäst på det här har varit klara i en halv minut redan. Tillbaka till skivstången. 40 kg känns betydligt tyngre den här gången. 10 reps, vila, 5 tröööga reps. Pull-ups känns inte som en bra idé. Klockan tickar. Jag använder gymbossen som tidtagning. Den är inställd på en 5 min rond och sen en 1 min rond. 5 minutaren piper till. Pull-ups 5 i taget.
Under sista 9 thrusters får jag vila två gånger och skaka ur musklerna. 7 minuters gränsen är ett minne i fjärran. Pull-upsen är 4,2,2,1. Klockan stannar på 11:15. 7 minuter står 4 minuter längre bort och hånar mig, ombytt och klar. När jag tittar mig i spegeln är mina axlar stora som grapefrukter.
"Fran" knäckte mig verkligen grundligt men det var jävligt roligt. Under 10 minuter ska jag klara snart. Det känns mest som en vanefråga. Sen börjar kampen nedåt och Martin, när jag når 7 så lovar jag att det blir en film.

Road to Nowhere

Anna:
Efter boxningen igår (som avslutades med två minuter burpees, huh) såg jag verkligen fram emot att sträcka ut min ihopkrympta lemlästade kropp under några timmar yoga. Men det ville sig inte, räknade fel på tiden och missade passet. Ändrade planerna och tänkte åka hem och köra hemma. Meen, inte det heller, hade glömt nycklarna hemma så jag fick pallra mig iväg till Jons jobb och hämta nycklar. Väl hemma hade jag hunnit bli hungrig. Bara att sätta igång med middag alltså. Ja, inte förrän framåt tiotiden kom jag igång. Men då inte riktigt med samma glöd som jag hade tänkt. Det blev dock typ 20 minuter asthangayoga, d.v.s. hela stående serien. Sen tappade jag fokus och övade lite pole. Försöker få till en shouldermount, det är inte världens snyggaste trick men det är nog det svåraste jag prövat hittills, det kräver så galet mycket styrka. Överallt. Ska kolla med Jon när han kommer hem ifall han fixar det. Knäckande i så fall.
Tappade lite koncentrationen på stången också. Jag tror jag vet var felet liger. Behöver komma ut och springa. Segla fram i skogen, lyssna till mina egna andetag och höstregnet. Men det går inte! Höften känns fortfarande och så fort jag gör något löpliknande blir det värre igen. Åååh det är så frustrerande. Vi som skulle sprungit tjurruset och allt. Typiskt. Går och lägger mig coh drömmer om hur jag springer med gaseller på savannen. Måste köpa sånna där tåstrumpor först bara. Ha ha ha.

Det är ju här jag vill vara! Och förresten apropå dagar när allt går dåligt, här är de första raderna ur 'Everything happens to me' såsom Chet Baker sjöng den:

I make a date for golf and you can bet your life it rains
I try to give a party and the guy upstairs complains.
I guess I'll go through life just catching colds and missing trains
Everything happens to me.

Franiliscous...crossfittare titta hit!

Jon:
Har surfat runt mycket på crossfit-sidor på senaste. Det är ju en träningsfilosofi som ligger ganska när min egen om kanske inte helt jäms med. Hursomhelst: jag är anhängare till "put your money where your mouth is"-tanken så idag tänkte jag att det är dax att pröva på. Valet föll på "Fran", Thrusters med 40 kg följt av pull-ups i tre rundor på tid - 21-15-9 reps. Det är - om jag har förstått det rätt - den här arbetsintensiteten som skiljer crossfittandet från min vanliga träning. Det är egentligen bara när vi kör med Fredrik som jag jobbar så intensivt.
Nu är det ju så att jag inte har tillgång till några crossfit-klasser eftersom jag jobbar kvällar (någon som funderat på starta dagspass på Fightcenter?) så jag får köra för mig själv på gamla Pro gym. Ska bli roligt att se på hur gamgubbarna reagerar på någon som rör sig fortare än en koala. Under 5 minuter ska tydligen vara en bra tid så det lär jag väl inte klara men under 7....som ni märker lägger jag upp bollen för en "krypa till korset med svansen mellan benen episod" här. Jag återkommer med resultat.

Take my breath away

Anna:
Trots att jag har kört fullständig vila de senaste två dagarna kände jag mig ändå inte helt hundra på poledanceklassen idag. Lite kall, lite stel, lite svag och fortfarande ont i höften. Är så trött på den där höften, imorgon är det jag som ringer sjukgymnasten. Däremot är benen typ helt bra, de verkade lite sura på GIH och menade att de aldrig skulle få fler försökspersoner efter mitt inlägg, så jag bör väl säga att det gjorde ordentligt ont i typ 12 timmar efteråt men därefter avtog smärtan ganska snart. Och allvarligt talat, jag uppmanar alla som kan att delta i studier av det där slaget, det är ju urhäftigt, något jäkligt annorlunda och så är det ju spännande att testa till exempel syreupptagningsförmåga och maxpuls med exakta metoder.

Hur som helst, jag var som sagt inte på topp när jag gick iväg till träningen idag, hoppades att det skulle gå över när man väl bytt om. Men inte. Körde allt på vilja men utan inspiration och gnista blir man som bekant ingen vinnare. Gnetpass helt enkelt. Var dock kul att köra strechingen efteråt. Det är alltså inte sån där fotbollsstretch som syftar till att motverka träningsvärk (sic) och där alla ändå bara fuskar utan här är det lite mer våldsamma metoder mot högre mål. Spagat, split och sånt. Jäklar vad ont det gör, ibland känns det liksom som om benen inte hänger med när man går därifrån för musklerna är så uttänjda. Idag tänjde vi i par men det var faktiskt inte min egen stretch som var rolig utan lyckan låg idag i att hjälpa någon annan att komma djupt. Hon var jätteduktig, uthärdade och andades bra (viktigt förutsättning för att komma djupt) men det känns som att det också är tydligt att yogan lärt mig mycket, inte bara om min egen kropp och hur den sträcks ut utan också om hur man hjälper andra, hur man korrigerar, och hur man andas tillsammans. Ha ha ha, det låter som jag varit på profylaxkurs, har aldrig fött några barn men tror ärligt talat att ha någon som står på ens rumpa när man tänjer spagat inte är helt väsensskilt, åtminstone inte vad gäller smärtan.

När lyssnade ni förresten på Prodigys 'Breathe' senast? Eller låten med samma namn av Depeche Mode. Nej förresten, lyssna på Sveriges svar på Kylie Minogue: September när hon sjunger en tredje låt med samma titel. Bra poplåt. Eller titelspåret till det här inlägget med Berlin, eller 'You take my breath away' med Sveriges svar på 'Eyes wide shut': The Knife. Ha ha, musik är frivilligt men rekommenderat.

På bilden ser ni någon slags pole-headstand och på benet skymtas biopsiplåstren.

Viking Warrior 15:15 - been there, done that, got the T-shirt

Jon:
Man skulle kunna tänka sig att 19 rätter på Oaxen, tre flaskor vin och sen hemkomst skulle kunna fungera prestationsnedsättande men då har man fel.
Det har känts dags för VO2-max i ett par dagar nu men tiden har inte riktigt räckt till. Så när Anna slank iväg på pole dance idag (bilder kommer nog senare i kväll) så tog jag tillfället i akt. Av med ringen, ställa in gymbossen, ta fram vatten och handduk, ta fram spellistan på Spotify, ta ett djupt andetag, trycka på play, på start och köra. Det kändes riktigt dåligt i början. Jag fick inte upp någon bra rytm och åttonde repetitionen kom gång efter gång ett ögonblick för sent. Händerna kändes inte heller särskilt bra och jag började experimentera med lite annan teknik: att lägga handtaget inte i handflatan utan längre ut, bara i fingrarna sas. Det funkade riktigt bra för högern och skonade valkarna helt men i vänsterns klämdes dom fast så jag fick fortsätta med handtaget i handflatan. Efter en stud upptäckte jag dock att högern började komma mer och mer efter - att den helt enkelt var tyngre. Jag antar att det beror på att vikten förskjuts längre ut från kroppen och att det därför krävs mer energi för att dra upp den igen. Tillbaka till originalgreppet alltså. Efter runt 60 set började huden lossna från vänstern och jag började seriöst fundera på att bara slå mitt förra rekord och sen lägga av. Såg sen rullen med tejp. Darrig och flåsig pillade jag fram en remsa, gjorde åtta reps med högern och slog några varv med tejp kring vänstern. Huden hade redan lossnat så den var för sent för att rädda men den hölls i alla fall på plats tillräckligt för att jag skulle kunna avsluta. Högern höll helt. Till tonerna av Neil Youngs "My my, Hey hey" seglade de sista seten i hamn. 80 set med 8 reps på 40 minuter. Tekniken är inte alltid perfekt men jag försöker använda mängden repetitioner till att verkligen hitta bra teknik, att fila på småsakerna. Jag ligger heller inte alltid perfekt i tiden. Ibland har jag precis låst ut åttonde repetitionen på pipet, ibland är kulan redan i marken, ibland är kulan på väg upp till första repetitionen på pipet, ibland har det hunnit gå en sekund innan jag börjar för att jag druckit vatten. Jag vet inte hur petnoga man ska vara med det här. Det känns dock inte som att en sekund hit eller dit spelar någon större roll, eller?
Nu ska jag i alla fall gå vidare i Viking Warrior-programmet och börja köra 36:36. Tänkte också fortsätta på 15:15 men försöka få upp kadensen till 9 reps/15 sek. Får nog börja med 12 kg.

la Dolce Vita

Ingen som helst träning idag. Vi går på lyxkrog istället.

En klapp på axeln

Anna:
Mot alla odds körde jag ändå boxningen idag, sköljde ned två alvedon med sportdryck och intalade mig själv att jag inte skulle jogga under uppvärmningen. Det funkade i ca 20 sekunder sen sprang jag där i ringen med de andra. Kul idag, mycket teknik. Det gör mig gott eftersom jag ärligt talat ehh suger. Är ganska bra på att se tuff ut, hålla upp guarden, ner med hakan och se lite lagom orädd ut, men ungefär där tar det slut. Ha ha, men jag övar. Vågar inte sparras på riktigt än men Nonno har lovat att jag ska få komma hem till henne så ska hon härda mig och slå mig i ansiktet. En riktigt vän.

Hursomhelst, benen känns betydligt bättre idag, imorgon kan jag nog gå i nedförsbackar utan att se ut som en pingvin. Och ett tydligt tecken på tillfrisknande är shoulder-tapleken jag och Jon just kört såhär ett par minuter innan läggdags. Den går helt enkelt till så att man ska klappa på motståndarens axel, typisk kampsportslek. Ha ha, vi körde karatestyle (se handföringen) och skrattade så vi grät. Check Jon out!

You want a peice of me?

Anna:
Varning till min far och alla ni som har svårt för tanken på blod och dylikt, otäcka bilder följer nedan, ni bör nog hoppa över det här inlägget.

Idag gjorde jag det, jag har offrat en del av min lekamen till förmån för vetenskapens framsteg. Tre gånger har man gjort hål i min vackra kropp och stuckit ned ett ihåligt metallrör i mitt lår och knipsat av en bit kött. De kallar det vävnadsprover, muskelbiopsier. Fy satan, jäklar i min låda, huh. Glöm gårdagens überpretentiösa dravel om skönheten i smärtan och annat trams. Jag tar tillbaka allt. Jag har så jävulskt ont och det är fan inte vackert, bara ont (ok kanske lite lite vackert).

Själva provtagningsögonblicket var inte så farligt, det var bara väldigt väldigt obehagligt. Man skär upp huden, underhudsfettet och fascian (bindväven utanpå muskel) med ett rakblad, typ 2 cm djupt. Sen ner med "nålen", det känns som om någon slår in en trubbig påle i benet, inte direkt ont men, minst sagt, mycket oangenämnt. Där gräver de runt i några sekunder som känns som en evighet och när de med hjälp av vakuum knipsar av en bit vävnad känns det som om man dammsuger ut lårets innanmäte. Jag blir lite svag i kroppen bara av att skriva om det. Detta tre gånger. Först före träning (60 minuter cykling, 6 set benpress, alla till failure), sen direkt efter träning och därefter två timmar senare. Allt på fastande mage. Att cykla i en timme utan så mycket som ett russin i magen var det jobbigaste jag gjort på länge. Mycket värre än när vi körde med Fredrik sist, då jag blev fullkomligt grön i ansiktet av utmattning. Åtminstone mentalt. Visste inte att jag var så känslig för blodsockerfall men efter 40 minuter cykling ville jag bara gråta! Allvarligt, bara gråta. När jag äntligen fick äta vid tvåtiden var jag bara en skugga av mitt vanliga jag. Dimmiga trötta ögon, bleka kinder och ett matt leende: "Nej, jag är okej, jag mår prima, det är lugnt."

Ok, håll i er, här kommer bilderna:

Jag vet inte vad ni säger, men nål är en, ehh, underdrift.

Ni hajjar vad jag menar med obehagligt

En del av mig så att säga

Ha ha, visst visst. De tuffa killarna på GIH säger att de går till gymmet bara några timmar efter muskelproverna, yeah right. Aldrig i livet. Kan ju knappt gå för satan. Hur ska det gå på boxningen imorgon? Tror ni de gillar att man inte rör på fötterna, bara står stilla och slår vilt omkring sig? Säkert poppis.
Kanske kan det vara så att jag är ovanligt känslig för den här typen av smärta, det är mycket möjligt, opererade en fot för ett par år sedan och minns smärtan efteråt som outhärdlig medan jag hört om andra som gjort samma operation och knappt sjukskrivit sig. Jag blir nog ingen MMA-stjärna trots allt, ingen boxare heller, tänk, efter första sparringen skulle jag åka hem gråtandes, bädda ner mig i sängen och tröstäta RockyRoad tills vartenda litet blåmärke försvunnit. Ha ha. Men det är bara att gilla läget, om en månad kör vi samma tester igen.

The sins of our forefathers

Jon:
Ska det verkligen vara såhär? Varje år vid den här tiden och under de närmaste sex månaderna ställer jag mig samma fråga: Hur gick det till när de första människorna började vandra från varma Afrika mot kallare trakter? Snacka om en gradvis försämring. Det första gänget som började vandra fick det kanske bättre vilket födde idén att om man vandrar ännu längre så får man det ännu bättre. Efter en tid så var det ju ett gäng som hamnade i sydeuropa och tänkte: "Sweet! Här kan man ju leva." Men då finns det ju alltid någon som tänker lite längre. "Här sitter vi bland färska fikon, mogna tomater och dricker Château-Vadå och har det skönt. Tänk vad bra vi ska ha det om vi går ännu lite längre norrut."
Well, det är släktingarna till det gänget som nu ser fram emot en dag som av DN beskrivs som "Mulet men i stort sett uppehåll. 4 till 7 plusgrader." Tack så jävla mycket!!! Längtar tillbaka till San Sebastian.
Nog gnällt. Läste på RossTraining om Goerner the Mighty. Appropå vad jag skrev om att följa träningsprogram:
"He trained always as the mood took him – varying his program to suit his energy and condition of the moment and never did he force himself to perform any workout when not feeling just in the mood… He did not have or follow what might be really termed a “set” training program – he always varied his workouts and mixed his work so much that one could truthfully say that he never worked through exactly the same program twice."
Ross Enamit har också skrivit själv om ämnet i två artiklar med namnet Think for Yourself. Läsning väl värd tiden. Speciellt en höstdag som denna.
Hade förresten tänkt sätta upp ringarna i taket idag men hittade inget borrstål. Det får bli en sväng förbi Claes Olsson.

Poledance, blåmärken och hårdrock

Anna:
Aldrig någonsin har jag sysslat med något som gör så ont som poledance men jävlar i mig har jag heller aldrig sysslat med något som är så snyggt som poledance. Och visst finns det en lockande spänning i kombinationen smärta och skönhet. Jag förundras alltid, när jag kollar pole-klipp över att något som gör så ont kan se så lätt ut, att det överhuvudtaget är möjligt att utföra med grace. Kanske är det just det faktum att det, för att dansa poledance, inte räcker med att behärska tekniken eller besitta styrkan utan att det är smärtan som först och främst måste övervinnas, som fångat mig. Att det inte är enkom de kroppsliga förmågorna som styr utan att här finns kravet på ytterligare en dimension. Om man inte lär sig hantera hur stången drar och sliter i det tunna skinnet på insida överarmar, lår och knäveck, om man inte lyckas intala sig själv att huden kommer hålla trots att hela kroppen skriker det motsatta så kommer all annan övning vara förgäves. Blåmärken stora som knytnävar kommer på köpet.

Precis som med allt annat tar det tid, men det kommer. Ju mer ont, desto högre tröskel. Ju fler blåmärken, desto djupare andetag. Och en dag kommer jag kunna redogöra för Rawls rättviseteori hängandes i Jewel (se bilden), men tills dess djupandas jag och hoppas att bilden blev bra så jag kan snurra ned.


Till sist, lyssna på balladen 'House of Pain' med sleezemetalbandet Faster Pussycat.

On the honour system

Jon.
"I do, like many of you, appreciate the comforts of everyday routine, the security of the familiar, the tranquility of repetition. I enjoy them as much as any bloke."
Träningsprogram framstår ofta som en riktigt god idé. Att göra något rutinmässigt, att följa en logik för att nå ett mål tolv veckor, sex månader, ett år senare. Det framstår ofta som en bra idé på samma sätt som att träna tidigt på morgonen känns som en bra idé. Det verkar ju så bra. Bilden av sig själv ensam på våta skogsvägar i kall höstsoluppgång, känslan av att man är en sån som bestämmer sig för något och sen gör det.
Well....det är sånt som gör en olycklig. Minns samvetsfrågan: "Are you a wolf or are you a sheep?" Det finns inget värderande i frågan. Det är inte bättre att vara den en ena eller den andra. Det gäller bara att veta och att vara ärlig mot sig själv. Som Pavel säger: You're on the honour system".
Att inte veta eller inte vara ärlig mot sig själv kommer förr eller senare göra en olycklig.
Jag kan inte gå upp och springa klockan sex på morgonen. Dom gångerna som jag faktiskt har gjort det eller något liknande så har jag älskat det men jag kommer aldrig kunna göra det som en rutin. Kalla mig mr. Snooze.
Jag tycks heller inte vara gjord för att följa ett träningsprogram. Jag inspirerades verkligen av Marty Gallaghers "The Purposeful Primitive" och har verkligen velat följa hans råd om hur man lägger upp ett styrkelyftprogram. Tre dagar i veckan med knäböj, bänkpress och marklyft. 12 veckor med minskande reps och tyngre vikter för varje vecka. Jag vet att programmet är bra och jag vet att jag skulle bli starkare om jag följde det men jag kommer inte att göra det.
Har kört första veckan och undrat över varför det inte känns lika roligt att träna som vanligt.
Kan bara komma fram till att det är för att jag saknar den andra träningen, att jag saknar kreativiteten och att följa infallen.
Jag har tagit till mig Gallaghers program. Jag kommer att följa det på mitt sätt, göra det till mitt. Det var genom att göra så som jag hittade till träning, till kettlebells och till allt det som jag håller på med till att börja med. Kanske skulle jag bli starkare om jag slaviskt följde ett program men antagligen skulle jag inte bara tröttna utan också bli ledsnare på kuppen.
Elitidrottare blir man kanske inte på den här inställningen men den får mig att fortsätta vilja träna, fortsätta vilja utveckla mig och lära mig och jag får aldrig tråkigt.

Tribute to my Wife

Jon:
Träning med Fredrik igår igen. Som seden numera bjuder börjar vi passet (efter uppvärming) med ett snatch-test. Jag har ju klarat det ett par gånger och det börjar kännas rätt tryggt nu men eftersom Anna har varit sjuk, haft problem med höften samt annat smått och gott så har hon inte klarat det tidigare. Hon stod lite bakom mig så jag såg aldrig vilket halsbrytande tempo hon körde igång i men när jag precis passerade 90 reps någon gång runt 4 minuter hörde jag hennes kula dunsa i golvet och: Färdig! Kör på, sa Fredrik och tillslut hamnade hon på 109 reps. TOO EASY SERGEANT!!! Nu är det bara att börja sikta mot SSST eller stiga upp en vikt. Vi har tänkt att den dan när vi ligger på 120 reps efter 5 min kör vi vidare mot 10 minuterssträcket. Jag måste börja snatcha mer med 32an men ska nog ta det utomhus. Är fortfarande lite rädd för den.
Passet fortsatte med swings. Jag med 32, Anna med 24. 1o set till max. Det är bara inte roligt. Jag testade mig själv med 32an häromdan och grejade utan jätteansträngning 50 reps. Igår började vi båda på runt 30 och sen gick det nedåt. Efter 4 set låg vi på runt 10 reps. Jag fick kramp i baksidan på låret under det sista setet så jag fick vila övningen efter. Anna körde 2-hands anyhow och tog ett stort steg in i "snart-spyr-jag-landet".
När min kramp lagt sig fick vi gå på min nya favoritövning: dubbel-snatch varvade med armhävningar. Jag gillar verkligen att man får stabilisera överkroppen så hårt i dubbel snatchen. En helt annan känsla än i den vanliga.
Passet avslutades med först RKC-armbar följd av en TGU-uppgång, clean/press och TGU-nedgång och sen clean och snatch alternerat.
Anna var grön i ansiktet under en halvtimma efteråt. Vi är numera en snatchtestad familj. Som hyllning till min vackra hustru blir därför dagens demofilm snatchen. Tyvärr är min vänsterhand något sliten efter gårdagen så det blir bara med högern.

Kettlebell demo - Swings

På begäran påbörjar vi idag en serie filmer med kettlebellövningar för alla er som undrar vad det egentligen är vi håller på med.
Dagens övning är själva grunden för all kettlebellutövning: swingen.
Anna swingar med en 24 kiloskula.

Love hurts

Anna:
Med galen träningsvärk (igen) i ländryggen efter tyngsta marklyften hittills med Jon igår på gymmet stapplade jag mig iväg till poledance-klassen. En sån där dag då lusten ligger under en sten i skogen (så sa min mors föräldrar, på allvar, om hennes vilja när hon var barn) men tvingade mig genom regn och rusk och ner i Nelles källare till söndagens pass. Och jäklar i min låda vad roligt vi hade. Ibland lyckas man verkligen vända en dålig dag. Har inte lyckats sätta så mycket nytt på länge. Lyckades föreviga mitt livs första 'Inverted hip hold' (märk väl, inga händer, det gör sjukt jävla ont men man lär sig uthärda) och därefter en vanlig 'Full invert':

Things you do at midnight

Jon:
Det har inte funnits så mycket tid för bloggande den senaste veckan. Träning har det dock blivit. Fick låna "The purposeful primitive" av Fredrik. En strålande bok om styrkelyft som inspirerat mig mycket. Har försökt att smyga igång ett tolvveckorsprogram på gymmet bestående av marklyft, knäböj och bänkpress. Kör tre gånger i veckan och försöker hinna alla övningarna varje gång men i olika ordning. Börjar på 5 set med 6-8 reps för att minska ned till 1RM om 12 veckor. Både knäböjen och marklyften har känts riktigt bra. Jag har gett mig fan på att bli böjligare i vristerna för att kunna göra djupare knäböj så nu går jag runt och squattar överallt - tappade nycklarna på golvet, dags för squat, ta något från bottenlådan, dags för squat, vad är det som ligger under stolen?, dags för squat. Squat, squat, squat. Det börjar ge sig tror jag. Fick idén till det här vardagssquattande på Reclaim the Gym. Bra artikel. Läs! Det har inte blivit så mycket kettlebells då händerna fortfarande inte riktigt har återhämtat sig efter senaste vo2-passet. Ringarna har dock fått sitt. En hel del korta pass med front-lever, L-seat och annat. Bifogar film från härom natten när jag kom hem och ringarna dinglande hånade mig. Dom hånade mig ännu mer efteråt men som Liljeros skriver: för att hylla transparensen så visar jag upp det i alla fall. Drömmen är hur som helst att klara mig upp i ett handstående från en L-seat utan att böja armar eller ben. Som ni ser ganska långt kvar men en dag är det jag som skrattar!

Kolla här då

Anna:
Min L-sit har förbättrats avsevärt senaste veckorna. Bra för poledancen också. Skönt när man blir bättre på nåt. Nästa mål är en lika hög benföring i ringarna, dit är en bit kvar. Men man blir ju som bekant bra på det man övar på. Tack och lov.

Jerk it out

Anna:
Ja, så ligger vi efter med bloggen igen. Har tränat/jobbat/pluggat för mycket. Kanske även tagit ett glas för mycket. Det är oklart. Hur som helst, träningsvärken börjar sakta sakta klinga av men jäklar vilken tid det tagit, har verkligen gått in för att träna bort smärtan men det har funkat sådär faktiskt.

Det började ju med att jag hade tokmycket träningsvärk i överkroppen sen i måndags. Inte assmart planerat kanske eftersom jag i tisdags var tillbaka på GIH för att testas igen. D.v.s. köra slut på benen igen. Det började med 40 minuters cykling. Inte ashård eller så men börjar ju kännas i gluteus (kort och gott - rumpan) efter ett tag. Jag satt där ensam i labbgymmet och Forskar-Niklas kom in var 10e minut och kollade pulsen och jag fick ange ansträngninen enligt borgskalan. Hade glömt min musikspelare hemma så jag fick lyssna på labbets radio, den hade bara en kanal (sic), gissa vilken. Lugna favoriter. Ha ha. Otippat att cykla ensam på träningscykel, omgiven av massa teknisk utrustning till Ronan Keating, Coyote Ugly soundtracket och någon easylisteningversion av 'What a wonderful world'. Bäst var Cyndi Lauper med 'Time after time', då körde jag på rejält, vilket inte alls var meningen eftersom man skulle hålla sig på samma varvantal hela tiden. Phil Collins med 'In the air tonight' var också en av de bättre låtarna om man säger så. Därefter blev det timead vila. Exakt 15 minuter, viktiga grejer det där. Sen dags för benpress, 5 set med ca 75% - 80% av 1RM, alla till failure. Senare på kvällen kände jag att ville ge de stackars förkrympta musklerna lite kärlek och möjlighet att strechas tillbaka. En och en halv timmes ashtangayogapractice senare kände jag mig kanske aningen mjukare, men också betydligt darrigare. Man kan säga att dagen efter var det inte bara överkroppen jag hade problem med.

Men som sagt, jag hade bestämt mig för att den här värken skulle tränas bort. I onsdags var jag på fighter centre och provade ett crossfitpass. Första gången jag kört crossfit under organiserade former. Det var precis så jävligt som man tänker sig och, ja, jag ville spy. Vi körde någon slags wod, 50 dubbleunders (det gick sådär, måste öva på hopprep), 21 crossfitswingar m 16 kg för mig, och 12 pullups (jumping för min del), allt gånger tre. Sen körde vi 7 minuter av ngn slags ball-clean upp till thruster och sen kasta allt man har i marken (7 reps), varvat med vanliga situps också 7 reps. Ja det var asjobbigt, inte besviken på svettproduktionen i rummet (se bilden, det kallas för slutkörd) och det är uppenbart riktigt effektiv och bra träning. Men det fångade mig inte riktigt. Kan inte sätta fingret på det, jag vill gärna vara del av 'the crossfit crowd' men det tändes liksom ingen gnista, jag var liksom härligt genomkörd efteråt men liksom inte så där glad som man blir när man känner att man hittat 'Det'. Jag funderar ett tag. Vad säger ni som håller på med Crossfit om det hela?

Fighter centre är i alla fall den härligaste klubben jag varit på. Någonsin. Så skön stämning, alla hälsar, snackar och skrattar ihop och det verkar inte finnas några motsättningar mellan olika stilar utan tvärtom är atmosfären generös och respektfull. Lyckat ställe, verkligen. Det var så trevligt att när de erbjöd mig att komma och prova boxning dagen därpå så kunde jag inte motstå. Jag lånade Jons lindor och små säckhandskar och kände mig lite som en flicka på väg till första dagen i skolan. "Ehh får jag vara med?". Det var utmanade. Kul och jobbigt. Tränaren kändes sympatisk och ingen retades för att jag inte hade riktiga handskar.

Men för att återgå till träningsvärken. Den har sugit sig fast som en igel och verkar inte låta sig rubbas av varken yoga eller boxning. Så idag blir det vila. Bara vila. Inga chins, inga L-sits eller sporadiska swingar. Vila. Imorgon kör vi igång igen och på söndag blir det pole. Bilder utlovas.