Aj aj caramba!

Anna:
Ok, äntligen något sånär tillbaka på banan. Förkylningen har passerat och höften är på bättringsvägen. Fortfarande ingen löpning på ett tag men att kunna gå utan att halta är en klar förbättring. Min senaste åkomma är dock en sjuhelvetes jäkla träningsvärk. Lats, trapezius, pecs, bics, mage ja överallt från naveln och upp. Jag har så ont att jag knappt kan vända mig i sömnen. Ha ha. Det är helt sjukt att det räcker med att ha uppehåll i en knapp vecka för att sen bli totalt handikappad efter första träningsdagen. Till min stackars kropps försvar ska dock sägas att måndagens träning inte var direkt skonsam. Först med Jon på gymmet på förmiddagen. Bänkpress på tyngsta hittils, en miljard (kändes så) chins till failure (Jon fick lyfta mig upp till slut så gjorde jag negativa, men när jag rasade ned även på nedvägen gav vi upp), strikta legraises i dipsställningen och därtill sammanlagt 10 min på säcken. Är ovan vid säck, tror att mycket av värken kommer därifrån. Att rotera överkroppen är mycket smärtsamt idag. Ni hajar.

Sen var det poledance på kvällen och det har också en förmåga att alltid ge träningsvärk, speciellt liksom utanpå revbenen. Vilka muskler är det förresten? Vi körde mycket styrka, handstående, och sånna där fällknivssitups. Huh! Sen blev det flera nya trick. Caterpillar, butterfly och pretzelspin. Gulliga namn. Men framförallt gjorde vi något som var så sjukt kul, svårt och gör så jävulskt ont. Knee hold. Tänk er en humanflag fast istället för att hålla i sig med händerna så hänger man rakt ut från stången i ena knävecket stödd av framsidan på andra knät. Åh det är så coolt. Hade lagt upp bilder den ifall jag hade kunnat utföra den, meen tyvärr behöver jag aningen mer övning innan jag överlämnar mig åt de hungriga massorna. (Ni kan alltid titta på tricken på Nelles sida ifall ni undrar hur de ser ut) Hur som helst, idag känns det som att någon slagit mig med järnrör i knävecken. Vilket i och för sig inte ligger alldeles långt bort från sanningen.

Ring-a-ding

Jon:
Jag kan inte låta bli att titta på mina händer idag. Dom är fortfarande så gott som hela men bara en reps från att vara fullständigt söndertrasade.
Efter VO2-max igår träffade jag Anna på gymmet. Vi värmde upp med ett par ronder på säcken. Det var många år sedan nu och kändes riktigt ovant. Rytm, balans, teknik - inget funkar riktigt som det ska. Dessutom är handlederna inte riktigt vana så dom tar en del stryk.
Anna har fortfarande problem med höften så efter säcken så blev det bänkpress, följt av leg-raises och chins. Anna börjar bli riktigt stark i chinsen. Jag hjälper henne upp och släpper på toppen så hon får hålla där en stund och sen ta hela nedvägen själv. Det går fort framåt.
Vi avslutade med 3st tvåminutersronder på säck. Jag lyckade göra illa handleden med några sekunder kvar. Inget allvarligt dock. Något som oroar mig lite är att jag fortfarande är darrig i händerna såhär nästan ett dygn senare. Har för mig att jag ibland var darrig på samma sätt när jag faktiskt tränade på säck regelbundet men jag minns inte riktigt.
I dag känner jag ganska rejält av gårdagens VO2 i rygg och axlar och FN funderar som sagt på att förklara mina händer som katastrofområde. Att lyfta vikter är inte att tänka på vilket innebär gymnastträning.
Har övat på mina front levers. Såg en instruktionsvideo på youtube där dom går från tuck till att sträcka ut bara ena benet och sen växla. Det funkade rätt bra för mig.
Efter det blev det det som jag tidigare kallat för en Bergqvist i brist på bättre namn: att i ringarna, från en L-seat luta sig fram, krypa ihop, böja armarna och försöka gå upp till en tucked planche. Just nu sitter ringarna fästa i dörrtrapetsen vilket gör att jag inte kan falla över framåt tack och lov. Övningen kommer bli mycket svårare med ringarna i taket. Efter tucked planche går man tillbaka till L-seat så kontrollerat man kan.
Till sist har jag fått en liten ledtråd till hur jag ska kunna klara en muscle-up: false grip! Länk till artikel här. Jag ska öva på den så får vi se hur det går.

Reclaim the Dice

Jon:
Jajamensan. Tärningen är kastad. Vi har ingått en (o)helig allians med Ola på Reclaim the Gym om att klara av första delen av Kenneth Jays Viking Warrior VO2 protokoll innan den första november. Ola började för några dagar sedan och idag var det min tur. Det är alltid skönt att ha någon annans resultat att gå på. Kommer man väl dit så klarar man ju alltid en extra. Målet idag var att klå Olas 18 minuter (målet är alltså 40 minuter, beskrivning av protokollet här).
Jag har klarat 20 minuter tidigare så jag visste att jag låg bra till. Den stora oron är alltid händerna. Att göra snatchar i högt tempo har en förmåga att snabbt bygga valkar och sen slita av dom. Jag försöker att sluta innan det går så långt. Träningen blir lidande om man inte kan lyfta riktigt.
Hursomhelt klarade jag 61 set idag, alltså 30 minuter och 30 sekunder. 9 1/2 minut kvar. Händerna är på bristningsgränsen och blåsorna har börjat vattna sig men kroppen kändes bra. Handvård i en vecka sen kör jag igen.

Bosön

Jon:
Personalaktiviteter på Bosön. Tyvärr vann vi inte så många av tävlingarna - korrektion: vi vann inga av tävlingarna. Anna för att hon är skadad, jag för att jag är dålig. Trots det vore det kul att spendera mer tid därute.
Ett lyckat box jump hann jag med dock.

Vad får det lova att vara, slemsäcksinflammation kanske?

Anna:
Ja, slemsäckinflammation, låter inte så himla kul. Rätt sunkigt faktiskt. Är heller inte säker på om det är det jag har men nåt fel är det. För typ två veckor sedan körde jag igång med löpträningen efter att ha vilat benhinnorna ett tag. Sprang en kort sträcka, 4 k, men i min kalv-på-vårsläpps-iver över att få vara ute i skogen och springa igen pinnade jag på i ett rätt så snabbt tempo. Och sedan dess har jag haft en jäkligt dålig känsla i vänster höft. Exakt vad det är vet jag alltså inte men jag har just fått hem en bok jag beställt - Idrottsskador, förebygga, behandla, rehabilitera - och nu sitter jag här hemma och försöker ställa min egen diagnos samtidigt som jag googlar på ord som 'anitflogistika' och 'fibrinutfällning'. Ha ha ha, risken är överhängande att jag kastar in några fler åkommor av bara farten. Monteggiafraktur låter ju tjusigt, eller vad sägs om en målvaktsarmbåge? Ja ja, hur som helst så kan till och med en lekman som jag dra slutsaten att vad det än är som jag råkat ut för så är det nog tyvärr helt enkelt är en följd av överbelastning. "För mycket, för ofta, för fort - och med för lite vila" skriver de i min nya bok. Och jag får helt enkelt bita ihop och inse att det nog inte bli något Tjur-rus för mig i år. Så himla deppigt. Allt jag varit sugen på hela hösten har varit att springa, springa i skogarna runt Fiskis, förbi hästarna och uppför mördarbacken. Men icke. Typiskt, som min pappa skulle säga.


Meen, det finns faktiskt en bra grej. Jag är ju trots allt (hittills) frisk i överkroppen, så jag har ägnat de senaste dagarna åt att öva handstående armhävningar (försök iallafall), chins (PB på två stycken flera dagar i rad nu) och L-sits i ringarna. Och det går faktiskt framåt. Har kört 'grease-the-grove'-style, dvs. att varje gång jag gått förbi stången har jag gjort en chin eller några sekunders L-sit och det verkar som att det funkar jäkligt bra faktiskt. Det kanske är jag som blir Calisthenics Kingz nästa medlem.

Eating snatch test for breakfast

Jon:
Länge sedan jag skrev något nu. Lite träning har det dock blivit. I onsdags var jag ute i Älvsjö och körde med Fredrik. Anna var sjuk och hade hemtenta så jag fick åka dit själv. Min älskade hustru verkar ha tagit över min gamla förkylning men hos henne har den beslutat sig för att stanna. Dessutom har hon problem med höften vilket ytterligare försvårar för träningen. Det har dock inte hindrat henne från att slå PB i chins, 2 st! Det går fort framåt! Den första gjordes bara för några veckor sedan.

Fredrik påstår att snatchtestet är det första som händer på RKC-cert. Detta innebär att träningspassen numera inleds med ett snatchtest. Det är bara att ta ett djupt andetag, tänka på alla löften man har gett, greppa kulan och köra. Första minuten gick riktigt bra. Låg runt 5 reps före. Andra minuten gled också förbi relativt smärtfritt och försprånget höll i sig. Jag körde 10 reps på varje innan handbyte. Det funkade utmärkt upp till 70 reps då jag fick börja köra femmor på vänstern. Tredje minuten började kännas med försprånget låg kvar så efter 75 reps ställde jag ned kulan och skakade ur armarna. Med 5 sekunder till godo, god form och utan att ha kört slut på mig passerade jag hundra. Snatchtestet ororar mig inte alls längre. Börjar bli sugen på att testa SSST - 200 reps på 10 minuter. Nästa gång ska jag hursomhelst göra hela utan vila och sikta på 110 reps.
Efter denna uppvärmning följde ett av de bästa passen i mitt liv. 5 set med 32 kg swingar till max varje set. Efter två set upplyste Fredrik mig om var papperskorgen stod om frukosten skulle bestämma sig för att se dagsljus igen. Sen lite lugnare men nog så tungt med 2-hands anyhow, dvs. en windmill där man i bottenläget curlar upp en andra kula till bröstet med den fria handen, reser sig upp med den curlad och i toppläget pressar den samtidigt som man sänker den första kulan till rack och gör om hela processen. Jag körde bara med två 12 kg men övningen kräver en sådan sjuk koncentration och kontroll att det blir absurt jobbigt i alla fall. Jag ska öva mer på den här.
Sen blev det dubbla kulor. Snatches och C/P. Att snatcha med dubbla kulor är något helt annat än att göra det med en. Bålen får jobba mycket hårdare och hela rörelsen måste göras liksom renare då man inte kan stabilisera med den "inaktiva" sidan av kroppen. Jag tror att det var dom här övningarna som gav mig den rent bibliska träningsvärk jag har haft i axlar och rygg de senaste dagarna.
Vi avslutade med stegar av dubbla C/P och armhävningar kombinerade med crossfit-swingar.
Sedan dess har jag som sagt haft en hel del träningsvärk att hantera så det har inte blivit så mycket lyftande men desto mer statiska gymnastövningar. Min L-seat har ni redan sett. Har också jobbat på min front-lever som börjar ta sig samt en egenhändigt komponerad övning som jag har döpt till en "Bergqvist". Ska berätta mer om den sen.
Jag har också anmält mig till FMS-kursen i Götet i månadsskiftet oktober/november. Ska berätta mer om det också.

Fit but you know it

Anna:
Jag har världens snyggaste man. Kolla här liksom, en helt vanlig torsdagmorgon i Fiskis.

Gästbloggare: "the Hungarian Wrestler"

Jon:
En av våra bästa vänner heter Laszlo. Han är gammal öststatsbrottare och den mest atletiska personen vi känner. Nuförtiden blir det mest korpfotboll och dart parat med egenhändigt rullade cigaretter och pints men trots det bryggar han som en kinesisk sjuårig gymnast, klättrar som en apa och utför en mängd andra tricks som gör oss gröna av avund. När han var på besök på min födelsedag fick han för första gången pröva på kettlebells. Givetvis snatchade han 24an på första försöket samt swingade och pressade som om han aldrig gjort något annat.
Hursomhelst: kulan charmade vår vän och han beslöt sig för att lära känna den närmare. Här följer en rapport från deras första date utan oss som förkläde.

"Oh fy fan! Skulle köra tre rundor. Så fan heller! Efter 20 (10hö+10vä+10hö+10vä) swings på varje arm skulle jag testa några TGU:s, kunde inte klara ens EN (1)! Vad fan?! Känner mig överkörd. Blev förbannad och gjorde 3 clean/press på varje sida och avsluta med 10 snatch på varje. Efter 1:a rundan kändes det slut i underarmen, men också för att jag nog mosar den med kulan. Börjar dock attackera den hårdare och då är det nog jag som mosar kulan. Som sagt: jag blev förbannad så jag körde en andra runda men jag pallade med endast 8 avslutande snatches på vardera sida. Pallade inte med den tredje rundan alls. Svetten rinner ordentligt. Trodde inte att swings skulle kännas så jobbigt. Eller att flåset skulle upp på det här sättet. Kul! Fy fan!
Kulan är nu döpt och invigd. "Musse Pigg". Kära Musse Pigg, ska slita dig med hälsan och jag lovar att du ska få slita mig med hälsan. Helvete, vad har jag givit mig in på??? Besegrad av Musse Pigg?! Blev nog en chocköppning, fick dock blodad tand. Känns bra! Märklig blandning
av dynamisk och statisk muskelarbete. Och att köra tills det tar slut känns också som ett intressant inslag. Blev yr i skallen. Nu ska jag mixa lite apelsiner med en banan, vitlök, ett ägg och protein."

Laszlo

No fit state, no fit shape

Anna:
Solen skiner milt på loftgångshusen i Fiskis, på skolgården bredvid spelar kidsen fotboll på 10-rasten och de sista varma sommarvindarna smeker trädkronorna som ännu inte skiftat till höstskrud. Men jag är sjuuuk! Så typiskt, en underbar dag för att vara ute och hoppa och leka. (Äsch, kan iofs inte hoppa så mycket heller, det verkar som att jag fått slemsäckinflammation i höften, aarrgh). Jon är hos Fredrik och kör Kettlebell. Men jag sitter här hemma i mörkret med halsont och tungt huvud och är så avundsjuk på Jon att jag kan spricka. Vill också swinga tills jag får blodsmak i munnen och be Fredrik om nåd.

Sitter alltså hemma och försöker koncentera mig. Skriver på en viktig grej som måste bli klart på fredag. Har dock ett väldigt kort fokusspann, så jag kör paus varje 20 minuter. Då kör jag en och en halv chins (så många jag klarar vill säga) och sen L-sit i ringarna med raka armar så länge jag klarar (just nu, typ 6 sekunder) därefter ett par, tre stycken legraises hängandes i chinsstången. Efter det är jag helt slut! Min stackars virusinvaderade kropp är alldeles darrig efter det där men jag måste ju få göra nåt liksom.


Det andra roliga jag har är att kolla på Reclaim the Gyms senaste filmklipp. Jag såg det igår och skrattade så jag grät. Ola springer nedför någon slags mountainbikebana, han är helt jävla galen. Kolla in det. Jag insisterar.

Och till sist, lyssna på 'No fit state' med Hot Chip och minns sensommaren 2006.

Point of no return

Anna:
Nu har jag kommit till den där oundvikliga punkten. Jag har liksom inget att berätta. Visst, jag kan skriva om taekwondo i förrgår, yoga dagen innan det och om vilodagen igår. Men jag har ju inget att säga.

Har just kört ett av Steve Cotters kettlebell circuit-program. Det var iofs roligt, många blandade övningar, 20 min utan att ställa ned kulan. 10 övningar, 10 reps på varje. Både de gamla vanliga övningarna enhandsswings, c/p, TGU och pressar men också två versioner av windmill, en enarmad overhead squat, utfall där man byter hand med kulan under utfallsbenet och onelegged deadlift. Mellan varje övning kör han 10 'roundthebody-pass' åt varje håll vilket blir som aktiv vila. Bra. Jättebra. Men ändå inget att säga. Har kört alldeles för lite kettlebell på senaste. Det ska bli mer KB och mer Steve Cotter. Återkommer och berättar mer om Cotter när inspirationen återvänt.

Nu ska jag ta en löptur till Systemet. Ha ha ha.

The new regime

Anna:
Typiskt! Dubbeltypiskt! Jag satt hela kvällen igår och försökte lista ut hur man roterar ett videoklipp som har filmats stående (idiotiskt jag vet). Jag försökte med allt, prövade allt jag kunde tänka mig, olika videoredigeringsprogram, ringde till och med en vän som jobbar med filmfoto för att få hjälp. Allt för att slippa ett muppigt felvänt klipp på bloggen. Men jag glömde berätta för Jon i morse att det nog är bäst att vi helt filmar om på nytt. Och vad händer?

Jag hinner knappt vända ryggen och lämna hemmet förrän han ivrigt och klåfingrigt satt sig vid datorn. Och så har han gjort det. Han har lagt upp det där jäkla klippet felvänt. Goddammit! Jag ska blocka Jon som författare på bloggen, nej, ska fan blocka honom på hela datorn. Från och med nu tänker jag vara Nazi-admin. Envåldshärskaren. Bloggvärldens Kim Jong Il . Ha ha ha. Jag låter 'rensa ut' all brackig litteratur vi har hemma och ersätter dem med datorhandböcker och tvångsdeporterar honom till intensivdatorkurs för pensionärer. Eller så får han ägna morgondagen åt att skriva ett inlägg med 'Jag skall aldrig lägga upp felvända klipp på bloggen igen' tills han fattar. Sen filmar vi ett nytt klipp.

'Mac for Dummies'

Bottoms up TGU

Jon:
Idag är jag frisk igen! I går var jag fortfarande lite krasslig så det blev ingen riktig träning. Testade att göra en bottoms up TGU med 16 kg dock. Filmen är tyvärr på sniskan. Jag är värdelös på teknik. Anna får fixa det när hon kommer hem.

A little bit of this, a little bit of that

Jon:
Jag börjar friskna till. Minigrisinfluensan är lite som en weekend trip. Är dock fortfarande lite snuvig och varm så det blir ingen hårdträning än. Har i stället jobbat lite på min flexibilitet med hjälp av "face the wall squats". Pavel rekommenderar att man gör den några gånger om dagen så så får det väl bli. Synd att man ser ut som ett fån bara. Försöker också stretcha ut axlarna för att någon gång kanske kunna göra over-head squats.
Har också gjort några pressar med 24an. Som vanligt känns högern bra och vänstern dålig. Kanske ska jag sluta att träna högern helt en stund och bara koncentrera mig på vänstern och handstand pushups. Det är inte bara så att jag är svagare i vänstern. Jag har liksom inte alls tekniken. På högern kan jag verkligen låsa hela övriga kroppen och låta all kraft gå in i pressen. På vänstern går det inte alls. Speciellt svag är jag i bottenläget vilket gör att push-pressar inte känns som en jättebra lösning. Kanske får jag gå ned till 16, jobba in tekniken och jobba mig uppåt. Kanske mer statisk träning och negativa reps. Tips någon?
Försöker också jobba på min första pistol genom att göra knäböj med fötterna ihop och en 16kg som motvikt. Det går inte så bra än men jag tror att det är en bra övning. Kan t.ex. fokusera på att hitta rätt ställning med rak rygg och bröstet fram i bottenläget.

På den andra sidan av mind/body-klyftan har jag idag några tips. Det första är crossfit Uppsalas hemsida. Om ni bor i akademikerhögborgen så besök genast hemsida och faciliteter. Dom verkar ha skitkul!
Det andra tipset är Staley training systems. En strålande hemsida med massor av bra, välskrivna artiklar. Jag har fått massor att tänka på.

Mjölksyrepoledance

Anna:
Och så var jag ju på pole på kvällen! Ni kan fethaja att jag var darrig i låren efter morgonens övningar.

Gymråtta/Labbråtta

Anna:
Jag har ju ännu inte berättat om igår! Jag ska delta i en forskningsstudie som testobjekt och igår var första testet där mina nivåer vad gäller styrka och syreupptagningsförmåga skulle fastställas. Jag har inte fullständigt greppat vad de forskar på men grovt taget så handlar det om uthållighetsträningens negativa effekter på styrketräning och vice versa. Intressant eller hur?

Så igår morse var jag på Idrotthögskolan i deras labbgym. Vilken grej. Det heter inte labbgym det heter typ biomekaniskt testlaboratorium. Och det var precis vad det va. Stället såg ut som där Ivan Drago tränar inför mötet med Rocky i fjärde filmen (kolla klippet)! Rummet var fyllt med datorer, slangar, vikter och konditionsmaskiner. Vi mätte 1RM i benpress (200) och VO2max (ca 44 l/kg).




Kul att göra ett riktigt VO2maxtest men konstig grej liksom att sitta på cykel omgiven av surrande och pipande apparater, stirrandes på sekundvisarna på en klocka, andas genom en obehaglig mask och trampa allt man har. Liksom inte riktigt så man brukar köra. Mycket välbekant är dock den sugande träningsvärken i låren. Den är universell antar jag.

Det riktigt obehagliga kommer dock nästa gång. Då ska jag ge vävnadsprover, närmare bestämt muskelbiopsier. Man kör helt enkelt ner en tjock ihålig nål i låret och tar ut ett tvärsnitt att muskeln. Ehh, mm, känner min liite svag i benen när jag tänker på det. Men bilder kommer, det kan ni vara säkra på.

En sjuk mans funderingar

Jon:
Jag har känt den hela veckan. Som en lätt värk i lederna, en liten tjockhet i halsen, en killning i näsan. Nu är den här: influensan. Tror inte att det är svinvarianten - möjligtvis minigrisen - så det går nog över snart. Hursomhelst innebär det att träningen är lagd på hyllan. Hjärnan går på högvarv dock.

De senaste dagarna har jag funderat en del på det här med hur man ska träna. Internet ger oss information om en enorm massa tankar om vilken träning som är bäst. Ska man träna tungt - styrkelyft eller kettlebell max 4 reps - eller ska man träna lätt - VO2 max? Ska man träna dynamiskt - lyfta, hoppa - eller ska man träna statiskt - gymnastikpositioner? Ska man träna till failure eller inte, komplexa övningar eller isolation, hel rörelselängd eller begränsad?
Det finns en risk att ju mer intresserad man blir av träning, ju mer man läser ju mer förvirrad bli man. Tillslut byter man träningsprogram varannan vecka eller så blir man fundamentalist och vägrar acceptera att något annat än den smala väg man själv har valt fungerar.
Jag kan tänka mig att det här är ett relativt modernt fenomen. Delvis beroende på att informationsmängden inte har varit lika stor tidigare. Kroppsbyggare har förvisso alltid varit benägna att byta träningsprogram efter varje ny tidning de har läst men då har åtminstone grundförutsättningarna för träningen varit någotsånär konstanta. Delvis beror det på hur folk tränar idag. Man tränar inte nödvändigtvis för att bli bra på något specifikt. Man tränar inte för att bli en bättre hockeyspelare, snabbare löpare eller bättre golfare. Man tränar snarare för att man "vill må bra", "vill se bra ut" eller "vill bli stark". Det gör att målet för träningen är såpass luddigt att det är svårt att säga om den har varit lyckad eller inte. Sportspecifik träning ger ett kvitto på träningen som annan träning inte ger. Det leder till att vi som inte tränar sportspecifikt har en förmåga att inte riktigt veta när vår träning varit lyckad eller inte och det leder i sin tur till att man ställer sig inför det enorma träningsutbudet som erbjuds och undrar vad som är bäst. Modeuttryck som "funktionell träning" spelar på den här förvirringen. Uttrycket "funktionell träning" får oss att tänka: Aha! Funktionell träning är bättre än ofunktionell träning eftersom den på något sätt är användbar. Detta resonemang är om man tittar närmare på det inget mer än en trusim: Funktionell träning är bättre eftersom den är funktionell. Den riktiga frågan är vad funktionell betyder. Återigen, om man tränar sportspecifikt så är svaret givet: det som får en att göra bättre ifrån sig i denna sport.
Så tillbaka till ursprungsfrågan: hur ska man träna?
För att kunna besvara den så måste man kunna svara på varför man tränar.
Utan att svara på varför man tränar så kommer man aldrig kunna svara på hur man ska träna. För att kunna svara på hur man ska träna så måste man veta när man har lyckats träna på rätt sätt.
Jag för min egen del har lätt att vilja prova på alldeles för mycket och därför har jag svårt att hålla mig till ett enskilt program under en lång tid. Sådan är jag och jag får anpassa min träning därefter. Jag försöker därför sätta upp en mängd väl definierade mål som jag kan kämpa för och mäta mig mot. Snatchtest var ett sådan mål. Nu har jag flera gymnastmål som jag tränar för: tucked planche, tucked front/back lever osv. Jag vill också greja 100 kg i bänkpress, 120 kg i knäböj och 150 kg i marklyft. Jag vill kunna göra en pistol och jag vill kunna göra en klassisk olympisk C/P med raka armar i bottenläget. Det är mycket jag vill kunna göra och det gör träningen så mycket roligare och så mycket lättare. För att kunna lyfta tyngre måste jag lyfta tungt. För att kunna göra en pistol och en C/P måste jag bli vigare. För att kunna göra en planche måste jag öva på en planche.
Jag tränar inte för att jag vill bli stor, - för tillräckligt stor blir man aldrig - stark - för tillräckligt stark blir man aldrig - eller snygg - för det kommer jag aldrig bli. Men en tucked planche det kan jag fan klara.

The meaning of life

Anna:
Nu vet jag. Jag vet nu. Igår förstod jag vad allt det här egentligen går ut på. Knäböj, löpning, kettlebells, poledance, yoga, armhävingar, chins och gud vet vad. Varför man håller på. Det måste ju finnas något högre syfte med det hela och jag har just förstått vad som är meningen med alltihopa. Vem bryr sig om styrka, den blir ju meningslös om man aldrig använder den annat än i träningsammanhang. Vem bryr sig om att vara uthållig om man inte är tvungen att uthärda. Vem bryr sig om att vara snabb så länge man inte behöver fly? Vem bryr sig överhuvudtaget om att hålla på om det inte finns en verklighet, en vardag där vi får användning för det vi övat och övat och övat på?

Igår fick jag användning. Det var så tydligt, så mäktigt, så uppenbart. Var ute på höstpromenad men en kompis på Djurgården. Vi passerade ett frukträd, fullt med stora fina päron, högt, högt upp i kronan. Och då och där blev det så tydligt. "Jag kan komma upp dit. Jag vet att jag kan. Jag har inga klätterkläder på mig, jag är fullständigt ouppvärmd och jag har inte klättrat i träd sedan jag var liten flicka. Men jag kan!" Och när jag satt där högst uppe i trädet så slog det mig. Det är för det här, just för detta som man svettas, sliter, gråter, för dagbok, och kör igen och igen och igen.


Det är för att man under en helt vanlig höstpromenad ska, utan ansträngning, kunna klättra högt, högt i träd och plocka päron.

Are you a wolf or are you a sheep? - I'm a sheep

Jon:
Det är ju det här med internet. Man kan få inspiration på olika sätt. Man kan hitta en film på någon som går från dead hang med muscle up upp till handstående på en arm. Det är ju inspirerande om än på ett ganska knäckande sätt. Man kan också bli inspirerad av folk som misslyckas, av deras ansträngningar och av att man inte är ensam med sin svaghet.
Själv vill man ju förstås tillhöra den första kategorin - tatuera "impossible is nothing" i pannan och bara köra! Men så är det inte. Nietzsche skrev en gång: "Are you a wolf, or are you a sheep?". Poängen är inte att det är bättre att vara det ena än det andra utan att man måste veta vad man är och förhålla sig till det. Man måste leva som den man är. Jag är uppenbarligen ett lamm.
Vi var och lekte med ringarna igår. Jag ville ta bilder för att se hur mina positioner ser ut. Vi började med tucked front lever (TFL) som jag föreställde mig att jag klarade hyggligt. Som ni ser talar bilderna sitt tydliga språk. I en TFL ska ryggen ligga parallellt med marken. Jag har med andra ord ganska långt kvar. Dessutom är jag typ en sekund ifrån att falla framåt på bilden.
Hursomhelst. Det är bara att bita i det sura äpplet och offentliggöra katastrofen. Om inte för annan skull än för att ge någon annan ett gott skratt, ett hopp om framtiden. Det är dessutom bättre att slå underifrån än att med nedslagen blick och foten skrapandes i gruset förklara att man faktiskt är ganska lång ifrån det där korset som alla trott att man klarat.

Kampsport, löpning och yoga

Anna:
Åh, jag längtar så efter att få leka i ringarna med Jon. Så mycket att det pirrar i magen när jag tänker på det. Kanske imorgon om vi har tur. Kanske inte. Det känns som att hela veckans träningsplaner bara gick om intet den här veckan. Vet inte riktigt vad som hände. Eller, det är inte så farligt men det blev hur som helst inte om planerat. I onsdags förmiddag sprang jag en liten runda för första gången på flera veckor. Har haft inte helt obetydande känningar i benhinnorna sen vår löpcraze i sommras så jag har tagit det lugnt i några veckor men i onsdags var det dags. Det blev en kort men lite snabbare runda på drygt 4 K, men det var jobbigare än väntat. Blev lite chockad över att hjärtat liksom taggar ned så snabbt. Och oavsett vad folk säger, löpning och kettlebell är fan inte samma. Så som det känns ibland i hjärtat när jag springer, så kännes det aldrig när jag kör KB. Även om man kör på spy-gränsen. det är helt enkelt två olika. Det var himla skönt hur som helst och jag fixade mördarbacken utan problem. Den var dock det enda som gick över förväntan.




Sen på kvällen var det dags igen att fortsätta sökandet efter den ultimata taekwondoklubben. Mudo akademin (jag vet, astöntigt namn) blev det den här gången. Mer teknik, mer slag, färre lekar, väldigt jobbigt. Det känns som att jag närmar mig mitt mål, meen är kanske inte helt där än. Det är något visst jag letar efter. Kan inte sätta fingret på vad men jag kommer veta när jag ser det. Ska kolla Shaolin också, min vän Anton (som gillar, ehh vad ska man kalla det, just det våld) säger att det är samma läckra sprakar men med svärd! Kanske kan funka. Börjar tröttna på att leta. Redan. Väntar bara på den där yes-känslan. Ni vet, när det bara pirrar i magen efter första träningen och man inte kan vänta till nästa. Åhh, när kommer den? Kommer den?

Torsdag blev ofrivillig vila. Man skulle också kunna kalla det slapphet eller att vara snäll mot sig själv. Men nej, jag hade inte valt. Det bara blev så och det känns inte rätt. Däremot var jag hos min fantastiske sjukgymnast Carlos. Han är helt fantastisk. Jag har tänkt mig att ägna ett helt inlägg åt honom snart. Men så länge får ni nöja er med att han har magiska händer. Ha ha ha.

Idag blev det yoga. Allt var som vanligt. Svettigt, tungt och ont. En gång i tiden var yoga min huvud-träning. Astangayoga var allt jag gjorde, hela tiden, och jag trodde det var svaret på livets alla frågor. Idag har yoga blivit ett komplement. Yoga är toppen och framförallt mycket jobbigare och svårare än många kan föreställa sig. Men jag har insett att jag vill göra mer. Jag vill lära mig mer! Jag vill bli mer explosiv, snabbare, tuffare, hårdare. Och det blir man inte riktigt med yoga. Man får en extrem kroppskontroll, man blir rörlig, smidig och vig, man blir väldigt stark i vissa kroppsviktsövningar och på att känna sin egen kropp. Man lär sig andas och man blir jävligt bra på att tåla smärta. Alla skulle må bättre av mer yoga i sina liv. Det är typ en av de få objektiva sanningarna men jag har insett det nu, yoga är inte det enda goda. Jag klarar mig inte utan det. det är på något sätt som att min kropp är byggs kring yoga, jag började vid 17, idag är jag 25, kör jag inte på en vecka får jag ont, känner mig stel och som att jag står utanför min kropp så jag kör, dels för att jag vill, dels för att jag behöver det. Men alla ni som inte har provat. Kom till fiskis så kör vi en introkurs, jag lovar ni kommer ha svårt att lyfta armarna ovanför huvudet efteråt men ni kommer inte ångra er.

Get your rings

Jon:
Första regeln gällande ringar: allt blir jobbigare i ringar.
Andra regeln gällande ringar: allt bli jobbigare i ringar.
I dag testade jag för första gången mina nya ringar utomhus. Jag har hittat ett fantastiskt ställe att hänga upp dom på. Lite avskilt och mycket vackert under en gångbro.
Jag hade inget förberett program idag utan ville mest testa hur det funkade att hänga upp dom och sen leka lite.
Man har väl något minne från gympan att man kunde "leka lite" i ringarna och det är klart att man kan, leka LITE. Jag antar att det beror på att ringarna är så instabila men man blir riktigt trött fort. Även om man t.ex skiljer mellan drag- och pressövningar så orkar man ganska snart inget mer då alla små muskler som får jobba för att stabilisera kroppen vad man än gör jobbar hårt hela tiden.
Till nästa gång ska jag lägga upp ett program utifrån Sommers bok samt börja skriva ned vad jag gör.
Ett litet aber är att jag har börjat känna av en antydan till överansträngning i mina armbågar. Det dök upp första gången efter jag kört chins med 15 kg extra och idag kändes det en smula efter passet. Det är verkligen ingen fara men jag måste nog hålla koll på det. Kanske ta det lungt med dragövningar den närmaste tiden.

Building the Gymnastic Body

Jon:
Idag fick jag äntligen mina olympiska ringar tillsammans med boken "Building the Gymnastic Body".
Jag har inte någon plats att sätta upp ringarna på hemma (men funderar allvarligt på att borra hål i taket) så jag har inte testat än men jag ser både chins, pull-ups och muscle-ups i min nära framtid. Har hittat en plats under en gångbro att fästa dom i. Som upplagt för bra bilder!
Jag har tidigare skrivit om gymnasticbodies.com. "Building the Gymnastic Body" är skriven av mannen bakom hemsidan - Coach Christopher Sommer. Än så länge har jag bara bläddrat i den men vid en första åsyn är den brilliant. Den beskriver hur man från en enkel grund genom små steg kan klara klassiska gymnastövningar.
Mer kroppsvikt i framtiden alltså!

OMG, WTF, LOL!

Anna:
Såg den här i någon Aftonbladetbilaga nyligen. Säger som Paolo Roberto skulle sagt: "Det är fan beklämmande!" Tänk er hans sura, lite hetsiga röst: "Jag blir så jävla provocerad!"

Helt ärligt, vad är det här för värld? Det är två saker som framför allt är så sorgliga. Det ena, att kvinnor förväntas skaffa sig små söta prydnadsmuskler som inte duger till något som helst, får mig att må illa. Jo, möjligen skulle det kunna leda till att de blir bättre på att sätta upp håret, vispa grädde eller lyfta just enkiloshantlar. Gud förbjude att det skulle synas att vi skulle vara kapabla till något mer.
Uppslaget handlade om tips för att komma igång med träningen i allmänhet och för att få snygga armar i synnerhet. Är det inte så ledsamt att tänka sig att när man ska komma igång med träningen så är det man får höra att man ska lyfta 1,5 kilos hantlar 100 gånger. Allvarligt, skulle inte det döda träningslusten för vem som helst. Jag tycker det låter astråkigt, kan riktigt se framför mig hur man står där och gäspar medan mjölksyran börjar kicka in vid 50. Ser det som ett riktigt bra sätt förstöra lusten för vem som helst.

Jag är helt övertygad om att den som ville börja träna armar och som fick pröva att bänka tungt eller köra strikta militärpressar skulle ha mycket mycket roligare än de stackarna som stället sig framför gym-tvn och börjar räkna ned. 100, 99, 98 suck.

Really long cycle

Jon:
Som Anna redan berättat körde vi ett ganska hårt kettlebellpass i måndags. Först 20 swingar med tung kula - Anna 24, jag 32 - sen vad jag skulle vilja döpa till "really long cycle". En vanlig "long cycle" är det samma som clean och jerk med två kulor. Vi körde bara med en kula men clean, racksquat, thruster, snatch i sträck och sen tillbaka till clean. En reps består alltså av en clean, sedan en squat med kulan i rack direkt följd av en pushpress och tillslut en snatch. 5 sådana på varje sidan - Anna med 16 och jag med 24. Efter det chins. Anna 5 reps med fötterna på pilatesboll och jag 10 reps.
Planen var att köra varannan gång i 10 rundor men vi insåg rätt snart att det var väl högt siktat och stannade på 5 rundor var på lite drygt 30 minuter. Den sista rundan var jag på väg att tappa kulan hela tiden eftersom greppet inte höll och chinsen fick jag ta några i taget. Pumpen i underarmarna var....omfattande.

Idag var det tyngdlyftning på Pro gym igen. Marklyften gick riktigt bra. 5 set med 5 reps på 11o kg som inte kändes alltför tunga.
Sen bänkpress. 5 set på 70 kg med 4 reps. Det var betydligt tyngre och det känns lite som att jag ligger still i bänkpressutvecklningen. Lyckades göra en femma i sista setet men det var riktigt tungt. Om jag ligger kvar på samma nivå en vecka till så får jag börja tänka om. Antingen tyngre vikt, färre reps och fler set eller lättare vikt och fler reps alternativt båda. Vi får se.
Jag avslutade med chins och dips. Det gick inget vidare. Ska nog vara lite försiktig med att köra viktade chins. Det känns som att det sliter på armbågarna.
Är riktigt sugen på att köra frivändningar och knäböj i morgon.
Jag har också börjat öva på min planche. Jag klarar frog stand i en minut och jag klarar också advanced frog stand men det känns som att jag borde lära mig att göra den tyngre. Som den ser ut nu lägger jag knäna alldeles för mycket på utsidan av armbågarna så att den liknar en vanlig frog. Ju mer man låter knäna gå mot insidan av armbågarna ju tyngre blir det och ju mer sjunker knäna mot marken.

Poledance, knäböj och tunga swingar

Anna:
Det känns som om det var 100 år sedan jag satt framför datorn, det var det inte. Men väl fyra dagar sedan jag senast uppdaterade. Min kära mor som undervisar i journalistik brukar säga att en blogg är som en haj. Om den inte rör på sig så dör den. Är det verkligen sant att hajar dör om de inte rör sig? Tur för mig att jag har en underbar man som kan skriva när jag inte hinner.

Så var ska jag börja? Där jag slutade kanske Fredagen blev det gymmet, hade jättekul, verkligen. Jon var där när jag kom dit så han passade mina knäböj. Börjar komma någon vart nu, börjar fatta hur det ska kännas och vågar gå ned djupt. Vill pröva att köra riktigt jävla tungt snart. Man tror det inte men när det börjar bli tungt handlar det lika mycket om att våga stå emot vikten som att faktiskt orka. Viktvana tror jag att de brukar kalla det, styrkelyftarna. Sen blev det lite knästräck. Brukar ju aldrig köra maskinerna men ska eventuellt delta i en forskningsstudie där knästräck är ett av testmomenten så jag ville liksom pröva lite. Sen gick Jon och då bara lekte jag runt lite. Handstående armhävningar, lite legraises och split legraises, och några dips Sen lite fler hemsnickrade magövningar. Bl.a vände jag mig åt andra hållet i dipsställningen och körde pikeringar (heter de så). Tänk er en typisk gymnastövning. Man lyfter benen kontrollerat upp tills de är parallella mot golvet och tillbaka. Fem gånger fem. Visst hade jag grym träningsvärk i magen i helgen men jag hade framförallt så himla roligt. Jag bara lekte runt där i gymmet och gjorde det som föll mig in.

Det är mitt nya. Har bara varit sugen på att köra, vad ska man kalla det, ehh kul grejer, på senaste. Ibland vill man köra så man spyr men på sista tiden vill jag mest öva teknik, springa en skön 5 km runda, slipa på lite tricks och sånt. Så precis det tänkte jag göra en liten tid framöver. Och jag tror att det är viktigt. Om man är allvarlig med att träningen är långsiktig, verkligt långsiktig, något man tänker sig att man ska hålla på med hela livet. Så blir man tvungen att lyssna på, inte bara sin kropp, utan också på lusten. Inga 16 tons närmaste veckan alltså. Om jag inte får sjuk lust vill säga.

Helgen var vila. Men ingen härlig sådan bara ofrivillig. Jag hatar ofrivillig vila, när dagarna bara rinner ifrån en och man blir tvungen att prioritera sådant man helst vill slippa. Dötrist!

Måndag innebar nya tag med ett askul Kettlebell-pass son Jon funderat ut på morgonen. Han får beskriva det själv men det var himla tungt (egentligen ett sånt jag tänkt att slippa närmsta tiden men i måndagsmorse hade jag inte ens formulerat tanken för mig själv). Bland annat ingick tunga swingar, 20 st åt gången, jag m 24an, Jon med nytillskottet 32an och det var faktiskt mäktigt. Första gången jag någonsin höll i en kettlebell var för drygt ett år sedan. Det var en 24a och att swinga den 10 gånger var som att föda barn. Det var det tyngsta jag gjort. Höll på att svimma vid 8. Att swinga den 20 gånger igår var piece of cake, fattar ni! Hur lätt som helst! Nåja, lite tungt blir det ju när man gjort många set. Men ändå Så snart jag blir sugen på att köra tungt igen ska jag ge mig på 32an.

På kvällen samma dag blev det poledance, åh jag älskar att komma dit. Det är verkligen nya utmaningar varje gång. Och det kräver så mycket. Teknik, styrka, flexibilitet men shit, man måste våga också. För att inte tala om att ha hög smärttröskel.

Efter klassen fortsatte jag öva på splitsen men prövade också den här grejen för första gången:Och Fredrik: Jon håller på att övar, han återkommer med contortionistbilder nästa vecka.

DeFranco's Strong

Jon:
Har precis tittat på "Strong", dokumentären om DeFranco's gym i New Jersey. Dokumentär är kanske lite att ta i. Infomercial i dokumentär form är väl mer korrekt. Inget fel med det dock om man inte har något problem med gråtenihalsen success stories varvade med bilder på tuffa killar som lyfter tungt.
Det verkar hursomhelst vara ett jävligt bra gym. För er som inte känner till det som förr är det ett gym i ett industriområde i New Jersey som har gjort sig känt för sin extremt hårda träning av kanske framförallt amerikanska fotbollspelare på väg upp till NFL. Det är mycket fria vikter, kedjor, slädar släggor och däck. HardCore med andra ord. Länkar till hemsidan här och till youtube här.
Filmen är som sagt i dokumentärform och inte en instruktionsvideo. Man får förvisso ett och annat tips och en del inspiration genom att titta på den men det som är filmens röda tråd är tanken på hård träning som en form av fostran. Relationen mellan far och son får stort utrymme och träning i unga år som ett sätt att förbereda sig för livet är ett genomgående tema.
En replik fick mig att börja fundera: "..that's why it's so important to train to failure.".
Att tala om funktionell träning är att på något sätt tala om effektiv träning. Följdfrågan måste då bli effektiv för vad?
"Train smart, not hard" är ett mantra som dyker upp lite här och var. En annan variant på samma tema är styrkelyftfilosofin att aldrig träna till "failure" för att kunna hålla återhämtningstiden kort. Kanske är det på ett sätt smartare att inte träna till "failure" genom att det faktiskt möjliggör en större styrkeökning på kortare tid än vad träning till "failure" gör. Men är det inte så att man samtidigt missar en aspekt av träningen: den mentala eller den uppfostrande?
Att träna är inte bara att göra sin kropp starkare, vigare, snabbare utan också att uppfostra sig själv att pressa sig hårdare, att hålla ut längre. Det är en aspekt av träningen som riskerar att gå förlorad om man alltid stannar en eller två reps före den punkt man inte klarar något mer och om man aldrig bekantar sig med denna punkt så får man svårt att hantera den när den väl nås.
Det här betyder inte att man alltid måste träna till "failure". Jag får t.ex extremt lätt träningsvärk och om jag kör slut på benen kan jag knappt gå på en vecka, än mindre träna. Men ibland måste man pressa sig till den där punkten. Om inte för resultatens skull så för att bättre känna sig själv.

Gymnastik

Jon:
Gymträning i fredags. Knäböj med 80 kg 5 set. Bänkpress 70 kg 5 set. Chins med 15 kg extra 5 set med 4 reps och tillslut dips 3 set med 12 reps.
Men det är inte det jag vill skriva om.
Istället vill jag tipsa om en fantastisk hemsida: Gymnasticbodies.com/
Den är helt dedikerad till gymnastträning. Här finns mängder av tips på övningar och progressioner upp till svåra grejer som human flag, planche, korset i ringar osv. Allt kompletterat med filmer.
Sidan görs av Christopher Sommer - en amerikansk gymnasttränare som nyligen har gett ut en bok i ämnet - "Building the Gymnastic Body". Jag har beställt ett ex. och återkommer med mer information när det har kommit. Hursomhelst tänker jag lägga in fler kroppsviktsövningar i träningen i framtiden. Jag börjar med att följa Sommers tips för hur man ska kunna klara en planche från den här artikeln. Det lär dröja innan jag klarar en men mitt "frog stand" håller redan nu i en minut så jag är på väg. Jag återkommer med bilder på varje klarat steg.

Swinging in the Rain

Jon:
Regnet öser ned utanför och det är väl bara att erkänna att hösten är här nu.
Jag hade en vinprovning innan jobbet idag och morgonen gick i slappandets tecken så det blev inte så mycket träning. Jag hann dock med att så smått inviga 32an med några swingar. 5 set à 20 reps blev det.
Det är verkligen skönt att swinga en tyngre vikt än vad man är van vad. 32an är tung men inte för tung. Jag kan utan problem hålla formen under ett pass som idag men jag hinner inte tröttna på att swinga innan kroppen börjar svara. Visst kan jag swinga 24an tills jag kollapsar men det har en förmåga att kännas lite tråkigt. Att swinga 32an är för mig att lyfta tungt och att lyfta tungt känns just nu mycket bra.
Testade på några cleans också men då sa valkarna i händerna ifrån. Måste ta hand om dom innan jag ger mig på clean/press - och tillslut snatch - på allvar. Till helgen tar jag ut den och testar hur det känns att snatcha. Högern ska nog gå bra. Vänstern blir nog ganska instabilt.

Yoga utan geist

Anna:
Det blev yoga idag. Kändes bara jobbigt och tråkigt och jag ville gå hem i samma sekund som jag gjorde dagens första solhälsning. Ha ha, till och med läraren anmärkte på min otåliga practice. Hade varit mycket mer sugen på att svinga tungt eller springa snabbt idag. Men det var yoga det blev. Ett riktigt stötochblötpass. Tänker att jag borde gå imorgon igen för att liksom inte ha det där dåliga passet i kroppen. Upp-igen-på-hästentanken. Ja så får det bli. Gör om gör rätt.

Contortionist poledancer

Anna:
Blev ingen träning igår, bara lite lek på stången. Det ser helt galet ut eller hur! Är det verkligen jag?

Chins n' stuff

Jon:
I går var det dags för styrkelyft på Pro gym igen. Lite kort om tid och lite sliten från invigningen av Djuret kvällen innan.
Först frivändningar med 50 kg. 5 set med 6 reps. Det är första gången på 50 kg och första gången med den olympiska stången. Det blir en smula tricksigare med balansen eftersom den är längre men annars är det inga problem. 50 kg känns som en bra vikt nu. Jag klarar det hela passet igenom men bara om jag tänker på tekniken.
Efter det bänkpress med 70 kg. 5 set med 4 reps. Inget problem men jag klarar inte tyngre. Ska försöka mig upp på 5 reps till nästa pass.
Hade tänkt att köra knäböj men det började bli ont om tid så det blev chins med 15 kg runt midjan istället. 5 set med 4 reps. Tungt men det kändes riktigt bra! Idag så här dagen efter känns det ännu bättre. Inte träningsvärk bara en känsla av att vara stark. Det blir fler sådana.
Passet avslutades med 3*12 chins.
Dagens tyngsta pass sparades till sena kvällen då jag släpade vår nya 32 kg kettlebell från jobbet i gamla stan till slussen och saltsjöbanan. Den har de senaste dagarna legat på jobbet och orsakat en hel del kommentarer i stil med: "åh fy fan va tung!"och "vad GÖR du med den här egentligen?". Den har också används som dörrstopp. Nu är den dock hemma och ska få börja jobba...eller om det är jag som ska börja jobba.

Taedon't know

Anna:
Var på Taekwondo igår igen och blev plötsligt lite tveksam. Som jag sagt tidigare så har jag bestämt mig för att prova på det här för att jag är intresserad av explosiva rörelser och snygga sparkar. Det som slog mig igår var all fokus på så mycket annat. Jag vill träna teknik. Punkt. Kondition och styrka gör jag gott och väl på egen hand. Självklart finns det sportspecifik uthållighet och styrka som man behöver jobba med men när mer än halva passet går ut på att leka kullekar i par så börjar man ju undra. Det var jobbigt, förvisso. Har grym träningsvärk i de sneda magmusklerna efter att ha lekt "skottkärrekull". Men ni fattar. Tror ni att ungdomarna på bilden kört mycket spökboll liksom? Jag är den första att uppmuntra till lekfull träning men jag är också allvarlig med att vill man lära sig en tekniksport så ska tekniken stå i fokus. Får fundera lite på det här, kan ju inte avfärda något ännu utan får se till att prova några andra klubbar, kanske prova någon annan stileller göra som Jon säger; titta mer på kampsportsfilm. Jag fortsätter helt enkelt jakten på de där ashöga läckra sparkarna med outtömlig entusiasm och sen när jag kommit dit ska hela bloggen vara tapetserad med bilder på mig i fightingposer. Ha ha. Stay tuned!