Front Split Revisited

I have no idea how it happened.

The stretch-class that I started in November didn't last long. I quit four weeks after I started when an evil dance chic (you know the type: gourgeous, ice-cold with mean black eyes) had tried to let me know my place in the hierachy while "helping" me stretch and had ripped my hamstrings to shreds before I even had time to react.

So basically I have been laying very low on any type of hardcore stretch work lately. About a month ago I felt like going again. Been starting slow which means I have only done a few minutes a couple of times a week just after ballet class, apart from the normal softer dance warmup and some sun-salutationes.

Today inbetween contemporary and ballet class I felt better than ever in hamstrings and hipflexors, strong and full of energy but like they would let go and not tighten up if I would give them a yank. Tried a front split and there it was!

Perhaps the new stretch-methodology is to not dedicate more than a few minutes here and there to the painful stuff and let your body soften up while going easy the rest of the time.

Or is the reason for todays succes just to be living happily in Barcelona with 25 perfect degrees, going to fantastic dance classes, eating sweet tomatoes and a chilling on the terrace with 'mi Amor'?

Christmas finale at the stretch class

Anna:
After hanging out in deepest sidesplit for the whole duration of 'Oh Holy Night' by Mariah Carey (ha ha ha, it's true) it was time to evaluate our progress over the past three months. The measuring method was putting the heels up to a line in a split. Then folding over as far as possible (with control) with a pen in your hands and putting it down as far away from the line as possible and then measuring the distance between the line and the pen.

Unfortunately I wasn't there the day when we measured the initial data so I had nothing to compare to. But now I have a measurement for the next check up. Some of the less flexible people had massive improvements, up to a 20 centimetre difference in reach! Although everyone but one had improved their reach singificantely. Around six centimetres in 2 months must be regarded as a pretty good increase for an already flexy person.



My flexy status have been very turbulent lately. Or perhaps it's always been like that. (Note to self: must learn to keep a flexy diary.) By the end of the summer I reached a "touch-down" in my front splits in one of Marinas of North Pole Studio amazing (think russian gymnast coach style) stretch class. I was happy as a schoolgirl with full score in a spelling competition but pretty soon after that I could feel how I started to stiffen up. Of course I refused to acknowledge it and kept going beyond my limits and further in the stretch classes here in Bcn and I think I managed to pull both of my hamstrings slightly some 1 1/2 months ago. My legs have been felling like logs and stretching for splits have been out of the question for a while.

When we are trying to improve ourselves, be it in flexibility, strenght or whatever I think there are two very common mistakes most of us make. At least I know I keep doing them over and over again! One is thinking that someone elses road to succes is the path for you. The other is being way to eager trying to get where we want that we are running the risk of hurting ourselves while focusing too much on the goal and forgetting the journey which is half of the fun.

These both two things are certainly applicable on me when it comes to stretching. I've been strecthing for a long time. Well, at least in one way or another for the past - say - 12 years. There's been dancing, yoga, yoga again, poledancing, and now dancing and yoga again and I think that it might be that it's only now that I'm starting to get the hang of what type of stretching is right for me. And I think that it's only now that I'm learning not to rush myself too fast forward because I know it's gonna hit me like a ton of bricks the day after.

To post exactly the kind of stretching that I think is right for me is perhaps a bit contradictory scince I'm advocating to try and find your own path and keep away from other peoples succes stories. (Although - with my, in comparison, lacking flexibility - this is of course not a succes story.) But if I weren't writing about my own experiences of the shit I'm trying out and thinking about, why then keep a blog in the first place?

I've found that for me, number one when stretching is not to go too far. I have a pretty high pain tolerance when it comes to that kind of agony and going beyond the point where I probably should stop happens easily. I guess for some people it's the opposite. They have to learn to push themselves further but for me it's about holding back and never ever try to impress someone and go a liiitle bit further than you know you should (ehhh, yes it's happened).

Number two is to alternate light and hard practice. The periods when I'm more flexible than ever is when I'm doing yoga (i.e. light stretching) more or less every day and then have one or maybe two hardcore days per week. No more.

And number three is to be really warmed up when working. I know some people don't really need it or they do a quick little warm up before they leap into a stag-jump. I need to be so warm that there's sweat dripping down from my nose before I spread my legs. Ha ha.

Yours truly with a very rounded back, and Gegelys skinny feet!

Now that I've come so far as to write down the rules for my elongating program I'm hoping I can be so mature as to follow them, (especially the holding back part) that I can enjoy the journey and that I will learn even more from my body from doing that.

Let me finish with a last disclaimer. This is, like I said earlier, what I've found works for me, (through years of trail and error - mostly error) when working leg/hip flexibility for splits. I shall post some thoughts on what I belive is right for people who need to learn reach their toes or release their tight hip flexor some other day.

Thank you for reading this lenghty post!
(no pun intended)

For six days you shall labour and do all your work

Anna:
So yesterday was rest day. (Well, if you disregard the two hours of ballet in the morning. Uhu, I know, I know. Ballet is NOT resting! I should know, just wrote a fuc*ing post on it the other day. But come on, cut me some slack here. Rome wasn't built in a day and even the sun has it's spots. Slowly but surely right?) And I was trying to do the things that I normally neglect when I'm running between classes, unpacking sweaty gear, packing clean ones, eating cottage cheese und so weiter. Like doing the laundry, read a book and scan my inbox for unreplied emails. But I got stuck in front of the lappie.

While importing some pics to the computer I found this pic of me and Lu Nagata from the her workshop during poleart.

Lu is a fantastic poledancer/dancer/performance artist and her workshop was the best poleworkshop I've been to. The tricks she taught us was things that I had never seen before and we had so much fun. If there's one studio in the world I'd like to visit it's hers. Have a look at her website and if you're to Tokyo, that's the place to go.

The second picture is from my visit to NYPD (New York Poledancing) in september. Here with instructor Bonnie who, during the warmup, had us do perhaps 500 situp variations. I could hardly stand up for tha class after that. Ha ha. The studio is, as you can see, absolutely amazing. When I was there we were dancing with skyscrapers in thunderstorm outside the studiowindow. When in NYC. Do visit. And if you meet Anna, the instructor and co-founder of USPDF, say hello from me.

Funicular fun

Spiderpig spiderpig

On poledancing, circus and contemporary dance

Anna:
Good day today. 4 1/2 hours of dancing in the morning. First basic technique class, after that contemporary and then finishing off with a choreography class. Going back to dancing feels fantastic. It's developing in so many ways. Both physically and artistically. And it's humbling as well. Feels like a very good thing to take a step back from the activities you know you're good at and go in to something where everyone else are better, more advanced and more experienced than you are. To leave the familiar behind and throw yourself into new environments is daunting, for sure, but how developing.

It's for that exact reason that I think that I'm not going to take the tissue & trapeeze classes at piccolocirkus that I went to try this wednesday. It was great fun, everybody was very nice, we climbed high, twined ourselves into the cloth and made spectacular poses and did some cool drops. I believe that all the other beginners who were there got just what they wanted and more, and as much as I would like to say that I loved it, I felt like I had done it before.

I'm sure circus training could improve my technical level of poledance. No doubt about it. But right now for me, (running the risk of upsetting my circus friends) it's all the same in a way. It's the same search for new poses, new tricks. It's the same kind of 'Tahdaaa!-look at what I can do' kind of poses and moves. It's just like gymnastics or a strongman show. You show people something that most people can't do and then you get a round of applause. Too much show and too little poetry.

Some people would say that it's only when you have an extremely high technical level and when you know all the difficult tricks in the book that you are able to create or perform poetry. They might be right in a way, but also completely wrong. To have the possibility to do whatever you want with your body doesn't necessary mean that you will use it in all ways possible. And also, if you apply that sinister and strict perspective it almost inevitably raises the question: 'When are we technically skilled enough to start to perform outside the box, and who is to make that desicicion?'

What I'm trying to say is that I'am never going to be a chinese gymnast and that life is too short to let oneself be held back by strict ideas of virtuosity. I could probably be a better poledancer by taking circusclasses but what I want is something else. I want to discover new movements on the pole. Not new poses. I want to explore the understated. Not the glam. I want to look interesting and I'm no longer interested in the pretty. So here I am, dancing, dancing, dancing trying to find new kinds of movement and new ways of expression, hoping to take a few steps closer towards poetry.

Poleart 2010

Anna:
So many things took place during the couple of months when the blog was down and I feel it's time to do some backtracking:

On September 25th my dear friend (and employer) Nelle from North Pole Studios put on the amazing event of PoleArt at Södra Teatern I Stockholm. It is an international event that contains both a showcase and a competition focusing on "displaying the artistry, beauty and showmanship in poledance". It was a mindblowing evening with fantastic performances by participants from ... different countries, the judges were true poledancecelebs and it was a superbly well organised and impressive show.

I usually don't post other peoples videos of performances or feats here but the winner and the runner-up of this competition are must-sees and should not be kept hidden so if t´you have a few minutes to spare, do have a look. (That goes for all the CF and KB guys as well. You don't wanna miss this!)

The runner-up, Oona from Finland. What can I say, flawless.


The winner, Laurence from France. So artistic.


And I can't stop myself from posting this last one. Marina from North Pole Studios, Stockholm performed in the showcase. Even though I train with her regularly I'm breathtaken each time I see her perform. This time I even had tears in my eyes. Couldn't find a clip from the eventnight so here's Marina rehearsing at the studio.

Yesterday's catch

Ser lite ansträngd ut kanske, men ändå rätt snyggt, eller hur?

Röd dag? Bah!

Anna:
Ett par dagar på landet var underbart. Rundan runt sjön är något av det härligaste jag vet. Mjuka skogsstigar, vitsippor, sjöfåglar, mossa, berg, spänger, lerpölar och med min kära make hack i häl. Så skulle man leva. Löpningen ger tyvärr lite känning i höften, men det är det värt. Lätt!
Det blev alltså två dagar av spring i skogen och låånga tupplurar mitt på dagen och lite sporadiskt hopprepshoppande. Men just det sabbades lite av att jag gnällde på Jon som jag tyckte hoppade för hårt mot altangolvet när han körde dubbleunders. Ha ha ha. Det är sant alltså. Men Jons DU blir- trots sur hustru - bättre och bättre och jag själv lyckades äntligen få in en sån där typisk boxarhoppstil. Ni vet två hopp på varje fot där man liksom pendlar fram med det fria benet. Jag kan dessutom också avslöja att Jons muscleups är på god väg. Säg inte till min mamma att han hängde upp ringarna i hennes älskade vildapel bara.


Men alla vackra natthimlar till trots var det ändå skönt att komma tillbaka till stan. Missade boxningen i måndags till förmån för lek i spenaten så jag var sjukt peppad på psykbrytsfys och några ordentliga smockor i solar plexus. Det pirrade i hela kroppen igår när jag släpade runt på mina handskar för att jag var så sugen på kvällens pass. Men vad händer? När jag kommer till Fighter Center är dörren låst! Rööööd dag. Helt ärligt? Fighters tar väl inte ledigt? Vem vet, de kanske var i kyrkan. Kanske.

Helt modfälld strök jag runt planlöst på söder i väntan på min poleklass tre timmar senare. Gick förbi gymmet för att kolla om jag kunde köra några marklyft eller något åtminstone. Men det verkade som att Harley-Davidsson-Nicke också var på annat håll och hedrade Jesu färd till himmelen. Släpade mig vidare utan mål tills jag plötsligt stod utanför In balance, yogastudion där jag tränade för länge länge sen. Bestämde mig för att gå in och hälsa på Naomi som var den som ledde mig igenom mina första knackiga solhälsningar och innan jag visste ordet av var jag inbjuden till kvällens masterclass i yinyoga som skulle börja om 20 minuter. Det var alldeles underbart. Jag bara satt där på yogamattan (med en rätt snygg kille på mattan intill, ha ah) och mös over att en sån besvikelse kunde leda till nåt så härligt och oförutsett i slutändan. Sen iväg till pole. Bra kväll trots allt!

Beyond functional

Anna:
Detta, mina damer och herrar, är en 'skill'!
Handspring. Har haft det på känn ett tag, att den var på väg. Ni vet, när man övar och man känner i hela kroppen hur man kommer längre och längre för varje försök. Häromdagen satt den alltså och mitt huvud är fortfarande stort som en ballong av stolthet.

Lekpark - parklek

Anna:
Jag är helt med på vår vän Olas linje om att allt är ett gym. Visst är uppförsbackar, några träd och den egna kroppsvikten allt som behövs för träning. Meen, ändå blir jag lite sugen på att ta konceptet med utomhusgym till Sverige en gång för alla. Jag tycker trots allt att det är en rätt schysst grej. Jag har i varje fall alltid väldigt kul när vi hänger och slänger och klättrar. Här i Lima:




Kolla in Olas video förresten, ha ba: "Vem behöver stärmasters när det finns äkta trappor? I granit!" Ha ha ha, jag dör

It's in the trees...It's coming!

Meanwhile at the Studio

Anna:
Att det var länge sedan vi uppdaterade betyder inte att det var länge sen vi tränade. Mina skador från i julas är i princip läkta och jag känner mig stark och glad. Framförallt polen har upptagit mycket av min tid. Mina egna klasser har varit igång ett tag nu och det är askul att undervisa. Svårt och läskigt också men oerhört utvecklande, på alla sätt.

Och tiden på stången ger avkastning. Här är senvinterns skörd:

Ayesha! Trodde aldrig att jag skulle få till det men look: pure core/shoulderstability for you.


När ingen vill gå hem tramsar vi i stretchrummet.


Shouldermount. Vet ni hur coolt det är? Och tungt. Jag var lycklig i flera dagar efter att jag satte den här. Nästa steg blir att räta ut kroppen och göra en dragonflag på stången. Det vore awesome!


Olé!

It's not my husband, it's mr Pole

Anna:
Man vet att man kommit igång med poleträningen när benen på nytt är täckta av blåmärken som inte ens hinner blekna innan man skaffat sig nya. Eftersom skynda långsamt har blivit min nya devis har jag kört total vila idag. Imorgon blir det boxning för första gången sedan revbensskadan. Efter att ha kollat på både Tyson-dokumentären och Rocky IV på en och samma vecka är jag sjukt peppad. Lindor och tandskydd ligger i väskan vid ytterdörren.

Poledancemania

Anna:
Den senaste tiden har jag varit upptagen med två inte helt lättförenliga uppgifter. Dels att se till att kroppen får vila och läka ordentligt men också att förbereda mig och planera inför mina poleklasser. Innan jul (och innan revbensskadan) fick jag frågan om jag kunde tänka mig att hålla i ett par av studions nybörjarkurser och överraskad och överlycklig tackade jag ja. Sen slet jag sönder en muskel och oroade mig hela julen för om jag överhuvudtaget skulle kunna påbörja mitt åtagande. Kanske var det därför jag vilade så duktigt över julhelgen. Det var liksom inte värt att småköra lite ifall det skulle innebära att jag inte skulle kunna köra vårens kurser. Det kanske är det som är tricket när man vilar från en skada. Att ha ett högre mål, något som är viktigare och större än att få sin dagliga dos endorfiner.
Hur som helst, vila gör jag så till vida att jag hittills i princip inte tränat något annat än poledance sedan jag körde igång lite försiktigt för ett par veckor sedan. Och det är så kul. De senaste veckorna har jag nästan bott i studion. Har jag inte tränat själv eller haft lite för ont för att våga köra så har jag kollat på, jag har suttit med och observerat de andras pass för att förbereda mig för mina egna, jag har hängt där bara för att det är härligt, övat koreografier till kurserna och testat utlärningsmetoder på andra. Jag har varit lite som en sån där snubbe som hänger runt på kampsportsklubben trots att han inte har något pass att gå på men som stannar för att han inte kan tänka på något annat än kampsport, för att alla hans polare också hänger där och för att han är övertygad att han kan lära sig liite till av att bara insupa atmosfären och kolla på de andra som kör. Precis så har jag varit den här veckan. Och så har jag också börjat se på mina egna klasser - d.v.s. de pass där jag själv är elev - på ett helt annat sätt. Man börjar titta på vilka tekniker folk använder för att lära ut, hur de hanterar nivåskillnader bland eleverna, vilken typ av musik de väljer och varför, om de fokuserar på trick eller koreografi och så vidare. Det är jättespännande, början på en ny era.
I söndags var jag på en workshop som Nelle hade ordnat med den fantastiska Oona som vann Battle of the Pole i helgen och som vann PoleArt i höstas. Hon är grym, hon har en väldigt egen stil som är så snygg och stark. Inte ett uns vulgär eller billig. Hon berättade på klassen att 'I hate that stripper shit, I wanna be elegant, that's why I dance to tango. It's so expressive, so elegant'. Hon dansar alltså till tango är svintuff och driver ett barngym i Helsingfors. Hur cool som helst. Till och med de enklaste spins är helt magiska när hon gör dem:

Livet på åskådarbänken

Anna:
Det som jag för en dryg vecka sen trodde var en rejäl sträckning i sidan blev hundra resor värre morgonen därpå och visade sig vara antingen ett sprucket revben eller ett brustet muskelfäste. Ingen idé att röntga tydligen sa både sjukgymnasten och doktorn. Samma behandling oavsett: starka smärtstillande, total vila och inte nysa, skratta eller hosta. Ingen hjärnkirurgi direkt. Jag kan ju inte varken nysa eller skratta utan att gny av smärta, att träna vore ett skämt när det gör asont bara att gå upp för backen till tåget och smärtstillande, ja, vad annars?

Det betyder att jag är i fullständig vila sedan en vecka tillbaka och i allt mellan en till fem veckor framöver. De första dagarna kände jag mig riktigt nere. Jätteledsen. Men nu när det sjunkit in börjar det kännas helt ok faktiskt. Till och med rätt spännande, som en möjlighet till något nytt.

Jag har till exempel, trots att jag inte kunnat vara med, gått på veckans alla träningar och helt enkelt tittat på. Det har varit jätte spännande och otroligt lärorikt. Att t.ex. få möjlighet att bara iakta skuggboxning var fantastisk. Ofta är man så upptagen av sig själv och det man försöker göra att man helt missar allt det man kan lära sig genom att se på andra. Fighter Centre är kallare än Murmansk den här tiden på året, speciellt när man sitter still, men det lämnade strax mitt huvud när all min koncentration var fokuserad på att ta in allt det jag såg framför mig.

På poledancen var det samma sak, jag tror att, bara genom att kolla på lektionen så finns det trick som jag kommer klarat mycket bättre nu. Ofta är det så att det är svårt att förstå vad man gör för fel innan man sett någon annan göra dem. Det var också nyttigt att se utifrån hur en lektion går till.

Det är så väldigt sällan man är åskådare och jag vill alltid alltid vara med och köra ifall jag kan men just nu går det inte och jag börjar sakta acceptera att vara tvingad till en tid vid sidan om inte är helt åt helvete ändå. Tiden framöver får bli en tid för att intellektualisera träningen. Att tänka kring boxning, att fundera kring balans, att sätta ihop nya koreografier och visualisera trick om och om igen tills jag kan köra på riktigt. Och så gjuta mitt nya tandskydd!

Jon står just här bredvid mig och swingar och jag önskar att jag kunde swinga där bredvid honom. Men att få tag ett steg tillbaka och se på är också värdefullt. Om jag alltid swingar samtidigt så missar jag ju hur läcker han är. Jag vill också swinga men jag är inte sorgsen. Snarare är det en pirrande längtan inuti mig. Jag ska låta min kropp läka ifred, det ska jag. Men om jag hinner bli bra till den 28:e december så ska jag swinga tusen swingar om dagen fram till nyår och klara Utmaningen på målfoto!


Så här kan jag inte göra:

Inte så här heller:

Det är knappt att jag kan göra det här:

Och, ehh..ni hajar:

Lång dags färd mot natt

Anna:
Det går dåligt med swingarna just nu men det gör inget. Utmaningen är ju sådan att det är långsiktighet och käraktär som gäller. Om man inte, som crossfitgalningarna, gör hela på en dag då förstås. Är hur som helst uppe i 1100, inte mycket för världen, men jag kommer igen! När de irriterande dubbelbåsorna (en blåsa innuti en annan) på fingrarna läkt så är det jag som kör på som en ångvält. Jag körde i allafall hundra i morse. Förrutom att jag vill gråta av fingersmärta så känns de heltoppen. Set om 35 är en baggis. Set om 50 är jobbigt men snart kör jag set om 70, jag känner det på mig. Eller förresten, jag börjar med 60 först.

Senare på eftermiddagen var det boxning. Ingen sparring den här gången, men jag fick ändå en och annan smackare när vi tränade försvar. Gud, det är så svårt. Jag fattar inte hur man ska hinna ducka/vicka/blocka, jag hinner ju knappt uppfatta slaget innan jag är träffad. Ha ha. Sen körde vi fys och jag kände mig pigg och stark. Åh det är så skönt att känna så för en gångs skull. Vi avslutade fysträningen med några kettlebellövningar och det var en riktigt skön känsla när swingarna med 16-kiloskulan var löjligt lätta. Det går framåååt!

Men det var inte slut där, jag tryckte i mig lite näring och åkte iväg till polestudion. Behövde inte värma upp särskilt länge om man säger så. Övade nya och gamla trick men fick inte jättemycket gjort eftersom jag mest stirrade på Nelle när hon övade. Det är magiskt att se henne på stången. Ni har väl kollat hennes galleri? Mot slutet av sessionen drog jag tyvärr upp en gammal sträckning i sidan så just i detta nu har jag svårt att både hosta och gå men jag satsar på att det går över imorgon. He he. Har dock haft en bra polevecka. Har fått till tre (3!) nya trick. Först Kneehold som har verkat helt omöjlig tidigare, men den funkade efter ett par öl i onsdags (man skall inte underskatta den mentala avslappningens positiva inverkan på svåra och smärtsamma trick) sen Flaggan som har verkat ännu mer omöjlig men som helt plötsligt bara fanns där i min kropp i måndags. Och så idag, sekunden efter att jag lite gnälligt sa till Nelle: "Och när ska jag lära mig att göra en shouldermount då, jag fattar verkligen inte hur", så plötsligt gjorde jag den bara. Ibland är det som att vissa trick liksom mognar i kroppen och när de är färdiga så är det inte ens svårt. Det är som de säger: "Strength is a skill". Precis så är det - Strength IS a skill.

Men nu är det äntligen natt och jag ska gå och lägga mig och vänta på att min kära make kommer hem från arbetet och kryper ner hos mig. Kanske gör jag dagens resterande swingar först. Kanske inte.

Nelle är inte bara en fantastisk stångakrobat, hon är även perfektionist, som föraktar sockerkakor och bakar fullkomligt ljuvliga Macarons. Ha ha, det är inte mänskligt!

Poledance och miniskada

Anna:
I helgen fick jag en märklig blåsa på höger långfinger som liksom verkar skapat nån form av irritation i fingerleden, det blev rött och ömt och svullnade upp som vid en volleybollstukning. Vet inte om det är poledancen i söndags eller de senaste dagarnas swings. Jag inser hur fånigt det hela låter men jag tänker inte låta det bli värre så det blev totalvila från swingarna igår. Idag känns det mycket bättre och kanske försöker jag med dagens 200 innan jag går och lägger mig.

Senast jag skrev körde jag ju set om 40 reps men löfte om att försöka med set om 50 nästa gång. Jag trodde, ärligt talat, inte själv på att det skulle funka. Men det gick! Tänk, det blir PB varje dag nu. I söndags körde jag och Jon tillsammans. Fyra set à 50 reps. Riiktigt tungt på slutet, men det funkade. Undrar hur 60 skulle gå? Det tänker jag inte ta reda på i kväll hur som helst. Jag tror att jag prövar 6 set om 35. Fixar jag och mitt finger det har även jag sprängt tusenrepsvallen. Det vore skönt.

Efter swingarna i söndags var det poledance. Det är så jäkla kul. Jag vill bo i Nelles studio. Faktum är att möjligheten finns att jag kommer spendera väsentligt mycket mer tid där efter jul. Stay tuned. Här kommer i alla fall en 'Swan' från i Söndags. Ni skulle se mitt senaste blåmärke på insidan av låret. Ha ha.

Dags för solsemester kanske?

Broken down piece of meat

Anna:
Åh fy fan vad trött jag är. Hela kroppen värker och jag ser ut som min egen mormor när jag försöker resa mig från stolar och tågsäten. Uff, det har varit några tunga dagar. Tungt och långt pass på gymmet i tisdags kväll (då jag blev uppraggad ha ha) med marklyft, bänkpress, hantelpress militärpress, lyft till l-sit och legraises ut till split. Sen på den igen med hos Fredrik morgonen därpå . Träningvärken i ländryggen är obeskrivlig. Det måste vara den där brandslangsövningen. Den tar kål på en. På kvällen med sakta stumnande rygg och trasiga handflator så var det dags för poledance. Jag var slut redan då, stånkade och stönade mig dit, men så snart man värmt upp är det ju bortglömt. Åtminstone tills man blivit kall igen.

Nelle hade lagt in sån där judomatta i ett av rummen på studion så jag prövade några handstående, helt utan stöd (det gick sådär), efter klassen fick jag in en riktigt bra spagat. Obs! Det är inget leende, som man först kan luras att tro, det är ett ansikte förvridet av smärta.
Men gårdagens största bedrift var mitt livs första butterfly! Det går bra nu. Har liksom aldrig förr varit stark nog, nästan hela kroppsvikten ligger på nedre armen. Men så äntligen.

Hur det gick på boxningen idag skall vi inte tala om. Hade svårt att få på mig träningskläderna och jag fick både en och två tjotablängare för att jag helt enkelt inte orkade ducka när vi skulle öva defense. Ha ha ha.

It's a bird, it's a plane. No! It's superman!

Anna:
Det är, utan tvekan, ett av de allra fulaste poletricken. Men även sådana skall dokumenteras. Här är superman:

Den osminkade sanningen

Anna:
Det har blivit mycket poledance i helgen. Först workshop i lördags med en dansare från England. Lärde mig äntligen att göra en air invert. Det är samma som en full invert bara att man börjar från stången och inte från golvet. Mycket svårare och tyngre men man får mycket mer höjd. Sen har jag varit på min vanliga klass idag. Det var så kul att jag inte kunde förmå mig själv att gå hem när klassen var slut utan stannade kvar och övade i en timme till. Även idag har jag lyckats sätta grejer jag jobbat på länge (det går bra nu), bl.a caterpillar (äntligen!) och kombinationen gemini till scorpio (är det sant, gjorde jag de verkligen?). Men jag tänkte att det blir inga läckra bilder idag. Ibland bör man nog också visa vad som faktiskt är konsekvensen av att hänga uppochned i ett knäveck eller snurra baklänges i 180. Det är inte vackert men det är äkta.