Baby's got back

Anna:
Inte långt kvar nu och det börjar kännas lite (mycket) pirrigt det hela. Det är dock roligt att få låtsas vara lite elit och oroa sig för att bli förkyld eller skadad så här precis innan den stora helgen. En av försiktghetsåtgärderna är inga snatches eller andra handflatehotande aktiviteter. Det tog Fredrik fasta på i lördags som var vårt sista riktigt hårda pass innan det bär av till Danmark.

Att veta att det inte kommer att bjudas på något snatchtest när man sitter på pendeln på väg mot Älvsjö för att pass med Fredrik gör ångesten lite mer hanterbar. Men om jag hade vetat vad han hade laddat med istället hade jag kanske vänt om redan när jag på Saltsjöbanan insåg att jag hade glömt påsen med träningskläder i hallen.

Så kittad med kläder från bortglömtlådan körde vi igång. Brandslangen var svinjobbig men ok, kettlebells har man ju sett förr och armhävningar likaså. Men fy fan för en säck halvfylld (ännu värre!) med 30 kilo sand. Den skulle bara upp på axeln och sen slamas tillbaka i golvet. Inte så bara. Gaaah. Hade aldrig fått upp den om inte Fredrik hade stått där och skrikit åt mig att "SATSA PÅ ATT FÅ UPP DEN VARJE GÅNG!", men då gick det. Nästa station var en sandsäck, lika lång som jag, som skulle upp från golvet, och sen ner igen. Mammastark och de som brukar köra underground strength med Fredrik timmen innan oss har nog inga problem med den där, men för en kettlebellslyna som jag själv var det ingen lek. Antingen höll jag för långt bak och fick inte upp den alls och när jag höll längre fram så fastnade den mellan benen och var omöjlig att lyfta. Efter typ 10 försök utan att få den att lyfta från golvet hoppade jag jämfota av ilska och skrek. "Men för fan, det går ju inte och du räknar ju inte ens, ser du inte att det inte går!"
"Kom igen nu, få upp den nu" sa Fredrik tillbaka och log. Och när jag äntligen äntligen fick upp den så ba: "Sådär ja, det var en, bara nio kvar nu!" Till slut klarade jag mig igenom tio stycken och nästa runda fick jag faktiskt till tjugo godkända. Detta till priset av en gruvlig träningsvärk i ryggen, nästan lika illa som den dagen efter Jon hade introducerat mig till kettlebells och satt en 24 kilos kula i händerna på mig och sagt åt mig att swinga. Ja, eller inte riktigt så illa.

Anna is wearing: herr-simshorts i polyester av storlek större med penisnät, långärmad t-shirt från H&Ms barnavdelning och lagväst i mesh.

Efter detta var jag redo att lägga mig och sova på en gräsmatta resten av dagen men av tjejerna från polestudion är gymnastiktränare och hade bjudit in oss att komma och köra i deras fullt utrustade hall. Så med darrande armar och stumma axlar och en rygg som lagt av för länge sen körde vi tre timmars gymnastiklek. Det var precis som jag tänkte mig - en jättestor lekplats! Svinkul. Studsmattor, ringar, tumblinggolv, skumgummigropar, allt man kan önska och lite till.


Jag ägnade en bra stund åt att öva enkla hjulningar. Det är något jag aldrig har kunnat men nu är det ett av sommarens mål. (Det är grymt att man som vuxen kan ta igen det man inte lärde sig som liten tjock flicka). Alla frånskjut med vänsterbenet resulterade i - gissa! Trrräningvärk i rumpan. Så två nya övningar på en dag, sandsäckslyft och hjulningar, har invalidiserat hela min baksida och jag förbannar alla trappor som kommer i min väg.

Som en sten

Anna:
Det blev ett hårt veckoslut förra veckan. Det var inte riktigt meningen men det blev närmare två pass per dag mellan torsdag och måndag. Och under måndagkvällens boxning så satte sig träningsmängden på tvären i kroppen och signalerade vila. Jag trodde att vi körde ett ovanligt jobbigt pass och pustade lyckligt ut i omklädningsrummet efteråt och väntade mig medhåll. Men icke. De andra tjejerna, som vanligtvis brukar sucka åt mina hurtiga kommentarer om att jag längtar efter tuffare fys, tittade konstigt på mig och sa att de tyckte det var rätt lugnt idag och jag insåg att det helt enkelt var mig det var fel på. Det var nu jag fick betala för att jag hoppat över vilodagen och kört crossfit istället.

Så gårdagen blev stenvila för min del (lyssna på 'Like a Stone' förresten). Kände mig lite hänging i morse också och planerade vila men så här på kvällskvisten blev jag rastlös och körde ett minipass på tio minuter: tio varv av 30 sek swingar (24 kg)/30 sek plankan. Skönt. Bra vilodagspass. Imorgon boxas jag igen. Hoppas på revansch.

Söndagen hemma hos familjen Altemark var underbar. Martin tog med oss ut i skogen och bjöd på en kavalkad av armhävningar- och 400 metersrundor. Det var fågelsång och solsken och kottar och svett och så jag med mina länsgt-in-i-garderoben-kläder som fick mig att se ut som Edina i AbFab på väg till ett aerobicspass (se nedan). Armhävningarna kändes ovanligt bra. Undrar om jag har blivit bättre eller om det kanske har något att göra med den nya spindeltekniken som jag, helt omedvetet, verkar ha uppfunnit (se nedan). Ja, jäklar vilka breda armhävningar! Gör jag alltid sådär? Jon? Inte konstigt i så fall att jag får kämpa så med de smala. Skärpning. Hur som helst, passet avslutades med kaffe och initierat träningssnack och ett videoklipp med Annie som kom etta i de europeiska uttagningarna till crossfit games. Jag finner inga ord. Kolla klippet! Och sen, kolla det en gång till! Som ni vet är jag tveksam ibland till crossfit men om man kan bli så där jävla fit så sign me up!
Vi prövade också att kippa lite försiktigt där på ett räck i skogen. Jag kom aldrig upp men jag fick tekniken förklarad för mig för första gången så nu är det bara att börja öva. För kipping pullups är definitivt en skill, no doubt. Men det har jag alltid ansett. Återkommer när jag fått till ett par stycken. Tack Martin och Linda. Nästa gång vi kommer tar vi med några kalla lagers också!

Out in the fields/Run to the hills

På Gud vet vilken 400 metersrunda i ordningen

Jon:
Vilken helg!
Crossfit på CFN under veckan. Kettlebells med Anna hemma i fredags, kettlebells och allsköns annat skrot hos Fredrik i lördags och en promenad genom skogen med Martin Altemark i går. Det fysiska går riktigt bra nu. Den enda baksidan är att jag har svårt att tänka på något annat men det är visst vad som brukar kallas fokus och är kanske inte helt fel så här mindre än två veckor före RKC.

På Gud vet vilken armhävning i ordningen

Idag har jag tagit det riktigt lugnt - aktiv vila kan man säga. Har bara övat på pressen. Har ett träningsupplägg som vi kan kalla för tvättdag med internetsurfande. Det går ut på att jag väljer ut en övning - oftast pressar men t.ex. TGU eller chins skulle fungera lika bra. Sen går jag ned och slänger in en tvätt. Under tiden jag slänger in tvätten jobbar datorn fram något roligt att titta på. Gärna några MMA-matcher jag inte sett eller ett Family Guy-avsnitt. När jag kommer upp från tvätten gör jag några reps av utvald övning och slänger mig sedan framför datorn. När jag sedan blir lite rastlös (allt från 3 till 30 minuter senare) gör jag ytterligare några reps. Förr eller senare blir det också dax att ta hand om tvätten.
På detta sätt lyckas jag bränna av en sisådär 10-15 set SAMTIDIGT som jag slöar OCH tar hand om hemmet. Win! Win!! Win!!!

På Gud vet vilken Frozen Margarita efter träningen

Veckan som kommer ser inte heller så pjåkig ut. Det blir crossfit tisdag-fredag och kettlebells lördag, söndag.
Med hjälp av Martin Altemark har jag även lyckats hotta upp RKC-helgen ytterligare. Som om det inte var nog att ha en ryss som skriker och sparkade en i magen när man ligger i plankan under tre dagar så ska jag även få bekanta mig med en eller flera danskar som har lovat att se till att jag får en "beating" i ett gammalt slakthus i Köpenhamn. Ska alltså besöka Butcher's Lab på måndagen efter RKC. Den goda nyheten är att jag får med mig min goda vän Laszlo. Det är viktigt att prata om sådant här efteråt med någon som förstår. Han klarade förresten sin första TGU på både högern och vänstern med 24an idag. Det lär bli fler.
Bifogar några bilder från gårdagens session i Uppsala. Det var riktigt kul att komma ut på slätten (till Uppsala alltså) och in i skogen och köra armhävningar och 400 metersrundor med Martin och resten av hans gäng. Kaffe, russin och köksbänkshäng efteråt. Jag kan avslöja att familjen Altemark har en Concept2 roddmaskin hemma. Där ligger man lite efter med sina 4 kettlebells, chinsbar och pilatesboll.

Train like an athlete...

...look like a tramp!

Uhuu, typiskt! Alla mina träningkläder hänger på tork i badrummet med vita saltfläckar och luktar ammoniak och jag börjar leta mig långt in i lådan med träningkläder och stöter på de mest obskyra plagg. Vissa med anor från 90-talets gympalektioner i Erikssdalsskolan.

Dessutom rör jag mig som en pensionär idag efter Fredriks tortyr igår. Jag vet inte om det var ovanligt hårt, eller om det var jag som var svag i köttet. Men det var så jobbigt att jag grät under typ halva passet. Det är sant! Jag ba piskade de där jävla brandslangarna och puttade det där satans däcket och svingade kulor och bulgarian bags och försökte att inte känna efter medan tårarna bara sprutade. Och jag tvingade Fredrik att hämta hinken och ställa den i närheten av mig - i fall att. Ha ha. Men det var inget som kom upp och tårarana sinade efter ett tag och jag kom levande ut på andra sidan. Om än dyblöt och darrig och - som sagt - med en jävulsk träningsvärk i rygg och armar. Train like an athlete, cry like a baby.

Om några timmar ska vi till Uppsala för att köra ett pass med vår internetkompis Martin Altemark från Crossfit Uppsala i hans trädgård. Första gången öga mot öga. Jag misstänker att han kommer plåga mig, tvinga mig att kräla i leran och få mig att ta tillbaka varenda spydig kommentar jag lagt om Crossfit på senaste.

Gud hjälpe mig.

Anna

Yesterday's catch

Ser lite ansträngd ut kanske, men ändå rätt snyggt, eller hur?

Röd dag? Bah!

Anna:
Ett par dagar på landet var underbart. Rundan runt sjön är något av det härligaste jag vet. Mjuka skogsstigar, vitsippor, sjöfåglar, mossa, berg, spänger, lerpölar och med min kära make hack i häl. Så skulle man leva. Löpningen ger tyvärr lite känning i höften, men det är det värt. Lätt!
Det blev alltså två dagar av spring i skogen och låånga tupplurar mitt på dagen och lite sporadiskt hopprepshoppande. Men just det sabbades lite av att jag gnällde på Jon som jag tyckte hoppade för hårt mot altangolvet när han körde dubbleunders. Ha ha ha. Det är sant alltså. Men Jons DU blir- trots sur hustru - bättre och bättre och jag själv lyckades äntligen få in en sån där typisk boxarhoppstil. Ni vet två hopp på varje fot där man liksom pendlar fram med det fria benet. Jag kan dessutom också avslöja att Jons muscleups är på god väg. Säg inte till min mamma att han hängde upp ringarna i hennes älskade vildapel bara.


Men alla vackra natthimlar till trots var det ändå skönt att komma tillbaka till stan. Missade boxningen i måndags till förmån för lek i spenaten så jag var sjukt peppad på psykbrytsfys och några ordentliga smockor i solar plexus. Det pirrade i hela kroppen igår när jag släpade runt på mina handskar för att jag var så sugen på kvällens pass. Men vad händer? När jag kommer till Fighter Center är dörren låst! Rööööd dag. Helt ärligt? Fighters tar väl inte ledigt? Vem vet, de kanske var i kyrkan. Kanske.

Helt modfälld strök jag runt planlöst på söder i väntan på min poleklass tre timmar senare. Gick förbi gymmet för att kolla om jag kunde köra några marklyft eller något åtminstone. Men det verkade som att Harley-Davidsson-Nicke också var på annat håll och hedrade Jesu färd till himmelen. Släpade mig vidare utan mål tills jag plötsligt stod utanför In balance, yogastudion där jag tränade för länge länge sen. Bestämde mig för att gå in och hälsa på Naomi som var den som ledde mig igenom mina första knackiga solhälsningar och innan jag visste ordet av var jag inbjuden till kvällens masterclass i yinyoga som skulle börja om 20 minuter. Det var alldeles underbart. Jag bara satt där på yogamattan (med en rätt snygg kille på mattan intill, ha ah) och mös over att en sån besvikelse kunde leda till nåt så härligt och oförutsett i slutändan. Sen iväg till pole. Bra kväll trots allt!

Ett-två-tre

Jon:
Lördagsträning hos Fredrik. Mycket ångest på vägen dit - som vanligt.
Det var sista chansen att kolla snatch-test nivån innan RKC. Senast grejjade vi det på exakt samma tid: 4:10. Den här gången krävde Fredrik att vi gick alla 5 minuter. På 3:58 passerade vi båda hundra och vid 5 minuter satte vi ned kulan efter 123 reps - ett, två, tre. Som två synkade klockverk bredvid varandra.
Efter det blev vi plågade med allt möjligt: däck, kulor, bulgariska säckar - you name it! Så här i efterhand är det nog den bulgariska lädersäcken som ställt till med mest oreda. Vi har bara en sak att säga: intercostalis!!
Anna grejjade dessutom BÅDE TGU med 24an och buppar med 12 på båda armar. Lyften rullar in som dom ska. Det går bra nu

Working for the weekend

Jon:
I morgon bitti blir det lugn lördagsförmiddag med Fredrik ute i Älvsjö, sen jobb, lite sova och på söndag ut på landet. Hinner inte packa sen så jag har gjort det nu. Romerska ringar - check! Två hopprep - check! Löpardojjor - check! Det blir till att öva på double unders och på muscle-ups samt att springa runt sjön. Bara Anna och jag i två hela dagar.
Klarade förresten en bup med Powermax 24an idag för första gången. Tappade den under nedtagningen men upp gick det bra. Grejjade också en tvåa med Eleikon i veckan. Vänstern släpar dock fortfarande efter.
Exakt tre veckor kvar till RKC idag. Tänkte dra ned på alla träning som inte är kettlebells från och med nu (helgen blir ett undantag, för tungt att släpa med sig 24 kg på bussen). Mycket swingar, c/p, TGU, snatches och racksquats. Nästa helg blir sista där händerna får gå sönder.

Just a smalltown boy, just a city girl

Anna:
Med Journeys 'Don't stop believin' i högtalarna körde vi dagens WOD...skämta bara. Haaa ha aha. Ahhah haha ha. Nej, mainframe släng er i väggen, halva nöjet är ju att knåpa ihop själva träningen. Jag och Jon satt i jägarsits i hallen (präktigt) medans vi planerade passet. Tyvärr orkade vi bara typ 20 sekunder (dåligt) och fortsatte på hallgolvet bland vårgrus och vinterskor. Resultatet blev 6 lugna rundor av diamond pushups, KB-thrusters, l-sit chins för Jon och situps hängandes med benen runt Jons midja (tänk mänsklig brutalbänk) för mig.


Dessutom kände jag mig sjukt stark på boxningen igår. Stenhårt pass. Varannan rond fys, varannan rond kroppssparring, svinjobbigt! Men jag hade så sjukt mycket kraft, det kändes som att jag skulle kunna köra på hur länge som helst. Vi avslutade med en tre fyra minuter medicinbolls ball-slams och jag smällde den där bollen i mattan like a frickin' machine. Woo ha!

Extra, extra!

Anna:
Jag har hittat en ny blogg. Muskler och makaroner. Fantastisk. Go read!

Ursäkt till rimfrosten

Anna:
Jag ångrar mig lite. Vintern var inte alls bara ett svart hål av släpa tunga väskor med träningskläder runt halva stan som jag antydde häromdagen. Faktum är att vintern i år var alldeles ljuvlig också. Men nu, med en sisådär dryg månad kvar till sommarsolståndet så undrar jag om någon skulle kunna bidra med lite tips på vad man gör med skidorna (och klistret på undersidan) under sommarhalvåret. Någon?

Antihistamine Sunday

Jon:
Anna har sagt att jag måste blogga medan hon diskar så jag bloggar. Har tyvärr dock inte så mycket att säga. Vi körde Crossfit för första gången tillsammans idag. Hon gjorde bättre ifrån sig än jag så nu kan hon ju glömma att det kommer hända igen.
Jag buppade Eleiko 24an (grattis till mig) och träffade den numera smått legendariska Numi - en tatuerad islänning som boxhoppar som en annan petar sig i näsan....fort och lätt?
Nu sänker sig söndagslugnet över fiskis. Klockan är snart nio och det är inte riktigt mörkt ute än så det måste vara vår vilket också visar sig genom att små, små pollentomtar festar i min näsa. Än så länge håller clarityn - inköpt på pressbyrån, det är nya tider - dem stången men jag hoppas att det inte blir värre. Med tanke på den annalkande RKCn känns inte en tung kropp, kliande ögon och en rinnande näsa riktigt rätt.

Vårtecken

Anna:
Det är först när skolbarnen spelar fotboll utanför fönstret och planteringen på gården är full med krokus och skilla och isen är borta från löpstigen i skogen som jag inser hur lång och tung vintern faktiskt var. Dagarna som kändes som att de var över innan de ens börjat, iskylan som satte sig i kroppen och gjorde skadorna än värre och michelingubbekläderna som tar död på varenda ansats till spontan allt-är-ett-gym-lek.

Och det är just leken som fått lida, det har inte blivit så mycket 'youmakelovinfun'-workout tillsammans med min älskade make här under vinterns sista månader. Till träningen masar man sig ju iväg som på autopilot men glädjen i att köra några tunga pressar till frukost har legat infrusen långt ner i en smutsig driva snö och ropat på hjälp.

Men nu jäklar. Äntligen. Vi hoppar hopprep på väg till affären, pressar med tandborsten fortfarande i munnen, står på händer och klättrar, försöker imponera på varandra med nyvunna skills och jag övar kampsportsfilmssparkar som vore jag 16 år gammal (de blir både hårdare och högre!). Vi turas om att lägga upp dagens träning och när vi inte hinner köra tillsammans så rapporterar vi till varandra hur det gick. Jag ba: "Fy fan vad jobbigt med KB-front squats, jag fick köra 7 i taget!" Och så känns det nästan som att man tränat tillsammans trots allt.

Igår morse körde vi 5 rundor av 30 tunga swings 24/32 kg och 3/3 pressar med den tyngsta kulan man pressar strikt 16/24 kg. Varken ett särskilt långt eller jobbigt pass men det var alldeles alldeles underbart. Vi var båda helt euforiska efteråt. Lyckliga rent av. Det måste ju vara mer värt än alla spektakulära skills i hela världen. Liksom: workout för ett långt liv och omedelbar lycka. Vem kan säga nej?

I förrgår blev det handstånde armhävningar, utrullningar med atlashjul, chins och ringdips:

Beyond functional

Anna:
Detta, mina damer och herrar, är en 'skill'!
Handspring. Har haft det på känn ett tag, att den var på väg. Ni vet, när man övar och man känner i hela kroppen hur man kommer längre och längre för varje försök. Häromdagen satt den alltså och mitt huvud är fortfarande stort som en ballong av stolthet.

Do you hear that Mr. Bergqvist? That's the sound of inevitability.

Jon:
Jag antar att det var oundvikligt.
Jag började med Crossfit.
Jag vill inte att det skapar någon oro.
Jag kommer inte att börja fylla den här bloggen med siffrorna från senaste WODen.
Men när Crossfit Nordic drog igång vid Odenplan för en tid sedan var jag tvungen att prova på och visst stannade jag kvar. Av två huvudsakliga orsaker:
1. Jag lär mig saker hela tiden. Allt sånt som man gjort på egen hand endast under överinseende av hustru och samvete skärskådas nu av folk som tycks veta vad dom pratar om. I dag lyfte t. ex. Rickard på locket för att se hur min frivändning såg ut....han var inte nöjd, får jobba på den.
Samma Rickard har också konstaterat att jag aldrig kommer att bli en knäböjare i världsklass. För stela vrister (går att fixa) och för långa lårben (svårare att fixa) säger han. Synd eftersom jag har sålt villan och bilen och plockat ut hela ungarnas College Fund för finansiera mitt framtida liv som resande, professionell knäböjare men det var bra att jag fick veta det innan jag började satsa på allvar.
Varje träningspass är ett undervisningstillfälle och för mig som lärt mig det mesta genom youtube, texter, bilder osv. känns det fantastiskt att ha någon där som gör allt det där jobbet åt mig. Allt jag behöver göra nu är att lyssna, titta och göra rätt. Lätt som en plätt!
Anna brukar kritisera Crossfit för att inte bygga "skills". Jag kan i viss mån hålla med henne. Mycket av fokus kring Crossfit på nätet ligger på siffror och på att träna så att man kräks. Det är lätt att känna att det inte finns något fokus. Att Crossfit handlar om att bara köra för att nå ett illa definierat stadium där man är "vältränad" för att man gör "Fran" riktigt snabbt eller för att ens "Crossfit Total" är en massa kilon. Vad detta "vältränad" sedan egentligen innebär är inte sällan luddigt. Motsatsen till detta är att hålla på med något som gymnastik, BJJ, fotboll eller liknande där det är tydligt vad man tränar för. Träningen får ett mål på ett annat sätt.
Vad jag har upptäckt är dock att Crossfit inte alls behöver vara på detta sätt. Denna upptäckt beror antagligen minst lika mycket på hur kunniga och ambitiösa tränarna på Crossfit Nordic är som på något annat. Jag lär mig "skills" dagligen. Knäböjen är en "skill", boxjumps, frivändningar och muscle-ups (inte för att jag kan göra en än) är det också. Till och med att göra armhävningar är det. Dom kan göras bättre och dom kan göras sämre.
Betraktat på detta sätt är Crossfit en skattkista av "skills", åtminstone i Crossfit Nordics tappning.
2. Träningen är svinbra. Utöver att jag lär mig nya saker hela tiden så svarar kroppen riktigt bra. Jag känner mig bättre tränad än på länge. Kettlebellen och Crossfitten korsbefruktar varandra. Användningen av höften och pressarna ger mycket för Crossfitten och uthålligheten och kondisen gör mig mycket starkare med kulorna.

Jag kommer försöka vara så mycket som möjligt på Crossfitten under våren och sommaren för att dra åt mig så mycket som möjligt av Erik, Mads och Rickards kunskaper.

Tillslut vill jag bara meddela att jag idag gjorde en dubbel bottoms-up-press med 16 kg. En i varje hand alltså. Det är fan en skill.

Och Ja!. Fredrik kan fortfarande köra helt slut på mig.

Spindelnät

'14 billions' - Tomás Saraceno på Bonniers konsthall.

On top if the world

Anna:
Ja jäklar vad bra kroppens känns just nu. Solen är här, gruset är borta och jag hoppade hopprep i 20 minuter av bara farten. Förresten är 'Harder, better, faster stronger' med Daft Punk en grym hopprepslåt. Pröva! Den går snabbare och snabbare mot slutet. Skitkul!


Och faktum är att det är 'on top of Pachacamac - Inka ruin'

Lekpark - parklek

Anna:
Jag är helt med på vår vän Olas linje om att allt är ett gym. Visst är uppförsbackar, några träd och den egna kroppsvikten allt som behövs för träning. Meen, ändå blir jag lite sugen på att ta konceptet med utomhusgym till Sverige en gång för alla. Jag tycker trots allt att det är en rätt schysst grej. Jag har i varje fall alltid väldigt kul när vi hänger och slänger och klättrar. Här i Lima:




Kolla in Olas video förresten, ha ba: "Vem behöver stärmasters när det finns äkta trappor? I granit!" Ha ha ha, jag dör

Bigger, better, faster, stronger

Anna:
Oh yes! Det går bra nu. Jag pushpressade 24:an igår, både höger och vänster, när vi tränade m. Fredrik och timade in ett snatchtest med nästan en minuts marginal. Så skönt! Har varit lite nervös inför RKC-certifieringen som hotfullt närmar sig med stormsteg. Men sen vi kom hem från Peru luftar vi kulorna minst en gång om dagen och oron börjar lägga sig i takt med att valkarna i händerna växer sig grövre.

Passet med Fredrik var askul. En del nya grejer, en del gamla, men framförallt ganska tungt. Det var länge sen vi körde med Fredrik i gympahallen i Älvsjö och vi var så glada att se honom att vi mjölkade bort de första tio minuterna med att skoja och skratta och raljera över lite allt möjligt i träningvärlden: PTs på flashiga gym som kör bicepscurls med kulorna, crossfitgymmens 'wall of pain' (det är nog mest jag som tycker att det är töntigt, Fredrik har nämligen just postat en bild på sin trasiga handflata lol) och så om Pavels fula brallor, he he.

Honey, I'm Home!

Jon:
Äntligen en orsak till att återvända till bloggosfären.
Träning med Fredrik för första gången på flera månader igår. I sanning ett kärt återseende. Fredrik har hittat tillbaka till de riktigt tunga kulorna från vinterns golgatavandring längs muskeluthållighetens och de tusentals repetitionerna på tids Via Dolorosa. Vi har hittat tillbaka till Fredrik och de sönderslitna handflatornas evangelium.
Det har inte varit så mycket snatchande de senaste månaderna så vi har båda varit lite oroliga för vår snatchteststatus. Oroliga - Schmoroliga. Vi klockade båda in 100 reps på precis samma tid: 4:10.
Men det tog inte slut där. Efter snatchtestet har det varit pressarna som känts svagast. Jag kämpar med att bli bekväm med att pressa 24an i "multiple sets of five" som det står i guiden till RKC-Danmark. Anna har precis börjat kunna pressa 16.
De första pressarna är alltid lite tröga men vi kom fort igång. Anna pressade 16 strikt, bytte till en röd 20 och pushpressade den, bytte igen till en svart 24 och pushpressade den - höger/vänster. Starkare än någonsin! Själv stod jag i ett hörn och pushpressade 32an och kände mig lite fånig: bara en storlek större kula än min fru - No Way, José! En stor blänkande 40kgs på rak högerarm ovanför huvudet gav mig hedern tillbaka. Vänstern fick stå över den här gången dock.
Jag har under den senaste tiden experimenterat en hel del med BUP (Bottoms-Up Press), alltså pressar med kulan upp-och-ner. Buppar kan lätt kännas som onödigt flashande snarare än som ett "seriöst" lyft med faktum är att dom är ett oslagbart sätt både att förbättra greppet och att förbättra både press och TGU. Det är omöjligt att slarva med form och fokus om man samtidigt måste balansera kulan. Hursomhelst: 16 kg är inget problem för varken höger eller vänster. Men min Powermax 24 har känts ganska långt borta. Jag har fått upp den i rack och har kunnat börja pressa men aldrig kommit över halva pressen. Ni som har testad Powermax 24an vet dock att den är väldigt "hög" vilket gör att den generellt blir rätt tung att jobba med eftersom vikten alltid kommer lite längre från kroppen. Det här blir mycket tydligt i buppen. Lite som att balansera en tung vikt på en lång pinne. Jag har testat Eleikos kulor på Crossfitten vilka är lite bättre balanserade. Klarade där en 20 förra veckan men 24an var fortfarande utom räckhåll.
Men igår med en Dragondoor i näven och under Fredriks vakande öga buppade jag 24an med högern. Nedtagnigen var inte perfekt men godkänd. Jag är stolt över mycket det jag gjort med kulorna men det här känns nog allra bäst. Har dock en bit kvar till den här mannen (är han ens mänsklig?).
Sammanfattningsvis kändes det riktigt skönt för oss båda att vara tillbaka med kulorna och med Fredrik. Fredriks kunskap om kettlebells är verkligen omfattande och ökar ständigt. Hans träningsstil är helt egen och under ständig förändring. Man vet aldrig vad som ska hända när man stiger av tåget vid Älvsjömässan. Han följer bara sitt eget huvud men är samtidigt öppen mot alla typer av träningsformer och kettlebellstilar. Kontakta honom genast om du vill testa kettlebell eller utveckla dig längre!
Till slut: nu är vi tillbaka!

It's in the trees...It's coming!

Alive in Lima

Under en löprunda fann vi ett utomhusgym.

Och några Limenos som körde sneda situps.

Och ett ställe där man nog kunde skrotat lite, men det såg stängt ut.

Meanwhile at the Studio

Anna:
Att det var länge sedan vi uppdaterade betyder inte att det var länge sen vi tränade. Mina skador från i julas är i princip läkta och jag känner mig stark och glad. Framförallt polen har upptagit mycket av min tid. Mina egna klasser har varit igång ett tag nu och det är askul att undervisa. Svårt och läskigt också men oerhört utvecklande, på alla sätt.

Och tiden på stången ger avkastning. Här är senvinterns skörd:

Ayesha! Trodde aldrig att jag skulle få till det men look: pure core/shoulderstability for you.


När ingen vill gå hem tramsar vi i stretchrummet.


Shouldermount. Vet ni hur coolt det är? Och tungt. Jag var lycklig i flera dagar efter att jag satte den här. Nästa steg blir att räta ut kroppen och göra en dragonflag på stången. Det vore awesome!


Olé!

Blogocide

Jon:
Det var länge sen jag skrev. Det finns en förklaring. Men först:
Ett tack till Martin och Bear på Crossfit Uppsala som skällde ut mig efter min Barbarafadäs. Det är alltid uppskattat att bli uppmärksammad. Lovar att göra bättre nästa gång (snart).
Har de senaste veckorna aktivt försökt jobba med att förbättra min squat och få till en overhead squat. Martin påpekade så vist att min oförmåga att få till en overhead squat inte är ett problem med den per se utan ett mer generellt problem med hela min squat. Jag lutar mig framåt alldeles för mycket. Jag rör mig helt enkelt inte bra.
Jag tror att det är det bästa sättet att förklara det på. Det handlar inte primärt om att jag är för stel i vissa leder eller något annat utan att jag inte rör mig på rätt sätt.
Så jag jobbar på att lura mig själv att röra mig bättre. Det har blivit en hel del overhead box-squats med kvastskaft. Fördelen med att öva overhead snarare än vanliga squats är att man direkt får en markering på om man tappar form. Fördelen med att göra box-squats är att man när man suttit sig ned får en möjlighet att korrigera formen inna man påbörjar uppgången.
Utöver detta har jag också försökt spendera en del tid i extrem squatpoistion - "ass to the grass" som det heter. Att sitta där och bekanta mig vad som händer. Försöka hitta stabilitet och balans. Känna vad det är som brister. Det går framåt. Tror jag. Alla tips rörande det här är mer än välkomna.
Utöver squatarbetet har jag också avslutat ett 5-veckors marklyftprogram. Maxade häromdan och lyckades dra 160 kg. Inte riktigt dubbla kroppsvikten än (det fattas 4 kg) men 10 kg bättre än för 5 veckor sedan.
Står också i valet och kvalet om jag ska signa in mig på Stockholms nya Crossfitklubb vid Odenplan. Väldigt sugen men det är mycket pengar. Hmmmmm.

Nu till bloggandet.
Ibland är det verkligen en kick att blogga. Att få dela med sig med sina tankar och sitt dagliga slit. Ibland känns det bara som en börda. Så är det just nu. Det gör min träning väldigt självmedeveten och mig en smula splittrad. Att blogga hänger ihop men att följa andras bloggar, att ta del av andras tankar och träning. Det är stundtals fantastiskt inspirerande och givande att få göra det men just nu gör det mig bara splittrad. Det enda jag vill är att lyfta mina kilon och inte tänka så mycket mer runt det. Att finna en lunk och komma någon vart i den. Så bloggandet får stå tillbaka en stund nu. Se det som periodisering: ett steg bakåt, två steg framåt.

It's not my husband, it's mr Pole

Anna:
Man vet att man kommit igång med poleträningen när benen på nytt är täckta av blåmärken som inte ens hinner blekna innan man skaffat sig nya. Eftersom skynda långsamt har blivit min nya devis har jag kört total vila idag. Imorgon blir det boxning för första gången sedan revbensskadan. Efter att ha kollat på både Tyson-dokumentären och Rocky IV på en och samma vecka är jag sjukt peppad. Lindor och tandskydd ligger i väskan vid ytterdörren.

Hommage à Tyson

Anna:

-How you doin' coach...right on the chin...I'm gonna relax now, don't want my head to flood more than it is...
Det är junior-OS. En leende 14-årig Mike Tyson står i skinande blå boxarrock vid en telefonautomat och berättar stolt för Cus D'Amato om hur han knockade sin motståndare efter åtta sekunder.

Nästa klipp:

-Move your head...keep your head down!
-It's comin up?
-Yea, move...it's not coming up but it's about to come up...you can make it perfect...it's not perfect.
Den här gången står en blanksvettig Tyson och matar ofattbart hårda slag på en sandsäck. Cus D'Amato står vid sidan om och ingenting verkar undgå hans blick. Det är här han formar sin adept till den ursinniga, fantastiska boxare som hela världen snart skall få se.


Vi såg nyligen James Tobacks porträttfilm om Tyson och jag ryser när jag tittar på matchklippen. Varför är det alltid Muhammad Ali som omnämns som världens största boxare och inte Tyson? Låt vara att han saknade Alis karisma, att han sabbade både sin karriär och sitt privatliv, att han aldrig lyckades göra storslagen comeback och att han aldrig igen återfick den kärlek och status han en gång åtnjutit. Men Tyson under sin storhetstid, det finns ingen större. Ingen mäktigare.

Ingen slår som Tyson. Han slår som om varje slag var matchens sista. Så hårt att det är en bedrift av hans motståndare bara att stå på benen efter en attack. Kanske är det som han själv säger att han hade inte konditionen att gå fler än ett par tre ronder och att det var därför han boxades så oerhört agressivt. Att han helt enkelt visste att hans enda chans var att knocka killen så tidigt som möjligt. Och han slår så fruktansvärt snabbt att det ibland är svårt att uppfatta vad som sker. Ändå committar han i vartenda slag.
Ingen rör sig som Tyson. Det är svårt att förstå hur en man på över 90 kilo som ger sig hän i vartenda slag, som använder sig av hela sin tyngd, hela sin kraft, för att knocka den andre kan röra sig med sån lätthet. Att någon som slår kombinationer på fem-sex-sju-åtta slag fortfarande har total balans och ögonblicket därpå kan avlossa en ny lika livsfarlig kombination.
Ingen är så orädd som Tyson. Han börjar slåss så snart domaren gjort så lite som en antydan till att ta ett steg tillbaka. Han kör inga vänskapliga jabbar för att bekanta sig med motståndaren eller känna på avståndet, han går in. Rakt in. Sen beskriver han det bäst själv: "When I get inside, I open up like a son of a bitch".

Men han berättar också om sin första match någonsin:
"I was so scared of my first amateur fight, that I said to my trainer: I'm going to the store. And I went downstairs and told myself that I should just get on the first train and leave and just never come back. I was so scared, I didn't wanna fight anybody...But I pulled myself together with the discipline I'd learned from Cus and I scored a knockout in the third round."

Sen blev han tiderna största boxare.

Poledancemania

Anna:
Den senaste tiden har jag varit upptagen med två inte helt lättförenliga uppgifter. Dels att se till att kroppen får vila och läka ordentligt men också att förbereda mig och planera inför mina poleklasser. Innan jul (och innan revbensskadan) fick jag frågan om jag kunde tänka mig att hålla i ett par av studions nybörjarkurser och överraskad och överlycklig tackade jag ja. Sen slet jag sönder en muskel och oroade mig hela julen för om jag överhuvudtaget skulle kunna påbörja mitt åtagande. Kanske var det därför jag vilade så duktigt över julhelgen. Det var liksom inte värt att småköra lite ifall det skulle innebära att jag inte skulle kunna köra vårens kurser. Det kanske är det som är tricket när man vilar från en skada. Att ha ett högre mål, något som är viktigare och större än att få sin dagliga dos endorfiner.
Hur som helst, vila gör jag så till vida att jag hittills i princip inte tränat något annat än poledance sedan jag körde igång lite försiktigt för ett par veckor sedan. Och det är så kul. De senaste veckorna har jag nästan bott i studion. Har jag inte tränat själv eller haft lite för ont för att våga köra så har jag kollat på, jag har suttit med och observerat de andras pass för att förbereda mig för mina egna, jag har hängt där bara för att det är härligt, övat koreografier till kurserna och testat utlärningsmetoder på andra. Jag har varit lite som en sån där snubbe som hänger runt på kampsportsklubben trots att han inte har något pass att gå på men som stannar för att han inte kan tänka på något annat än kampsport, för att alla hans polare också hänger där och för att han är övertygad att han kan lära sig liite till av att bara insupa atmosfären och kolla på de andra som kör. Precis så har jag varit den här veckan. Och så har jag också börjat se på mina egna klasser - d.v.s. de pass där jag själv är elev - på ett helt annat sätt. Man börjar titta på vilka tekniker folk använder för att lära ut, hur de hanterar nivåskillnader bland eleverna, vilken typ av musik de väljer och varför, om de fokuserar på trick eller koreografi och så vidare. Det är jättespännande, början på en ny era.
I söndags var jag på en workshop som Nelle hade ordnat med den fantastiska Oona som vann Battle of the Pole i helgen och som vann PoleArt i höstas. Hon är grym, hon har en väldigt egen stil som är så snygg och stark. Inte ett uns vulgär eller billig. Hon berättade på klassen att 'I hate that stripper shit, I wanna be elegant, that's why I dance to tango. It's so expressive, so elegant'. Hon dansar alltså till tango är svintuff och driver ett barngym i Helsingfors. Hur cool som helst. Till och med de enklaste spins är helt magiska när hon gör dem:

Barbara is a BITCH!

Jon:
Tänkte testa Barbara idag. 20 chins, 30 armhävningar, 40 sit-ups och 50 squats gånger 5 på tid med 3 minuter vila mellan varje set. I går när jag gick och lade mig hade jag fått för mig att det bara var en runda som skulle göras och kände mig ganska säker. Börjde må lite dåligt när jag insåg att så inte var fallet. Måste ha varit thaimaten igår.
Någonstans i bakhuvudet ropade crossfit Uppsala: skala!, skala! men det var ju på Fran. Barbara är annorlunda....NOT!
Första rundan klarades av på 3:46. En helt ok tid tror jag men trots det ville inte lugnet infinna sig. Ni vet, känslan av att "det här går ju fin fint, jag klarar det". Snarare tvärt om. Rösterna som ropa skala! 4 minuter tidigare stod nu och hånflinade i ett hörn.
Andra rundan gick på 3:56. Också en bra tid. Kanske bättre än den första egentligen. Inget lugn, inga röster men större hånflin, kanske ett litet fnitter och ett stort "Vad Var Det Vi Sa" på väg.
Tredje rundan började med att jag fick göra chinsen i 5 omgångar. Aldrig ett gott tecken. Armhävningarna går relativt smidigt men 40 sit ups går i snigeltakt. Tid: 6:02. Inte bra! Och hur mår Jon: Inte bra!!
Jag stannade där. Inte bra!!! Men nu vet jag. Jag ska slicka mina sår (ska på idrottsmassage om ett par timmar, tänkte försöka klämma in en sådan i månaden i alla fall) och sedan leta upp Barbara igen och då ska jag stå åtminstone en rond till (var det någon som sa skala? Måste hört fel).

Neuromuscular Adaptation Muscle-up

Jon:
Läste en intervju med Pavel häromdagen där han berättade en smula om kettlebellträningens militära bakgrund. Han menade att kettlebells passar militär träning så bra eftersom den inte först och främst skapar muskelhypertrofi utan snarare neuromuskulär adaption (NA). Styrka som bygger på stora muskler försvinner fort i fält pga. dålig mat, brist på träning osv. Styrka som bygger på neuromuskulär adaption stannar längre.
I en annan artikel jag läste bekräftas det att NA är en central del av styrketräning men man menar att det neuromusulära systemet blir så gott som fullärt efter en tid och att det är hypertrofin som står för styrkeökningen efter det.
Varför då denna inledning?
Körde på som vanligt med mitt ryska marklyftprogram igår. Sista dagen på "uppvärmningsveckorna". Det sak bli skönt att börja köra lite tyngre under de två närmaste veckorna.
Sedan bänkpress. Även om axeln fortfarande är lite lurig så känns det som att jag kan börja pressa på allvar igen. Jobbade mig upp till 90% av 1RM och körde 5 set där.
Sedan till den neuromuskulära adaptionen. Avslutade passet med viktade chins. Jobbade mig upp till 40 kg med ganska många set på 1 reps på 35 kg och sedan i högt tempo ned igen. Att gå från att göra chins med 40 kg extra vikt till att göra dom med bara kroppsvikt gör att dom senare känns riktigt lätta. Framförallt ökar explosiviteten. Jag antar att det är ett resultat av NA, av att den tunga vikten har tvingat muskeln att aktivera fler motorenheter vilket ger en explosivare muskel.
Min tanke är då att det här kan vara en utmärkt väg till min första muscle-up (pull-up till dips i ringar). Alltså att få tillräcklig "fart" i en pull-up för att kunna komma över i dips-position.

Dr. Feelgod

Anna:
När en ortoped för några veckor sedan gav mig telefonnumret till en naprapat som enligt doktorns utsago skulle vara sveriges bästa, som hade varit med i friidrottslandslaget en gång i tiden och som hette Bengt så föreställde jag mig en lite blek och spenslig sportkille av Stefan Holm-typ. Lite introvert och töntig och kanske lite rädd för tjejer.

Men precis lika fel som det brukar bli när jag ska välja mat på asiatisk krog, lika mycket misstog jag mig vad gällde Bengt. I väntrummet hade han en wall of fame med tackkort från tamejfan hela sveriges idrottselit. Och när mitt namn ropades ut och jag tittade upp från min tidning stod han där. Bengt! Blond, brunbränd, runt 40 bast, ordentligt musklig och men en tight militärgrön t-shirt med snörning i halsen. Han använde hela sin kroppstyngd (jag gissar på typ 105 pannor) för att massera bort det han trodde var ärrbildning i quadratus lumborum och han fattade precis hur svårt det är att vila. Vi var rörande överens om hur trist det är att cykla och jag ville inte sluta prata, än mindre gå därifrån. Idag är jag fortfarande rejält öm av behandlingen men är helt blint övertygad om att jag med hans hjälp kommer att bli bra på nolltid. Tänk min nya naprapat som både behandlat och ser ut som Dolph Lundgren! Sa jag att han var spjutkastare? Jag dör!

Gud, ikväll är det jag som kollar Rocky IV!