Ja, så ligger vi efter med bloggen igen. Har tränat/jobbat/pluggat för mycket. Kanske även tagit ett glas för mycket. Det är oklart. Hur som helst, träningsvärken börjar sakta sakta klinga av men jäklar vilken tid det tagit, har verkligen gått in för att träna bort smärtan men det har funkat sådär faktiskt.
Det började ju med att jag hade tokmycket träningsvärk i överkroppen sen i måndags. Inte assmart planerat kanske eftersom jag i tisdags var tillbaka på GIH för att testas igen. D.v.s. köra slut på benen igen. Det började med 40 minuters cykling. Inte ashård eller så men börjar ju kännas i gluteus (kort och gott - rumpan) efter ett tag. Jag satt där ensam i labbgymmet och Forskar-Niklas kom in var 10e minut och kollade pulsen och jag fick ange ansträngninen enligt borgskalan. Hade glömt min musikspelare hemma så jag fick lyssna på labbets radio, den hade bara en kanal (sic), gissa vilken. Lugna favoriter. Ha ha. Otippat att cykla ensam på träningscykel, omgiven av massa teknisk utrustning till Ronan Keating, Coyote Ugly soundtracket och någon easylisteningversion av 'What a wonderful world'. Bäst var Cyndi Lauper med 'Time after time', då körde jag på rejält, vilket inte alls var meningen eftersom man skulle hålla sig på samma varvantal hela tiden. Phil Collins med 'In the air tonight' var också en av de bättre låtarna om man säger så. Därefter blev det timead vila. Exakt 15 minuter, viktiga grejer det där. Sen dags för benpress, 5 set med ca 75% - 80% av 1RM, alla till failure. Senare på kvällen kände jag att ville ge de stackars förkrympta musklerna lite kärlek och möjlighet att strechas tillbaka. En och en halv timmes ashtangayogapractice senare kände jag mig kanske aningen mjukare, men också betydligt darrigare. Man kan säga att dagen efter var det inte bara överkroppen jag hade problem med.
Men som sagt, jag hade bestämt mig för att den här värken skulle tränas bort. I onsdags var jag på fighter centre och provade ett crossfitpass. Första gången jag kört crossfit under organiserade former. Det var precis så jävligt som man tänker sig och, ja, jag ville spy. Vi körde någon slags wod, 50 dubbleunders (det gick sådär, måste öva på hopprep), 21 crossfitswingar m 16 kg för mig, och 12 pullups (jumping för min del), allt gånger tre. Sen körde vi 7 minuter av ngn slags ball-clean upp till thruster och sen kasta allt man har i marken (7 reps), varvat med vanliga situps också 7 reps. Ja det var asjobbigt, inte besviken på svettproduktionen i rummet (se bilden, det kallas för slutkörd) och det är uppenbart riktigt effektiv och bra träning. Men det fångade mig inte riktigt. Kan inte sätta fingret på det, jag vill gärna vara del av 'the crossfit crowd' men det tändes liksom ingen gnista, jag var liksom härligt genomkörd efteråt men liksom inte så där glad som man blir när man känner att man hittat 'Det'. Jag funderar ett tag. Vad säger ni som håller på med Crossfit om det hela?
Fighter centre är i alla fall den härligaste klubben jag varit på. Någonsin. Så skön stämning, alla hälsar, snackar och skrattar ihop och det verkar inte finnas några motsättningar mellan olika stilar utan tvärtom är atmosfären generös och respektfull. Lyckat ställe, verkligen. Det var så trevligt att när de erbjöd mig att komma och prova boxning dagen därpå så kunde jag inte motstå. Jag lånade Jons lindor och små säckhandskar och kände mig lite som en flicka på väg till första dagen i skolan. "Ehh får jag vara med?". Det var utmanade. Kul och jobbigt. Tränaren kändes sympatisk och ingen retades för att jag inte hade riktiga handskar.
Men för att återgå till träningsvärken. Den har sugit sig fast som en igel och verkar inte låta sig rubbas av varken yoga eller boxning. Så idag blir det vila. Bara vila. Inga chins, inga L-sits eller sporadiska swingar. Vila. Imorgon kör vi igång igen och på söndag blir det pole. Bilder utlovas.
Ge det några gånger. It sticks.
SvaraRaderaPersonligen tror jag att jag dels attraheras dels av att jag faktiskt förbättrar mig över i princip alla parametrar (prestation), och det är härligt att verkligen känna sig bli "bättre", och dels av mätbarheten - aldrig tidigare har jag kunnat verkligen VETA att jag har blivit i bättre form.
Sen så känns faktiskt det mesta i livet ganska lätt efter att man verkligen hittat sina gränser för intensitet. Delaktigheten i en "rörelse" är ju trevlig också - har fått många vänner genom detta.
Men jag har ju hållit på så länge att det snarare är en sjukdom numera. Skulle inte kunna låta bli. Intensitetsknarkare som man blivit.