Kampsport, löpning och yoga

Anna:
Åh, jag längtar så efter att få leka i ringarna med Jon. Så mycket att det pirrar i magen när jag tänker på det. Kanske imorgon om vi har tur. Kanske inte. Det känns som att hela veckans träningsplaner bara gick om intet den här veckan. Vet inte riktigt vad som hände. Eller, det är inte så farligt men det blev hur som helst inte om planerat. I onsdags förmiddag sprang jag en liten runda för första gången på flera veckor. Har haft inte helt obetydande känningar i benhinnorna sen vår löpcraze i sommras så jag har tagit det lugnt i några veckor men i onsdags var det dags. Det blev en kort men lite snabbare runda på drygt 4 K, men det var jobbigare än väntat. Blev lite chockad över att hjärtat liksom taggar ned så snabbt. Och oavsett vad folk säger, löpning och kettlebell är fan inte samma. Så som det känns ibland i hjärtat när jag springer, så kännes det aldrig när jag kör KB. Även om man kör på spy-gränsen. det är helt enkelt två olika. Det var himla skönt hur som helst och jag fixade mördarbacken utan problem. Den var dock det enda som gick över förväntan.




Sen på kvällen var det dags igen att fortsätta sökandet efter den ultimata taekwondoklubben. Mudo akademin (jag vet, astöntigt namn) blev det den här gången. Mer teknik, mer slag, färre lekar, väldigt jobbigt. Det känns som att jag närmar mig mitt mål, meen är kanske inte helt där än. Det är något visst jag letar efter. Kan inte sätta fingret på vad men jag kommer veta när jag ser det. Ska kolla Shaolin också, min vän Anton (som gillar, ehh vad ska man kalla det, just det våld) säger att det är samma läckra sprakar men med svärd! Kanske kan funka. Börjar tröttna på att leta. Redan. Väntar bara på den där yes-känslan. Ni vet, när det bara pirrar i magen efter första träningen och man inte kan vänta till nästa. Åhh, när kommer den? Kommer den?

Torsdag blev ofrivillig vila. Man skulle också kunna kalla det slapphet eller att vara snäll mot sig själv. Men nej, jag hade inte valt. Det bara blev så och det känns inte rätt. Däremot var jag hos min fantastiske sjukgymnast Carlos. Han är helt fantastisk. Jag har tänkt mig att ägna ett helt inlägg åt honom snart. Men så länge får ni nöja er med att han har magiska händer. Ha ha ha.

Idag blev det yoga. Allt var som vanligt. Svettigt, tungt och ont. En gång i tiden var yoga min huvud-träning. Astangayoga var allt jag gjorde, hela tiden, och jag trodde det var svaret på livets alla frågor. Idag har yoga blivit ett komplement. Yoga är toppen och framförallt mycket jobbigare och svårare än många kan föreställa sig. Men jag har insett att jag vill göra mer. Jag vill lära mig mer! Jag vill bli mer explosiv, snabbare, tuffare, hårdare. Och det blir man inte riktigt med yoga. Man får en extrem kroppskontroll, man blir rörlig, smidig och vig, man blir väldigt stark i vissa kroppsviktsövningar och på att känna sin egen kropp. Man lär sig andas och man blir jävligt bra på att tåla smärta. Alla skulle må bättre av mer yoga i sina liv. Det är typ en av de få objektiva sanningarna men jag har insett det nu, yoga är inte det enda goda. Jag klarar mig inte utan det. det är på något sätt som att min kropp är byggs kring yoga, jag började vid 17, idag är jag 25, kör jag inte på en vecka får jag ont, känner mig stel och som att jag står utanför min kropp så jag kör, dels för att jag vill, dels för att jag behöver det. Men alla ni som inte har provat. Kom till fiskis så kör vi en introkurs, jag lovar ni kommer ha svårt att lyfta armarna ovanför huvudet efteråt men ni kommer inte ångra er.