Natt-Fran

Jon:
När jag var tonåring så var jag hårdrockare. Det var alltså inte så att jag lyssnade på hårdrock. Lyssna på hårdrock det fanns det kristna tjejer i klassen som gjorde: "Mike Tramp är såååå snygg!"; "Jag tycker faktiskt att 'Pour some sugar at me' är bästa låten på 'Hysteria'"; "Bon Jovi är såå mycket bättre än Europe", osv. Någon kunde till och med erkänna att dom gillade introt till 'Fade to Black', "Innan den blir sådär hård". Nä nä. Jag lyssnade inte på hårdrock. Jag var HÅRDROCKARE! Som en föraktfull svamp som sög åt sig all information - hur fragmentarisk eller vid första anblick meningslös den än var - samtidigt som jag spottade på alla som inte hade samma inställning.
Till följd av hårdrockandet började jag spela gitarr (orginellt!). Jag övade, läste tidningar, lyssnade och kunde inte tänka mig att göra något annat än att spela gitarr. För att citera Neil Diamond: "That died too".
Efter det läste jag filosofi, sen lagade jag mat och drack vin, på samma sätt.
Sen dess har det där dött lite. På gott och ont. Jag har fortfarande förmågan att bli intresserad av nya saker men det behöver inte totalt fylla mitt liv. Jag antar att det blir så när man blir äldre, som sagt: på gott och ont.
Vad vill jag då säga med denna långa vandring i minnets trädgård? Egentligen bara att jag numera plockar russinen ur kakan. Hade det här varit för 20 år sedan så hade jag morrandes med blottade wolverine-tänder försvarat RKC mot värdelösa posers som andra kettlebellstilar, crossfittare, styrkelyftare och alla andra som hade fräckheten att sticka upp sina fula nyllen ur träningsmyllan. Så är det inte riktigt nu. Platon skriver i "Staten" att de styrande ska genomgå en 50-årig utbildning innan de får styra. Det var nog egentligen inte utbildningen som sådan som var viktig utan åldern. Den sekteristiska massmötesreflexen mattas av.
Jag körde alltså Fran igår (crossfit för er som inte är med i träningssekten, SHAME ON YOU!).
Anna ville att jag skulle hålla mig vaken tills hon kom hem och föreslog Fran. Fran är mitt russin. Gillar henne verkligen. Bästa tid sedan tidigare var 8:25. Eftersom jag kört marklyft tidigare på dagen och sen jobbat hela kvällen så gick jag inte in så hårt och väntade mig ingen vidare tid. Martin på Crossfit Uppsala har föreslagit att jag ska skala Fran för att kunna köra intensivare och fast jag vet att han antagligen har rätt (han gör den två gånger under tiden jag gör den en) så lyssnar jag inte på det örat och kör vidare enligt originalmallen (hantlar - 18,5 - i stället för skivstång dock). Tid: 7:40. Getting better!
Tillslut har jag också hittad en utförlig guide till att klara en pistol. Det är "the master pistoliere" själv - Steve Cotter - som har skrivit den. Måste börja jobba på den. Jag ser ut som ett korthus i ett bollhav när jag försöker göra den.

Ett tandskydds födelse

Anna:
Jon säger att jag är ursnygg i mitt nya tandskydd men själv är jag lite tveksam.

Bara en vanlig dag

Jon:
Eftersom Annas höftböjare valde att sätta sig ned mitt i affären och vråla sig lila i ansiktet efter gårdagens premiärskidande så blev det inget skidande idag. Jag hade förvisso kunnat ge mig ut på egen hand men vädret var så grått (eller en annan ursäkt...valfri) så jag stannade hemma. En tur till gymmet blev det dock. Egentligen skulle jag lyft igår men eftersom vi åkte vilse i skidspåret så hanns det inte med. 5 set med 3 reps på 70% - 105 kg - stod på det ryska schemat. Efter det fortsatte jag med min senaste passion: weighted chins. Värmde upp med bara kroppsvikt, hängde 10 kg i bältet och körde 3:or med 5 kg ökning per set upp till 25 då jag gick ned till 1:or. Fortsatte till 40 kg som jag numera betraktar som mitt 1RM. Men som sagt: 48 kg innan påsk!
På morgondagens schema står det 5 set med 3 reps på 75 %, dvs. 115 kg. Jag ser redan fram emot det.

Inför Vinter-OS 2014

Anna:
I morse var det premiäråk på våra nya vrålåk i spåren. Det var underbart. Men svårt. Ingen av oss har egentligen åkt längd sedan barndomen och jag kan säga att det både syntes och märktes. Efter den senaste veckans intag av tekniktutorials på youtube hoppades jag att jag skulle segla fram som en torped längs golfbanan. Misstänker att jag såg mer ut som en skumraket tyvärr. Jag är glad att jag inte skaffat mig en sån där tävlingsdräkt av helkroppsmodell ännu. Man vill ju hellre att det ska vara den goda tekniken som väcker uppseende i spåret snarare än den neonorangea overallen parat med risig åkstil.
Hur som helst, efter en och en halvtimmes åkning såg vi båda betydligt stabilare ut och nu gäller det som med allt annat, att öva järnet. Imorgon blir det grötfrukost och sen ut i spåret för ett teknikprogram jag knåpat ihop. Oj oj, då Jon ska få veta att han lever.

1/3 Beast Tamer i sikte

Jon:
Det blev inget skidande idag men i morgon verkar det inte finnas något som kan hindra, förutsatt att inte Anna stanna ute hela natten förstås.
I stället blev det lite träningslek. Testade vad jag klarar i chins med vikt. 24an var inget problem och inte 32an heller så jag snörde fast 32an och 12an runt midjan. Dörrtrapetsen vi har är antagligen inte gjord för 126 kg så det kändes lite nervöst och jag vågade inte riktigt gå lös hämningslöst. Jag kom upp till pannan men inte längre men med lite övning så ska det nog gå ganska snart. Sen är det bara 4 kg upp till "the beast". Det grejar jag innan påsk, om stången och dörrposten håller. Efter det är det bara press och pistol kvar. Kanske ska försöka lära mig göra en pistol utan vikt innan jag testar med 48an dock.
På tal om pressar. Det har börjat lossna med pressarna på vänstern. Det är fascinerande hur kroppen liksom knäcker en kod. Från att ena dagen sällan lyckas strikt pressa 24an till att när som helst åtminstone greja 4-5 reps. Så nu känns det som att det bara är att pressa på så ska 10 reps och ett sniffande på 32an vänta runt knuten.

Rysk dödlyft

Jon:
Jag fortsätter med marklyft enligt "Russian Squat Routine". Andra passet igår vilket innebar 5*5 på 70%, vilket i mitt fall är 105 kg. En av fördelarna med att följa ett program är att man alltid vet vad vad man ska göra i gymmet i förväg. Det innebär att det är lättare att mentalt förbereda sig. 5 set med 5 reps på 105 kg är förvisso inget som kräver någon enorm mental uppladdning men skillnaden finns ändå där när man kan tänka på det innan man somnar och när man sitter och trycker i sig sin frukost. Att sen faktiskt göra det blir liksom mer av en belöning.
Efter avklarade marklyft var det dock fria aktiviteter och eftersom axeln inte är tillräckligt bra för bänkpress så blev det chins med 10 kg runt midjan i stället. Pyramid upp till 7 och sen till baka till 1 (direkt från 7 till 5 dock). Ingen speciell koll på klockan och antagligen i ett långsammare tempo än nödvändigt. Det kändes riktigt bra och så här 24 timmar efter så känns det att det tagit.
I dag var tanken att vi skulle testa våra nya skidor men Anna verkar försenad så vi får se.

FMS - Godkänd

Jon:
Har länge undrat var den utlovade examinationen från FMS-kursen tog vägen och så idag dök den upp i mailen. Jag gjorde testet och klarade det. Inte så svårt när man får ha boken bredvid och internet vid fingrarna.

Feedback on Bio Feedback

Jon:
Så var det det här med att följa ett program. Har intresserat följt Adam T. Glass tankar om bio feedback på youtube. Glass har det gemensamt med FMS-systemet att han använder några enkla test för att avgöra hur framtida träning ska se ut. I Glass fall handlar det dock mindre om att förebygga skador än att avgöra i vilka övningar som kroppen kommer att prestera bästa vid ett specifikt träningstillfälle. Om jag har förstått det rätt så använder han sig av ett slags "20 questions"-metodik där man letar sig fram till den övning som är bäst för dagen med ett jakande eller nekande svar. Det som ger svaret på frågan är oftast en enkel toe touch - alltså att från stående med raka ben försöka nå tårna med fingertopparna.
Först gör man en neutral kontroll hur långt man når. Sen gör man ett par reps med en valfri övning och kollar igen. Om man då når längre så hamnar övningen på en "kanske"-lista. Om man når kortare så hamnar den på nejlistan. Man börjar förslagsvis med att jämföra ett antal "stora" övningar för att sedan bli mer specifik med typ av utförande t.ex: drag vs. press; marklyft vs. chins; vanlig marklyft vs. sumo osv.
Glass menar alltså att kroppen kan ge oss ett svar på var den kan prestera bäst redan innan vi börjar träna.
Det finns vissa inslag i Glass tänkande som jag verkligen sympatiserar med. Det första är den inneboende kritiken mot alltför detaljerade och rigida träningsprogram till förmån för ett sätt att träna där man lyssnar och är uppmärksam på de signaler som den egna kroppen sänder.
Det andra är hur han ser på framsteg. Framsteg för Glass kan ske överallt. Det kan vara ett nytt 1RM i en mängd olika övningar, det kan vara ett nytt maxreps på en viss tid, ett nytt 5RM, en ny bästa tid osv. Det är inte varje dag som det är läge att göra ett tyngre marklyft än man någonsin tidigare gjort men det kan vara en utmärkt dag att göra fler marklyft på 50%/1RM än man någonsin gjort tidigare så varför inte göra det istället? Det handlar alltså om att se träningen som en kamp på ett stort antal fronter snarare än på en eller ett fåtal, som att ständigt utvidga ett territorium genom att vara uppmärksam på sin kropp.
Problemet med bio feedback är alltså inte Glass grundtankar men snarare utförandet. Jag har testat både toe touch och hans andra markör - arm reach - på mig själv och andra och har inte alls fått de utslag som Glass får på sig själv och sina klienter. Det får mig att undra lite varför just dessa markörer skulle vara så betydelsefulla, hur de kan säga så mycket. Är en förbättrad toe touch en universell markör på att kroppen "godtar" en övning? Kan man verkligen betrakta den som ett förbehållslöst "JA"?
Jag vet att Tommy Blom har varit inne på Glass idéer en hel del så om du läser det här och har några egna erfarenheter så är du varmt välkommen att dela dom. Glass är utan tvekan en person att lyssna på och ta på allvar men som han själv säger "tänk själv".
Så jag har valt att göra precis tvärt om. Jag brukar ha extremt svårt för att följa någon form av träningsprogram men någon gång måste jag klara det. Det har ju känts så bra med marklyften på senaste så därför får det bli dom som utsätts. Har gett mig på "The Russian Squat Routine" (fast med marklyft då). Den bjuder verkligen på allt som Glass kritiserar. Vi får se hur det går. Började i går.
Har också börjat bli väldigt förtjust i kettlebell front squats. Värmer upp med 24+16 och går sen vidare till 24+32. Ligger på 5 reps och handbyte mellan varje set. Det känns som en sjukt bra övning för både mage, rygg och lår men kanske allra bäst för formen. Att ha en såpass tung vikt i rack på bröstet tvingar än verkligen att hålla upp bröstet och skjuta fram höften.

Rrrrastlös

Anna:
Efter att ha hållit mig mer eller mindre stilla sedan muskelfästet i bröstkorgen gick sönder för en dryg månad sedan är energiöverskottet totalt. Jag tvingar Jon att köra rusher med mig överallt. På väg till tåget, längs perrongen, i centrum, varsomhelst. Också Nonno fick springa med mig till tunnelbanan härom natten efter en lång helkväll ute. Fast då var det bara jobbigt, ni vet, att jogga lite efter en öl kan ju väldigt behagligt men att springa så snabbt man orkar med både ett och annat glas innanför västen i minus 18 var allt annat än skönt. Men vi hann. Gjorde samma sak med min vän Anton en vecka tidigare, den gången höll jag på att få andnöd av kalluftschocken i luftvägarna - och missade sista tåget med fem sekunder.

Jag körde lite försiktiga poledancespins och solhälsningar igår och det var alldeles underbart. Jag är inte helt bra men det funkar och det känns skönt. Men man får se till att ta det lugnt. Med Rihannas Te Amo på högsta finns risken att man släpar fram 24:an för en svängom eller kollar dagsformen på chinsen.

Det är svårt. Jättesvårt. Svårt att ha tålamod att vila tills man är helt bra, svårt att inte köra järnet när man väl kommer igång, svårt att säga stopp innan kroppen säger stopp, svårt att gå ner en vikt när man vet att man klarar mer, svårt att ta det lugnt när klubbkamraterna kör max. Det är svårt att vara försiktig när allt man vill är att kasta sig tillbaka på djupt vatten. Men det måste gå. Det viktigaste framöver måste vara att hålla kroppen hel. Alla andra målsättningar och strävanden måste komma i andra hand från och med nu. Jag tror att det kan vara nyttigt, det handlar på något vis om tålamod, om mognad. En typ tålamod jag hade fnyst åt för ett par år sedan. Men då hade jag inte heller behovet av det. Idag är det annorlunda. Jag har hela livet framför mig och jag ska köra igång långsamt. Jag ska köra igång försiktigt.

Och sen vill jag fixa 100 kg i marklyft. Minst.

Köpmonstret tar över

Anna:
Jag vet inte om det är tristessen från den senaste månadens påbjudna vila eller om det är de psykologiska efterdyningarna efter de tidigare veckornas sinnessjuka överkonsumtion men något är det. Jag har blivit totalt prylgalen! Ha ha, jag ligger hela nätterna och porrsurfar på dyra pulsklockor med funktioner som registrering av hjärtfrekvensvarition, zonlås, registering av löpekonomi, höjdmeter. Sa jag att den mäter pulsen också?

Vi slog till på längdskidor häromdagen i ett liknade tillstånd av 'gud vad mycket bättre livet vore med ett par skidor'. De ska hämtas på tisdag, och jag tvivlar inte en sekund på att det kommer bli grymt kul men ändå. Surfar på tekniktutorials på youtube och har lagt till vasaloppets officiella hemsida till favoriterna på datorn. Men det var tydligen inte nog för den outtröttliga konsumenten som borrat sig djupt in i mitt svaga hjärta. Som jag önskar att jag ägde sånna där crosscountry-tights eller den där Bjørn Dæhlie-vindjackan. Och skidhandskar! Vem vill använda vanliga stickade ullvantar när man blivit invigd i hi-techvärdens förlovade paradis? Ha ha, eller de där tävlingstavarna för 4000 spänn som Jon blev alldeles förälskad i. Kolfiber, utformade för minimalt energiläckage i isättning/frånskjut och minskat luftmotstånd (!).

Igår var jag på Dance and Gymshop och spenderade halva januaribudgeten på nya poledanceshorts och några andra grejer som jag omöjligt kunde motstå. Och det värsta var att när jag kom ut på gatan igen med min överfulla kasse var jag så jäkla lycklig. Vem bryr sig om endorfiner, lyckan i att marklyfta sin dubbla vikt eller springa milen under 50? Ha ha, inte jag, inte idag! Jag dansar runt hemma i mina nya hotpants till Pet Shop Boys 'Shopping' på högsta.




Och nu ringde Nonno och sa att vi ska köra crawlträning från och med nästa vecka. Typiskt, måste jag köpa en baddräkt också. Speedo är det enda som gäller säger Nonno men jag tror jag satsar på en sån hajdräkt...

PB marklyft

Jon:
I dag drog jag 150 kg i marklyft. Personbästa! Jag är för tillfället mäkta nöjd men det går säkert över. Fredrik gör 3 sjuor på samma vikt så hur nöjd kan jag egentligen vara. Känner mig redan lite missnöjd.
Kroppen är förresten bra rolig. 150 i marklyft påverkade inte min dåliga axel nämnvärt men att putsa glas i en timme på jobbet kändes inte alls bra.

Heavy dawn

Jon:
Förkylningen är nästan borta. Axeln känns fortfarande lite öm i vissa positioner (bänkpress funkar inte och inte heller kettlebellpressar, militärpressar ganska ok dock) och skidorna är betalda (mer om det senare). Kort sagt börjar livslusten att återvända. Har varit på gymmet och kört med F. ett par dagar. Försöker framförallt slipa på marklyfttekniken. En av de främsta fördelarna med att försöka lära någon annan är att ens egna brister och luckor blir oerhört tydliga. Tänkte att jag skulle göra något åt det genom att besöka männen och kvinnorna på Sundbybergs Tyngdlyftningsklubb för att få några grundläggande teknikgenomgångar. Verkar förresten vara en sjukt trevlig klubb.
Har på grund av axeln inte kunnat lyfta så mycket i marklyft som jag velat efter nyår men det kan ju också vara ett plus att ta ett steg tillbaka ibland, fila på tekniken och få tillbaka det där lyftasåhelvetesmycket-pirret i kroppen. I morgon är det vilodag men på torsdag maxar vi. F. ska greja 85 och jag - om axeln känns bra - 150. Lyfte 145 precis innan nyår så det ska inte vara omöjligt. Min förhoppning om 90 i bänkpressen får dock vila ett tag till.
Passar också på att försöka min svaga kettlebellpress i vänstern nu när jag hursomhelst inte kan göra något med högern. Alternerar pushpressar med 24an och strikta pressar med 16. Förr eller senare börjar det röra på sig...
Har också blivit ganska tjock under julen. Egentligen ska jag nog gå i ide men det verkar inte riktigt bli så. kanske nästa år.

Årets ensambowlare

Jon:
Om det är någon som missat det så är det i alla fall slut på Sultans of Swing-utmaningen. Så här i skarven mellan slutet på ett år och början på ett annat så är det ju populärt att sammanfatta och lista saker så jag listar Sultans of Swing som årets antiklimax. Var det någon som gjorde den förutom jag själv? Anna blev skadad, Fredrik blev uttråkad, Laszlo kom aldrig igång. Bear, Jocke? Någon annan?

For those about to lift - We salute you

Jon:
Nyårets första avtryck blev en rejäl förkylning och en lätt skada i höger axel. Den här bloggen har handlat så mycket om hinder på senaste tid så förkylningen skiter jag i. Det blir kanske inget VO2-max de närmaste dagarna men tungt ska det lyftas i alla fall. Axeln är lite värre. Den är på bättringsvägen och dragövningar funkar ganska bra. Pressövningar är värre så det bli kanske svårt att greja 90 kg bänkpress före den 8e. Om marklyftsmålet på 150 är möjligt att uppnå ska jag testa i morgon. Det här inlägget ska dock inte handla så mycket om mig som om några av de jag omger mig med.
Under hösten har jag och Anna haft turen att få testa våra tankar om träning i praktiken på en mycket tacksam försökskanin. Han har som mål att kunna spela fotboll på div. 5-nivå (spelar nu i korpen), bli smidigare samt att springa Stockholm maraton på 3:30. Han har gjort en Iron Man så det är ingen duvunge vi pratar om men nu vill han framförallt bli snabbare, explosivare och starkare. Vi har jobbat med kettlebells från grunden, med kroppsviktsövningar, yoga, tabata och andra intervall.
Han har kommit till oss några dagar i månaden för teknikgenomgångar och rejäla genomkörare och utöver det har han fått veckoprogram att jobba med själv. Och satan vad han har jobbat. Han har verkligen slitit som ett djur 5-6 dagar i veckan. I morgon kör vi igång igen efter ett litet helguppehåll med maratonträningen. Just maratonlöpträning är inget vi är särskilt kunniga i så där har vi lånat ett annat program som vi modifierar lite.
Hur träningen har fallit ut får vi veta under våren när fotbollen kommer igång på allvar och i Juni på 42195 meter runt Stockholm.
Den andra personen som jag har haft nöjet att experimentera med är en arbetskamrat som länge uppgett sig vara sugen på att börja träna men som aldrig riktigt fått ars... ur vagnen. Han är inte så stor så min tanke var att kolla hur mycket starkare man kan bli på bara ett par veckor med hjälp av enbart klassiska lyft övningar. Vi har sedan strax innan jul kört nere på pro gym 4-5 dagar i veckan med bara marklyft, bänkpress och militärpressar samt avslutat varje pass med chins och dips.
Alla ni som har tränat andra vet att det är väldigt stor skillnad på hur fort folk lär sig. En del kan ta hur lång tid på sig som helst att lära sig en acceptabel bänkpress. Andra gör en perfekt squat efter man visat dom en gång. Den här personen tillhör den andra kategorin. Det hade varit svårt att nå några resultat på knappt tre veckor om all tid hade gått åt till att försöka sträcka ut en böjd rygg, skjuta fram krummande axlar eller försöka förklara vad det innebär att spänna mage och därefter låta den spänningen sprida sig genom kroppen. Nu gick det på en timme eller två (justeringar i efterhand måste alltid göras men det har aldrig kommit i vägen för träningen) och ganska snart kunde vi börja lägga på vikter. Han har gått från att knappt orka 50 kg i marklyft till att göra flera ettor på 80 kg, från 45 i bänkpress till 65. Om ett par dagar kommer en första chin och i går gjordes 8 dips. I går testade vi några squats också och även om det inte var några vikter att tala om på stången har han en form som gör mig grön av avund. Jag hoppas han fortsätter efter första månadskortet har gått ut.

Hursomhelst vill jag bara säga att jag lärt mig otroligt mycket av att få träna dessa båda. Man tvingas reflektera över sin egen träning, sitt upplägg, sin teknik och sin egen inställning och attityd. Jag hoppas att jag får jobba mer med dessa båda och med många andra i framtiden.

Happy new functional? year

Jon:
Jag har sen dag ett sympatiserat med begreppet "funktionell träning". Samtidigt har det retat en nerv i mitt bakhuvud. Vad är det som är funktionellt? Funktionellt för vem? Visst finns där någon ideologisk grund för den funktionella träningen, som att man betraktar kroppen som en helhet snarare som en knippe muskler men utöver det är begreppet minst sagt vagt.
Well. I natt sprang jag med tunga kängor, champagnesabel i ryggsäcken, stor jacka och riktigt packad - i meningen långt förbi en flaska vin - från saltsjöduvnäs hem till fiskis. Om det inte är funktionell träning....då finns det inget som är.
Gott nytt år och gott nytt decennium kära vänner.

Far Beyond Driven

Jon:
I morgon är årtiondets sista. Det har varit mycket upp och ned med träningen i december. L-sit to handstand har lämnats blödande i vägrenen. En dag snart ska vi dock vandra hand i hand mot våren. Decennieskiftets bitande köld har väckt mer primala instinkter än ringarnas elegans: vikt upp, vikt ner. De senaste veckorna har varit marklyft, bänkpress och militärpress.
Men om ringarna tillfälligt har lämnat min högra sida så har vänstra handen tryggt pressats av 32 varma kilon. Nu står vi där tillsammans - champagnen i kylen och planerna gjorda - med 160 ton i ryggen. 5000 swings på 1 månad.
Det är dags för min 32 kilos vän att lämna swingandets skyttegravar och avancera i hierarkin mot cleans, pressar, snatches och TGUs och ersättas av en yngre tyngre rekryt.
Är sugen på VO2 igen, på att klara SSST, marklyfta 150 kg och bänka 90 kg före 8 januari (börjar jobba då). Anna har dessutom visat mig hur man kan göra en enklare flagga i polen (inte landet). Mest av allt längtar jag efter att min älskade hustru ska bli frisk igen så vi kan träna tillsammans.

Mycket vill ha mer

Anna:
Varje gång vi gjort ett längre uppehåll i bloggandet så hör jag vår tränare Fredriks retsamma röst inom mig: "Det är kul att läsa er blogg men den vore ännu bättre om ni bara uppdaterade lite oftare." Jag svarar alltid förtvivlat att vi faktiskt oftast skriver varje dag. Men han är aldrig nöjd. Aldrig nöjd.

Precis likadant är det när han tränar med oss, han ba: "Bra, ge inte upp nu, lite till, lite till bara, kör på." Fastän jag vet att det inte är meningen att man ska klara det. Övningarna är ju upplagda så att man ska misslyckas, man ska köra tills man inte pallar mer, sen ska man köra lite till och därefter ännu lite till för att man så gärna vill klara tiden ut eller givna antal reps. Men tanken är ändå att man ska misslyckas. Lyckades man nå målet var ribban för låg och bör höjas till nästa gång.

Det är konstigt det där, för när är man egentligen nöjd? Vilka avklarade mål är man egentligen någonsin tillfreds med? Jag är som Fredrik, jag är aldrig nöjd. Menar inte att säga det på något koketterande vis som om det skulle göra mig mer driven eller tuff än någon annan. Inte alls. Men det är ett faktum. Jag minns när jag äntligen äntligen efter nästan ett år av träning gjorde min första chin. Jag knappt glad, tvärtom hade jag en gnagande känsla inom mig, det kändes som om jag hade fuskat. Jag hade ju övat. Och som i ett slag var jag plötsligt missnöjd med mig själv för att jag inte kunde göra två. Samma sak med de första 30 armhävningarna, de var inte värda något, jag hade ju kämpat mig dit. Det är lite som när Bart viskar till Lisa att han har lärt sig ett nytt sätt att fuska: 'I hide the information inside my head.'

Men frågan är, vad är då motsatsen till att "fuska", vad är motsatsen till att öva? Det vore ju att klara av något man inte hade en aning om att man var kapabel till. Något som man aldrig någonsin övat på. Och vad är det att vara nöjd över egentligen? Är detta inte bara en godtyckligt given förmåga som lika gärna skulle kunna tillhört någon annan? Vari ligger logiken i att icke-förtjänade förmågor skulle vara mer värda än de vi med ansträngning förvärvat? Det kanske inte finns någon logik, eller kanske är frågan fel ställd. Kanske är frågorna man bör fundera kring snarare: 'När blir vi tillfreds med våra prestationer?' eller 'Är det överhuvudtaget viktigt att vara nöjd?'

Jag tänker mig att mål sällan har något värde i sig själva utan i själva verket är bara en hägring som går upp i rök så snart vi nått fram. Att värdet snarare ligger i strävan och att den stora glädjen ligger i att sätta upp nya mål så snart de gamla är passerade. Att nöjd inte är ett tillstånd att vila i utan endast bara en ögonblicks välgörande stillhet innan nästa utmaning. Kanske är det just därför jag ligger här i sängen med mitt trasiga revben funderar så att det pirrar i magen...marklyft 100 kg, bänk 60 kg...undrar om jag kan klara det...och ett nytt försök på utmaningen jag blev tvungen att avbryta. Och så går det vidare, framåt, vidare. Aldrig nöjd, men vidare. Eller som T.S. Eliot, Jons favoritpoet, skriver:


"Not fare well, But fare forward, voyagers"

Livet på åskådarbänken

Anna:
Det som jag för en dryg vecka sen trodde var en rejäl sträckning i sidan blev hundra resor värre morgonen därpå och visade sig vara antingen ett sprucket revben eller ett brustet muskelfäste. Ingen idé att röntga tydligen sa både sjukgymnasten och doktorn. Samma behandling oavsett: starka smärtstillande, total vila och inte nysa, skratta eller hosta. Ingen hjärnkirurgi direkt. Jag kan ju inte varken nysa eller skratta utan att gny av smärta, att träna vore ett skämt när det gör asont bara att gå upp för backen till tåget och smärtstillande, ja, vad annars?

Det betyder att jag är i fullständig vila sedan en vecka tillbaka och i allt mellan en till fem veckor framöver. De första dagarna kände jag mig riktigt nere. Jätteledsen. Men nu när det sjunkit in börjar det kännas helt ok faktiskt. Till och med rätt spännande, som en möjlighet till något nytt.

Jag har till exempel, trots att jag inte kunnat vara med, gått på veckans alla träningar och helt enkelt tittat på. Det har varit jätte spännande och otroligt lärorikt. Att t.ex. få möjlighet att bara iakta skuggboxning var fantastisk. Ofta är man så upptagen av sig själv och det man försöker göra att man helt missar allt det man kan lära sig genom att se på andra. Fighter Centre är kallare än Murmansk den här tiden på året, speciellt när man sitter still, men det lämnade strax mitt huvud när all min koncentration var fokuserad på att ta in allt det jag såg framför mig.

På poledancen var det samma sak, jag tror att, bara genom att kolla på lektionen så finns det trick som jag kommer klarat mycket bättre nu. Ofta är det så att det är svårt att förstå vad man gör för fel innan man sett någon annan göra dem. Det var också nyttigt att se utifrån hur en lektion går till.

Det är så väldigt sällan man är åskådare och jag vill alltid alltid vara med och köra ifall jag kan men just nu går det inte och jag börjar sakta acceptera att vara tvingad till en tid vid sidan om inte är helt åt helvete ändå. Tiden framöver får bli en tid för att intellektualisera träningen. Att tänka kring boxning, att fundera kring balans, att sätta ihop nya koreografier och visualisera trick om och om igen tills jag kan köra på riktigt. Och så gjuta mitt nya tandskydd!

Jon står just här bredvid mig och swingar och jag önskar att jag kunde swinga där bredvid honom. Men att få tag ett steg tillbaka och se på är också värdefullt. Om jag alltid swingar samtidigt så missar jag ju hur läcker han är. Jag vill också swinga men jag är inte sorgsen. Snarare är det en pirrande längtan inuti mig. Jag ska låta min kropp läka ifred, det ska jag. Men om jag hinner bli bra till den 28:e december så ska jag swinga tusen swingar om dagen fram till nyår och klara Utmaningen på målfoto!


Så här kan jag inte göra:

Inte så här heller:

Det är knappt att jag kan göra det här:

Och, ehh..ni hajar:

Julesjukan

Jon:
Ni vet hur det är. Sista veckan innan långledigt. Kroppen inser att det snart är ok och vila och börjar släppa på försvaret. Ständigt blöta fötter och luftglipor i vinterskruden. Så är det för mig nu. Det känns som att det pågår ett utmattningskrig i kroppen mellan att vara sjuk och att vara frisk och att jag inte kommer meddelas resultatet förrän en vinnare är utsedd. Orolig sömn med oroliga tankar. Vill bara ligga i sängen och läsa.
Ingen träning idag. Jag ryckte lite i en kula men allt gjorde och och kändes orimligt tungt så den fick vila. Förhoppningsvis känns det lite bättre i kväll

Post Malmö Workout

Jon:
Efter att i Malmö ha rensat de senaste veckornas träning ur kroppen med hjälp av B-vitamin, antioxidanter och desinficeringsmedel (öl, rött vin och ren sprit)är det dags att börja fylla på igen.
Blev inspirerad av Liljeros och Fredriks 1000 swings utmaning så jag beslöt mig för att fingra en smula på den igår. Lite för sliten för att gå på hela men 500 swings på 26 minuter kickade iallafall igång kroppen igen. Det är märkligt hur olika 24 kg och 32 kg känns för mig. 24 tar mycket mer på axlar och rygg medan 32 känns i rumpa och mage. Underarmarna är dock den svagaste länken i båda.
Blev också väldigt inspirerad av Tommy Bloms artikel i senaste DragonDoor-utskicket. Kolla på den om ni inte redan har gjort det. Jag MÅSTE skaffa en 40 kg!
När jag vaknade i morse kände jag mig riktigt risig så jag sov till 12 och testade efter det formen men några handstående armhävningar. Det brukar vara ett bra mått på om man är på väg att bli sjuk. Är man det minsta försvagad så märks det tydligt. Dom satt dock som smäck så jag hann klämma in 100 32 kg swings före jobbet. Om man räknar om gårdagens 24 kg swings så ligger jag nu på 2475 - äh va fan, jag hinner 25 innan tåget går - 2500. Halvvägs!

the Best of Us

Imorgon tidigt drar vi till Malmö för att hälsa på Laszlo, dricka öl, äta falafel och fira att det var ett år sedan vi gifte oss.

Jag mötte Lassie!

Anna:
I förmiddags när jag med regn i sinnet gick längs med Sveavägen (sträckningen i sidan visade sig var en antingen en partiell ruptur i ett muskelfäste eller en spricka i revbenet, minst två veckors totalvila) så passerade jag en lång kille med stor sportbag i handen. När han passerat insåg jag att det var ju MMA-fightern Jycken a.k.a Magnus Cedenblad! Nonno fick mig att börja läsa hans blogg för en tid sedan och som hon uttrycker det: Han är så fin, så glad hela tiden liksom. Min första tanke var att det vore sjukt roligt om jag kunde fixa hans autograf till Nonno så jag sprang efter honom och bad om autograf. Ha ha ha, jag hade redan glömt smärtan i sidan och hans namteckning ligger i min lilla almanacka och väntar på Nonno. Och vet ni, han var världens trevligaste. Vi började prata om kampsporter och sparring, om hur man önskar att man kunde bo i gymmet, om Fredrik som vi båda tränar hos och hans mördarövning - the Prowler - och skrattade åt den helt överjävliga mjölksyrechocken man får av nämnda övning. Jycken, vilken kille! Han gjorde min dag. Tack Magnus.

Och Nonno, han hälsade till dig!

30 minuter - total 1900

Jon:
Vilodag igår endast punkterad av några set handstående armhävningar.
Tillbaka på swingar idag. Tänkte variera upplägget lite och maxa antalet reps på 30 minuter. Upplägget var att köra 20 reps per minut och vila återstoden av minuten. 20 reps hamnar på nästan exakt 30 sekunder så till en början blev det 50/50 arbete/vila. Efter 200 reps började underarmarna tacka för sig (som vanligt) så då fick jag börja variera med att slänga in längre vilor (1-1,5 minuter) där det behövdes. Efter 30 minuter checkade jag in på 420 reps à 32 kg=13440kg. Helt ok. Den svaga länken är helt klart greppet men jag hoppas att decembers extensiva swingträning kommer att göra något åt det. Ska köra det här passet åtminstone två gånger till innan nyår och då sikta på 500 reps. Det skulle innebära 16 tons och en rejäl putsning av den utmaningen.

Lång dags färd mot natt

Anna:
Det går dåligt med swingarna just nu men det gör inget. Utmaningen är ju sådan att det är långsiktighet och käraktär som gäller. Om man inte, som crossfitgalningarna, gör hela på en dag då förstås. Är hur som helst uppe i 1100, inte mycket för världen, men jag kommer igen! När de irriterande dubbelbåsorna (en blåsa innuti en annan) på fingrarna läkt så är det jag som kör på som en ångvält. Jag körde i allafall hundra i morse. Förrutom att jag vill gråta av fingersmärta så känns de heltoppen. Set om 35 är en baggis. Set om 50 är jobbigt men snart kör jag set om 70, jag känner det på mig. Eller förresten, jag börjar med 60 först.

Senare på eftermiddagen var det boxning. Ingen sparring den här gången, men jag fick ändå en och annan smackare när vi tränade försvar. Gud, det är så svårt. Jag fattar inte hur man ska hinna ducka/vicka/blocka, jag hinner ju knappt uppfatta slaget innan jag är träffad. Ha ha. Sen körde vi fys och jag kände mig pigg och stark. Åh det är så skönt att känna så för en gångs skull. Vi avslutade fysträningen med några kettlebellövningar och det var en riktigt skön känsla när swingarna med 16-kiloskulan var löjligt lätta. Det går framåååt!

Men det var inte slut där, jag tryckte i mig lite näring och åkte iväg till polestudion. Behövde inte värma upp särskilt länge om man säger så. Övade nya och gamla trick men fick inte jättemycket gjort eftersom jag mest stirrade på Nelle när hon övade. Det är magiskt att se henne på stången. Ni har väl kollat hennes galleri? Mot slutet av sessionen drog jag tyvärr upp en gammal sträckning i sidan så just i detta nu har jag svårt att både hosta och gå men jag satsar på att det går över imorgon. He he. Har dock haft en bra polevecka. Har fått till tre (3!) nya trick. Först Kneehold som har verkat helt omöjlig tidigare, men den funkade efter ett par öl i onsdags (man skall inte underskatta den mentala avslappningens positiva inverkan på svåra och smärtsamma trick) sen Flaggan som har verkat ännu mer omöjlig men som helt plötsligt bara fanns där i min kropp i måndags. Och så idag, sekunden efter att jag lite gnälligt sa till Nelle: "Och när ska jag lära mig att göra en shouldermount då, jag fattar verkligen inte hur", så plötsligt gjorde jag den bara. Ibland är det som att vissa trick liksom mognar i kroppen och när de är färdiga så är det inte ens svårt. Det är som de säger: "Strength is a skill". Precis så är det - Strength IS a skill.

Men nu är det äntligen natt och jag ska gå och lägga mig och vänta på att min kära make kommer hem från arbetet och kryper ner hos mig. Kanske gör jag dagens resterande swingar först. Kanske inte.

Nelle är inte bara en fantastisk stångakrobat, hon är även perfektionist, som föraktar sockerkakor och bakar fullkomligt ljuvliga Macarons. Ha ha, det är inte mänskligt!

1500 - som en spänd fjäder

Jon:
Vanligtvis tränar jag på så många olika saker samtidigt men i och med de pågående utmaningarna så har träningen i stort sett reducerats till swings och romerska ringar. Det gör att det är väldigt lätt att känna hur kroppen reagerar på en specifik övning, i det här fallet swings.
Och jag måste säga att den reagerar riktigt bra. Det är inte som efter två veckor hård gymträning när man känner sig stor eller bra löpträning när man känner sig flytande och lätt. Jag känner mig mer som en spänd fjäder. Inte spänd i negativ mening med ont i nacke och rygg utan i meningen potentiellt explosiv. Som att jag skulle kunna hoppa högt, accelerera fort eller sparka hårt.
Visst finns det slitna delar av kroppen - framförallt underarmarna - men på de hela känns en så stor belastning som minst 200 32 kg swings om dagen som oerhört skonsam. Ser fram mot nummer 3000. Börjar också bli bra sugen på en 40 kg.

Julklappstips

Jon:
Jag tycker den här verkar bra.
Är förresten på 1250 swings nu.

Not only savage but mad

Anna:
Igår hände något stort, något som gjorde djupt intryck på mig. Igår kände jag mig mer levande än jag gjort på länge. Igår var det slutligen dags att möta det jag så länge har fruktat. Igår var tiden inne för mitt livs allra första sparring.

När Andreas efter uppvärming, skuggboxning och lite slagkombinationer att nu skulle vi göra något vi inte gjort förrut, nu skulle vi köra fri sparring, så trodde jag att han skämtade. När jag insåg att han menade allvar blev jag alldeles stel. 'Shit, nu händer det alltså, det händer nu.' Vi skulle köra sammanlagt tio minuters oavbruten sparring med motståndarbyte varje minut. Bara att bita ihop och köra. De första fyra minuterna fick jag så mycket stryk. Ha ha. Min första tanke när jag fick första slaget mot huvudet var 'va, vad håller du på med?' och jag fick kämpa för att acceptera det faktum att främmande människor avsiktligt slog mot mig. Mot mitt huvud!

Och sanningen är att jag under alla tio minutrarna mest tog och tog och tog stryk. Men det spelar ingen roll! Det var fantastiskt. Det låter kanske konstigt men jag antar att de fighters som läser vår blogg hajar. Det var underbart, det roligaste jag gjort på länge. Tillika det obehagligaste. Men jag lärde mig mer än jag gjort under hela hösten.

Jag lärde mig att man får krok efter krok i tinningen är det dags att börja flytta guarden från kindbenen till tinningen. Jag lärde mig att det är inte 'fusk' att använda sig av det faktum att man har längre räckvidd än sin motståndare. Det är boxning. Att det inte är något man bör liksom ta hänsyn till utan att man måste utnyttja det. Jag lärde mig att man kan inte måste vänta på att motsåndaren ska spöa klart dig så du kan ta över när det blir din tur. Det finns ingen din tur, man får välja, ta initiativet själv eller få stryk. Jag lärde mig att man måste våga gå in. Här har vi övat på slagkombinationer hela hösten men när vi väl börjar sparras så märker jag att jag kör ett slag i taget. Jabb - ut. Höger - ut o.s.v. Efter att inte fått in ett enda slag insåg jag att jag måste våga gå in, våga slå flera slag efter varandra, våga ta kontroll. Jag lärde mig att jag måste våga slå, våga orsaka smärta värre än en halvtafflig uppercut i magen. Att våga lämna kroppsslag och sikta högre. Att sikta på huvudet för att träffa huvudet, inte för att missa. Att våga slå, våga träffa.

Men det absolut största handlade inte ens om mig eller något jag gjorde. Det största var något som kom utifrån, det största var just det jag länge fruktat. Det största var först ett stenhårt slag mitt i solar plexus. Så där så att hela kroppen blir stel och kall och allt man vill är vika sig dubbel och lägga sig på golvet och kippa efter andan och därefter,några sekunder senare en vänsterkrok som fick det att ringa i huvudet på mig, precis så där som man föreställer sig, sådär som i serier, att man för ett ögonblick undrar vad som hände egentligen. Visst var det obehagligt, visst var det skrämmande, men det var också helt suveränt. Helt fantastiskt. Det är som om mitt liv plötsligt fick en helt ny före/efter dimension. Som om något hände i mig, så förlösande, som om jag aldrig behöver vara rädd mer. Nu vet jag hur det känns. Nu vet jag att man överlever. Nu är det dags att börja slå tillbaka. Nu är det dags att börja boxas. På riktigt.

Poledance och miniskada

Anna:
I helgen fick jag en märklig blåsa på höger långfinger som liksom verkar skapat nån form av irritation i fingerleden, det blev rött och ömt och svullnade upp som vid en volleybollstukning. Vet inte om det är poledancen i söndags eller de senaste dagarnas swings. Jag inser hur fånigt det hela låter men jag tänker inte låta det bli värre så det blev totalvila från swingarna igår. Idag känns det mycket bättre och kanske försöker jag med dagens 200 innan jag går och lägger mig.

Senast jag skrev körde jag ju set om 40 reps men löfte om att försöka med set om 50 nästa gång. Jag trodde, ärligt talat, inte själv på att det skulle funka. Men det gick! Tänk, det blir PB varje dag nu. I söndags körde jag och Jon tillsammans. Fyra set à 50 reps. Riiktigt tungt på slutet, men det funkade. Undrar hur 60 skulle gå? Det tänker jag inte ta reda på i kväll hur som helst. Jag tror att jag prövar 6 set om 35. Fixar jag och mitt finger det har även jag sprängt tusenrepsvallen. Det vore skönt.

Efter swingarna i söndags var det poledance. Det är så jäkla kul. Jag vill bo i Nelles studio. Faktum är att möjligheten finns att jag kommer spendera väsentligt mycket mer tid där efter jul. Stay tuned. Här kommer i alla fall en 'Swan' från i Söndags. Ni skulle se mitt senaste blåmärke på insidan av låret. Ha ha.

Dags för solsemester kanske?

FMS - Fifty More Swings?

Jon:
Vi startade dagen med 4 set à 50 swings. 1250 sammanlagt för mig. Sen har det mest blivit lite lek. dips i ringarna, några chins, några renegade rows. Om en stund kommer J. hit och ska få gå igenom FMS-testerna så jag har varit inne i stan och köpt ett kvastskaft och en rulle maskeringstejp. Det, ett måttband och ett par stolar är egentligen all utrustning man behöver. Inte lika flashigt som originalkittet kanske men betydligt billigare.
Köpte Gray Cooks "Athletic Body in Balance" för någon vecka sedan. Det är en riktigt bra bok. Jag önskar att jag hade läst den före kursen. Den ger betydligt mer kött på benen än vad kursen gjorde och den ger också vad fler än jag saknade med kursen: fler övningar att jobba med för att korrigera brister/asymmetrier. Den kostar nästan inget på adlibris så köp den!
Hursomhelst ska det bli kul att få börja använda det jag lärde mig på FMS.

I used to do a little but a little wouldn't do it so a little got more and more

"We choose to swing 5000 swings. We choose to swing 5000 swings... (interrupted by applause) we choose to swing 5000 swings in this year and do the other things, not because they are easy, but because they are hard, because that goal will serve to organize and measure the best of our energies and skills, because that challenge is one that we are willing to accept, one we are unwilling to postpone, and one which we intend to win, and the others, too."

Jon:
Aahhh! Söndag. Så sköönt. Hemma och lyssnar på Mark Knopfler, surfar på nätet och swingar. 200 hittills lika många kvar. Innan dagen är slut kommer jag passerat 1000-vallen sammanlagt (1050). Idag köra jag set om 40 reps med lång vila mellan. Precis som Anna tänkte jag försöka jobba upp storleken på seten. 200 reps i ett set kanske inte är riktigt realistiskt men en bra bit över 100 ska nog inte vara ett problem.
5000/6666 swings på en månad är en ganska kul ram att jobba med. Möjligheterna är oändliga. Lite varje dag, weekend warrior med rejäla pass en gång i veckan eller CrossSatan allt på en gång. Långa pauser stora set/korta pauser små set; snabba reps/långsamma reps; stegar osv.
Senaste medresenären är Laszlo. Efter att ha kommit nära en ofrivillig amputation av axlarna efter sina första hårda pass förra veckan och påföljande "jag måste lära mig lyssna på kroppen"-inställning så ska han nu köra 267 swings om dagen. "Ibland måste kroppen lyssna på mig".
Vi väntar fortfarande på Ola och Liljeros. Ju längre ni väntar ju närmare CrossSatan kommer ni. Inledningscitatet ovanför är förresten tänkt som ett svar till Martins funderingar om varför man skulle göra det här.

Swinging party

Anna:
Jon tröttnade på att stå i hallen och stampa medans jag borstade tänderna i morse så han körde en 50 swingar med skorna på. Var ska detta sluta?

"Ehh, oj förlåt älskling, väckte jag dig? Det var inte meningen. Jag kunde inte sova så jag körde några swings bara."

Eller:

-Varför står 24an i badrummet?
-Jaha, nej, jag bara passade på att swinga lite i duschen.

We've created a monster!

Anna:
Vilket genomslag! Utmaningen lever nu sitt eget liv, helt bortom vår kontroll. Det swingas för kung och fosterland från Masthugget i väst till Ärkestiftet i öst. Nu finns det ingen återvändo, inga ursäkter, ingen tvekan. Bara å göra't som de brukar säga hos NIKE.

400 swings är avklarade, 200 igår, 200 dagen dessförinnan och nu ligger jag på sängen och samlar kraft till dagens beting. Hade planerat att göra dem tidigt i morse innan vi skulle iväg och reppa Fiskis på waldorf-barnkalas men jag var så JÄVLA bakis så den planen sprack. Men nu tickar klockan och jag märker att jag drar ut på det hela.

Äsch, nu kör jag! Tänkte att jag skulle kolla om jag fixar 40 reps i stöten. Det borde ju gå liksom men svagaste länken är ju oftast greppet/huvudet. Strax tillbaka...

...Jo, det funkade alldeles utmärkt men det är tydligt att det är greppet som säger ifrån först. Set om 40 reps ger betydligt mer pump i underarmarna än set om 20 (dessutom personbästa på 24an). Lite svajigt att skriva så här direkt efter, hah ah. Kanske ska jag göra det till ett delmål med utmaningen, att köra 200 swingar utan avbrott. Borde vara fullt möjligt. Idag nöjer jag mig dock med att försöka köra alla dagens set om 40 reps och detta utan kratrar i parketten. Vilar några minuter till sen kör jag nästa...

...Ok, de funkar också, men viss handsvett börjar tränga fram ur mina små skräddarhänder. Spännande, vila någon minut sen 3 set to go...

...Set 3. Börjar bli lite tyngre men fixar fortfarande 40. Och 'hello ass!'. Rumpan börjar kännas lite...

...Fjärde setet kändes bäst hittills! Ok, vila lite, sen sista. Ha ha, snart får man väl en kommentar från någon crossfittare om att sluta vila, bara köra. Well, imorgon kanske...Ok, då kör vi!

Yes! Det funkade. Så imorgon blir det antingen mindre vila eller kanske 50 reps. Puha. Sen poledance!

Sultans of Swing - the race is on!

Självplågarna droppar in från hela landet. Bear är på och Jocke är på. Welcome fellow travellers!
Fredrik är lite tveksam men vem vill missa något sånt här - kom igen!
Bear kör CrossSatan style: 6666 reps med 24an under en juldag hemma hos päronen. Vi kan se det framför oss: "Men Björnen, det är Kalle Anka nu. Kan du inte komma och sätta dig hos oss?"
"2346, 2347, 2348, 'pust' bara drygt 4000 kvar, spara trillingnöten till mig".
Vi kör själva 200 om dagen. I dag körde vi tillsammans.
Så kom igen nu resten, Liljeros, Ola, Martin, Laszlo, Johan, Alexander och alla andra. Swing or be swinged.

Sultans of Swing - Utmaningen

And then the man he steps right up to the microphone
And says at last just as the time bell rings
'Goodnight, now it's time to go home'
And he makes it fast with one more thing
'We are the Sultans... We are the Sultans of Swing'


I somras körde vi utmaningen - Sixteen tons - att lyfta 16 000 kg på valfritt sätt på så kort tid som möjligt, resultatet finner ni här och här. Men det var ju länge sen nu och det är dags för en ny. Den nya utmaningen är istället för på massa, baserad på r-e-p-e-t-i-t-i-o-n-e-r! En sjuhelvetes jäkla massa reps.

Innan den stilige Loa Falkman ställer sig på Sollidens scen och uppmanar klockan att ringa ska vi ha gjort 5000 swingar. Det blir helt vanliga kettlebellswingar, upp till ögonhöjd, som i klippet lite längre ned, Anna kör med 24an, Jon med 32an. Inte bara många, utan tungt också! Man får lägga upp det hela precis som man vill, 5000 swingar på en och samma dag är knappast troligt, dock klart godkänt men även 10 swingar åt gången en gång i timman varje dag fram till nyår är också ok. Anything goes. På förra utmaningen vad det, oss veterligen bara Fredrik som nappade, den här gången hoppas vi på fler partners in crime.

Så... vilka är med då? Ola? Liljeros? Laszlo? Linus A? Fredrik? Han ska väl vara värst som vanligt och kör utmaningen med 'the Beast'. Jocke? Martin och Bear? Fast de är ju så jäkla fit, de kör väl typ 5000 swings som uppvärmning! Alexander? Johan H?

Om det bara så lite som darrar aningen i kettlebelltarmen och ni så mycket som ägnar en tanke åt hur ni skulle lägga upp det, så, var med! Det blir kul, oftast i alla fall. (It doesn't have to be fun to be fun). Kom igen nu, var med och lek, snälla! Nu kör vi!

Och vafan, Where The Girls At?

Loaded like a freight train, flyin' like an aeroplane, feelin' like a space brain, one more time tonight

Anna:
Aaaah! Jag är så galet inspirerad. Det är väl så det blir när febern klingat bort och solen och frosten äntligen gör dagarna aningen ljusare. Eller så är det vetskapen om att vid den här tiden imorgon kommer jag lämnat tentan i komparativ politik bakom mig. Sån här vill jag alltid vara, glad, lite rastlös och pirrig, full av energi. Måste dela med mig.

Börja med att lyssna på Mavado - Never Believe You och dansa som om ingen såg er framför spegeln.

Sen för att fira att November äntligen är över, sätt på November Rain och sjung med "And if you wanna love me, then Darling, don't refrain!"

Och till sist, om ni inte redan gjort det, höj volymen till högsta och smacka på Like A Fading Rainbow med Jenny Wilson och städa hela lägenheten som om imorgon vore julafton.

Fun fun fun!

Anna:
Hörni, ni läser väl Andreas Michaels, min tränares, blogg på Elitportalen? Där finns också Alexander Gustavfsson som nyligen vann sin första UFC-match. (Han är så snygg också tycker Nonno och jag) He he.

Grymt rolig, kanske roligast är brottaren Jalmar Sjöbergs blogg. Han är helt galen! En annan sjukt rolig blogg är Patrik Hallméns på fightplay (Nonno som tipsade), skrolla ner lite och kolla på videoklippet 'Il classico', det är så kul, jag dör!

Eller vänta, allra roligast på hela hösten är Reclaim the gyms senaste video: Allt är ett gym. Jag vill VARA Ola! (Nonno vill också vara Ola) Han är helt överlägsen. Om ändå vår blogg kunde vara bara liiite som hans.

Mycket nöje.

All work, no play och ett svart hål

Anna:
Nä, nu har det blivit alldeles för stor övervikt på jobb, plugg, krämpor och feber i mitt liv. Bloggandet har gått fetbort på sistone och det är ju helt galet. Det är ju träna och blogga man vill göra, inte gnälla och läsa tills spänningshuvudvärken gör sig påmind.

Precis som för min älskade make var det kommentaren från Martin på Crossfit Uppsala i morse som gjorde mig tokpeppad. Har iofs tränat hyfas (ehh... hyfsat ska det vara, ha ha) den här veckan, men nu jäklar kör vi, full fart framåt mer kärlek till bloggen, mer träning, mindre sura miner och mer glädje! Wohoo, tack Martin, fan vad härligt!

Så efter att ha kurerat svinfebern så har jag kört två riktigt bra boxpass den här veckan. Det går framåt nu. Verkligen. Jag säger som min tränare: "Det ser bra ut, eller jag menar, du är ju liksom inget proffs eller så, jag menar asså, inte bra liksom men ganska ok." Ha ha ha. Men allvarligt talat är det som att det har hänt något nytt den här veckan, jag har hittat balansen! Börjar känna att jag liksom kan slå fler än ett par slag åt gången och fortfarande vara i kontroll över var min kropp är på väg. Det var när jag fick tipset av Odd, som hoppar in som tränare ibland, att ändra stancen lite, att inte stå så brett isär med benen som det hela lossnade.

Det var dock inte det enda som lossnade under den träningen. HAA HA HA. I slutet av passet när vi körde kettlebellthrusters och jag var i den djupaste delen av en knäböj så hör jag hur en tråd går sönder någonstans i bakdelen av mina tights. Ehh... Vad gör jag nu då? Hinner jag knappt tänka förrän Andreas skriker: "One minute left, keep going, don't stop, DON'T STOP NOW!" Såatteehh, ja det var inte så mycket mer att göra än att lyda, och för varje rep känner jag hur hålet i rumpan blir större och större, jag kan inte längre koncentrera mig på övningen utan allt mitt fokus ligger på det där lite torra ljudet då tyg rivs isär. "30 seconds, keep it going now!" Vafan! Är det inte slut någon gång? Thrust, thrust, thrust, thrust och allt jag kan tänka på är damage control, hur ska jag lyckas komma undan med det här oupptäckt. Det enda rätta hade ju varit att stanna upp och skrika "Stop! I've got a hole in my ass!" så hade man ju varit ihågkommmen för resten av livet, men ni vet hur det är när paniken sköljer över en, man ba: ...måste...dölja...hålet...måste...dölja... Ha ha, när minuten var över vågade jag verkligen känna efter eller titta av rädsla för att någon också annan skulle märka, jag drog ner mitt linne, joggade med som om ingenting hade hänt på nedvarvningen och slank sen in i omklädningsrummet, snabb som en vessla och berättade inte för NÅGON!

Semi-Fran dedikerad till Crossfit Uppsala

Jon:
Har verkligen inte haft lust att skriva den senaste veckan. Har läst en riktigt bra bok: "Born to Run" av Christopher McDougal. Den handlar kort sagt om löpning. Om löpningens roll för människans utveckling, om löpstegets historia och om glädjen i att springa. Det är tydligt att Brett Jones hade läst den innan FMS-kursen. Vet också att Pavel är rätt förtjust i den.
Inspirerad av läsningen har jag gjort några rundor i löpspåret under veckan. I måndags började jag fila på framfotatekniken. 4 km framfota och 4 km "vanligt". Har fortfarande mördande träningsvärk i vaderna. Har också jobbat på l-sit to handstand (det går sakta framåt), pressar med 16 kg för att få igång vänstern samt snatchar a la VO2.
I morse läste jag dock en kommentar från Martin på Crossfit Uppsala som väckte mig så smått ur decemberdvalan. Dags att väcka björnen och börja köra på allvar igen. Vad passar då bättre än att bjuda hem Fran på lunch. 11:15 första gången och svansen mellan benen. Jag har ingen skivstång hemma så jag fick köra med hantlar istället. Fick ihop till 18,5 kg/hantel. Förvisso 1 1/2 för lite men va fan! 21-15-9 av thrusters och chins. Förra gången körde jag bara på tills jag tog slut. Points for effort men knappast smart. Har man väl tagit slut i t.ex. chins så tar återhämtningen väldigt lång tid så idag valde jag att vila ett par reps innan failure. Voila! Putsade 11:15 med nästan 3 minuter till 8:25. Ska nog kunna putsa det med åtminstone 30 sekunder bara genom att vänja mig vid att köra med hantlarna. Ska köra en Fran med skivstång innan nyår på gymmet så vi får se om jag faktiskt blivit bättre eller om 3 kg mindre faktiskt gör en sådan skillnad.
Ska nu bara köra 200 swings med 32an innan jag somnar också. Anna berättar mer om det projektet senare.
Men

Skitblogg/skitkropp

Anna:
Va e re för fel på renhär bloggen egentligen? Den uppdateras ju ALDRIG! Man blir så jävla provocerad, och förbundet gör INGENTING!


Men faktum är att jag känner mig precis så där frustrerad. Som en oälskad värsting i slutet på åttiotalet. Om jag bara kunde skulle jag också dra på mig ett par mjukisbrallor och dra ut på stan och sparka högt och slå hårt. Om jag bara kunde ja. Men jag kan inte. Det är just det som är problemet. Det är det som får mig att känna mig som ett rubbat djur i bur som börjar tugga på sin egen svans i brist på andra sätt att få utlopp för sin ångest. Jag kan inte. Det är som om min kropp bara stängt av och jag blir tokig.

Den vidriga svinfebern som har mig i sitt grepp och får mig att svettas som en dödsdömd i elektriska stolen är det minsta av mina problem. Det är nästan lite skönt att läsa, sova och surfa lite på fighterbloggar och polevideos i några dagar och vänta ut den där lilla grisen inuti mig som jobbar sig blodig för att ta kål på mig. Det ska jag nog överleva men det som jag inte längre står ut med är det som min egen kropp gör mot mig. Min höft som började krångla efter en löprunda för snart två och en halv månad sedan är fortfarande inte bra och jag vill bara - aaaarrgh - skrika! Jag har gjort allt, har verkligen vilat (d.v.s. inte gjort någonting som gjort ont, som att hoppa och springa), jag har varit ett par gånger hos Carlos, sjukgymnasten som har dragit och knakat i mig men det blir inte bättre. Jag blir galen!
Det värsta är att sånna här problem som sitter i bäckenet sprider sig som en löpeld i zickzack-mönster upp längs ryggen tills man till slut har ont överallt. Och det är typ där jag är nu, det är som att vad jag än gör får jag lite ont på ett nytt ställe. Och det onda i höften som kändes som kraftig muskelvärk kring vänstra höftbenskammen (crista ilica) har spritt sig till en konstig kall smärta vid högra höftleden. Ha ha, går jag till doktorn kommer de väl antingen säga att jag ska viiila eller så bara amputerar de båda benen på studs. Kanske lika bra, då kanske jag har en sportslig chans att lyckas med en human flag eller fler än två chins. Undrar dock hur det skulle gå med handståendet.

Det kanske är det som är min räddning! Om jag amputerade båda benen skulle jag i ett slag gå från självupptagen övertränad som gnäller över småsmärtor till en sån där hjälteförklarad 'ingetäromöjligt-typ' som skulle springa välgörenhetslopp på mina benproteser och föreläsa för ungdomar om vikten av att tro på sig själv och så skulle så klart Nike göra en sån här reklam med mig och så skulle jag aldrig behöva ha ont i benhinnorna mer. Snopet om man fick fantomsmärtor, hahahh ahahhahha.

Men, allvarligt talat, jag är så less på att ha ont och jag hittar inget sätt lösa det. Om det är någon av er som har några tips om vad jag borde göra eller förslag på naprapater/sjukgymnaster/kiropraktorer jag borde besöka så välkomnas det tacksamt. Verkligen! Jon har ju inte ont, min kompis Nonno har aldrig ont. Fan, inte ens MMA-killarna verkar ha ont. Ibland tänker jag att jag kanske helt enkelt inte är gjord för det här. Det kanske är så att jag egentligen är skapt för att gå på någon loj pilatesklass då och då, köpa ett SATS-kort på företagets friskvårdsbidrag som mest bara ligger i vägen i plånboken när man ska hitta sitt H&M-club-kort och flippa ut på fredagen med after work på något svennehak på Kungsgatan. I så fall kan jag lika gärna ligga kvar här i sängen och låta grisfebern sakta suga livet ur mig. Eller som Fredrik Strage skrev i dagens På Stan om hur han låg hemma med svininfluensan och kollade på idol: "Det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är..."

Ett steg bakåt, blicken framåt

Jon:
Underbara lediga måndagar! En hel dag att strosa runt hemma, äta, kika på bloggar, läsa och träna. Träningen på måndagar har en förmåga att bli ett enda utdraget pseudoträningspass kommaterat av Risk på I-phonen, Family Guy på datorn, några rejäla skivor salami och låtbyten på Spotify. Ibland undrar jag om det här inte är det mest naturliga sättet att träna på. Inte ett specifikt avgränsat träningspass utan en hel dag med ständiga inslag av fysisk aktivitet av olika sorter.
I dag blev det mest handstående och l-sit-träning på förmiddagen följt av kettlebell på eftermiddagen. En stege med intervallswingar med 32an, pressar med 16 (återkommer till dom) och snatches med 24an i VO2-maxstil. Jag började med en kadens på 7 men började snabbt att sacka efter så efter 5 minuter drog jag ned till 6 och körde 8 minuter till. Drygt 150 snatches på 13 minuter alltså.
Ola på Reclaim the Gym har postat en film på sina l-sit-ansträngningar som gav mig en liten pusselbit i vad jag själv gör för fel. Jag har alltid försökt gå upp till handståendet i en tuck. Han påpekar att man ska försöka med raka ben, alltså att vika sig som en fällkniv (i mitt fall en mycket rostig och disfunktionell sådan) istället för att böja knäna och dra upp dom till bröstet. Skillnaden för mig blev att det blev mycket lättare att hålla balansen på väg upp till handstående. Istället för att huvudlöst ramla framlänges så fort vikten skiftar så är kroppen nu redan sas beredd på skiftningen och kan mycket lättare parera. Både jag och Ola böjer dock fortfarande på armarna på vägen upp i handståendet och gör alltså snarare ett försök på shoulder stand. En bit kvar att vandra alltså.
Nu till pressarna. Jag har alltid varit tydligt svagare i vänstern. Inte så konstigt kanske men nu börjar skillnaden bli absurd. Det känns som att jag blir svagare och svagare i vänstern. Detta gäller också bara i kettlebellpressarna. Inte i några andra övningar. När jag miliotärpressar med skivstång är skillnaden inte tillnärmelsevis så markant. Jag grejar runt 10 pressar på högern med 24an men ofta inte en enda utan att push-pressa med vänstern. Det känns tydligt att det det är en teknisk/neural fråga. Jag vet liksom inte hur man pressar med vänstern medan högern har knäckt koden och snart ger sig på 32an. Frågan är vad jag ska göra åt detta. ALLA ÅSIKTER OCH TIPS UPPSKATTAS. Planen, som jag började med idag, är att gå tillbaka till 16 och pressa som fan med den för att bana in rörelsen från grunden innan jag går tillbaka till 24an igen. Alternativet hade varit att pushpressa med 24an men mitt svagaste läge är i botten och det hoppar man ju liksom över i pushpressen. Det är också läget som jag är svagast i i handstående armhävningarna och därför det som jag får minst tränat. Det här innebär inte att jag helt måste sluta med pushpressar bara att jag inte tror att dom ensamma kommer lösa mitt problem.
Slutligen en länk till ännu en intressant artikel av Charles Staley.

Broken down piece of meat

Anna:
Åh fy fan vad trött jag är. Hela kroppen värker och jag ser ut som min egen mormor när jag försöker resa mig från stolar och tågsäten. Uff, det har varit några tunga dagar. Tungt och långt pass på gymmet i tisdags kväll (då jag blev uppraggad ha ha) med marklyft, bänkpress, hantelpress militärpress, lyft till l-sit och legraises ut till split. Sen på den igen med hos Fredrik morgonen därpå . Träningvärken i ländryggen är obeskrivlig. Det måste vara den där brandslangsövningen. Den tar kål på en. På kvällen med sakta stumnande rygg och trasiga handflator så var det dags för poledance. Jag var slut redan då, stånkade och stönade mig dit, men så snart man värmt upp är det ju bortglömt. Åtminstone tills man blivit kall igen.

Nelle hade lagt in sån där judomatta i ett av rummen på studion så jag prövade några handstående, helt utan stöd (det gick sådär), efter klassen fick jag in en riktigt bra spagat. Obs! Det är inget leende, som man först kan luras att tro, det är ett ansikte förvridet av smärta.
Men gårdagens största bedrift var mitt livs första butterfly! Det går bra nu. Har liksom aldrig förr varit stark nog, nästan hela kroppsvikten ligger på nedre armen. Men så äntligen.

Hur det gick på boxningen idag skall vi inte tala om. Hade svårt att få på mig träningskläderna och jag fick både en och två tjotablängare för att jag helt enkelt inte orkade ducka när vi skulle öva defense. Ha ha ha.