Let's get uncomfortable

Anna:
Igår på boxningen blev jag smärtsamt påmind om en akilleshäl jag helst inte vill låtsas om.

Sprintlöpning. Rusher. Intervaller.

Kalla det vad ni vill, men jag suger. Big time. Jag liksom tar slut efter typ två vändor. Och det var inga långa distanser vill jag lova. Springa långt kan jag inte göra på grund av min risiga höft men springa snabbt borde inte vara något problem och det har blivit dags att ta tjuren vid hornen.

Sprinter alltså. Vår kära tränare Fredrik verkar ha blivit helt insnöad på CrossfitFootball på senaste och det kan nog vara precis det jag behöver. "Sprint shuttle drill", "Sprint 50 metres", "20 yard four cone drill", det är sånt de kör nästan dagligen i sina woddar. Ooh, jag kan redan känna mjölksyrechocken och kväljningarna.

"Idioten" - snart i en förort nära dig!

Vad får det lova att vara, slemsäcksinflammation kanske?

Anna:
Ja, slemsäckinflammation, låter inte så himla kul. Rätt sunkigt faktiskt. Är heller inte säker på om det är det jag har men nåt fel är det. För typ två veckor sedan körde jag igång med löpträningen efter att ha vilat benhinnorna ett tag. Sprang en kort sträcka, 4 k, men i min kalv-på-vårsläpps-iver över att få vara ute i skogen och springa igen pinnade jag på i ett rätt så snabbt tempo. Och sedan dess har jag haft en jäkligt dålig känsla i vänster höft. Exakt vad det är vet jag alltså inte men jag har just fått hem en bok jag beställt - Idrottsskador, förebygga, behandla, rehabilitera - och nu sitter jag här hemma och försöker ställa min egen diagnos samtidigt som jag googlar på ord som 'anitflogistika' och 'fibrinutfällning'. Ha ha ha, risken är överhängande att jag kastar in några fler åkommor av bara farten. Monteggiafraktur låter ju tjusigt, eller vad sägs om en målvaktsarmbåge? Ja ja, hur som helst så kan till och med en lekman som jag dra slutsaten att vad det än är som jag råkat ut för så är det nog tyvärr helt enkelt är en följd av överbelastning. "För mycket, för ofta, för fort - och med för lite vila" skriver de i min nya bok. Och jag får helt enkelt bita ihop och inse att det nog inte bli något Tjur-rus för mig i år. Så himla deppigt. Allt jag varit sugen på hela hösten har varit att springa, springa i skogarna runt Fiskis, förbi hästarna och uppför mördarbacken. Men icke. Typiskt, som min pappa skulle säga.


Meen, det finns faktiskt en bra grej. Jag är ju trots allt (hittills) frisk i överkroppen, så jag har ägnat de senaste dagarna åt att öva handstående armhävningar (försök iallafall), chins (PB på två stycken flera dagar i rad nu) och L-sits i ringarna. Och det går faktiskt framåt. Har kört 'grease-the-grove'-style, dvs. att varje gång jag gått förbi stången har jag gjort en chin eller några sekunders L-sit och det verkar som att det funkar jäkligt bra faktiskt. Det kanske är jag som blir Calisthenics Kingz nästa medlem.

Point of no return

Anna:
Nu har jag kommit till den där oundvikliga punkten. Jag har liksom inget att berätta. Visst, jag kan skriva om taekwondo i förrgår, yoga dagen innan det och om vilodagen igår. Men jag har ju inget att säga.

Har just kört ett av Steve Cotters kettlebell circuit-program. Det var iofs roligt, många blandade övningar, 20 min utan att ställa ned kulan. 10 övningar, 10 reps på varje. Både de gamla vanliga övningarna enhandsswings, c/p, TGU och pressar men också två versioner av windmill, en enarmad overhead squat, utfall där man byter hand med kulan under utfallsbenet och onelegged deadlift. Mellan varje övning kör han 10 'roundthebody-pass' åt varje håll vilket blir som aktiv vila. Bra. Jättebra. Men ändå inget att säga. Har kört alldeles för lite kettlebell på senaste. Det ska bli mer KB och mer Steve Cotter. Återkommer och berättar mer om Cotter när inspirationen återvänt.

Nu ska jag ta en löptur till Systemet. Ha ha ha.

Kampsport, löpning och yoga

Anna:
Åh, jag längtar så efter att få leka i ringarna med Jon. Så mycket att det pirrar i magen när jag tänker på det. Kanske imorgon om vi har tur. Kanske inte. Det känns som att hela veckans träningsplaner bara gick om intet den här veckan. Vet inte riktigt vad som hände. Eller, det är inte så farligt men det blev hur som helst inte om planerat. I onsdags förmiddag sprang jag en liten runda för första gången på flera veckor. Har haft inte helt obetydande känningar i benhinnorna sen vår löpcraze i sommras så jag har tagit det lugnt i några veckor men i onsdags var det dags. Det blev en kort men lite snabbare runda på drygt 4 K, men det var jobbigare än väntat. Blev lite chockad över att hjärtat liksom taggar ned så snabbt. Och oavsett vad folk säger, löpning och kettlebell är fan inte samma. Så som det känns ibland i hjärtat när jag springer, så kännes det aldrig när jag kör KB. Även om man kör på spy-gränsen. det är helt enkelt två olika. Det var himla skönt hur som helst och jag fixade mördarbacken utan problem. Den var dock det enda som gick över förväntan.




Sen på kvällen var det dags igen att fortsätta sökandet efter den ultimata taekwondoklubben. Mudo akademin (jag vet, astöntigt namn) blev det den här gången. Mer teknik, mer slag, färre lekar, väldigt jobbigt. Det känns som att jag närmar mig mitt mål, meen är kanske inte helt där än. Det är något visst jag letar efter. Kan inte sätta fingret på vad men jag kommer veta när jag ser det. Ska kolla Shaolin också, min vän Anton (som gillar, ehh vad ska man kalla det, just det våld) säger att det är samma läckra sprakar men med svärd! Kanske kan funka. Börjar tröttna på att leta. Redan. Väntar bara på den där yes-känslan. Ni vet, när det bara pirrar i magen efter första träningen och man inte kan vänta till nästa. Åhh, när kommer den? Kommer den?

Torsdag blev ofrivillig vila. Man skulle också kunna kalla det slapphet eller att vara snäll mot sig själv. Men nej, jag hade inte valt. Det bara blev så och det känns inte rätt. Däremot var jag hos min fantastiske sjukgymnast Carlos. Han är helt fantastisk. Jag har tänkt mig att ägna ett helt inlägg åt honom snart. Men så länge får ni nöja er med att han har magiska händer. Ha ha ha.

Idag blev det yoga. Allt var som vanligt. Svettigt, tungt och ont. En gång i tiden var yoga min huvud-träning. Astangayoga var allt jag gjorde, hela tiden, och jag trodde det var svaret på livets alla frågor. Idag har yoga blivit ett komplement. Yoga är toppen och framförallt mycket jobbigare och svårare än många kan föreställa sig. Men jag har insett att jag vill göra mer. Jag vill lära mig mer! Jag vill bli mer explosiv, snabbare, tuffare, hårdare. Och det blir man inte riktigt med yoga. Man får en extrem kroppskontroll, man blir rörlig, smidig och vig, man blir väldigt stark i vissa kroppsviktsövningar och på att känna sin egen kropp. Man lär sig andas och man blir jävligt bra på att tåla smärta. Alla skulle må bättre av mer yoga i sina liv. Det är typ en av de få objektiva sanningarna men jag har insett det nu, yoga är inte det enda goda. Jag klarar mig inte utan det. det är på något sätt som att min kropp är byggs kring yoga, jag började vid 17, idag är jag 25, kör jag inte på en vecka får jag ont, känner mig stel och som att jag står utanför min kropp så jag kör, dels för att jag vill, dels för att jag behöver det. Men alla ni som inte har provat. Kom till fiskis så kör vi en introkurs, jag lovar ni kommer ha svårt att lyfta armarna ovanför huvudet efteråt men ni kommer inte ångra er.

3 is the magic number

Jon:
Att träna bakis brukar inte vara något som rekommenderas. Baksmällor av bibliska proportioner är det naturligtvis inte något att göra åt och några personliga rekord sätter man nog inte men jag kan ändå tycka att det finns poänger med att träna dagen efter. Om inte för kroppens skull så för psykets. Att ta i även när det känns svårt och att inte ge efter för ursäktens makt.
Gårdagens bakfylla var definitivt av det snällare slaget. Trots det är en löprunda i sommarvärmen inte det man är mest sugen på när man sköljer ned en iprenen med apelsinjuice. Löprunda blev det dock. 4 km. Trögt i början men efter en stund släppte det för oss båda. Väl hemma igen var kroppen som ny, blicken stadig och tanken klar.
Anna åkte och jobbade så jag fick göra dagens andra pass på egen hand. Som vi har skrivit tidigare så försöker vi lägga in mer och mer swingar i kettlebellträningen. Tanken är att få upp volymen genom att köra swingar oftare - gärna varje dag. Det behöver inte bli så omfattande pass varje gång. Bara det blir många av dom. Den här gången körde jag 5*20 swings med 24an och 30 sek vila mellan seten. Jag försöker göra lite högre kraftfullare swingar. Inte riktigt ända upp ovanför huvudet som i crossfit-skolan men nästan.
Dagens sista pass blev styrkelyft på Pro-gym.
Marklyft:
Anna: 4 set med 4*60 och ett avslutande set med 6*60
Jon: 4 set med 4*90 och ett avslutande set med 6*90

Bänkpress:
Anna: 4 set med 4*30 och ett avslutande med 5*30
Jon: 3 set med 4*60 och två set med 4*65

Frivändning:
Anna: 5 set med 6*30
Jon: 5 set med 6*47,5

Inga övningar gjordes till failure. Här ska byggas styrka. Tyvärr blir det det sista passet på Pro gym för en stund då vi kommer vara på annat håll under några dagar. Vi får lyfta sten istället.

Back on track

Anna:
Åh, så skönt att vara frisk igen. Det är så frustrerande när verkligheten gång på gång manifesterar sin makt och grusar träningsplanerna. Man blir sjuk, man skadar sig, man hade lovat att träffa mormor, man hann inte, man orkade inte. Ja, sådan är hon, verkligheten. Livet blir ju som bekant aldrig som planerat. Men det är ju bara att köra på, det finns ju inte så mycket annat att göra.

Nu är jag här i allafall och igår smygstartade jag lite och körde pressar med Jon. Jag börjar verkligen ÄLSKA de där tunga styrkeövningarna. Man känner sig helt enkelt så...stark! Till Jons hårdrocksmedley, ha ha ha, körde vi strikta axelpressar i 5 stegar upp till 4 reps. Jag med tolv (fortfarande omöjligt att pressa 16 strikt) och min älskade make med 24an.

Nu på morgonen körde vi en härlig 4 km löprunda i skogen, avslutad med mördarbacken som nu börjar kännas A-ok faktiskt. I eftermiddag blir det skrot igen. Pirrar redan lite sådär som det gör när man vet att det kommer bli tungt, tungt, tungt.

Sweet home Fisksätra

Jon:
Hemma igen med två veckor kvar av semestern. Dags att vrida upp tempen på träningen alltså. Dagens första mission blev att hitta ett gym. Vi har ju så smått börjat fuska med styrkelyft men nu är dags att fuska på allvar. Problemet är bara - vilket alla vet som har försökt - att det är svårare än man tror att hitta ett vettigt gym. Med ett vettigt gym menar jag ett med mer än en skivstång och utrymme att göra t.ex. frivändningar utan att slå sönder datorn på senaste magträningsmaskinen eller dra ut sladden till stairmasterparken.
Efter två fruktlösa besök fick vi ett tips: Pro Gym. Utan att bli för exalterad så kan jag bara säga: Jag har hittat hem! Här finns allt man kan behöva tillsammans med snart 30 år av muskelbyggarhistoria. I morgon köper jag årskort och kör första passet.



Kvällens träning blev kondition. Först åtta kilometer löpning. Sen swings. 10 swings med 10 sek. vila; 20 swings med 20 sek. vila osv. upp till 50 och sedan tillbaka ner till 10 igen. Sammanlagt 250 swings på drygt 10 minuter. Jag med 24 och Anna med 16.
Ett bra pass. Kroppen känns utvilad och stark efter semestern. Det som känndes tyngst var som vanligt greppet. Vi ska försöka öka swingsvolymen och köra åtminstone ett gäng varje dag.
Tillsist vill vi rekommendera en annan träningshemsida - www.reclaimthegym.se. Kolla in den genast.

Sista färden till toppen, Monte Urgull, San Sebastian

Anna:
Sista dagen i San Seb innebar också sista kvällen på berget. Det är speciellt det där med specifika platser man tränar på. Det blir ju till slut så att man på något vis liksom knyter an till platsen där man utsätter sig för denna för denna plåga, för denna njutning.

När man börjar bli bekant med de förrädiska hålen i asfalten och vet vilken djävulsstigning som lurar bakom nästa krök skapas någon slags hat-kärlek. Bittert hat inför berget som aldrig tar slut, berget som verkar brantare för varje steg man tar, Berget som vägrar att låta sig besegras. Kärlek till Berget som låter en försöka gång på gång, Berget som bjuder på en vidunderlig utsikt dag efter dag trots att jag spottar och svär och berget som liksom stilla och vänligt blinkar menande åt en när man äntligen står där på toppen som om att det hela tiden visste att jag skulle klara det, men inte något ville avslöja. Jag kommer att sakna det. Monte Urgull.


Vi sprang upp till toppen som vanligt. Jag var helt slut. Som vanligt. Jon var rätt pigg. Som vanligt. Efter att ha pustat en stund körde vi lite jump-squats uppför några trappor i närheten. Två steg i taget. Det är kul med jump-squats. Härligt med explosiveten Speciellt efter att man sakta gnetat sig uppför i nästan 10 minuter så är det skönt att göra något där man får känna sig stark och kraftfull.

Sen lunkade vi neråt. Meeen, vi var inte riktigt färdiga vid berget. Nästan vid hennes fot, vid sidan om vägen finns en berghäll som inte är av denna världen. Helt slät, av skiffer tror jag, och brant som satan. (Bilderna gör tyvärr inte branten rättvisa.) Vi hade sprintat uppför några gånger, på kul, någon dag tidigare men nu var det dags att köra på riktigt. Backsprintsintervaller! Upplägget var sådant att jag sprintade uppför medan Jon körde armhävningar nedanför under tiden, när jag kommit ner bytte vi. Armhävningar för mig, backsprint för Jon. Detta gånger tio. Jäklar vad mör man var i både hjärta, ben och bröst någonstans vid sju. Vid nio kände jag mig som en snigel som kravlade mig uppför och den sista armhävningsintervallen stod jag mest och skakade på raka armar. Men vilken underbar övning! Jag hade t.o.m träningsvärk i Teres Major dagen efter. Antagligen på grund av frenetiskt pendlande med armarna för att överhuvudtaget ta mig uppför hällen. Styrka, explosivitet, hjärta, ja typ allt var med.

Sådan var sista kvällen på berget. Alldeles underbar.

Monte Urgull Revisited, San Sebastian

Ok, att springa uppfor det dar berget, Monte urgull, ar sa jakla jobbigt. Jag inser att det maste vara precis den typ av traning som jag borde agna mig at eftersom jag dor direkt. Sa igar bar det alltsa uppat igen. Tva vandor uppfor blev det och i jamnare tempo an sist. Men alltsa, ni skulle se berget! Pa vissa stallen ar lutningen helt absurd. Jag overdriver inte om jag sager att vissa backar har typ 35 graders lutning. Ni kan fethaja att det inte gar sa fort framat i de partierna. Jon daremot har det inte alls lika tufft, som ni ser har han sprungit fore och tagit bilder, typ helt oberord. Mycket frustrerande. Sa andra vandan fick han sprinta fore en bit, for att sen jogga tillbaka till mig och sa vidare. Da slaknade han ocksa ratt fort!

Ikvall, nar solen inte star sa hogt kor vi igen.

Run to the hills, Monte Urgull, San Sebastian

Asbrant.

Jon pa toppen, pigg.

Anna pa toppen, helt slut.

Pa vagen ner hann det bli valdigt morkt och parken hann stanga. Vi fick klattra.