Anna:
Nu vet jag. Jag vet nu. Igår förstod jag vad allt det här egentligen går ut på. Knäböj, löpning, kettlebells, poledance, yoga, armhävingar, chins och gud vet vad. Varför man håller på. Det måste ju finnas något högre syfte med det hela och jag har just förstått vad som är meningen med alltihopa. Vem bryr sig om styrka, den blir ju meningslös om man aldrig använder den annat än i träningsammanhang. Vem bryr sig om att vara uthållig om man inte är tvungen att uthärda. Vem bryr sig om att vara snabb så länge man inte behöver fly? Vem bryr sig överhuvudtaget om att hålla på om det inte finns en verklighet, en vardag där vi får användning för det vi övat och övat och övat på?
Igår fick jag användning. Det var så tydligt, så mäktigt, så uppenbart. Var ute på höstpromenad men en kompis på Djurgården. Vi passerade ett frukträd, fullt med stora fina päron, högt, högt upp i kronan. Och då och där blev det så tydligt. "Jag kan komma upp dit. Jag vet att jag kan. Jag har inga klätterkläder på mig, jag är fullständigt ouppvärmd och jag har inte klättrat i träd sedan jag var liten flicka. Men jag kan!" Och när jag satt där högst uppe i trädet så slog det mig. Det är för det här, just för detta som man svettas, sliter, gråter, för dagbok, och kör igen och igen och igen.
Det är för att man under en helt vanlig höstpromenad ska, utan ansträngning, kunna klättra högt, högt i träd och plocka päron.
