L-sit to free fall

Jon:
Var ute på landet i helgen och övade på "l-sit to free fall". Som ni ser sitter den perfekt!
Väl hemma och Anna på boxningen kändes det som snatch-dax så jag tog fram gymbossen och spellistan och siktade på 15 minuter vo2-max med 24an. Högern kändes riktigt bra men huden på vänsterhanden sa nej med det samma. Vad som händer då är att tekniken försämras radikalt. Jag får inte riktigt ut kulan i båge och jag släpper den mycket djupare. Det fick bli endast 7 minuter. Eftersom jag hade mycket kvar att ge pausade jag 1 minut och fortsatte med 16 kg och 9 reps/15 s. Det är slående hur kroppen vänjer sig vid en tyngre vikt och hur mycket lättare en lättare vikt då blir. Det var inget problem att hålla 9 reps-kadens vilket jag verkligen behövt kämpa med tidigare. Man kanske ska börja experimentera lite med att växla mellan vikterna inom samma pass.

VO2-skammen i Fiskis

Anna:
Jon och Ola på Reclaim the gym antog en utmaning för en tid sedan att köra hela VO2max protokollet (d.v.s. 15 sek snatchande/ 15 sek vila med 16 kilos kula under 40 minuter) innan första november. De fixade det båda två till sist och Olas dokumentation av det hela är fantastisk. För övrigt är alla de filmer som Ola lagt upp så jävulskt roliga. Jag och Nonno roade oss i fredags med att sitta hemma och dricka vin och kolla igenom alla Olas videoklipp. Rekommenderas!

Hur som helst, jag hade annat för mig i oktober och tänkte att VO2 utmaningen får vänta. Dessutom var jag så nöjd med mina framsteg i snatchtestet att jag kanske, djupt inom mig, tänkte att 'det där klarar jag utan problem'. Ehh, det är här historien om höstens största misslyckande tar vid.

Var ska jag börja? När jag senast kört protokollet har jag legat på en ca 20-25 minuter innan huden i handflatorna släppt och jag varit tvungen att sluta. Som sagt, styv i korken, med gott självförtroende och oförskämt hela händer meddelade jag Jon i fredags att på lördag morgon skulle jag köra VO2, minst 30 minuter, helst 40! Jag satte på spellistan som börjar med 'The Tough Alliance' och 'Ratatat och började snatcha. Ouff! Kändes liksom tungt och trist och jobbigt redan första minuterna. När TTA-Erik vrålar ut 'We've got Koka-kola veins, we don't use our brains', rader som annars brukar få igång mig, kände jag ingenting. Förutom ett oroväckande knirkande i handflatan. Satan! Jag körde på, låg kanske på sju minuter eller nåt sånt, men djupt i mitt hjärta visste jag att det var lönlöst. Känslan av misslyckande låg redan där i bröstet och skvalpade. Körde lite till, inte trött, bara uppgiven, redan ledsen över vetskapen att det här skulle fan inte bli några 30 minuter. Det här skulle bli mitt livs sämsta VO2 någonsin. Men ni vet, man hoppas att det ska vända och fortsätter lite till.

Efter exakt nio minuter (NIO MINUTER!) hade huden på högern slitits bort. Och det är nu man önskade att man hade filmat. Ha ha, jag blev så jävla arg, (som en sån där osympatisk nioåring i pojkfotboll som lärt sig av kukiga testosteronfarsor att man ska bli väldigt aggressiv ifall man förlorar), jag kastade gymbossen (tidtagaren) allt jag hade i golvet, skrek "PRATA INTE MED MIG!" åt Jon som just skulle fråga vad som hänt, gick rasande ut i hallen, satte på mig springskorna och smällde igen dörren så hårt att jag samtidigt blev rädd att rutorna skulle gå sönder. Ha ha, tänk om Jon hade gått efter med Kameran, det hade ju gått till historien. Youtube favourites direkt!

Hur som helst, inget förevigades men i Fiskis finns vittnen som sett en tjej ilsket springa upp och ner för backen till båthöjden, spottandes, svärandes och fräsandes. Fy fan alltså.

Lat måndag

Jon:
Förra veckan var verkligen under all kritik. För mycket vin och säng, för lite svett och vikt.
Började så smått med "l-sit to handstand". Är redan betydligt bättre i huvudstående än jag nånsin varit. Har också en rejäl träningsvärk i magen efter Liljeros tips om maghjulet som annars legat och samlat damm den senaste tiden.
Idag har jag jobbat mer på huvudstående och på handstående armhävningar med armarna smalt ihop. Har inte vågat föröka mig på handstående i ringarna dock än. Det får nog bli med assistans de första gångerna. Ska försöka mig på att pressa mig upp till handstående från huvudståendet senare i kväll tänkte jag.
Det får nog dock vänta några timmar då jag precis kört VO2-max med 24an. 12 minuter idag. Lite bättre än senast. Det är allt jag kräver.
Nu ska jag tvätta klart, handla mat, torka golven och lägga mig på sängen och läsa James Ellroy. I morgon borde "Old Man Logan" komma med posten. Pete Bondurant och Wolverine - kan det vara samma person?

Not snatch well, but snatch forward, voyagers

Jon:
Är inne i ett snatchstim. Att köra vo2-max med 24an är verkligen en utmaning! Huden på händerna har ju alltid varit min största svaghet men jag har nu börjat hitta lösningar. En lösning är bra tejp. Det kan man förstås tycka är en dålig lösning eftersom den sas bara lagar en redan existerande skada. Det är förstås sant men faktum är att om man verkligen kör med kulorna så tar händerna skada och då är det skönt att kunna fixa till det. Den andra lösningen härstammar från ett inlägg på Reclaim the Gym. I bottenläget så vrider jag in tummen bakåt. Vet inte om det är RKC eller om det är mer Girevoy men funkar gör det. Den tredje lösningen har jag RKC-Jocke att tacka för. Han påpekade att jag skulle göra mina snatches mindre som knäböj. Försökte idag alltså luta mig mer framåt som jag sett både Steve Cotter och Mark Reifkind göra (inte riktigt lika mycket dock). Känns lite ovant då kulan får en lite större båge framför allt på uppvägen och det känns också lite tyngre och långsammare såhär i början men det skonar händerna. Hallelujah!
Hade lite lite tid idag så jag bestämde mig för att bättra på min senaste vo2 24 kg med några minuter. 9 senast, 11 idag. Det är inte stormsteg och det är inte perfekt men det är framåt och det är tungt. Med två minuter extra i veckan så klarar jag 80 set i Januari.

Viking Warrior 15:15 - been there, done that, got the T-shirt

Jon:
Man skulle kunna tänka sig att 19 rätter på Oaxen, tre flaskor vin och sen hemkomst skulle kunna fungera prestationsnedsättande men då har man fel.
Det har känts dags för VO2-max i ett par dagar nu men tiden har inte riktigt räckt till. Så när Anna slank iväg på pole dance idag (bilder kommer nog senare i kväll) så tog jag tillfället i akt. Av med ringen, ställa in gymbossen, ta fram vatten och handduk, ta fram spellistan på Spotify, ta ett djupt andetag, trycka på play, på start och köra. Det kändes riktigt dåligt i början. Jag fick inte upp någon bra rytm och åttonde repetitionen kom gång efter gång ett ögonblick för sent. Händerna kändes inte heller särskilt bra och jag började experimentera med lite annan teknik: att lägga handtaget inte i handflatan utan längre ut, bara i fingrarna sas. Det funkade riktigt bra för högern och skonade valkarna helt men i vänsterns klämdes dom fast så jag fick fortsätta med handtaget i handflatan. Efter en stud upptäckte jag dock att högern började komma mer och mer efter - att den helt enkelt var tyngre. Jag antar att det beror på att vikten förskjuts längre ut från kroppen och att det därför krävs mer energi för att dra upp den igen. Tillbaka till originalgreppet alltså. Efter runt 60 set började huden lossna från vänstern och jag började seriöst fundera på att bara slå mitt förra rekord och sen lägga av. Såg sen rullen med tejp. Darrig och flåsig pillade jag fram en remsa, gjorde åtta reps med högern och slog några varv med tejp kring vänstern. Huden hade redan lossnat så den var för sent för att rädda men den hölls i alla fall på plats tillräckligt för att jag skulle kunna avsluta. Högern höll helt. Till tonerna av Neil Youngs "My my, Hey hey" seglade de sista seten i hamn. 80 set med 8 reps på 40 minuter. Tekniken är inte alltid perfekt men jag försöker använda mängden repetitioner till att verkligen hitta bra teknik, att fila på småsakerna. Jag ligger heller inte alltid perfekt i tiden. Ibland har jag precis låst ut åttonde repetitionen på pipet, ibland är kulan redan i marken, ibland är kulan på väg upp till första repetitionen på pipet, ibland har det hunnit gå en sekund innan jag börjar för att jag druckit vatten. Jag vet inte hur petnoga man ska vara med det här. Det känns dock inte som att en sekund hit eller dit spelar någon större roll, eller?
Nu ska jag i alla fall gå vidare i Viking Warrior-programmet och börja köra 36:36. Tänkte också fortsätta på 15:15 men försöka få upp kadensen till 9 reps/15 sek. Får nog börja med 12 kg.

Sunday Warrior

Jon:
Anna är fortfarande lite sjuk så jag fick köra ensam idag igen. Vi har i alla fall konstaterat att det inte är svininfluensan.
Söndagar är från och med idag vikta åt the Dane of Pain Kenneth Jay och hans Viking Warrior Conditioning (om du är intresserad av att köpa boken klicka här och om du vill veta mer om vad det innebär så har du en hygglig introduktion här). Vi ha båda kört den en smula tidigare men nu är det dags att köra på allvar. Målet för mig är 80 set på 15 sek med 8 reps i varje set samt 15 sek vila och handbyte mellan varje set. Vi har en gymboss som håller takten och räkningen på seten.
Jag har grejat 40 set tidigare utan att fullständigt ta livet av mig. Det som dör först är som vanligt...händerna. Inte greppet men huden. 40 set brukar vara precis lagom för att slita bort valkarna och göra den närmaste veckans träning outhärdlig.
Idag kom jag inte ens så långt. Det var dock inte händerna som sa nej utan resten av kroppen. Missade ett set någonstans strax innan 25 och ett andra vid 33 eller 34. Då lade jag av.
Sen har jag funderat lite över när man faktiskt ska lägga av - dvs. när man inte klarar det. Att missa ett set, dvs. att inte klara 8 reps på 15 sek. händer ju rätt lätt även om man har mycket kvar att ge om man bara tappar takten lite. I dag slutade jag när jag missat två gånger men det känns så här i efterhand också som väl strängt. Min första tanke var att höja tröskeln till tre men just nu lutar jag mot att sätta två misslyckade set i rad som gränsen. Är tacksam för kommentarer och funderingar kring detta.
Ingen vidare lyckad träning idag alltså. Till råga på allt har jag fått blåsor i händerna igen. Dock inga spruckna.
Till det positiva hör att jag filmade de hela och kikade på tekniken i efterhand. Jag ser inte ut som en idiot! Så mycket kan ja säga. Vet inte om tekniken är perfekt men om jag jämför med andra som man ser på youtube osv. så ser det iallafall godkänt ut. Jag kommer inte att lägga ut någon film förrän jag klarar 80 set.
Det andra positiva är att jag satte ihop en 41 min låtlista på Spotify att köra till:
UFO: Doctor, doctor
Rainbow: Spotlight Kid
Uriah Heep: Easy Livin'
Black Sabbath: Die Young
Thin Lizzy: Jailbreak
Sabaton: Attero Dominatus
Slayer/Ice-T: Disorder
Anthrax: Got the Time
Pretty Maids: Future World
Neil Young: My, my, Hey, hey (out of the blue)

Den dag jag fortfarande kör och hör Neil Young gnälla fram "It's better to burn out than to fade away" så vet jag att jag är nära.

She's like the wind

Anna:
Vaknade i morse och var riktigt sugen på att komma igång med Kenneth Jay's VO2max på riktigt. Jag tittade på mina stackars händer och konstaterade sorgset att det nog inte skulle gå idag heller. Små mjuka blåsor i handflatorna är inget att leka med. Efter en 20-30 snatches är de söndertrasade och då kan man räkna med uppehåll från både kettlebells, handstående och poledance i flera dagar.
Min älskade make fixade dock lösningen. Vi skulle köra VO2max-intervallerna fast istället för snatches körde vi high-pulls som är mer skonsamma för händerna och istället för 12 kg för mig blev det 16 (för jon blev det 24 istället för 16). Allt för att spara händerna men fortfarande jobba typ lika hårt.

Vi siktade på 20 min. Jon stannade lite innan då greppet dog. (Vi tränade inomhus idag och 24 kilo i parketten är liksom en risk inte värd att ta). För mig funkade greppet rätt bra och jag börjar faktiskt lära mig att hooka handtaget med fingrarna snarare än att greppa hela handtaget. Så med Jons pepp och Rihanna's 'Disturbia' på högsta lyckades jag faktiskt ta mig upp till 20 min.

Med andra ord 320 high pulls med 16 kg. Jobbigt. Men jäkligt skönt efteråt!

Efter att ha legat och frustat på golvet en stund (alltså inte den av Pavel rekommenderade 'active rest') så avslutade vi med en negativ stege av strikta militärpressar. Jag med 12, Jon med 16.

5/5
4/4
3/3
2/2
1/1

Var riktigt skönt faktiskt. Vi körde mitt emot varandra i exakt synk med 'She's like the wind' på stereon. Så fin låt och han sjunger så fint i bryggan.

Tänk att det kan vara romantiskt men militärpressar.

Kickstart our hearts

Första dagen.
Anna har varit på introduktion till PT-utbildning hela dagen. Jag, Jon har fingrat lite på 24:an och försökt ta hand om händerna. Till slut blev det ett sent pass strax innan elva på kvällen: Första VO2 Max-passet enligt Kenneth Jays Viking Warrior-upplägg. Kort sammanfattat går det ut på att göra så många set av snatches, (i vårt fall 8 reps/set) i intervaller om 15:15 sekunder under så lång tid som möjligt. Anna med 12:an och Jon med 16. Det kändes riktigt bra! Målet för mig var idag 40 set - alltså 20 minuter. Efter 30 var allt frid och fröjd men på 33 slets en av valkarna på högerhanden av. Vänstern höll för ett set till. 34 set alltså. Huden gav efter långt innan hjärta, lungor eller muskler. Vet inte om det är bra eller dåligt. Det slutgiltiga målet är 80 set med 9 reps. Vet inte hur händerna ska kunna klara det.
Anna (som är sjukt trött på trasiga händer) gjorde ett försök med gymhandskar. Efter 10 minuter satt rytmen som en metronom....dock inte huden på händerna.
Dagens slutsats är alltså: handskar hjälper inte, endast bättre teknik kan rädda oss.