Jag har känt den hela veckan. Som en lätt värk i lederna, en liten tjockhet i halsen, en killning i näsan. Nu är den här: influensan. Tror inte att det är svinvarianten - möjligtvis minigrisen - så det går nog över snart. Hursomhelst innebär det att träningen är lagd på hyllan. Hjärnan går på högvarv dock.
De senaste dagarna har jag funderat en del på det här med hur man ska träna. Internet ger oss information om en enorm massa tankar om vilken träning som är bäst. Ska man träna tungt - styrkelyft eller kettlebell max 4 reps - eller ska man träna lätt - VO2 max? Ska man träna dynamiskt - lyfta, hoppa - eller ska man träna statiskt - gymnastikpositioner? Ska man träna till failure eller inte, komplexa övningar eller isolation, hel rörelselängd eller begränsad?
Det finns en risk att ju mer intresserad man blir av träning, ju mer man läser ju mer förvirrad bli man. Tillslut byter man träningsprogram varannan vecka eller så blir man fundamentalist och vägrar acceptera att något annat än den smala väg man själv har valt fungerar.
Jag kan tänka mig att det här är ett relativt modernt fenomen. Delvis beroende på att informationsmängden inte har varit lika stor tidigare. Kroppsbyggare har förvisso alltid varit benägna att byta träningsprogram efter varje ny tidning de har läst men då har åtminstone grundförutsättningarna för träningen varit någotsånär konstanta. Delvis beror det på hur folk tränar idag. Man tränar inte nödvändigtvis för att bli bra på något specifikt. Man tränar inte för att bli en bättre hockeyspelare, snabbare löpare eller bättre golfare. Man tränar snarare för att man "vill må bra", "vill se bra ut" eller "vill bli stark". Det gör att målet för träningen är såpass luddigt att det är svårt att säga om den har varit lyckad eller inte. Sportspecifik träning ger ett kvitto på träningen som annan träning inte ger. Det leder till att vi som inte tränar sportspecifikt har en förmåga att inte riktigt veta när vår träning varit lyckad eller inte och det leder i sin tur till att man ställer sig inför det enorma träningsutbudet som erbjuds och undrar vad som är bäst. Modeuttryck som "funktionell träning" spelar på den här förvirringen. Uttrycket "funktionell träning" får oss att tänka: Aha! Funktionell träning är bättre än ofunktionell träning eftersom den på något sätt är användbar. Detta resonemang är om man tittar närmare på det inget mer än en trusim: Funktionell träning är bättre eftersom den är funktionell. Den riktiga frågan är vad funktionell betyder. Återigen, om man tränar sportspecifikt så är svaret givet: det som får en att göra bättre ifrån sig i denna sport.
Så tillbaka till ursprungsfrågan: hur ska man träna?
För att kunna besvara den så måste man kunna svara på varför man tränar.
Utan att svara på varför man tränar så kommer man aldrig kunna svara på hur man ska träna. För att kunna svara på hur man ska träna så måste man veta när man har lyckats träna på rätt sätt.
Jag för min egen del har lätt att vilja prova på alldeles för mycket och därför har jag svårt att hålla mig till ett enskilt program under en lång tid. Sådan är jag och jag får anpassa min träning därefter. Jag försöker därför sätta upp en mängd väl definierade mål som jag kan kämpa för och mäta mig mot. Snatchtest var ett sådan mål. Nu har jag flera gymnastmål som jag tränar för: tucked planche, tucked front/back lever osv. Jag vill också greja 100 kg i bänkpress, 120 kg i knäböj och 150 kg i marklyft. Jag vill kunna göra en pistol och jag vill kunna göra en klassisk olympisk C/P med raka armar i bottenläget. Det är mycket jag vill kunna göra och det gör träningen så mycket roligare och så mycket lättare. För att kunna lyfta tyngre måste jag lyfta tungt. För att kunna göra en pistol och en C/P måste jag bli vigare. För att kunna göra en planche måste jag öva på en planche.
Jag tränar inte för att jag vill bli stor, - för tillräckligt stor blir man aldrig - stark - för tillräckligt stark blir man aldrig - eller snygg - för det kommer jag aldrig bli. Men en tucked planche det kan jag fan klara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar