Barbells, books, budo, beer!

Anna:
Igår hade jag äntligen en arbetsfri dag, ledig är att ta i men åtminstone fri från arbetsplatsens bojor. Läsa var det jag skulle göra. Och gjorde. Men när koncentration tryter så har man ju liksom några alternativ. Ta en promenad, skita i allt och träffa kompisar, äta godis och annat skräp som piggar upp för stunden eller att försöka få upp blodcirkulationen och syreintaget, d.v.s. träna. Jag valde det senare.
Så vid lunchtid mötte jag Jon på Progym, han hade varit där en stund men hjälpte mig i bänken innan han var tvungen att dra. Jag har tidigare skämtat om att jag ville testa att träna som kroppsbyggare gör. Alltså många repetitioner och till 'failure'. Vi testade. Först värmde jag upp med 10*30kg. Sen körde vi:

3*40kg m hjälp på sista
4*40 kg "
3*40 kg "
2*40kg
1*40 kg
Mycket intressant att fullständigt köra slut på musklerna så där. Pumpen var obeskrivlig. Har ni förrsten lyssnat på Aerosmiths album P.U.M.P? Going down/Love in an elevator är min favorit. Bra träningslåt.

Men det tog inte slut där. För att fullständigt knäcka mig så tog Jon mig till hantlarna. Liggande hantelpressar. Där är minnet lite oklart. Ha ha. Men vi körde typ:
10*10kg
10*12 kg
10*10 kg
8*10 kg
4*10 kg
Efter bänken var armarna som spagetti, så de här hantelpressarna var ju närmast komiska. Det var som att det inte var jag som hade kontroll utan det autonoma nervsystemet kickat in och lite godtyckligt och spamiskt fick upp det där jäkla vikterna i luften. Inte slut där. Sen kryssdrag. Vid det här laget grät både jag och mina pecs (bröstmuskler). Ångrade djup min önskan om att träna slut en muskelgrupp. Av kryssdragen minns jag ingenting, inte antal reps, inte vikt, ingenting. Bara smärtan och mina tårfyllda ögon.
Sen var det över. Jon gick till jobbet och jag körde lite knäböj. Kändes bra. 10 reps på stången, 30 kg och 40kg. Därefter 5*5 på 60 kg. Avslutade med Renegade Rows (tuffaste namnet på en övning). Fem set 5/5 med 15 kgs hantlar. Sen fick det vara nog. Hade stora problem sen i duschen att tvåla in mig högre upp än navelhöjd.

Träffade några vänner i Vitabergsparken och forsatte läsa. Livet är fantastiskt. Styrketräning, Foucault och sommarens sista soldagar i Vitan. Det är livet.

När solen började gå ner och koncentrationsnivån börjat sjunka igen var det dags för dagens andra pass. Fortfarande med darrande armar begav jag mig förväntansfullt till mitt livs första Teakwondoträning. Jag har inte berättat om det tidigare men så är det. Jag tänkte börja med Taekwondo. Har känt ett tag nu att jag vill känna på det där med kampsport. Vill bli mer explosiv, snabbare, ja tuffare liksom. Ännu tuffare. Varför det blev Taekwondo kan jag redogöra för senare. Nu får ni nöja er med förklaringen att jag helt enkelt vill lära mig flashiga sparkar. Ha ha ha.

Träningen var mycket så som jag hade väntat mig. Först uppvärmning. Jobbigt. Tränaren frågade redan då ifall det var någon som mådde illa och informerade om reglerna ifall man var tvungen att gå och kasta upp. Ska inte redogöra på för hela träningen men det var kul, jobbigt och vi fick sparka hårt och tänja. Kände till och med att jag klarade mig helt ok. Har ju kört lite sporadisk slag/sparkträning med min kära man och det var toppen. Så snart jag lärt mig något spektakulärt återkommer jag med bilder.

Efteråt mötte jag upp Nonno, som varit och tränat boxning samtidigt, på ett par Post-workout-beers. Härligt. Det är också livet!


Dagens största bragd var dock inget av de ovanstående. Torsdagens stordåd utspelades ca fyra öl senare, strax före midnatt. På väg ner genom tunnelbanan till Saltsjöbanan inser jag att jag har knappt två minuter på mig att ta mig ner i tuben, längs hela perrongen, ner till slussenterminalen och på tåget. Bara att börja springa. Springa med lång trechcoat, tio centimeter höga loafers och bärandes på tio kilo (ja, jag vägde faktiskt tidigare idag) böcker/träningkläder och annat skräp. Jäklar vad jag sprang, efter halva perrongen var jag fullständigt slut, dagens träning, packningen, ölen. Stum i varenda muskel. Hade bara sprungit i någon minut men hade ingenting mer att ge. Ingenting. Så kom jag att tänka på vad en klok yogalärare en gång sagt till mig. "Pain is innevitable, suffering is optional." Det var nästan utomkroppsligt. Jag var tömd på allt jag hade att ge men förmådde mig ändå att bara göra det. Fan, bara göra det. Jag hann med tåget med fem sekunders marginal. "Pain is temporary, pride is forever!"