Volvo - jag rullar!

Anna:
Som sagt, det är kroppsviktövningar som är månadens fluga. Så gårdagen spenderades i gymnastikhallen i Järfälla, kvällen idag i polestudion och väl hemma är det chins chins chins som gäller. Till och med coach Andreas verkar vara med på noterna och körde allsköns komplexa stabilitet- och stykeövningar på boxningen i måndags.

Hur som helst, en av målsättningarna inför sommaren är att få ordning på hjulningarna. Man blir bättre på det man övar och efter enträget stretande och gnetande i kombination med några mycket bra tips från coach Camilla så börjar rörelsen sakta likna ett hjul. Här är ett ärligt försök från gårdagens träning. Fan vad skönt det är när det går framåt!



Imorgon fortsätter kroppsviktsgalenskapen på Klättercenter i Telefonplan och på fredag är det dags för sparring igen och då jäklar ska de där två meter långa shootfighting-monstrena få känna på hela min kroppsvikt i den uppercut jag ska sätta i deras solar plexus. Be afraid. Be very afraid. Ha ha ha.

Let's get uncomfortable

Anna:
Igår på boxningen blev jag smärtsamt påmind om en akilleshäl jag helst inte vill låtsas om.

Sprintlöpning. Rusher. Intervaller.

Kalla det vad ni vill, men jag suger. Big time. Jag liksom tar slut efter typ två vändor. Och det var inga långa distanser vill jag lova. Springa långt kan jag inte göra på grund av min risiga höft men springa snabbt borde inte vara något problem och det har blivit dags att ta tjuren vid hornen.

Sprinter alltså. Vår kära tränare Fredrik verkar ha blivit helt insnöad på CrossfitFootball på senaste och det kan nog vara precis det jag behöver. "Sprint shuttle drill", "Sprint 50 metres", "20 yard four cone drill", det är sånt de kör nästan dagligen i sina woddar. Ooh, jag kan redan känna mjölksyrechocken och kväljningarna.

"Idioten" - snart i en förort nära dig!

Röd dag? Bah!

Anna:
Ett par dagar på landet var underbart. Rundan runt sjön är något av det härligaste jag vet. Mjuka skogsstigar, vitsippor, sjöfåglar, mossa, berg, spänger, lerpölar och med min kära make hack i häl. Så skulle man leva. Löpningen ger tyvärr lite känning i höften, men det är det värt. Lätt!
Det blev alltså två dagar av spring i skogen och låånga tupplurar mitt på dagen och lite sporadiskt hopprepshoppande. Men just det sabbades lite av att jag gnällde på Jon som jag tyckte hoppade för hårt mot altangolvet när han körde dubbleunders. Ha ha ha. Det är sant alltså. Men Jons DU blir- trots sur hustru - bättre och bättre och jag själv lyckades äntligen få in en sån där typisk boxarhoppstil. Ni vet två hopp på varje fot där man liksom pendlar fram med det fria benet. Jag kan dessutom också avslöja att Jons muscleups är på god väg. Säg inte till min mamma att han hängde upp ringarna i hennes älskade vildapel bara.


Men alla vackra natthimlar till trots var det ändå skönt att komma tillbaka till stan. Missade boxningen i måndags till förmån för lek i spenaten så jag var sjukt peppad på psykbrytsfys och några ordentliga smockor i solar plexus. Det pirrade i hela kroppen igår när jag släpade runt på mina handskar för att jag var så sugen på kvällens pass. Men vad händer? När jag kommer till Fighter Center är dörren låst! Rööööd dag. Helt ärligt? Fighters tar väl inte ledigt? Vem vet, de kanske var i kyrkan. Kanske.

Helt modfälld strök jag runt planlöst på söder i väntan på min poleklass tre timmar senare. Gick förbi gymmet för att kolla om jag kunde köra några marklyft eller något åtminstone. Men det verkade som att Harley-Davidsson-Nicke också var på annat håll och hedrade Jesu färd till himmelen. Släpade mig vidare utan mål tills jag plötsligt stod utanför In balance, yogastudion där jag tränade för länge länge sen. Bestämde mig för att gå in och hälsa på Naomi som var den som ledde mig igenom mina första knackiga solhälsningar och innan jag visste ordet av var jag inbjuden till kvällens masterclass i yinyoga som skulle börja om 20 minuter. Det var alldeles underbart. Jag bara satt där på yogamattan (med en rätt snygg kille på mattan intill, ha ah) och mös over att en sån besvikelse kunde leda till nåt så härligt och oförutsett i slutändan. Sen iväg till pole. Bra kväll trots allt!

Just a smalltown boy, just a city girl

Anna:
Med Journeys 'Don't stop believin' i högtalarna körde vi dagens WOD...skämta bara. Haaa ha aha. Ahhah haha ha. Nej, mainframe släng er i väggen, halva nöjet är ju att knåpa ihop själva träningen. Jag och Jon satt i jägarsits i hallen (präktigt) medans vi planerade passet. Tyvärr orkade vi bara typ 20 sekunder (dåligt) och fortsatte på hallgolvet bland vårgrus och vinterskor. Resultatet blev 6 lugna rundor av diamond pushups, KB-thrusters, l-sit chins för Jon och situps hängandes med benen runt Jons midja (tänk mänsklig brutalbänk) för mig.


Dessutom kände jag mig sjukt stark på boxningen igår. Stenhårt pass. Varannan rond fys, varannan rond kroppssparring, svinjobbigt! Men jag hade så sjukt mycket kraft, det kändes som att jag skulle kunna köra på hur länge som helst. Vi avslutade med en tre fyra minuter medicinbolls ball-slams och jag smällde den där bollen i mattan like a frickin' machine. Woo ha!

Hommage à Tyson

Anna:

-How you doin' coach...right on the chin...I'm gonna relax now, don't want my head to flood more than it is...
Det är junior-OS. En leende 14-årig Mike Tyson står i skinande blå boxarrock vid en telefonautomat och berättar stolt för Cus D'Amato om hur han knockade sin motståndare efter åtta sekunder.

Nästa klipp:

-Move your head...keep your head down!
-It's comin up?
-Yea, move...it's not coming up but it's about to come up...you can make it perfect...it's not perfect.
Den här gången står en blanksvettig Tyson och matar ofattbart hårda slag på en sandsäck. Cus D'Amato står vid sidan om och ingenting verkar undgå hans blick. Det är här han formar sin adept till den ursinniga, fantastiska boxare som hela världen snart skall få se.


Vi såg nyligen James Tobacks porträttfilm om Tyson och jag ryser när jag tittar på matchklippen. Varför är det alltid Muhammad Ali som omnämns som världens största boxare och inte Tyson? Låt vara att han saknade Alis karisma, att han sabbade både sin karriär och sitt privatliv, att han aldrig lyckades göra storslagen comeback och att han aldrig igen återfick den kärlek och status han en gång åtnjutit. Men Tyson under sin storhetstid, det finns ingen större. Ingen mäktigare.

Ingen slår som Tyson. Han slår som om varje slag var matchens sista. Så hårt att det är en bedrift av hans motståndare bara att stå på benen efter en attack. Kanske är det som han själv säger att han hade inte konditionen att gå fler än ett par tre ronder och att det var därför han boxades så oerhört agressivt. Att han helt enkelt visste att hans enda chans var att knocka killen så tidigt som möjligt. Och han slår så fruktansvärt snabbt att det ibland är svårt att uppfatta vad som sker. Ändå committar han i vartenda slag.
Ingen rör sig som Tyson. Det är svårt att förstå hur en man på över 90 kilo som ger sig hän i vartenda slag, som använder sig av hela sin tyngd, hela sin kraft, för att knocka den andre kan röra sig med sån lätthet. Att någon som slår kombinationer på fem-sex-sju-åtta slag fortfarande har total balans och ögonblicket därpå kan avlossa en ny lika livsfarlig kombination.
Ingen är så orädd som Tyson. Han börjar slåss så snart domaren gjort så lite som en antydan till att ta ett steg tillbaka. Han kör inga vänskapliga jabbar för att bekanta sig med motståndaren eller känna på avståndet, han går in. Rakt in. Sen beskriver han det bäst själv: "When I get inside, I open up like a son of a bitch".

Men han berättar också om sin första match någonsin:
"I was so scared of my first amateur fight, that I said to my trainer: I'm going to the store. And I went downstairs and told myself that I should just get on the first train and leave and just never come back. I was so scared, I didn't wanna fight anybody...But I pulled myself together with the discipline I'd learned from Cus and I scored a knockout in the third round."

Sen blev han tiderna största boxare.

Ett tandskydds födelse

Anna:
Jon säger att jag är ursnygg i mitt nya tandskydd men själv är jag lite tveksam.

Livet på åskådarbänken

Anna:
Det som jag för en dryg vecka sen trodde var en rejäl sträckning i sidan blev hundra resor värre morgonen därpå och visade sig vara antingen ett sprucket revben eller ett brustet muskelfäste. Ingen idé att röntga tydligen sa både sjukgymnasten och doktorn. Samma behandling oavsett: starka smärtstillande, total vila och inte nysa, skratta eller hosta. Ingen hjärnkirurgi direkt. Jag kan ju inte varken nysa eller skratta utan att gny av smärta, att träna vore ett skämt när det gör asont bara att gå upp för backen till tåget och smärtstillande, ja, vad annars?

Det betyder att jag är i fullständig vila sedan en vecka tillbaka och i allt mellan en till fem veckor framöver. De första dagarna kände jag mig riktigt nere. Jätteledsen. Men nu när det sjunkit in börjar det kännas helt ok faktiskt. Till och med rätt spännande, som en möjlighet till något nytt.

Jag har till exempel, trots att jag inte kunnat vara med, gått på veckans alla träningar och helt enkelt tittat på. Det har varit jätte spännande och otroligt lärorikt. Att t.ex. få möjlighet att bara iakta skuggboxning var fantastisk. Ofta är man så upptagen av sig själv och det man försöker göra att man helt missar allt det man kan lära sig genom att se på andra. Fighter Centre är kallare än Murmansk den här tiden på året, speciellt när man sitter still, men det lämnade strax mitt huvud när all min koncentration var fokuserad på att ta in allt det jag såg framför mig.

På poledancen var det samma sak, jag tror att, bara genom att kolla på lektionen så finns det trick som jag kommer klarat mycket bättre nu. Ofta är det så att det är svårt att förstå vad man gör för fel innan man sett någon annan göra dem. Det var också nyttigt att se utifrån hur en lektion går till.

Det är så väldigt sällan man är åskådare och jag vill alltid alltid vara med och köra ifall jag kan men just nu går det inte och jag börjar sakta acceptera att vara tvingad till en tid vid sidan om inte är helt åt helvete ändå. Tiden framöver får bli en tid för att intellektualisera träningen. Att tänka kring boxning, att fundera kring balans, att sätta ihop nya koreografier och visualisera trick om och om igen tills jag kan köra på riktigt. Och så gjuta mitt nya tandskydd!

Jon står just här bredvid mig och swingar och jag önskar att jag kunde swinga där bredvid honom. Men att få tag ett steg tillbaka och se på är också värdefullt. Om jag alltid swingar samtidigt så missar jag ju hur läcker han är. Jag vill också swinga men jag är inte sorgsen. Snarare är det en pirrande längtan inuti mig. Jag ska låta min kropp läka ifred, det ska jag. Men om jag hinner bli bra till den 28:e december så ska jag swinga tusen swingar om dagen fram till nyår och klara Utmaningen på målfoto!


Så här kan jag inte göra:

Inte så här heller:

Det är knappt att jag kan göra det här:

Och, ehh..ni hajar:

Lång dags färd mot natt

Anna:
Det går dåligt med swingarna just nu men det gör inget. Utmaningen är ju sådan att det är långsiktighet och käraktär som gäller. Om man inte, som crossfitgalningarna, gör hela på en dag då förstås. Är hur som helst uppe i 1100, inte mycket för världen, men jag kommer igen! När de irriterande dubbelbåsorna (en blåsa innuti en annan) på fingrarna läkt så är det jag som kör på som en ångvält. Jag körde i allafall hundra i morse. Förrutom att jag vill gråta av fingersmärta så känns de heltoppen. Set om 35 är en baggis. Set om 50 är jobbigt men snart kör jag set om 70, jag känner det på mig. Eller förresten, jag börjar med 60 först.

Senare på eftermiddagen var det boxning. Ingen sparring den här gången, men jag fick ändå en och annan smackare när vi tränade försvar. Gud, det är så svårt. Jag fattar inte hur man ska hinna ducka/vicka/blocka, jag hinner ju knappt uppfatta slaget innan jag är träffad. Ha ha. Sen körde vi fys och jag kände mig pigg och stark. Åh det är så skönt att känna så för en gångs skull. Vi avslutade fysträningen med några kettlebellövningar och det var en riktigt skön känsla när swingarna med 16-kiloskulan var löjligt lätta. Det går framåååt!

Men det var inte slut där, jag tryckte i mig lite näring och åkte iväg till polestudion. Behövde inte värma upp särskilt länge om man säger så. Övade nya och gamla trick men fick inte jättemycket gjort eftersom jag mest stirrade på Nelle när hon övade. Det är magiskt att se henne på stången. Ni har väl kollat hennes galleri? Mot slutet av sessionen drog jag tyvärr upp en gammal sträckning i sidan så just i detta nu har jag svårt att både hosta och gå men jag satsar på att det går över imorgon. He he. Har dock haft en bra polevecka. Har fått till tre (3!) nya trick. Först Kneehold som har verkat helt omöjlig tidigare, men den funkade efter ett par öl i onsdags (man skall inte underskatta den mentala avslappningens positiva inverkan på svåra och smärtsamma trick) sen Flaggan som har verkat ännu mer omöjlig men som helt plötsligt bara fanns där i min kropp i måndags. Och så idag, sekunden efter att jag lite gnälligt sa till Nelle: "Och när ska jag lära mig att göra en shouldermount då, jag fattar verkligen inte hur", så plötsligt gjorde jag den bara. Ibland är det som att vissa trick liksom mognar i kroppen och när de är färdiga så är det inte ens svårt. Det är som de säger: "Strength is a skill". Precis så är det - Strength IS a skill.

Men nu är det äntligen natt och jag ska gå och lägga mig och vänta på att min kära make kommer hem från arbetet och kryper ner hos mig. Kanske gör jag dagens resterande swingar först. Kanske inte.

Nelle är inte bara en fantastisk stångakrobat, hon är även perfektionist, som föraktar sockerkakor och bakar fullkomligt ljuvliga Macarons. Ha ha, det är inte mänskligt!

Not only savage but mad

Anna:
Igår hände något stort, något som gjorde djupt intryck på mig. Igår kände jag mig mer levande än jag gjort på länge. Igår var det slutligen dags att möta det jag så länge har fruktat. Igår var tiden inne för mitt livs allra första sparring.

När Andreas efter uppvärming, skuggboxning och lite slagkombinationer att nu skulle vi göra något vi inte gjort förrut, nu skulle vi köra fri sparring, så trodde jag att han skämtade. När jag insåg att han menade allvar blev jag alldeles stel. 'Shit, nu händer det alltså, det händer nu.' Vi skulle köra sammanlagt tio minuters oavbruten sparring med motståndarbyte varje minut. Bara att bita ihop och köra. De första fyra minuterna fick jag så mycket stryk. Ha ha. Min första tanke när jag fick första slaget mot huvudet var 'va, vad håller du på med?' och jag fick kämpa för att acceptera det faktum att främmande människor avsiktligt slog mot mig. Mot mitt huvud!

Och sanningen är att jag under alla tio minutrarna mest tog och tog och tog stryk. Men det spelar ingen roll! Det var fantastiskt. Det låter kanske konstigt men jag antar att de fighters som läser vår blogg hajar. Det var underbart, det roligaste jag gjort på länge. Tillika det obehagligaste. Men jag lärde mig mer än jag gjort under hela hösten.

Jag lärde mig att man får krok efter krok i tinningen är det dags att börja flytta guarden från kindbenen till tinningen. Jag lärde mig att det är inte 'fusk' att använda sig av det faktum att man har längre räckvidd än sin motståndare. Det är boxning. Att det inte är något man bör liksom ta hänsyn till utan att man måste utnyttja det. Jag lärde mig att man kan inte måste vänta på att motsåndaren ska spöa klart dig så du kan ta över när det blir din tur. Det finns ingen din tur, man får välja, ta initiativet själv eller få stryk. Jag lärde mig att man måste våga gå in. Här har vi övat på slagkombinationer hela hösten men när vi väl börjar sparras så märker jag att jag kör ett slag i taget. Jabb - ut. Höger - ut o.s.v. Efter att inte fått in ett enda slag insåg jag att jag måste våga gå in, våga slå flera slag efter varandra, våga ta kontroll. Jag lärde mig att jag måste våga slå, våga orsaka smärta värre än en halvtafflig uppercut i magen. Att våga lämna kroppsslag och sikta högre. Att sikta på huvudet för att träffa huvudet, inte för att missa. Att våga slå, våga träffa.

Men det absolut största handlade inte ens om mig eller något jag gjorde. Det största var något som kom utifrån, det största var just det jag länge fruktat. Det största var först ett stenhårt slag mitt i solar plexus. Så där så att hela kroppen blir stel och kall och allt man vill är vika sig dubbel och lägga sig på golvet och kippa efter andan och därefter,några sekunder senare en vänsterkrok som fick det att ringa i huvudet på mig, precis så där som man föreställer sig, sådär som i serier, att man för ett ögonblick undrar vad som hände egentligen. Visst var det obehagligt, visst var det skrämmande, men det var också helt suveränt. Helt fantastiskt. Det är som om mitt liv plötsligt fick en helt ny före/efter dimension. Som om något hände i mig, så förlösande, som om jag aldrig behöver vara rädd mer. Nu vet jag hur det känns. Nu vet jag att man överlever. Nu är det dags att börja slå tillbaka. Nu är det dags att börja boxas. På riktigt.

All work, no play och ett svart hål

Anna:
Nä, nu har det blivit alldeles för stor övervikt på jobb, plugg, krämpor och feber i mitt liv. Bloggandet har gått fetbort på sistone och det är ju helt galet. Det är ju träna och blogga man vill göra, inte gnälla och läsa tills spänningshuvudvärken gör sig påmind.

Precis som för min älskade make var det kommentaren från Martin på Crossfit Uppsala i morse som gjorde mig tokpeppad. Har iofs tränat hyfas (ehh... hyfsat ska det vara, ha ha) den här veckan, men nu jäklar kör vi, full fart framåt mer kärlek till bloggen, mer träning, mindre sura miner och mer glädje! Wohoo, tack Martin, fan vad härligt!

Så efter att ha kurerat svinfebern så har jag kört två riktigt bra boxpass den här veckan. Det går framåt nu. Verkligen. Jag säger som min tränare: "Det ser bra ut, eller jag menar, du är ju liksom inget proffs eller så, jag menar asså, inte bra liksom men ganska ok." Ha ha ha. Men allvarligt talat är det som att det har hänt något nytt den här veckan, jag har hittat balansen! Börjar känna att jag liksom kan slå fler än ett par slag åt gången och fortfarande vara i kontroll över var min kropp är på väg. Det var när jag fick tipset av Odd, som hoppar in som tränare ibland, att ändra stancen lite, att inte stå så brett isär med benen som det hela lossnade.

Det var dock inte det enda som lossnade under den träningen. HAA HA HA. I slutet av passet när vi körde kettlebellthrusters och jag var i den djupaste delen av en knäböj så hör jag hur en tråd går sönder någonstans i bakdelen av mina tights. Ehh... Vad gör jag nu då? Hinner jag knappt tänka förrän Andreas skriker: "One minute left, keep going, don't stop, DON'T STOP NOW!" Såatteehh, ja det var inte så mycket mer att göra än att lyda, och för varje rep känner jag hur hålet i rumpan blir större och större, jag kan inte längre koncentrera mig på övningen utan allt mitt fokus ligger på det där lite torra ljudet då tyg rivs isär. "30 seconds, keep it going now!" Vafan! Är det inte slut någon gång? Thrust, thrust, thrust, thrust och allt jag kan tänka på är damage control, hur ska jag lyckas komma undan med det här oupptäckt. Det enda rätta hade ju varit att stanna upp och skrika "Stop! I've got a hole in my ass!" så hade man ju varit ihågkommmen för resten av livet, men ni vet hur det är när paniken sköljer över en, man ba: ...måste...dölja...hålet...måste...dölja... Ha ha, när minuten var över vågade jag verkligen känna efter eller titta av rädsla för att någon också annan skulle märka, jag drog ner mitt linne, joggade med som om ingenting hade hänt på nedvarvningen och slank sen in i omklädningsrummet, snabb som en vessla och berättade inte för NÅGON!

Broken down piece of meat

Anna:
Åh fy fan vad trött jag är. Hela kroppen värker och jag ser ut som min egen mormor när jag försöker resa mig från stolar och tågsäten. Uff, det har varit några tunga dagar. Tungt och långt pass på gymmet i tisdags kväll (då jag blev uppraggad ha ha) med marklyft, bänkpress, hantelpress militärpress, lyft till l-sit och legraises ut till split. Sen på den igen med hos Fredrik morgonen därpå . Träningvärken i ländryggen är obeskrivlig. Det måste vara den där brandslangsövningen. Den tar kål på en. På kvällen med sakta stumnande rygg och trasiga handflator så var det dags för poledance. Jag var slut redan då, stånkade och stönade mig dit, men så snart man värmt upp är det ju bortglömt. Åtminstone tills man blivit kall igen.

Nelle hade lagt in sån där judomatta i ett av rummen på studion så jag prövade några handstående, helt utan stöd (det gick sådär), efter klassen fick jag in en riktigt bra spagat. Obs! Det är inget leende, som man först kan luras att tro, det är ett ansikte förvridet av smärta.
Men gårdagens största bedrift var mitt livs första butterfly! Det går bra nu. Har liksom aldrig förr varit stark nog, nästan hela kroppsvikten ligger på nedre armen. Men så äntligen.

Hur det gick på boxningen idag skall vi inte tala om. Hade svårt att få på mig träningskläderna och jag fick både en och två tjotablängare för att jag helt enkelt inte orkade ducka när vi skulle öva defense. Ha ha ha.

Ruthless gravity

Anna:
Ibland kan träning vara som att ha hund. Det gör att man talar med människor man aldrig annars ens skulle träffat. Till exempel gubbarna på gymmet vars söderslang är så utpräglad att jag, som är född och uppvuxen i Stockholm, ibland har svårt att hänga med, brudarna med Ed Hardy-keps på poledancen eller alla grabbarna på boxningen och då menar jag både de spinkiga sextonåringarna med dålig koll på sin kropp såväl som de stenhårda (nåja) MMA-killarna.

Idag när jag satt på saltsjöbanan hemåt, darrandes av utmattning från kvällens boxningsträning, hamnade jag i konversation med mannen bredvid. Han var förtjusad av kombinationen boxhandskar i väskan och en vältummad kopia av Paul Gilberts 'Peoples, Nations & Cultures in Political Philosophy' i handen. Vi kom in på ett samtal om renässansideal och den olyckliga dualismen mellan kropp och själ. Sen vidare in på träningspauser i arbetslivet, om företagshälsa och den briljanta idéen med ribbstolar i fikarummet på kontor. Inte för att jag någonsin jobbat på ett, kontor alltså, men hade de ribbstolar skulle jag kanske börja tänka på det. Det visade sig att han förutom lite löpning "och sånt" höll sig i form genom att gå på händer. Vilken grej! Det tyckte jag var förtjusande. En helt vanlig herre i svart rock som går på händer lite då och då. Han gjorde det till och med på kontoret ibland sa han. Tydligen hade hans far varit duktig på det, han hade lärt sig som pojke och fört kunskapen vidare till sina egna söner. Vilket arv! Min farsa lärde mig inte ens gå på styltor, bara namn på olika typer av pelare inom italiensk arkitektur. Koritinska, doriska, joniska, o.s.v. Kampen mot gravitationen, för handstående utan vägg är min egen, eller förresten Jon är med lite grann, och målet är att stå på egen hand vid årsskiftet. Försöker öva varje dag nu, det blir bättre och bättre, men när jag skulle dokumentera mina framsteg idag på film fanns ingenting kvar. Dagens misslyckande, var så goda:

Coach

Anna:
Har ni förresten sett att Andreas Michael, min och Alexander 'the Mauler' Gustafssons boxningstränare (ha ha), har börjat blogga på elitportalen? Bloggen är grym och Andreas är så jäkla mäktig: "IF IT DOESN'T HURT IT DOESN'T WORK!" och "YOU GOTTA WANT THIS, I CAN'T MAKE YOU, YOU GOTTA WANT THIS!" Idag körde vi lätt kroppssparring på träningen. Shit vad kul det var. Trodde det skulle vara obehaglig men det var bara skönt. Andreas och adrenalin is the shit.