Efter boxningen igår (som avslutades med två minuter burpees, huh) såg jag verkligen fram emot att sträcka ut min ihopkrympta lemlästade kropp under några timmar yoga. Men det ville sig inte, räknade fel på tiden och missade passet. Ändrade planerna och tänkte åka hem och köra hemma. Meen, inte det heller, hade glömt nycklarna hemma så jag fick pallra mig iväg till Jons jobb och hämta nycklar. Väl hemma hade jag hunnit bli hungrig. Bara att sätta igång med middag alltså. Ja, inte förrän framåt tiotiden kom jag igång. Men då inte riktigt med samma glöd som jag hade tänkt. Det blev dock typ 20 minuter asthangayoga, d.v.s. hela stående serien. Sen tappade jag fokus och övade lite pole. Försöker få till en shouldermount, det är inte världens snyggaste trick men det är nog det svåraste jag prövat hittills, det kräver så galet mycket styrka. Överallt. Ska kolla med Jon när han kommer hem ifall han fixar det. Knäckande i så fall.
Tappade lite koncentrationen på stången också. Jag tror jag vet var felet liger. Behöver komma ut och springa. Segla fram i skogen, lyssna till mina egna andetag och höstregnet. Men det går inte! Höften känns fortfarande och så fort jag gör något löpliknande blir det värre igen. Åååh det är så frustrerande. Vi som skulle sprungit tjurruset och allt. Typiskt. Går och lägger mig coh drömmer om hur jag springer med gaseller på savannen. Måste köpa sånna där tåstrumpor först bara. Ha ha ha.
Det är ju här jag vill vara! Och förresten apropå dagar när allt går dåligt, här är de första raderna ur 'Everything happens to me' såsom Chet Baker sjöng den:I make a date for golf and you can bet your life it rains
I try to give a party and the guy upstairs complains.
I guess I'll go through life just catching colds and missing trains
Everything happens to me.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar