VO2-skammen i Fiskis

Anna:
Jon och Ola på Reclaim the gym antog en utmaning för en tid sedan att köra hela VO2max protokollet (d.v.s. 15 sek snatchande/ 15 sek vila med 16 kilos kula under 40 minuter) innan första november. De fixade det båda två till sist och Olas dokumentation av det hela är fantastisk. För övrigt är alla de filmer som Ola lagt upp så jävulskt roliga. Jag och Nonno roade oss i fredags med att sitta hemma och dricka vin och kolla igenom alla Olas videoklipp. Rekommenderas!

Hur som helst, jag hade annat för mig i oktober och tänkte att VO2 utmaningen får vänta. Dessutom var jag så nöjd med mina framsteg i snatchtestet att jag kanske, djupt inom mig, tänkte att 'det där klarar jag utan problem'. Ehh, det är här historien om höstens största misslyckande tar vid.

Var ska jag börja? När jag senast kört protokollet har jag legat på en ca 20-25 minuter innan huden i handflatorna släppt och jag varit tvungen att sluta. Som sagt, styv i korken, med gott självförtroende och oförskämt hela händer meddelade jag Jon i fredags att på lördag morgon skulle jag köra VO2, minst 30 minuter, helst 40! Jag satte på spellistan som börjar med 'The Tough Alliance' och 'Ratatat och började snatcha. Ouff! Kändes liksom tungt och trist och jobbigt redan första minuterna. När TTA-Erik vrålar ut 'We've got Koka-kola veins, we don't use our brains', rader som annars brukar få igång mig, kände jag ingenting. Förutom ett oroväckande knirkande i handflatan. Satan! Jag körde på, låg kanske på sju minuter eller nåt sånt, men djupt i mitt hjärta visste jag att det var lönlöst. Känslan av misslyckande låg redan där i bröstet och skvalpade. Körde lite till, inte trött, bara uppgiven, redan ledsen över vetskapen att det här skulle fan inte bli några 30 minuter. Det här skulle bli mitt livs sämsta VO2 någonsin. Men ni vet, man hoppas att det ska vända och fortsätter lite till.

Efter exakt nio minuter (NIO MINUTER!) hade huden på högern slitits bort. Och det är nu man önskade att man hade filmat. Ha ha, jag blev så jävla arg, (som en sån där osympatisk nioåring i pojkfotboll som lärt sig av kukiga testosteronfarsor att man ska bli väldigt aggressiv ifall man förlorar), jag kastade gymbossen (tidtagaren) allt jag hade i golvet, skrek "PRATA INTE MED MIG!" åt Jon som just skulle fråga vad som hänt, gick rasande ut i hallen, satte på mig springskorna och smällde igen dörren så hårt att jag samtidigt blev rädd att rutorna skulle gå sönder. Ha ha, tänk om Jon hade gått efter med Kameran, det hade ju gått till historien. Youtube favourites direkt!

Hur som helst, inget förevigades men i Fiskis finns vittnen som sett en tjej ilsket springa upp och ner för backen till båthöjden, spottandes, svärandes och fräsandes. Fy fan alltså.

Sista färden till toppen, Monte Urgull, San Sebastian

Anna:
Sista dagen i San Seb innebar också sista kvällen på berget. Det är speciellt det där med specifika platser man tränar på. Det blir ju till slut så att man på något vis liksom knyter an till platsen där man utsätter sig för denna för denna plåga, för denna njutning.

När man börjar bli bekant med de förrädiska hålen i asfalten och vet vilken djävulsstigning som lurar bakom nästa krök skapas någon slags hat-kärlek. Bittert hat inför berget som aldrig tar slut, berget som verkar brantare för varje steg man tar, Berget som vägrar att låta sig besegras. Kärlek till Berget som låter en försöka gång på gång, Berget som bjuder på en vidunderlig utsikt dag efter dag trots att jag spottar och svär och berget som liksom stilla och vänligt blinkar menande åt en när man äntligen står där på toppen som om att det hela tiden visste att jag skulle klara det, men inte något ville avslöja. Jag kommer att sakna det. Monte Urgull.


Vi sprang upp till toppen som vanligt. Jag var helt slut. Som vanligt. Jon var rätt pigg. Som vanligt. Efter att ha pustat en stund körde vi lite jump-squats uppför några trappor i närheten. Två steg i taget. Det är kul med jump-squats. Härligt med explosiveten Speciellt efter att man sakta gnetat sig uppför i nästan 10 minuter så är det skönt att göra något där man får känna sig stark och kraftfull.

Sen lunkade vi neråt. Meeen, vi var inte riktigt färdiga vid berget. Nästan vid hennes fot, vid sidan om vägen finns en berghäll som inte är av denna världen. Helt slät, av skiffer tror jag, och brant som satan. (Bilderna gör tyvärr inte branten rättvisa.) Vi hade sprintat uppför några gånger, på kul, någon dag tidigare men nu var det dags att köra på riktigt. Backsprintsintervaller! Upplägget var sådant att jag sprintade uppför medan Jon körde armhävningar nedanför under tiden, när jag kommit ner bytte vi. Armhävningar för mig, backsprint för Jon. Detta gånger tio. Jäklar vad mör man var i både hjärta, ben och bröst någonstans vid sju. Vid nio kände jag mig som en snigel som kravlade mig uppför och den sista armhävningsintervallen stod jag mest och skakade på raka armar. Men vilken underbar övning! Jag hade t.o.m träningsvärk i Teres Major dagen efter. Antagligen på grund av frenetiskt pendlande med armarna för att överhuvudtaget ta mig uppför hällen. Styrka, explosivitet, hjärta, ja typ allt var med.

Sådan var sista kvällen på berget. Alldeles underbar.

Monte Urgull Revisited, San Sebastian

Ok, att springa uppfor det dar berget, Monte urgull, ar sa jakla jobbigt. Jag inser att det maste vara precis den typ av traning som jag borde agna mig at eftersom jag dor direkt. Sa igar bar det alltsa uppat igen. Tva vandor uppfor blev det och i jamnare tempo an sist. Men alltsa, ni skulle se berget! Pa vissa stallen ar lutningen helt absurd. Jag overdriver inte om jag sager att vissa backar har typ 35 graders lutning. Ni kan fethaja att det inte gar sa fort framat i de partierna. Jon daremot har det inte alls lika tufft, som ni ser har han sprungit fore och tagit bilder, typ helt oberord. Mycket frustrerande. Sa andra vandan fick han sprinta fore en bit, for att sen jogga tillbaka till mig och sa vidare. Da slaknade han ocksa ratt fort!

Ikvall, nar solen inte star sa hogt kor vi igen.

Run to the hills, Monte Urgull, San Sebastian

Asbrant.

Jon pa toppen, pigg.

Anna pa toppen, helt slut.

Pa vagen ner hann det bli valdigt morkt och parken hann stanga. Vi fick klattra.