Anna:
Aldrig någonsin har jag sysslat med något som gör så ont som poledance men jävlar i mig har jag heller aldrig sysslat med något som är så snyggt som poledance. Och visst finns det en lockande spänning i kombinationen smärta och skönhet. Jag förundras alltid, när jag kollar pole-klipp över att något som gör så ont kan se så lätt ut, att det överhuvudtaget är möjligt att utföra med grace. Kanske är det just det faktum att det, för att dansa poledance, inte räcker med att behärska tekniken eller besitta styrkan utan att det är smärtan som först och främst måste övervinnas, som fångat mig. Att det inte är enkom de kroppsliga förmågorna som styr utan att här finns kravet på ytterligare en dimension. Om man inte lär sig hantera hur stången drar och sliter i det tunna skinnet på insida överarmar, lår och knäveck, om man inte lyckas intala sig själv att huden kommer hålla trots att hela kroppen skriker det motsatta så kommer all annan övning vara förgäves. Blåmärken stora som knytnävar kommer på köpet.
Precis som med allt annat tar det tid, men det kommer. Ju mer ont, desto högre tröskel. Ju fler blåmärken, desto djupare andetag. Och en dag kommer jag kunna redogöra för Rawls rättviseteori hängandes i Jewel (se bilden), men tills dess djupandas jag och hoppas att bilden blev bra så jag kan snurra ned.
Till sist, lyssna på balladen 'House of Pain' med sleezemetalbandet Faster Pussycat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar