Eureka!

Anna:
Jag har det! Jag har hittat det! Det har äntligen kommit till mig!
Löpsteget. Under en springtur med Jon ute i skogen häromdagen så hände det. Jag förstod, antagligen för första gången, hur man gör. Hur man springer.

För några år sedan, i London, sprang jag en del. Hem från jobbet, längs Themsen på mornarna och runt lite överallt i mitt livsfarliga bostadsområde*. Men det gav sig aldrig riktigt. Har alltid känts tungt på något vis. Inte så där liksom svävande som man får för sig att det ska kännas. Mer lite styltigt och, som sagt, tungt. När jag sedan flyttade tillbaka till Stockholm så kom jag av mig med löpningen lite grann. Började hålla på mer med kettlebells och annat som kändes kul. Och har sen dess sprungit högst sporadiskt, någon gång varannan vecka sådär kanske.
Men det har gnagt i mig. Jag har så gärna önskat att jag var en löpare, velat vara en av dem. Löparna. Ni vet. Har länge lite sorgset tänkt att löpning inte är något för mig. Att min kropp kanske inte är gjord för den typen av belastning och att det man kanske helt enkelt blir tvungen att förlika sig med. Men så hände något.

Under semestern körde vi en del backträning i San Sebastian och i Avignon träffade vi att fantastiskt par som var typ elitlöpare/orienterare/cyklist. Anna och Tom. Och när Jon nämnde att vi var på väg ut på en springtur sa Anna, min namne alltså, att hon gärna följde med.

-Satan, tänkte jag, vad pinsamt, nu kommer en utomstående person som dessutom är elitlöpare se hur jäkla risig jag är på att springa. Men vad skulle jag göra, det var bara att bita ihop och hänga på. Anna var inte alls farlig, hon sprang ett helt ok tempo och var väldigt uppmärksam, när jag uppmanade henne att springa före för att hon också skulle få ngt ut av rundan sa hon bara ödmjukt: "Nej då, vi springer tillsammans!" Vilken tjej va! Sen var det ju dock ändå så att tempot låg liksom snäppet över det som är mitt, jag var lite spänd och rädd att ta slut inför de andra och det var typ 35 grader varmt, så jag var ju helt utpumpad när vi var klara efter typ 35 minuter. Behöver jag säga att både Anna och Jon var som att inget hade hänt? Hur som helst, jag tror att det var toppen för mig, den där rundan med Anna och Jon. Att tvingas springa aningen snabbare än vanligt gav en kick både för självförtroendet och benen.

Men vidare till löpsteget. Alltså, ett par rätt tuffa löppass under semestern med backträning och sprintintervaller kombinerat med mycket vila och mycket mat var uppenbarligen de rätta förutsättningarna för detta fantastiska som hände häromdagen.

Jag och Jon gav oss ut på första turen efter semestern, en underbart vacker åtta-kilometersrunda på grus, förbi bondgårdar och hästar och små skogstjärnar på rätt kuperad väg. Och i början, på den långa rakan över ängarna hände det, jag lutade kroppen lite framåt, tryckte ifrån lite mer med benen och, och, och... jag sprang! Jag kunde knappt tro det själv, allt det jag tidigare gjort har varit att liksom klafsa fram. Men nu var det jag som bestämde, som hade kontroll över farten. Jag kunde öka i uppförsbackar, hålla igen lite när det behövdes och kicka iväg på tråkiga rakor. För första gången i livet hade jag löpningen i min hand. Det var jag som valde och det kändes som att flyga.



*(En gång hände det faktiskt att under tiden jag varit ute och sprungit hade en kille blivit knivstucken på den lilla fotbollsplanen bredvid vårt hus)